I open up the blog again, for a try out. Had closed it down since I chrashed with land and people back home after 13 months out sailing with the fam.

One year since we left the Gibraltar Strait behind us and sailed out in the waters of the Atlantic Ocean now.. We miss it, and we are working for ways to get back there.

If you want to read about our journey – it’s mostly in Swedish, and sometimes in English or Portuguese – you find links back to june 2007 and etc in the Arkiv when you scroll down at the right side –>

Feeling  blue today. Maybe good.., because if not I’m sure I wouldn’t have opened the blog again today.

Well come, Come well.

/Jenny

Nu närmar bloggandet här för oss sitt slut.
Ni har fått lite innan, mycket under tiden, och lite efter, och jag Jenny är rätt färdigbloggad.
Nu är det dax för andra resor och andra sätt att förmedla dem.
Nuno har påbörjat sin blogg på portugisiska och sin nya/fortsatta livsresa.
Jag har gott om andra sidor på nätet att synas på och vill ni hitta mig där så gör ni nog det.
Annars hittar ni oss kanske oss någonannanstans, på land eller till sjöss.

Mycket har kommit med i dreamalive-bloggen om våra tretton månader tillsammans på S/Y Siska alla fem, och fransyskan; Jag Jenny, Nuno min man, Tassa och Tiago våra barn samt Spirit vår hund, ombord på de knappa meter det blir kvar på en överlastad liten segelbåt som är åtta meter på utsidan från akter till för.
Allt har varit sant, men inget har varit hela sanningen, bara blänk från utvalda fasetter i tillvarons nu.

Somliga känner oss bättre, somliga TROR de känner oss bra, somliga vill känna oss bättre och somliga vill känna oss sämre, eller inte alls. Endel ligger i betraktarens ögon, och endel ligger välbevarat från insyn.

Och till er som ställer oss frågan ”Var det värt det?” En något odefinierad fråga, men svaraet är – Daaa!
JA!

Vi går iallafall vidare nu, och minnena är minnen.
Ibland tittar vi bakåt, ibland tittar vi framåt.
Vi är här nu. Här och Nu. Sekund för sekund.

Kanske kommer en bok, kanske inte. Eller något liknande, eller något helt annat.
Det känns spännande och utmanande att göra verklighet av fler drömmar, nya som gamla.

OKEY MEN DET HÄR SUGER MEST
Ibland skiner solen i det här landet Sverige och så säger folk till mig
”jamen igår var det ju fint väder” och ”joo..” säger jag för jag vill inte vara värsta neggot,
men egentligen tycker jag det är hemskt och deprimerande att inte kunna bara dra på mig en kort klänning och vara klädd och klar,
utan att frysa eller bära in ved.
Och precis sån’t här är det ju som ingen pallar lyssna på
och jag inte orkar prata om, men så känns det ändå.
FÖRSTA KVÄLLEN UTE PÅ STAN
Igår var det ändå upplyftande att få gå på smygpremiär av Angelina Jolie’s nya film Wanted som Animero bjöd på. I och för sig misstänkte jag starkt att det mest skulle bli minglare i jeans där, men jag har inte fått använda högklackat och glittrigt på över ett år, så jag greppade tillfället och klev i mina guldskor osv, trots (ovanligt lama) protester från Nuno som ändå hade viss förståelse för mitt behov att använda en utstyrsel som är direkt farlig på en båtbrygga. Nedanför anrika bion Röda Kvarns utrullade röda matta, fick jag ändå diskret ricka mig ur ett galler i trappan när klacken fastnade. Den var en viss skön återvändar-hem-känsla i det faktiskt.
Och på Bara Vara hade ägarna/vännerna/männen livit alldeles skäggiga under året som gått!
Vi börjar bli allt fler gråhåriga i gänget oxå.
Ja det var skönt å komma ut och träffa gamla vänner efter vår folkskygghet.
Malin som driver Konferens & Event i Hertzska Villan avslöjade oss direkt gällande folkskyggheten, som tydligen syntes väl..
Det är faktiskt många kvinnor som hon, som jag träffar, som har varit med på Atlantöverseglingar, vilket känns betryggande att tala om när man inte talat om annat än hav och båtar de senaste månaderna.

Jag trodde aldrig det skulle bli en sådan här kulturkrock att komma tillbaka!

Kultur ja.. Imorgon är det vernissage. Jag skriver mer om det senare, kanske, för nu ska jag …
– TA-DAAAAA!!! – …tillaga några bönor..!

Vi har precis muntrat upp oss med att kika på våra videoinspelningar, samt bilder vi fick med posten igår från The Pans som vi saknar. Här är sista bilderna från dem med oss i Faro:

Fan det är så sorgligt att inte vara där längre att jag knappt står ut!!!!!
…Nu kom Tassa hem från sina kompisar med röd nos och konstaterade att det är KALLT,
och att hon vill tillbaka till MEDELHAAAAAAVET – …ELLER STILLA HAVEEEEEEEET!!!!!
JAAAAAAAAA!!!! Tassa vill oxå!!!!

Komma iväg igen – det är det som gäller!!!!

I have not yet landed well on land, or in the right words to formulate how I feel about this landlife.
I just paint.

NJA. HEMMA? NJA.
Näääää….det är tungt.
Hej.
Det är med blandade känslor jag skriver här igen.
Jag trodde det skulle gå över snart; de där känslorna av att inte känna sig väl till mods här tillbaka, men det har tvärtom bara fortsatt accelerera för min del, och jag hade så mycket hellre varit ute på Atlanten nu tillsammans med Siska, havet och solen.
MEN BARNEN ÄR GLADA OCH NÖJDA 🙂
Istället för att måla under året i båten har jag skrivit här för mitt behov av att uttrycka migs skull. Och nu är det bara måla jag vill på min tid. Måla, måla, måla och sedan jobba ihop till en världsomsegling, och komma ut på havet igen om åtta år.
Som sagt; lagom till barnen blir stora vill vi flytta hemifrån och segla ut utan hemkomstdatum, med barnen om de vill, eller med besök av dem då och då om de vill.
Barnen har fått sin dos av hav och sol just nu tycker de och vill vara med sina kompisar, så det blir jag och Nuno som tar en liten tur i sundet med Siska när vi kan. Och då kan jag börja lipa av känslor, för det är så skönt att vara där, och tanken på att kunna dra så länge dagen räcker, fortsätta över natten om man vill, och sedan bara fortsätta, fortsätta hela tiden över vidare vatten – är överväldigande.
FEST
Min låt när vi lämnade Norra hamnen förra året var Timbuktus ”Jag Drar”,
och det är tråkigt att vi inte kunde segla in i samma hamn tretton månader senare med stor fest, men skulle vi gjort det hade vi tvingats lämna Medelhavet och segla norrut i slutet av vintern, för att hinna tillbaka innan La Nortada-vinden vände mot oss….och då skulle vi alltså aldrig ha fått någon sommar på åtminstone två år!!!!!! ……. Oavsett vilket skulle det varit rätt omöjligt för oss att klara av att hinna segla hem efter allt som hände första halvan av resan.

Jag är sugen på att ha en hemkomst fest här i huset nu när det börjar komma iordning, och det blir kanske så, men rätt mycket annat måste oxå komma iordning först. Jag, bl.a…
Därför var det en så fantastiskt skön överrasknings fest att få en oväntad Timbuktu-spelning i fredags i Röstånga! Barnen var lika lyckliga, och Nuno hade ingen koll, och det var han och de inte ensamma om. Komiskt nog trodde flera stycken att det var Nuno som var den efterlängtade sångaren i bandet, och en liten pojke drog försiktigt Nuno i skjortan och räckte fram papper och penna för att få autograf. Nuno fattade inte alls vad det skulle finnas för likheter mellan dem, men på vägen hem undrade han om han skulle börja sjunga ;-).

AKUSTIK MED TIMBUKTU I RÖSTÅNGA PÅ STATIONEN FÖR UTSATTA UNGA I TANZANIA
Gamla järnvägsstationen i Röstånga (som korttänkta politiker rivit bort spåret från) drivs av Andy som serverar bästa maten i mysiga lokaler. Sedan ordnar Akustik bästa musiken. Och i fredags ordnade Ingrid och Örjan Afrikansk Afton för att stödja deras nystart av Moyo Mmojas’s tillblivelse i Sverige. Moyo Mmoja‘s Vänner stöder och driver utvecklingsprojekt med särskilt fokus på helt övergivna och andra mycket utsatta barn och unga i Tanzania. Och vi blev faddrar. Vi kom till Stationen i älskade lilla Lupon medan alla barnen och kompisarna åkte i Limousine med Bonde (hyra Limousine? – Ring våra vänner Bonde 070-21 001 86!). Som Thåström sjunger ”ja vill, du vill, alla vill till himlen å åka limousine förståss”. Vilken glad överraskning att Timbuktu kom dit och lyfte taket med Alla Vill Till Himmelen

Musiken och Solen är våra energipåfyllare. Och färgerna, så klart, för mig.
JENNYS KONST
Till helgen ställer jag ut nya tavlor tillsammans med ett gäng Nordvästskåningar i Linnéaträdgårdens restaurang i Maria Park, Helsingborg. Och på tisdagen den sextonde september kommer jag att vara där från tio till fem. Vänner och intresserade – Hjärtligt Välkomna :-)!

Tack oxå för musikupplevelsen vi blev bjudna på direkt när vi kom hem från södern av Marie och Anna, så att vi fick höra Arja Saijonmaa och Wille Crafoord på Knutstorp med sin Hovturné, och Tack Maria!
Och Tack till Ana från mig, och Tack till våra ärliga härliga vänner från oss.

Jag är just nu så trött på alla som väljer att missförstå mig och tolka det jag gör och gjort dömande, att jag mår illa.
Målar och försöker fokusera på det jag tror på. Inte alltid lätt.
Men jag är inte bara svagare än ni tror, jag är starkare än ni tror oxå.

I’ll be back.

Meus amigos, vou comecar com um blog em português.

Bemvindos:

lifesailing.wordpress.com

Det är inte över! Särskilt igår söndag i Kågeröd, tillbaka från Portugal, var det så klart att resan inte tagit slut, puh, och att utmaningarna fortsätter i samma stil. Det kändes riktigt hemkärt att tillsammans med Siska få nya så kallade problem att lösa. Och som vanligt går det bäst tack vare vänliga människor.
Men först tankar från första dagarna tebaks:
Tänker på det där TV-programmet med mig där de sa att jag trycker mig mot väggarna – vilket jag aldrig gjort – och får nästan lust att göra det, bara för att omfamna mitt hus, mitt hem, och känna på allt. Njuter av att leta efter älskade ytor under damm och spindelväv när jag återupptäcker ALLA SAKER (!!!!!!!!!så mycket saker!!!!!!!!!) som väntar i högar och flyttlådor.
”Min Mamma har kommit hem igen!!!!” jamar Tassas Kiwi-kisen högt, och leker vilt:


Trädgården vågar jag inte ens gå ut i första dagarna, för jag VET att gör jag det så kommer jag inte därifrån förrän det är för mörkt för att se. Men när jag röjt därinne så att åtminstone Ett rum är härligt att vara i, så går jag ut.
Många timmar senare går jag in igen med värkande kropp och fingrarna fulla av småsmå rosentaggar som gör händerna hyperkänsliga och stickigt brännande. Underbart att vara hemma; och ingen lust att lämna tomten, varken för det ena eller andra. Jo, det skulle var för att segla Siska då ;-). Ut på nya äventyr. Redo, och redan planerande!

SEGLA MER
Det är väldans speciellt att läsa böcker och tidningar om segling för mig nu när jag begriper vad det handlar om. Helt annorlunda än innan. Verkligen. Läser både Mot Nordpolen med Ariel IV, och Casellas Atlantsegling. Och; Vi seglar till Galapagos. Lånade nyligen oxå Les Powells bok Open Hands, signerad av honom, med den galna början där han utan att ha någonsin ha seglat ger sig ut på världsomsegling och kommer till helt andra platser än han tror att han är på, pågrund av viss fel navigering.. Rickard och Ingrid,

ombord på Golif III, har mött denne nu nästan nittioårige seglare under sina äventyr, och dem låg vi grannar med på Bruce’s Marina i Faro ( fascinerande seglar-historier vi fick höra av dem!). Där i Faro ligger alla på vaggor på land, medan de pular med sina båtar och förbereder för havet. Ett av de ytterst få ställen i den södra delen av Iberiska halvön som tillåter boende och byggande på båten på land. Vi var blandat nöjda/missnöjda, och fick en prisrabatt på vaggan de svetsade till Siska, för hon fick onödiga brännmärken, eftersom de svetsade rakt mot skrovet (!?!). Toaletten och duscharna var värsta på hela resan, men de förfallna husen tilltalade som vanligt mig och förundrade i svunnen storhet.

Rickard och Ingrid som seglat i trettio år berättar att charmen var större förr här, med grus och gräs istället för betong och plånböcker. Glatt och enkelt då, men alltmer stelt och stiligt nu – ”Överallt” säger de! – Och vi får ännu mer bråttom att förbereda för världsomsegling innan alla kuster blivit tillrättalagda marinor med folk i strykta märkes-kläder, jet-skis och feta guldkedjor.

SEGLA ÄNNU MER
Det seglingsmål som flest under vår resa talat om, så även Nuno, är Patagonien! Överallt pratas Argentina, Patagonien, Sydamerikas sydligaste spets och dess inomskärssegling. Men NU har jag förstått att det allra allra hetaste är följderna av växthuseffekten – Arktis smälter – och det kommer att fungera att segla Nordostpassagen Atlanten –Stilla Havet…! (Fortfarande sur på Islands myndigheter som sköt isbjörnen som simmat så långt just för att överleva…)
Men jag väntar på stabilare tider i Afrika, som jag förväntar mig vara en kustvärld full av färger och skönhet, historia och historier, tragedi och fantasi.
Ändå – när vi kom hem var Sverige vackrast!! Och Tiago hoppade ut ur tåget tjoandes ”Svensk mark under fötterna – Äntligen – Haaa-Haaaa!!” rakt framför en undrande tjej.
(Håller inte fullt med om reklamen som mötte oss i Lund, för jag gillar variation bäst, men det var kul att det var första skylten vi såg:)

När vi mellanlandade i Berlin blev jag orolig, för det var bara beklagansvärt fult-fult-fult och till och med människorna på den där flygplatsen kändes ovackra, så jag var rädd vi var på väg åt fel håll när vi åkte till Sverige, men. ..Men när vi omgärdades av svenskar på tåget från Kastrup över Öresundsbron så var allt och alla vackert-vackert-vackert!! Vi hade lite svårt att vänja oss vid att när vi pratade på fritt så förstod alla vad vi sa! ”Och där borta bor Signe!” (Heej Signe och Tack för välkomst-hälsningarna!) ropade vi när vi susade in mot Malmö och Sverige Sverige SVERIGE!!!!
Redan uppe i luften blev mina barn rusiga när de förstod att det var Turning Torso och Öresund de såg där nere:

TÅGBYTE LUND-TECKOMATORP
Min mobiltelefon hade inte längre ett fungerande kort (snart tillbaka på 0739-476902 igen!), och Nuno hade råkat få med sig mitt bankkort, så det blev lite tillspetsat när vi behövde ringa hem om hämtning från tåget, men inte hade några svenska kronor, bara euro och en telefonautomat för kronor..
Tiago hittade en guldig tia, och snart steg vi av i kvällsmörkret i Teckomatorp där det luktade fränt, och pappa/morfar väntade med ett leende. Kallt var det också, tyckte jag som vant mig vid fyrtiograders-värmen.
KÅGERÖD
Hemma – konstigt och underbart!
Tassa försvann till sina kompisar bums, och Tiago likaså.


Jag förstod att många i Kågeröd följt oss på bloggen! Tack-för-tiden-hälsningar till er!!

På lördagen kom Nuno och Spirit i lastbil med Siska körda av schyssta Arek, till Kågeröds torg.
Och samtidigt kom Therese och lilla Love förbi och var söta.
Många kära möten.

Sedan blev det mat i det gröna och promenad i det sköna.
Prata, prata, prata.
Tömma Siska och inte fatta hur så många saker, och vi, fick plats på den lilla ytan.
Men fatta varför ursprungliga vattenlinjen sjunkit 20 centimeter ned..!

Gråta en skvätt ombord i ännu ett avsked av Vårt År, och svälja en skvätt likör från vår gäst-firar-flaska Brandymel.
Samtidigt en vibration av vad-har-vi-gett-oss-in-i-nu, och en önskan om att åka ut på havet direkt igen, om du frågar Nuno.
VÅR VANLIGA TUR
På söndags-förmiddagen skulle lastbilsfärden med Siska fortsätta till Råå för avlastning hos Syd Marin, och en veckas ompyssling av vårt flytande hem på land.
Gissa vad!?!
Lastbilsbatterierna var slut ( vilket för övrigt även vår söta bils batterier var… – men Tony har hjälpt oss med batteriladdning nu – Tack!)…….!!! Gick inte att starta.
Blev knappt förvånad ens..! Så här har det varit hela resan hela året. Och om det låter som om jag klagar, så lyssnar du fel, för vi har vant oss och ser det som naturligt numera. Lite hemtrevligt och spännande att möta nya människor. Kul att leva vidare hemma så som vi vant oss vid att leva på resan!
Så här är det hela tiden; saker strular; man letar hjälp; hittar hjälpsamma människor; allt fixar sig. Fantastiskt.
Vi fick gå runt i Kågeröd, skickade än hit, än dit, av folks vänliga tips. Många telefonnummer till män med lastbilar. ”Nä, inte hemma”, ”Nä borta”, ”Nä avställd lastbil”, ”Nä men där kanske”, ”Nä inte tillräckligt starkt batteri”, ”Nä men försök hos honom”, ”Nä men jag ringer tillbaka om jag kommer på någon”, ”Nä men Ronny vet kanske”, ”Nä men leta vidare”,,
..och så till slut – ”Nä det kan jag inte (viftande med en förmiddags-bira i handen)! ..men ääh det kan jag väl”!!

Tusen tacksamhet! Lösningsfokusering istället för problemfokusering älskar vi att mötas av. Till mega-trucken som stod på Kågeröds torg med vår båt sållade sig så ännu en bamse, och snart hade starkabels-mötet fått igång vår transport till den väntande kranen i Råå med Niklas som kom och hjälpte fast det var både hans semester och söndag. Fantastiskt!

FANTASTISKT
Fantastiskt – är det svar som jag ger till alla som undrar hur året har varit. Det har varit Fantastiskt!!!

Lite mer som vill vara med från sista dagarna:
MOLINARI
Ett år efter vårt möte med lilla gula Molinari i Dyvigs hamn i Danmark, knyter vi cirkeln och möter våra första vänner från resan igen. Eller tja nästan, för Christian har hittat den rätta kvinnan i sitt seglarliv under året som gått; Leena, men det känns genast som om vi är gamla vänner ändå, och vi tillbringar vår sista Atlant-afton för ankar, ombord på Molinari, utanför Cascais, Lissabon. Det blev tårar igen när vi tog bilen tillbaka till landet.
Bara dagarna innan hade Christian och Leena i kraftiga vågor men inga vindar utanför Nazaré fått ett nät i propellern när de var på väg in mot hamnen för motor. Samma plats som fem fiskare dog på för två år sedan när de råkade ut för detsamma. Vågorna för båten mot kusten, och.. Våra Molinaris-vänner anropade kusträddningen på kanal 16. Inget svar. De sköt nödraketer för att fånga en passerande fiskebåts uppmärksamhet. Ingen reaktion. Räddningen för dem blev satellit-telefonen de hade. Via nödnumret sattes de sedan i kontakt med portugisiska kusträddningen, som kom och förde bort dem från klipporna i sista stund in i trygg hamn. Vi tycker portugisiska kusträddningen är pinsamt sämre utrustad än den spanska – men Molinaris var bara så glada och tacksamma att de klarade sig. Och med tanke på alla berättelser om seglare som Rickard och Ingrid avslutade med ”..men han är död nu” eller ”..de förliste där och där” så var det inte lätt att säga hejdå till våra vänner som ska fortsätta runt jorden:

De har tagit fina bilder på oss, som finns; här

In English; more pics from the Molinaris with us; here.

Det mest fantastiska vi tar med oss från resan tror jag är sammansvetsningen av vår familj.
Inte förrän beslutet var fattat att vi nått slutet och skulle vända hem, inte förrän då började barnen längta hem på riktigt, och bara när det varit riktigt jäkligt har tanken på att lämna skiten uttalats av någon av oss, och det har inte varit barnen som uttalat de orden, utan jag eller Nuno.
Det var fint för oss att avsluta sökandet efter värme med att äntligen hitta den, istället för att ha stressat hem i våras över Biscaya, och aldrig någonsin fått någon sommar.
Det var gott att se barnen med sin portugisiska släkt oxå.

Tassas stora projekt det här året….har när jag tänker efter….varit flera stycken…..läsaläsaläsa, samla snäckor och stenar och göra smycken, fotografera blommor mm – och! Och med stor intensivitet har hon kartlagt släkten, på alla håll och kanter!!
Nu kom hon hem och såg gammelmormor Ullas fotoalbum med nya ögon, så snart blir det ännu fler bilder i det stora släktträd Tassa jobbat fram på My Heritage (en släktforsknings-sida med funktionellt släktträds-uppbyggande på internet).

Tiago är en Krabat som man hittar där det finns vatten, jord, stenar, pinnar, djur och insekter, och sedan håller han sig sysselsatt timme efter timme dagarna i ända. Här i farmors pool som fylls på med nytt vatten efter tvätt. Eftersom vattnet är klorfritt blir det snabbt grönt och byts ut mot nytt efter tvätt, och klorfritt är det eftersom det töms ut i fåror till gårdens odlingar. Gissa om Tiago älskar att leda vattnet i fårorna!?




Sista kvällen hos farmor kom Tiago inrusande och berättade upphetsat om en kolibri i trädgården! ”Allvar?!” sa vi. Jaa!!! Den var så liten och så vibrerande snabb att det inte gick att se att det var en fågel om man inte koncentrerade blicken totalt. Och snart var den inte En, utan flera stycken! Små som halva min tumme! Fin avskedsgåva för oss.
Här är de:

…och här:

Ut-zoomad (hittar du den??!!) (i nederkanten, till vänster om mitten):

Och nu är vi alltså hemma bland åkrar och träd i Kågeröd, och snart är vår uthyrda del av huset vår igen. Utsikt från mitt barndomshem Mellantorp, och STÖRSTA TACKET AV ALLA TILL MINA FÖRÄLDRAR/NUNOS SVÄRFÖRÄLDRAR/TASSAS & TIAGOS MORFÖRÄLDRAR SOM FUNNITS TILL VÅR HJÄLP I ALLA LÄGEN!!
!

Nuno (0705-249085) bor i Råå på Siska denna veckan och försöker hitta en temporär lösning kring böldpesten /osmosis-bubblorna så att vi kan få Siska i vattnet igen och segla hemma omkring i höst.
Precis som sista veckan innan vi åkte; Nuno fixar ordning i båten och jag i huset. Och sedan en liten blandning av båda för att vi saknar varandra så himla mycket om vi inte ses varenda dag!

Det ska komma några få inlägg till,
innan jag säger hejdå till bloggen och minnena för att fokuserar på jobb, nuet och framtiden.
Nu ska jag diska, och det är ooooh så mycket lättare i huset än i båten!

Slut på ord.
Vet inte vad jag ska säga för jag hittar ingen lust att prata, eller skriva.
Ville ändå bara berätta att Nuno och Spirit idag lämnat Faro tillsammans med Siska ombord på en mega-truck, tack vare Faruk. Tack Faruk :-). Mer än Fantastiskt! Och bönorna som fortfarande återstår av de halv-ton (som inte fick plats i Siska, och..) vi fick skickade ner till södern av Faruk, de är på väg upp igen, för att underlätta vår hushållning nu när vi ska få ordning på vardagen hemma på land..! Fantastiskt bidrag från Go Green, som vi har delat med oss av till många andra långseglare. Många goda måltider. Och vi har inte alls fisit så mycket som ni tror!

Slut på ord.
Kan man vara utbränd av semestern och behöva jobba för att hämta sig..?!

Jag och Tassa och Tiago åker hem imorgon onsdag via …suck… flyg (fick ge mig ekonomiskt, och är sur på tågpriserna). Barnen lär återse sina sängar efter över ett år ca kl midnatt. De kan inte förstå det. Overkligt som en fantasi. Uppspelta och glada längtande efter sina vänner!

Spirit vet jag saknar sin nya bästa vän i Portugal; Puki. Puki hittades överkörd, halvflådd och övergiven av min djurälskande svärmor, och är nu en välmående kärleksfull liten krabat, som Spirit först spände sig mot allt vad han kunde. Pukis ändlösa charm och envishet vann, och Spirit blev en ny man när han accepterade djup manlig vänskap, haha. Och nu blir jag väckt på morgnarna av Pukis pustande med nosen under dörrspringan, i hopp om att Spirit kanske finns där inne hos mig..!

Nuno, Spirit och Siska bör anlända Råå om ca fyra dagar.
Det har varit en historia för sig att få en vagga konstruerad för lastbilsfärden.
Jag säger bara; Bruce’s Marina i Faro.
Och i skrivandes stund tror jag att Siska & Co de befinner sig någonstans på spanska höglandet.

Slut på ord.
(Men jag hittade rätt många ändå när jag började skriva ;-)…)

Inte en av våra bästa dagar idag när vi summerar utgifter, istället för upplevelser, minnen och vänner. Särskilt inte som vi samtidigt säger farväl till våra vänner och vår resa.
Hejdå-kramade The Pans en gång till idag med tårar längs kinderna,

hejdå-omfamnade återupptäckta släktingarna från Kalifornien som kommit hit för släktbröllopet och blivit oss nära,


och har fler släktingar att säga hejdå till som väntar;

samt delar just nu  hejdå-visitkort, telefonnummer och foton med seglarvänner som fortsätter sin färd
– medan vi känner en växande ångest i kroppen.

SIFFROR
Hemtransporten av oss alla härifrån till Skåne, inkl. Siska, ser i dagsläget ut att kosta 50 000 kronor. Resan hit under ett år har kostat ca 200 000 kronor varav det mesta är lån att återbetala. Siska plus extra-utrustning har kostat 150 000 kronor. Och när vi kommer hem väntar en strulig värmepanna och antagligen därför ett nyköp på 70 000 kronor. Därefter skatteinbetalningar på 40 000 kronor. ..Hoppas att avställda bilen fungerar, och behöver köpa en bil till eftersom vi sålde Nunos bil/ar+mc innan vi åkte. Och så är det stora hål i garagetaket och väggarna murknar bit för bit. ..Det är väl de summorna som är mest påtagbara, förutom allt annat som kostar. ..Som böldpesten / osmois … 30 000 kronor?

Vi trivs i vår soliga bubbla, och har inte precis bråttom hem till allt jobb, men nästa vecka ser det ut som om vi börjar röra oss norrut, och sedan är det jobbajobbajobba jävlar i det som gäller!! Fast vi har bestämt att vi ska ut med Siska i farvattnen därhemma för att hålla modet uppe, så några lediga dagar tänker vi ta oss tillsammans i vår lilla båt!

Under tiden planeras för fullt för nästa båt, så får barnen behålla Siska och huset när de växt till sig lite och vi har fått ihop ekonomin till längre långsegling om kanske åtta år.

En av båtmodellerna som är på favvo-listan just nu; en Ovni:

Eller en Meta? Vi får se vad det blir :)..!

Jag ska skriva några blogg-inlägg till för att sammanfatta kustseglings-tipsen till andra seglare på väg hit, och jag har lite annat jag lovat mig själv att pränta ner, innan jag byter till pensel istället för pekfingervals. För min del är det måla som gäller nu mycket snart. Tavlor och väggar och annat. Plus färg-terapin och zen-coachingen. Och politiken. Och kanske lite annat ;-)!
Barnen har skolan och kompisarna som väntar,
och Nuno, Nuno har som vanligt gott om goda idéer, och coachingen, framförallt recovery-coachingen för missbrukare.

Under hösten tänker vi erbjuda bildvisning och föredrag om vår resa tillsammans fyra personer och en hund på några få kvadratmetrar – och en mannekängdocka..:-), jag måste bara köpa en ny projektorlampa för 4000 spänn först..

Tja-a, det här konstigt, att det tar slut nu.. Vad ska jag säga..?
Min inspiration att skriva är inte så slut som den kanske verkar,
det är bara så mycket.. Men vi talar om att skriva en bok på portugisiska, eftersom det är ont om portugisiska seglare – vi har inte mött EN ENDA PORTUGIS på hela resan, och detta från en nation som dominerade haven en gång.
När man kör härifrån Algarve, genom Alentejo, för att komma till familjen i Ribatejo, så passerar man en liten by som heter Cuba. Och där i Cuba, långt bort från havet, så står Columbus med blicken mot väster. Och på andra sidan havet ligger en ö som fick namnet Cuba. Forskarna som stödjer teorin att Columbus var portugis i spansk tjänst, säger att Cristóvão Colon föddes som Salvador Fernandes Zarco, son till furst Infante Don Fernando och Dona Isabel Goncalves Zarco, i byn Cuba i Alentejo, Portugal
.

Det jag kan säga säkert är att här är nu så varmt att gatuhundarnas tungor hänger och dinglar alldeles uttänjda och soltorkade, som deg som stelnat och sedan sträckts ut så att det skymtar en fuktigare konsistens under den torkade skorpans sprickor.

Japp, Siska är uppe på landbacken, snyft,
och efter tvätt konstaterade Nuno böldpest längs vattenlinjen och på rodret,
så det var inga bra nyheter för oss..
Har ingen ström ombord, skriver vid en wi-fi hotspot, och batteriet tar slut nu nu nu,

så jag återkommer så snart jag kan!