Skrivet av: dreamalive | juni 16, 2008

lite helt crazy



Blandade crazigheter;
*Glömde berätta att när vi låg i hamnen i Gibraltar, väcktes vi på morgonen vid fyratiden av ett jämrande skrik och ett stort plask. En man, troligen alkoholpåverkad, hade fallit i. Nuno for upp och rusade nästan ut naken, medan jag bannade mig själv för att jag inte hade kläderna mer lättillgängliga i trångboddheten. Mannen simtag hördes tydligt i den stilla natten, och hans klagan sluddrigt nykter i insikten om att han inte kunde ta sig upp själv. Hur kan man inte ha en stege någonstans på bryggan??! Det är jättesvårt att ta sig in och ut ur båtarna i den hamnen, beroende på tidvattnets skiftningar. Och ramlar man i får man nog simma till andra sidan där flygbanan ligger som en gräns mellan Storbritannien och Spanien, så nära att trumhinnorna vibrerar nästan sönder när motorerna startar för lyft. Nuno hämtade vår räddningsstege, men tillslut blev det ändå med hjälp av en ögla gjord i en förtöjningslina som mannen kunde hasa sig upp, knappt hjälpt av sin nästan handlingsförlamade och eventuellt berusade vän. Vi gissade att de just kommit fram genom Gibraltarsund och att det behövts endel dricka för nervernas skull. Två timmar senare gick vi ut i sundet, och vände tillbaka ytterligare några timmar senare.

*Men nu är vi klara med Medelhavet för den här gången, och havet här ute i Atlanten har uppvisat betydligt pålitligare humör. Det som inte skiljer sig är katterna i hamnarna. Magra och skitiga, men alltid välförsedda med mat av diverse välvilliga människor. Men igår blev vi anfallna av en kattmamma som ut ur intet slängde sig upp på kajkanten och anföll Spirit vilt fräsande och skrikande med alla klorna utspärrade och galenskap lysande i ögonen. ”Helt crazy!!!” sa Spirit och retirerade medan hans matte gick till motattack i försvar med handduken som en torero på tjurfäktning.
Tassas kattbilder:


Det som ändå är helt mest crazy är resultatet av transportstrejken:

*Mathyllorna är allt tommare pga av transport-strejken om bränslepriserna. Igår blev vi rätt omskakade när vi lyckades få fatt i de sista vattenflaskorna på hyllan i gången. Och toalettpapper och hushållspapper var helt rensat så vi köpte några servetter istället som fanns kvar. I alla de olika hyllorna ser man olika stor naggning av tillgången, och jag tänker på att jag borde köpt mer hundmat. Och på att en watermaker och ett miniväxthus måste man ha på sin båt om man ska överleva framtiden. I tomaternas Mecka går det idag inte att köpa en tomat. Grönsaksavdelningen har varit rensad de senaste dagarna, och vi har helt enkelt under vår livstid i våra liv inte varit med om något liknande. Om det fortsätter så här blir tillvaron helt och hållet annorlunda.

Vet inte hur ni har det där hemma, har inte alls följt nyheterna. Radio Sweden har varit svårt att pricka in bra, och internet har vi inte haft i en hamn sedan….. vet inte, i våras någongång. Senast jag hörde på Radio Sweden var det en värnpliktig som blivit ihjälskjuten under övning i Stockholms skärgård, och det blev jag och vi på besättningen på Siska kraftigt påminda om på väg till Cádiz:

Konsten att ändra sig…

För att få min man att ändra sina seglingsplaner krävs det hårda tag har det här årets resa bevisat några gånger. Beslutet att inte gå ut i Atlanten över Biscaya var stort, och fattades som resultat av ett himla väder som skulle föreställa sommar men mer påminde om klimatförändring. Det var helt crazy. En annan stor förändring skedde efter att jag fått bommen i huvudet och kapten Nuno sedan dess blivit en mycket mjukare kapten på skutan. De upprepade ekonomiska smällarna kring motorn och andra bekymmer, gjorde att vi till slut tillsammans bestämde oss för att upphöra att oroa oss för pengar, eftersom det var ett tänkande som konsumerade allt för mycket av vår tid. Det blev ett nytt liv för oss efter det beslutet, fattat när allt brakade ihop. Och så nu häromdagen brakade det ordentligt;

*Hade hört skjutvarningarna på Navigational Warnings, men de var längre bort. Sa de i alla fall. Redan dagarna innan hade vi hört hur det dånade i fjärran, så vi var vanda. Vi hade riktigt skönt seglingsväder här ute i Atlanten, något vi inte upplevt på Medelhavet, och gled på bra. När det gäller att stoppa en timme för ankar för att bara vara stilla och njuta av matlagning, fiske eller bad, är det svårt att övertala Nuno. Det har alltid varit så, även när vi bilat mellan Sverige och Portugal. Han vill inte stanna förrän vi är framme. Och med de instabila Medelhavsvindarna kändes ingen trygghet till havs på vintern. På Nordsjön var det tidvattnet som gjorde att stopp var olämpliga. Eller farleder, eller något annat, alltid något. Svårt att få plats i hamnen kanske, om man anländer sent på dagen. Den här dagen gick det så smidigt och fint i farten och seglingen att det vore ju syn att stanna, och vi hade dessutom ringt till hamnen i Rota i förväg och bokat en plats, så de väntade oss på eftermiddagen när vi sagt vi skulle anlända. Så att göra en paus var inget alternativ.
Inte förrän vi var nära att bli bombade..!
Vi satt och njöt och hörde då och då de där smällarna i fjärran. Men så började de höras tydligare. Ungefär med tio minuters mellanrum. HaHaHa skämtade Nuno om hur han skulle ha rusat in till radion och undrat vem som besköt oss omifall det plötsligt skulle landa en kanonkula vid sidan om oss med en stor vattenkaskad, Ha-Ha-Haaaaaaaa…..och det skrattet satte han i halsen ordentligt.
Det smällde igen, högt, dovt. Jag såg hur Nuno blev alldeles lång i ansiktet, när han bakom mig längre ut såg vattenpelaren från kanonkulans landning (”Använder man fortfarande kanoner??!” undrade jag)! Jäklar i det vilken fart han fick! Snabbt ner till radion och sedan tankestillestånd – Vem anropar man?!? Vad säger man?!? Tassa och Tiago tyckte det var t jättespännande framme i fören tittandes efter vattenpelare, och Spirit var i upplösningstillstånd och försökte komma ner i eller helst under kölen. Nuno anropade Radio Cádiz, och det var inte lätt att få kvinnan där att hänga med i svängarna, men hon bekräftade att skjutövning pågick där vi befann oss. När Nuno redan upprepat vem vi var och vårt läge några gånger – och hon undrade om vi var ett krigsskepp (!!!???), – medan det smällde väldigt nära och vinden taktfast förde oss framåt längre in i militärövningens skjutområde, då skedde det en förändring i mig oxå, och jag som bara brukar hantera segel i fören, men inte i sittbrunnen rörande styrning, jag vände kosingen helt om och fick över genuan på rätt sida och storseglet på plats utan tvekan, ut ur skjutområde så fort som bara möjligt. Samtidigt hade en man tagit över i instruktionerna till Nuno och sa att vi måste lämna området och gå runt om det, eller vänta utanför i en och en halvtimme. Ankra utanför helt bestämt tyckte jag. Ja, gå runt skulle ta alldeles för lång tid för lilla oss tyckte Nuno, men om man gick riktigt nära kusten skulle det NOG (!!!) vara lugnt. Med vår tur – icke sa jag!! Och så kom det en smäll till som var så kraftig att tryckvågen kändes i luften och våra hjärtan sögs fram och tillbaks bakom bröstkorgen. Japp, så får man min man att stanna för ankar en stund. Och det blev en mysig stund, med fruktlöst fiske och tre paket bönor plus potatis. Nakensolning och en liten ö som hyst ett tempel tillägnat Herkules en gång. Och för tvåhundra år sedan stod Slaget vid
Trafalgar inte långt bort, med över femtio skepp och mycket blod. Tiago har läst en hel roman om det på engelska av Bernard Cornwell; Sharpe’s Trafalgar.
Och just nu läser jag tegelstenstunga Spanska Inbördeskriget av Antony Beevor och förfasas över fascister, kommunister, och godtyckliga massmord.

Ibland lägger vi oss till ro på stränder där blodbad i krig stått. Tanken på det är då svår att föreställa sig. Mycket svårare än det är att fatta hur havet ena dagen kan vara så lugnt och andra dagen helt crazy. …Och i Medelhavet på vintern handlar det bara om minuter mellan himmel och helvete. Men nu är vi på Atlanten, och det är sommar!

I Sancti Petri berättade Reeds Nautical Almanac the Yachtsman’s Bible att vi skulle mötas av en ghosttown. Hmm! En spökstad gjorde oss nyfikna. Men de spanska farbröderna som seglad Iman hade berättat att det skulle var nästan hopplöst att få någon plats där i hamnen som ligger en bit in i floden. Då är det bra att vara liten, för någon liten yta brukar det efter lock och pock att gå att trolla fram. ”Vi är ju så små, och barnen, tänk på barnen, vi kan inte dra ut dem på en långseglingsträcka till nästa hamn”, trugar vi medan de alltid – alltid!!! – först gör sig omöjliga och sedan ändå alltid har flera lediga platser. Det bara är så här. Man ska veta, alltid få veta, vilket besvär de gör sig för vår skull, och hur tacksamma vi bör vara för det. Det är verkligen en fördel att kunna spanska i Spanien. Då blir ett Nej snart till ett Ja. Särskilt om man har en så trevlig man som jag har.

Sancti Petri hade mycket riktigt sin spökstad; resterna av en blommande tonfiske-by upprättad under generalissimo Francos tid, år 1940. Gedigna byggnader i långa rader, som nu var ruiner i eftermiddagssolens skuggor, med en och annan ljusskygg figur levandes i spillror och smuts.

*Helt crazy när en liten valp kommer fram och skäller på Spirit, för att minut efter minut få förstärkning av allt fler gatuhundar som kom skällande från alla väderstreck, men främst från ruinen med en stor Majja-flagga i fönsterhålet.

Spirit har blivit en cool kille och hetsade inte upp sig för det, men jag var inte så glad över alla loppor som fick nytt blod att smaka.
(Här är en bild på fiskar, pargos, som Spirit däremot morrade högt och upprört på:)

Tassa och Tiago var desto gladare, och hade snart namngett de två hundar som slog följe med oss efter allt gullande med dem. Så när någon släppte lös sina större bestar efter allt bjäbbande, och vi såg hur de närmade sig i ett dammoln, fann vi för gott att ta oss därifrån kvickt. De som vänskapligt följde med oss fick av Tassa och Tiago namnen Indra och Crazy. Crazy var helt crazy. När det kom bilar rusade hon ut, fick dem att sakta in och förföljde dem sedan vilt skällande och attackerande framdäcket. Vi hade andan i halsen varje gång, och styrde mot stranden, bort från vägen. På stranden fick man som vanligt inte ha hund enligt skyltarna, men som vanligt är det ingen som verkar bry sig om de där skyltarna.. Men med tre hundar väckte vi såklart uppmärksamhet och när vi försökte dela upp oss och finta bort Crazy och Indra lyckades vi inget vidare, och Nuno blev utskälld för att hans hundar Indra och Crazy sprang fram till en barnfamilj..! (I denna delen av Spanien är det arabiska ursprunget mer påtagligt, och många är muslimer och rädda för hundar.) Till slut gav Indra, valpen, upp. Våra barn tyckte vi var mycket elaka föräldrar som inte ville ta dem med oss. Crazy hängde med oss några timmar till medan vi vandrade i kvällssolen på en makalös strand.

Jag har i alla fall aldrig sett något liknande! Berg efter berg av likrester i olika stadier
från slemmigt till stenhårt. Det blev en geologi-lektion, för vi kunde tydligt se de olika stegen från snäcka/mussla till berggrund. Och det var både vackert och varmt i pölarna och poolerna som bildades när tidvattnet drog sig tillbaka.




Stränderna här på Atlant-sidan av Andalusien är i en helt annan klass än de på Medelhavssidan! Jättefina! Härlig sand och stora ytor. Och så allt spännande som tidvattnet blottar. Krabbor i tusental som kommer upp ur små hål, t.ex.
Vill nämna stranden alldeles vid hamnen i Barbate, där det är nära till naturen men längre till affären. Ställe att besöka om man är intresserad av den fångstform av tonfisk som har bedrivits här sedan tusende år; Almadrabas.

Och så information till er andra båtburna:
Här i Andalusien så finns så kallade
Eppa-hamnar som är statliga och alla har samma prissättning. De är billigare än de privatägda hamnarna, även om alla sedan juni dubblerat priserna till sommarpris. Och det är för att vi valt Eppa-hamnarna som vi inte har haft internet ombord på så länge, för de har ännu inte utvecklat detta.

I Tanger var det oxå billigare, och Peter Pan som var där, är nu åter här med oss, i Rotas hamn väster om Cádiz, i en Eppa-hamn.

*Det som var helt crazy i Tanger, Marocko, var vårt besök på stranden där. Massor med män och pojkar, och några kvinnor och barn.
De som var av samma kön som jag och Tassa är var rätt väl påklädda, och tjejerna i Tassas ålder stod ute i vågorna med jeans och allt (det står en grupp till höger på bilden). Tassa var helt förfärad över hur där kunde vara så många pojkar som var lika störigt busiga som Tiago – utan att någon sa till dem!!! Fast de stänkte sand, kastade och sparkade bollar,och de lite större körde både jeepar och waterski mitt bland allt folk och tog allt utrymme i besittning.
Jag övertalade Tassa att prova på känslan av kamelridning, som är i ett slag för sig. Just som hingst-kamelen Jamél gungande fram och tillbaks reste sig upp med Tassa högt uppe på ryggen, så kom strandpolisen galopperande över sanden på sina hästar.

Vi (jag, Tassa, Susan, Jan, Valérie, David) gapade storögt när de stannade vid ett par som satt tillsammans på stranden – med alla kläderna på – och häktade mannen; uppenbarligen för att de varit för nära varandra!! Han sattes i handbojjor (!!!!!!!) och så leddes han därifrån med henne i bredvid. Första tanken är ju att vi måste ha missförstått vad som hänt; att han var en eftersökt kriminell som nu upptäckts. Men på kvällen när jag och Tassa lärde oss vilka som var de rimliga priserna att pruta sig fram till vid shoppande i Medinan i gamla staden (byggd delvis av portugiser vilka Tanger tillhörde förr), då pratade jag med massor av män (inga kvinnor i sikte någonstans i den delen), och när jag frågade om vad vi sett på stranden, så förklarades att han nog fick en natt i fängelset. Att hålla på sådär offentligt på stranden var inte okej. Att pussas eller vänslas fick man sköta i det privata i hemmet. Han som förklarade för mig såg besvärad ut både över tanken på att någon gjort sådana snuskigheter öppet, och över att jag som turist sett ett sådant polisingripande. Han sa att för utlänningar som jag gällde inte samma regler. Men det var ändå
skönt att komma ”hem” till Spanien. Fler bilder från Tanger:




Saknar bara all god mat på marknaden där nu när strejken här tömt grönsakshyllorna.. Och så förstår jag inte helt varför jag bor i ett kallt hus i norr, när det finns så fina hus här och solen skiner varmt.
Turistinformationsmässigt vill jag upplysa om att här är mycket finare och genuinare på
Ljuskusten än på Solkusten, i alla fall om man gillar spanska Spanien. Inom en vecka kan vi dock vara i Portugal och nära resans slut. Snyft. Känns tungt på många sätt. Samtidigt som det finns mycket vi längtar efter att ta fatt i där hemma. Men mest längtar vi efter att jobba ihop livet till möjlighet till nya resor.

Imorgon den 17: juni har vi varit ute i ett år.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: