Skrivet av: dreamalive | juni 2, 2008

Minnesanteckningar Jennys tågresa

Sammanfattningsvis
efter ett ögonblick av klarsyn bland alla konstböckerna i Centre Pompidou’s affär
– förstår jag att alla vi som är som jag är
(födda med en medvetenhet om syftet med sitt liv);

VI ÄR SOM SPERMA.

Alla spermier de har ett syfte med sitt liv.
Alla spermier besjälas med detta syfte som sin livsuppgift.

För de flesta av dem blir det ett liv i rusningstrafik, utan att hinna fram i tid.

För de flesta är det kört redan från början, eftersom de inte ens är i närheten av en plats där förutsättningarna finns.

För säkerhets skull vräker naturen på med så stora mängder, att av alla; kommer någon, någonstans, att klara det någongång.
Resten föds i en stunds nöje, och dör i glömska,
Så små i en så stor värld.
Bara delar i en större plan.

HAMBURG
I Hamburg skulle utställningslokalen med Mark Rothko snart stängas för dagen, och jag slank in lika kvickt som ut, snabbt konstaterat att det inte var något för mig att lägga en hundring på. Där ute på Hamburgs gator var vindarna ljumvarma smekningar, och på min runda mellan tågbytena stannade jag till vid János Lázló Vargek som spelade hang.

Sällsamt sköna toner trummade han med lätta händer fram. Mannen som satt bredvid på trottoaren och lyssnade, visade sig kunna lite svenska efter att ha bott ett år i Åmål (!), det bästa året i hans liv. Han skrev en dikt till mig och gav mig två Loveparade cd-skivor. Hur kan jag då vara annat än ett vandrande leende när så oväntad vänlighet kommer med gåvor.

SÅ SNÄLLA MÄNNISKOR
Människorna jag och vi mött på resan, har inte en enda gång stämt med de bilder av världens tillstånd som saluförs i daglig media. Det finns fler goda människor än onda out there. Jag är säker på det.

SÅ MÅNGA TIGGARE
Antalet tiggare och boende på gatan har vi sett mest av i Frankrike och Paris det här året. Flickan jag gav två euro till, tjugo kronor, på järnvägsstationen Gare du Nord på min väg upp till Norden, hon hittade mig med sin utsträckta hand på samma plats tio dagar senare när jag var på väg söderut igen, och vi kände igen varandra med ett förvånat ömsesidigt leende och en glimt i ögat. Men den här gången var hon inte nöjd med tjugo kronor utan bad om femtio. Till gas till matlagningen förklarade hon. Min franska är inte tillräckligt bra för att förklara hur min resebudget skulle se ut om jag tänkte så i alla möten med människor som har mindre pengar än jag har. Det krävs inte så mycket för att jag själv snart skulle stå lika tomhänt. Visst jag har tillgångar som går att sälja, men det hjälper inte när den benhårda kvinnan vid toaletten kräver fem kronor för ett toalettbesök, eller Metron kostar femton kronor för att komma med resväskan till Gare d’Austerlitz. Till de flesta som tigger ger jag hellre mat. Men när jag har två små paket skorpor till tre dagar blir jag nästan sur när jag ger det ena till en tiggande kille, som genast stoppar ner det i sin ficka och ber om nästa paket oxå! Då skulle han ha två paket och jag inget! Jag förstår att han ser någonsorts rättvisa i det, eller att han inte ens tänker i sådana termer, och bara tar emot så mycket som möjligt där det går, men för min del känns det inte riktigt rättvist..
De som spelar musik ger jag till så länge jag har pengar kvar. Redan i Lund gick de första kronorna till en dragspelare vars nostalgiska melodi jag uppskattade mycket i tunneln under spåren. Men när jag stått ett tag på perrongen och väntat på det försenade tåget förstod jag att det var bara dessa första toner i refrängen han lärt sig, och mina tjugo minuter där var ett lyssnande på samma repertoar om och om igen. Utanför Pompidou var det värre; en gammal kvinna hade fått fatt i en fiol som hon körde stråken tvärs över fram och tillbaka, så att det inte var helt tydligt omifall meningen var att man skulle lägga mynt i tyget för att få henne att sluta! Hon satt ned i stor kjol, bistert harvande i sitt oväsen och jag mötte hennes blick, men undvek att stödja hennes idé. Slantarna gick istället till en didgeridoospelande ung tjej som imponerade. Tur att toaletterna inte kostade extra på museumet eller tågen.. Och bra att jag inte är så hungrig när jag bara har mig själv att rå om. Det går inte åt lika mycket energi när jag är ensam.

CENTRE POMPIDOU

På Pompidou så fick jag så sett Louise Bourgeois-utställningen efter en timmes köande. Det är egentligen mest saker hon sagt som intresserar mig. Det var de där små citaten i samband med verken jag sökte och fascinerades av.

<!–[endif]–>Traces du Sacré, “Spår av helighet” är sommarens utställning på Pompidou, och både August Strindberg och Hilma af Klint finns representerade från Sverige.

De konstnärer jag fastnade för var konstkritikernas så lovordade Damien Hirst’s, samt Svajone och Paulius Stanikas. Damien Hirst’s verk var tre svartblänkande tjocka tavlor med namnet ”Forgive me Father for I Have Sinned”. När jag närmade mig för att granska tavlorna i det lite mörka rummet, så kände jag tavlornas lukt innan jag såg vad de var tillverkade av..

Gjorda av ett massivt lager döda spyflugor fastlimmade och lackade. Men Svajone och Paulius Stanikas hade gjort de två stora tavlor som jag gärna själv hade gjort; The Fall.

I utställningen med modern konst från nittonhundratalet var somligt samma som i somras när jag var där med barnen, och somligt nytt. Valerie Export hade jag inte sett förut, och jag har nu lagt hennes kontroversiella art-happenings från sextiotalet på minnet. Att bygga en trälåda kring brösten och låta män stoppa in händerna och röra vid henne, var ett förutom ett statement, en intressant uppvisning i diverse minspel såg jag på filmen.

I shopen bläddrade jag i konstböcker och var så frestande nära att köpa William Wegmans underbara bok med bilder av hans livskamrater Weimaranerna i olika arrangemang.

En av mina favorit konstnärer är Alphonse Mucha, och honom lyckades jag springande pricka in mellan tågen när jag hade en och en halv timme i Madrid. Absolut värt stressen, och en jättefin utställning!

PARIS VANDRING

Hade jag tvingats välja hade jag ändå föredragit vandringen till Pompidou än i Pompidou. I Frankrike och Paris finns det så mycket att se att de flesta pärlor inte ens omnämns, och jag lockades av schersminernas söta sommardoft till en kyrka med röda smultron i rabatterna. Inne i kyrkan var jag ensam sånärsom på en kör som övade någonstans i en tillbyggnad och fyllde gångarna mellan pelarna med sakral stämning. Mina flip-flops gjorde själ för sitt namn i de ödsliga lokalernas eko, och jag undrade över om de kristna kyrkorna är som de muslimska där avtagande av skor uppmuntras? Eller tvärtom? ..Borde jag kanske veta, men mindes bara barfota-krav i Moskén i Jerusalem och i Taj Mahal i Agra i Indien. Men minns inte om jag varit barfota någongång i kyrkorna där hemma i Sverige.. Tog försiktigt mina flip-flops i handen och kände det kalla marmorgolvet mot mina bara fötter. Hade kyrkan alldeles för mig själv och lämnade en schersmin-blomma vid altaret. Det kändes bra bara.

INDIEN I PARIS
En bit längre fram fick min näsa mig att vända blicken mot en passage-gränd, Passage Brady badande i dofter av rökelse och Indien. Köpte cashew-nötter till lunch i Velan Sarl. Har sedan konstaterat att tiggarna föredrar skalade valnötter..

STARKA DOFTER M.M.
Det blev en doftrik resa ner med tåg. I Hamburg blandade sig de blommande Robinia-trädens sötma med giftiga gaser från ett brinnande hotell och mångfaldiga sireners tjutande. Från översta våningen steg en kostymklädd herre ut på brandbilens stege, och såg ut att lugnt fortsätta vidare nerför stegen till ett möte efter att han borstat av sig med handflatan.

Nattåget från Paris till Irún, ångrade jag snabbt att jag tagit med billigaste prisalternativet som mål. Oj vad gammal jag blivit! Jag led när jag på min fällbara sittplats inte kunde värja min näsa från allas påträngande utdunstningar i värmen. Med en duns föll min medpassagerare för natten tungt ned med sin stora kropp på platsen bredvid mig. Jag tryckte mig upp mot fönstret och flackade med blicken runt bland övriga platser och passagerare. Ja, jag hade fått värsta tänkbara killen vid mig! Och inga platser skulle bli lediga. Han torkade sig ideligen med en handduk från pannan längs kinderna, för att samla upp sina små bäckar av svett som föddes som källor ur berget i hans ansträngda ansikte. Hans mage var så stor att hans högerarm tvingades in på min platsbokade planhalva där jag förskräckt satt och bad till Gud om en mirakulös räddning från detta öde. Han var så lång att hans stora ben omöjligt gick att ta sig förbi ut i gången, och jag kände mig fullständigt insnärjd i min hörna. Ingen hälsning när han satte sig, inte ens en blick; jag var helt oförberedd. Och det värsta, det värsta var ljuden från hans andning genom hans näsa. De hördes. Mycket. Och jag har en sorts fobi för män som låter så ur näsan när de andas. Halvt traumatiska barndomsminnen gör sig påminda och får mig att rysa. Jag satt som en spänd fjäder och visste att det skulle bli en lång natt. Har förövrigt knappt kunnat sova en blund ändå sedan jag lämnade min mans sida. Med påsar långt ned under ögonen, så försvann jag tillslut in i slummer. När jag vaknade framåt morgonkvisten hade hans svettiga ansikte bytts ut mot ett par eventuellt lika svettiga gympadojjor tretton centimeter från min näsa. Killen bakom hade hittat en ny sovställning och stuckit upp sina fötter i glipan mellan stolarna framför sig.

HÅRDA TAG
Framme vid spanska gränsen plockade polisen ut en kille vars passuppgifter inte var tillfredsställande. ”Mi tren?” pep killen försiktigt när den två meter långa polisen kommenderade ut honom, och det var det sista jag såg av dem, för vår tågvagn åkte vidare med en passagerare mindre.

När vi kom in i nordöstra Spanien med båt i höstas såg vi efterlysnings-affischerna överallt med ETA-aktivister. Någon månad senare var några av dem på affischen överritade med svart gallermönster. Nu tror jag ännu fler tillfångatagits, men det var ett bombmord ganska nyligen, utfört av ETA. Som jag berättat är säkerhetskontrollerna på tågen i Spanien starka, och alla väskor skickas genom röntgenbandet.

VÄNNER MEDRESENÄRER
Jag har haft fina åtta dagar och nätter på tåg från Malaga till Östersund och tillbaka. I sovkupéerna med bara kvinnor hade vi goa pratstunder.
Fatouh som kunde lika lite engelska som jag franska, kom jag kanske närmst ändå, för en stund. Jag slog huvudet i britsen ovanför när jag förskräckt for upp och inte visste var jag befann mig väckt av ett skärande skri. Mitt i natten i kolmörkret skrek hon värdigt en skräckfilm, och varken hon eller jag hade en aning om var man tände ljuset, eller om det ens gick att tända ljuset. ”Fatouh, Fatouh” tröstade jag i mörkret när hon skrek igen så att rrrrrrrrrr-en skorrade lika högt som iiiiiiiiiiiiii-na isade. Ingen av oss blev nog kloka på vad som hade hänt. En spindel, en dröm eller en spindel-dröm, jag vet inte. Fatouh var söt.

På järnvägsstationen Gare du Nord, som är så där som jag tycker att en riktig järnvägsstation ska vara, där pratade jag med två fotbollsspelare födda i Kongo, uppväxta i Paris, och nu spelandes i Rotterdam. Den ene av dem berättade att han var i Paris för att träffa sin före detta flickvän som var gravid. Han var mycket skeptisk till om det var hans barn. Han tänkte invänta faderskapstest, och om det var hans barn – köpa det fritt från henne! Han sa att av en svart kvinna kan du få vad som helst om du betalar för det. Han hade mycket bestämda åsikter om skillnader på vita och svarta. Svarta kvinnor kunde man inte lämna ensamma i tre dagar utan att de gick till någonannan. När han hade haft en vit flickvän i Nederländerna hade hon väntat på honom i tre månader! Han skulle gifta sig med en vit kvinna. Som han inte behövde ha någon direkt vänskapsrelation med. Jag påpekade att det kanske kunde bli svårt att hitta en kvinna som uppfyllde den krav-kombinationen. ”Intressant tanke” sa han. Och när jag sa att jag aldrig skulle gifta mig med någon som jag inte var bästa vän med, så skrattade han gott och berättade det roliga skämtet vidare för sin kompis, och så skrattade de tillsammans och himlade med ögonen.

VÅRA OPTIMIST-VÄNNER
Fantastiska Michel och Nadja kom cyklandes till Centralstationen för att hinna träffa mig en stund i tågbytet i Stockholm. Det var så underbart att ses igen! Overkligt och verkligt vackert. Fick en skiva i present med bildspel från deras resa Stockhom-Medelhavet, varav våran resa tillsammans var från Cuxhaven till Lyon, hela sommaren-sensommaren 2007. Jättegulligt, och mycket uppskattat när vi nu såg den tillsammans i Marbella på Siska när jag kom tillbaka. Nostalgi. Kanalerna var speciella. Rekommenderar det verkligen. Och längtar efter att mötas allihopa tillsammans igen. Barnen hälsar så mycket och tackar hjärtligt för presenten! De hade aldrig sett en så stor sa de!

MP, VÄNNER, POLITIK, POLITIKER
På det
Miljöparti-chartrade tåget Stockholm-Östersund och Östersund-Stockholm, var stämningen smockad, hemtrevlig och garanterat miljöpratig.
Ombord på tåget träffade jag kära Pontus, och Janne från Lidingö vars sällskap jag gärna delar. Kramkram! Kvällen innan åt jag resans garanterat godaste mat på Stationen i Röstånga hos Andy när vi hade Mp-möte och dryftade våra EU-åsikter i lokalavdelningen. (Hit måste ni komma och uppleva mat, dryck, musikframträden och skönt folk!) Under resan vi gjort har jag känt mig mer europé än någonsin, och Maria Wetterstrands val att vilja stryka kravet om EU-utträde ur Mp’s program, var inte svårt att stå för för mig. Hennes starkaste argument är att klimat-situationen idag är så akut att vi inte har tid att nedmontera EU och bygga upp en ny och bättre form för samarbete för att driva miljöarbetet. Jag vill vara tydlig, så här i media på bloggen (eftersom mången annan media fumlar bort fakta), med att de i Mp som vill ta bort utträdeskravet för den skull inte är positiva till hur EU ser ut idag, och inte har en splittrad syn i partiets viktigaste frågor, men har en tro på att vi bäst kan förändra det från insidan. Väl hemma bland partivännerna i Svalöv och Sverige förstod jag att tveksamheten fortfarande är mycket stor till var vi kan uträtta och påverka mest – i, och med, EU eller utanför, och fristående? På tåget frågade jag genast kloka fina Carl Schlyter som jag har stort förtroende för, som politiker och människa, efter bl.a. många år på plats i Bryssel som EU-parlamentariker. Hans argument och förklaringar fick mig att vända
riktning till fritt från EU-styrning. Beskrivningen av hur lobbyverksamheten från de multinationella storföretagen styr besluten i maktens korridorer dagligen var tydlig. Statistiken av hur allt vi fruktat skulle försämras med EU slagit in var ofrånkomlig. Och konsekvenserna av framtiden med Lissabonfördraget lät allt annat än bra. Att stanna kvar i EU som det utvecklas nu kommer att ge oss en allt mindre möjlighet att driva våra lokala krav i Sverige.
Efter seminarium om uranbrytning blev inte mitt förtroende för utomstående krafter större.. Euratoms befogenheter är skrämmande. Bl.a. Jag tänker inte skriva så mycket om politik här på denna bloggen. Men jag vill säga att efter kongressen och informations-updaten den innebar för mig efter så lång tid lite utanför allt till sjöss, utom klimatförändringarna vilka vi påminns om ofta, så tycker jag rätt mycket ser rätt dystert ut, tyvärr.
Bästa trösten i allt som förstörs, är alla sköna människor som fortsätter att jobba för bättre alternativ. I hela världen! Kramar till dem jag redan kände på kongressen (framförallt Malin, Göran, ) och tycker om, och kram till Noah som blev en ny härlig bekantskap!
Sist men inte minst, från kongressen-resultaten: Med ett nu kommande tydligt krav från Miljöpartiet om
minskad köttkonsumtion är jag stolt över att vara medlem! Vilket annat parti är så realistiskt?

NORDISKT LJUS
I Östersund blev det inte mörkt! Det var fin svensk hemkänsla i det! Och utanför macken samlades på lördagkvällen så många raggare i sina bilar att jag inte kunde räkna dem alla! Vad ska jag säga?! Jag gillar det i lagom doser då och då! I Kågeröd i Skåne blir det lite patetiskt när en (1) bil ensam kör runt i ”centrum” och försöker leva raggarliv..!

Kågeröd med sin mustiga nattdimma av gödsel över fälten, och kor som förvånat fick en fotoblixt i an
siktet när jag kom förbi mitt i natten.
Sa ”Hej så länge” till livet och familjen där hemma bland fälten, skogarna och trädgårdslanden, för att tre dygn senare komma till livet hemma på Siska i hamnar och hav. Brunbrända pepparkaksfamiljen klättrade ut ur båten och kramade mig gott när jag kom! Spirit hade tröstätit ordentligt och blivit alldeles rund om magen, och gjorde så mycket ansiktsgymnastik när jag kom att överläppen fastnade uppe på tandköttet i ett kärleksfullt grin!

Nu lämnar vi Marbella och våra vänner här som bjudit oss på softa stunder.
Line, Santi och Prinsessan samt Leo’s ställe Osiris.

Daniel Holm och hans coola workshop.
Vi undrar om vi snart träffar våra långseglar-vänner på Peter Pan, Wildcat eller Or igen. Kanske i Guadiana, gräns-floden mellan Spanien och Portugal. Narwal fortsätter direkt till Kanarieöarna från Tanger, och det är samma väg de flesta av våra vänner väljer. WestMonsun vi seglade med längre upp längs kusten är i skrivandes stund ute på Biscaya på väg hemåt. Våra andra svenska seglarvänner är i trakterna av Korsika och seglar.

Molinaris, är en romantisk historia jag berättar mer om snart, och dem hoppas vi möta i Portugal.
I morgon tar vi kanske Gibraltar. Det beror på strömmarna och vindarna.

 

 

 


Responses

  1. Hej Fina. Det är väl en bra insikt att hålla fast vid när allllllt verkar sååå faaarligt, att det finns fler godas än onda! Vad härlig kongressen verkade! Jag kan ibland förstå att människor väljer att rösta på ett annat parti men jag kan fan aldrig förstå dom som inte röstar alls och i det läget inte idds rösta på mp,åtmonstone för sina barn eller miljöns skull. ”Nä, jag vet inte, de verkar konstiga…” Vem är det som är konstig, undrar jag. Ok, du får en hundralapp för din röst då? Nä, jag tror inte det…..Morr… Fallifall, som Charlie säger, jag tror att jag ska lämna in en motion till Bryssel: de som vill kan kvittera ut 2 veckors gratis respass inom EU för INTEGRATIONENs skull. Tänk om vi kunde åka lite kors och tvärs i Europa och träffa folk och på det viset få en känsla för andra människor, deras liv, kultur, vardag och villkor. Och kanske vi tom råkar på en utomeurope som nästlat sig in i EU. Vad tror du Jenny, är det inte en bra ide?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: