RESAN FORTSÄTTER!

Det är inte över! Särskilt igår söndag i Kågeröd, tillbaka från Portugal, var det så klart att resan inte tagit slut, puh, och att utmaningarna fortsätter i samma stil. Det kändes riktigt hemkärt att tillsammans med Siska få nya så kallade problem att lösa. Och som vanligt går det bäst tack vare vänliga människor.
Men först tankar från första dagarna tebaks:
Tänker på det där TV-programmet med mig där de sa att jag trycker mig mot väggarna – vilket jag aldrig gjort – och får nästan lust att göra det, bara för att omfamna mitt hus, mitt hem, och känna på allt. Njuter av att leta efter älskade ytor under damm och spindelväv när jag återupptäcker ALLA SAKER (!!!!!!!!!så mycket saker!!!!!!!!!) som väntar i högar och flyttlådor.
”Min Mamma har kommit hem igen!!!!” jamar Tassas Kiwi-kisen högt, och leker vilt:


Trädgården vågar jag inte ens gå ut i första dagarna, för jag VET att gör jag det så kommer jag inte därifrån förrän det är för mörkt för att se. Men när jag röjt därinne så att åtminstone Ett rum är härligt att vara i, så går jag ut.
Många timmar senare går jag in igen med värkande kropp och fingrarna fulla av småsmå rosentaggar som gör händerna hyperkänsliga och stickigt brännande. Underbart att vara hemma; och ingen lust att lämna tomten, varken för det ena eller andra. Jo, det skulle var för att segla Siska då ;-). Ut på nya äventyr. Redo, och redan planerande!

SEGLA MER
Det är väldans speciellt att läsa böcker och tidningar om segling för mig nu när jag begriper vad det handlar om. Helt annorlunda än innan. Verkligen. Läser både Mot Nordpolen med Ariel IV, och Casellas Atlantsegling. Och; Vi seglar till Galapagos. Lånade nyligen oxå Les Powells bok Open Hands, signerad av honom, med den galna början där han utan att ha någonsin ha seglat ger sig ut på världsomsegling och kommer till helt andra platser än han tror att han är på, pågrund av viss fel navigering.. Rickard och Ingrid,

ombord på Golif III, har mött denne nu nästan nittioårige seglare under sina äventyr, och dem låg vi grannar med på Bruce’s Marina i Faro ( fascinerande seglar-historier vi fick höra av dem!). Där i Faro ligger alla på vaggor på land, medan de pular med sina båtar och förbereder för havet. Ett av de ytterst få ställen i den södra delen av Iberiska halvön som tillåter boende och byggande på båten på land. Vi var blandat nöjda/missnöjda, och fick en prisrabatt på vaggan de svetsade till Siska, för hon fick onödiga brännmärken, eftersom de svetsade rakt mot skrovet (!?!). Toaletten och duscharna var värsta på hela resan, men de förfallna husen tilltalade som vanligt mig och förundrade i svunnen storhet.

Rickard och Ingrid som seglat i trettio år berättar att charmen var större förr här, med grus och gräs istället för betong och plånböcker. Glatt och enkelt då, men alltmer stelt och stiligt nu – ”Överallt” säger de! – Och vi får ännu mer bråttom att förbereda för världsomsegling innan alla kuster blivit tillrättalagda marinor med folk i strykta märkes-kläder, jet-skis och feta guldkedjor.

SEGLA ÄNNU MER
Det seglingsmål som flest under vår resa talat om, så även Nuno, är Patagonien! Överallt pratas Argentina, Patagonien, Sydamerikas sydligaste spets och dess inomskärssegling. Men NU har jag förstått att det allra allra hetaste är följderna av växthuseffekten – Arktis smälter – och det kommer att fungera att segla Nordostpassagen Atlanten –Stilla Havet…! (Fortfarande sur på Islands myndigheter som sköt isbjörnen som simmat så långt just för att överleva…)
Men jag väntar på stabilare tider i Afrika, som jag förväntar mig vara en kustvärld full av färger och skönhet, historia och historier, tragedi och fantasi.
Ändå – när vi kom hem var Sverige vackrast!! Och Tiago hoppade ut ur tåget tjoandes ”Svensk mark under fötterna – Äntligen – Haaa-Haaaa!!” rakt framför en undrande tjej.
(Håller inte fullt med om reklamen som mötte oss i Lund, för jag gillar variation bäst, men det var kul att det var första skylten vi såg:)

När vi mellanlandade i Berlin blev jag orolig, för det var bara beklagansvärt fult-fult-fult och till och med människorna på den där flygplatsen kändes ovackra, så jag var rädd vi var på väg åt fel håll när vi åkte till Sverige, men. ..Men när vi omgärdades av svenskar på tåget från Kastrup över Öresundsbron så var allt och alla vackert-vackert-vackert!! Vi hade lite svårt att vänja oss vid att när vi pratade på fritt så förstod alla vad vi sa! ”Och där borta bor Signe!” (Heej Signe och Tack för välkomst-hälsningarna!) ropade vi när vi susade in mot Malmö och Sverige Sverige SVERIGE!!!!
Redan uppe i luften blev mina barn rusiga när de förstod att det var Turning Torso och Öresund de såg där nere:

TÅGBYTE LUND-TECKOMATORP
Min mobiltelefon hade inte längre ett fungerande kort (snart tillbaka på 0739-476902 igen!), och Nuno hade råkat få med sig mitt bankkort, så det blev lite tillspetsat när vi behövde ringa hem om hämtning från tåget, men inte hade några svenska kronor, bara euro och en telefonautomat för kronor..
Tiago hittade en guldig tia, och snart steg vi av i kvällsmörkret i Teckomatorp där det luktade fränt, och pappa/morfar väntade med ett leende. Kallt var det också, tyckte jag som vant mig vid fyrtiograders-värmen.
KÅGERÖD
Hemma – konstigt och underbart!
Tassa försvann till sina kompisar bums, och Tiago likaså.


Jag förstod att många i Kågeröd följt oss på bloggen! Tack-för-tiden-hälsningar till er!!

På lördagen kom Nuno och Spirit i lastbil med Siska körda av schyssta Arek, till Kågeröds torg.
Och samtidigt kom Therese och lilla Love förbi och var söta.
Många kära möten.

Sedan blev det mat i det gröna och promenad i det sköna.
Prata, prata, prata.
Tömma Siska och inte fatta hur så många saker, och vi, fick plats på den lilla ytan.
Men fatta varför ursprungliga vattenlinjen sjunkit 20 centimeter ned..!

Gråta en skvätt ombord i ännu ett avsked av Vårt År, och svälja en skvätt likör från vår gäst-firar-flaska Brandymel.
Samtidigt en vibration av vad-har-vi-gett-oss-in-i-nu, och en önskan om att åka ut på havet direkt igen, om du frågar Nuno.
VÅR VANLIGA TUR
På söndags-förmiddagen skulle lastbilsfärden med Siska fortsätta till Råå för avlastning hos Syd Marin, och en veckas ompyssling av vårt flytande hem på land.
Gissa vad!?!
Lastbilsbatterierna var slut ( vilket för övrigt även vår söta bils batterier var… – men Tony har hjälpt oss med batteriladdning nu – Tack!)…….!!! Gick inte att starta.
Blev knappt förvånad ens..! Så här har det varit hela resan hela året. Och om det låter som om jag klagar, så lyssnar du fel, för vi har vant oss och ser det som naturligt numera. Lite hemtrevligt och spännande att möta nya människor. Kul att leva vidare hemma så som vi vant oss vid att leva på resan!
Så här är det hela tiden; saker strular; man letar hjälp; hittar hjälpsamma människor; allt fixar sig. Fantastiskt.
Vi fick gå runt i Kågeröd, skickade än hit, än dit, av folks vänliga tips. Många telefonnummer till män med lastbilar. ”Nä, inte hemma”, ”Nä borta”, ”Nä avställd lastbil”, ”Nä men där kanske”, ”Nä inte tillräckligt starkt batteri”, ”Nä men försök hos honom”, ”Nä men jag ringer tillbaka om jag kommer på någon”, ”Nä men Ronny vet kanske”, ”Nä men leta vidare”,,
..och så till slut – ”Nä det kan jag inte (viftande med en förmiddags-bira i handen)! ..men ääh det kan jag väl”!!

Tusen tacksamhet! Lösningsfokusering istället för problemfokusering älskar vi att mötas av. Till mega-trucken som stod på Kågeröds torg med vår båt sållade sig så ännu en bamse, och snart hade starkabels-mötet fått igång vår transport till den väntande kranen i Råå med Niklas som kom och hjälpte fast det var både hans semester och söndag. Fantastiskt!

FANTASTISKT
Fantastiskt – är det svar som jag ger till alla som undrar hur året har varit. Det har varit Fantastiskt!!!

Lite mer som vill vara med från sista dagarna:
MOLINARI
Ett år efter vårt möte med lilla gula Molinari i Dyvigs hamn i Danmark, knyter vi cirkeln och möter våra första vänner från resan igen. Eller tja nästan, för Christian har hittat den rätta kvinnan i sitt seglarliv under året som gått; Leena, men det känns genast som om vi är gamla vänner ändå, och vi tillbringar vår sista Atlant-afton för ankar, ombord på Molinari, utanför Cascais, Lissabon. Det blev tårar igen när vi tog bilen tillbaka till landet.
Bara dagarna innan hade Christian och Leena i kraftiga vågor men inga vindar utanför Nazaré fått ett nät i propellern när de var på väg in mot hamnen för motor. Samma plats som fem fiskare dog på för två år sedan när de råkade ut för detsamma. Vågorna för båten mot kusten, och.. Våra Molinaris-vänner anropade kusträddningen på kanal 16. Inget svar. De sköt nödraketer för att fånga en passerande fiskebåts uppmärksamhet. Ingen reaktion. Räddningen för dem blev satellit-telefonen de hade. Via nödnumret sattes de sedan i kontakt med portugisiska kusträddningen, som kom och förde bort dem från klipporna i sista stund in i trygg hamn. Vi tycker portugisiska kusträddningen är pinsamt sämre utrustad än den spanska – men Molinaris var bara så glada och tacksamma att de klarade sig. Och med tanke på alla berättelser om seglare som Rickard och Ingrid avslutade med ”..men han är död nu” eller ”..de förliste där och där” så var det inte lätt att säga hejdå till våra vänner som ska fortsätta runt jorden:

De har tagit fina bilder på oss, som finns; här

In English; more pics from the Molinaris with us; here.

Det mest fantastiska vi tar med oss från resan tror jag är sammansvetsningen av vår familj.
Inte förrän beslutet var fattat att vi nått slutet och skulle vända hem, inte förrän då började barnen längta hem på riktigt, och bara när det varit riktigt jäkligt har tanken på att lämna skiten uttalats av någon av oss, och det har inte varit barnen som uttalat de orden, utan jag eller Nuno.
Det var fint för oss att avsluta sökandet efter värme med att äntligen hitta den, istället för att ha stressat hem i våras över Biscaya, och aldrig någonsin fått någon sommar.
Det var gott att se barnen med sin portugisiska släkt oxå.

Tassas stora projekt det här året….har när jag tänker efter….varit flera stycken…..läsaläsaläsa, samla snäckor och stenar och göra smycken, fotografera blommor mm – och! Och med stor intensivitet har hon kartlagt släkten, på alla håll och kanter!!
Nu kom hon hem och såg gammelmormor Ullas fotoalbum med nya ögon, så snart blir det ännu fler bilder i det stora släktträd Tassa jobbat fram på My Heritage (en släktforsknings-sida med funktionellt släktträds-uppbyggande på internet).

Tiago är en Krabat som man hittar där det finns vatten, jord, stenar, pinnar, djur och insekter, och sedan håller han sig sysselsatt timme efter timme dagarna i ända. Här i farmors pool som fylls på med nytt vatten efter tvätt. Eftersom vattnet är klorfritt blir det snabbt grönt och byts ut mot nytt efter tvätt, och klorfritt är det eftersom det töms ut i fåror till gårdens odlingar. Gissa om Tiago älskar att leda vattnet i fårorna!?




Sista kvällen hos farmor kom Tiago inrusande och berättade upphetsat om en kolibri i trädgården! ”Allvar?!” sa vi. Jaa!!! Den var så liten och så vibrerande snabb att det inte gick att se att det var en fågel om man inte koncentrerade blicken totalt. Och snart var den inte En, utan flera stycken! Små som halva min tumme! Fin avskedsgåva för oss.
Här är de:

…och här:

Ut-zoomad (hittar du den??!!) (i nederkanten, till vänster om mitten):

Och nu är vi alltså hemma bland åkrar och träd i Kågeröd, och snart är vår uthyrda del av huset vår igen. Utsikt från mitt barndomshem Mellantorp, och STÖRSTA TACKET AV ALLA TILL MINA FÖRÄLDRAR/NUNOS SVÄRFÖRÄLDRAR/TASSAS & TIAGOS MORFÖRÄLDRAR SOM FUNNITS TILL VÅR HJÄLP I ALLA LÄGEN!!
!

Nuno (0705-249085) bor i Råå på Siska denna veckan och försöker hitta en temporär lösning kring böldpesten /osmosis-bubblorna så att vi kan få Siska i vattnet igen och segla hemma omkring i höst.
Precis som sista veckan innan vi åkte; Nuno fixar ordning i båten och jag i huset. Och sedan en liten blandning av båda för att vi saknar varandra så himla mycket om vi inte ses varenda dag!

Det ska komma några få inlägg till,
innan jag säger hejdå till bloggen och minnena för att fokuserar på jobb, nuet och framtiden.
Nu ska jag diska, och det är ooooh så mycket lättare i huset än i båten!