Skrivet av: dreamalive | maj 17, 2008

Soltårar från Paris

Paris igen, och vandrar tidig morgon över Seine med en bild på näthinnan av hur vi måste sett ut när vi puttrade fram i lilla Siska, så liten att hon liknar en kanot, och så överfull att alla vi ombord ser större ut än båten. Tänker ”tänk att vi var här för snart ett år sedan, alldeles på riktigt, vi tillsammans jag, Nuno, Tassa, Tiago och Spirit, med Optimist och Michel och Nadja i hamnen i Paris, och att det faktiskt har hänt, på riktigt, och att det är ett minne för resten av våra liv” och börjar nästan lipa.

Igårkväll bytte jag tågstation i Madrid. Madrid mitt i ett vidsträckt landskap med så få hus och människor och väldigt platt jämfört med den enormt bergiga kust vi följt och förvånats över.



Har haft så tokigt mycket klabb med platsbiljetter att jag redan i Málaga var beredd att ge upp tågresa till förmån för lift eller flyg eller vad f-n som helst som tillät mig att komma vidare ut ur Málaga. Resolut fick jag de omöjliga assistenterna i luckan att tveka på sin hörsel när jag ville häva min värdelösa InterRail-biljett som var till ingen nytta för att få äntra ett tåg. Men så gick det ändå inte fast jag hittade en schysst kille – Señor Díaz – i nästa lucka jag blev skickad till, eftersom jag köpt det för stardatum dagen innan, när jag egentligen planerat åka…och…”fuck” sa jag samtidigt som han hittade de sista och dyraste platserna som fanns, och jag hade mindre än två minuter på mig att bestämma mig innan tåget gick! Och det gick inteinteinte att returnera min InterRail-biljett! Så jag bestämde mig för biljetterna! Och så räckte inte pengarna! Varken på mitt kort eller i plånboken. Köpte första biljetten till Madrid och hoppades att det skulle lösa sig senare med hyperdyra nattåget till Paris. Puh!!!! Rusade i flipflop, kjol och med väska på släp! Tvungen att skicka det igenom röntgen är man oxå, och jag tyckte inte om att tänka på ETA-bombningarna i Madrid.

För att, förtillfället iallafall, göra en lång historia kortare, så var jag vid lunchtid idag fullständigt övertygad om att InterRail 2008 är en enda stor bluff, för det finns inga gamla hederliga lokaltåg kvar i denna delen av Europa, och hur man än frågar så finns det ändå inte! Dyra platsbokningskrav, knäppt långa stillastående köer eller ännu knäppare biljettautomater – det är vad som finns!

Ack så långt borta kändes tiden när man kunde klampa in på vilket tåg som helst och sova varsom helst, med rutorna neddragna och äventyrsvindarna blåsande i en salig röra av tågluffare!

Efter elva månaders frisk luft, utom i industrihamnar och mitt i vissa förbannade oljeutsläpp i fiskehamnar, så är det svårt att sova instängd i en trång hermetisk plåtlåda. Inte en gång har jag varit förkyld på denna tiden, och nu har jag bestämt mig för att motstå snorighet genom ren viljekraft.
Det som kändes som hemma och skönt var gungande och knarrandet; härligt!

När landskapet redan innan Madrid blev kallare, fuktigare och lummigare utan för de stängda fönsterna, tänkte jag på Tiago som saknar den gröna frodigheten i naturen hemma, och när tjejerna i kupén vid sidan om fick fnitter-anfall tänkte jag på Tassa som saknar tjejkvällarnas promenader på folktomma gator i Kågeröd Centrum. Och så tänkte jag på dem som räddade mig ekonomiskt den kvällen efter några telefonsamtal. Tack!

Jag lovar jag ska skriva en ekonomisk-novell om den här resans inre konflikter för mig!
Men nu ska jag snart ta nattåget till Hamburg, för till slut räddade en ängel som hette Ana mig och hittade via sin dator precis rätt platsbokningar till mig resten av resan. Även för tillbaka resan, eftersom jag fattade att sådana änglar som henne hittar man inte var dag, och nu har jag biljetter tillbaka till Madrid den tjugoåttende, tjugonionde och trettionde maj! AaaH!!!! Lycka!!!
Alla har förutom första luckan i Málaga varit fantastiskt gulliga mot mig! Jag har haft en toppenresa, så länge jag tänkt att jag snart i mitt liv ska tjäna igen pengarna med råge, och gillat att möta alla människor jag packats ihop med på tåg och i köer. Men om man inte gillar sån’t, rekommenderar jag inte en InterRail-resa utan förbeställda platsbiljetter (vilket inte alltid verkar vara möjligt). Men i Sverige är det mer möjligt att få hjälp på bums hos en researrangör, än det är i Spanien när man flyttar sig från hamn till hamn alltefter vindarna. Detta skrivet till er som googlar på InteRail och hamnar här.

Sitter här på internet-café och strålar som en sol, men avskedet från familjen var tungt som tusen tårar, både gråtna och ogråtna, och jag tvivlade på om vi var gjorda för att vara ifrån varandra. Elva månader så trångt tillsammans med barnen, och dessutom snart arton år nästan lika trångt jag och Nuno redan innan barnen – fy vad det var svårt att åka igår. Sköt nästan fram det en dag till..
Busade tillsammans allihopa på stranden och la ett minne till till vår skattkista.

Vaknade tidigt på fredagmorgonen och såg genom myggnätet morgonsolen lysa på Siska i Marbellas fiskehamn La Bajadilla, där nu älskade saknade familjen är utan mig och väntar på vindar mot Gibraltar.
Kändes fruktansvärt nostalgiskt att se min flytväst ligga där med de andras flytvästar ovan på luckan, och veta att de ska ut på havet, utan mig.

Att gå här på Paris gator och överallt se saker som påminner om livet på Siska, får mig att förstå att jag är mer förändrad än jag anat, för alltid. Det är ett sug som flyttat in i mig som jag tror aldrig försvinner. Suget att ge sig ut på okända vatten tillsammans. Överallt finns tecknena. Öppnar en tidning och hamnar direkt på ett stort uppslag om Eric Taberlay, den franske seglarhjälten som försvann spårlöst i havet utanför Irland för tio år sedan, och som vi såg på en film tillsammans för bara någon vecka sedan, tillsammans.

Hjärtliga pussar och kramar och tankar på er där hemma i Siska som går till internet-caféet i Marbella, hos den lilla trevliga tjejen med slöjan; som går till stranden med Spirit precis som alla andra spanjorer gör med sina hundar trots förbudsskyltarna; som lyssnar på Nuno som pratar båt och väder med Jan och Susan; som lagar god mat och avnjuter den framför ett eller två avsnitt Falwty Towers; …som gör allt det där man saknar och uppskattar ännu mycket mer när man inte är där. PUSS!!!!!!!!!
(Så här såg jag ut just precis nu när jag fotade mitt evinnerliga kamerasmajl, kl. 18.44, innan jag stoppade in kamerakortet i laptopen och laddade upp bilden här på internet i denna otroliga värld!) KRAMAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Responses

  1. Hälsa alla!! Saknar dig urmycket!! <3<3<3

  2. Bra att du har kommit fram väl, vi saknar dig.
    Hade hoppats på att segla härifrån på torsdag, men det verkar som vinden inte vill så…. vi får se. Kollat på http://www.molinaris.de och kolla hur det går, de är i Frankrike nu, snart är de framme i Portugal innan vi är det…
    Det är konstigt att veta att Jenny är i Sverige och sen ska hon tillbaka hit igen… en stor del av mig vill inte att detta ska ta slut… alla nya vänner som fortsätter, livstilen, tempot, ja det e klart att det har funnits saker som inte var helt underbara hela tiden men så är det när man är hemma oxå.
    Älskar dig Jenny kom snart tillbaka igen vi har för lugnt när du inte e här för att ”piska” oss.

    Kaptnuno


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: