Skrivet av: dreamalive | maj 12, 2008

Glada minnen glada miner

Att vara tillsammans med sin familj hela tiden är inte bara roligt. Att träffa goda vänner ibland är roligare. Och roligast är Spirit. Det ska detta inlägget handla om.

SPIRITS SJÖ-BEN
Jag ler fortfarande när jag tänker på Spirits min ute i jobbigt väder för några veckor sedan. Det gungade rejält, och jag försökte upprätthålla lugnet genom att agera lugnt. Gick ner för att göra mackor, och Spirit som är noga med att hålla koll på flocken följde med. Nuno höll oss rätt i vind, och Tassa och Tiago satt i sittbrunnen som är så liten att inte alla får plats samtidigt, men är bästa platsen för att inte bli sjösjuk. Så stod jag därnere med spänt lugn och koncentrerade mig på att mackorna inte skulle flyga i iväg med färskosten doppad neråt i golvets hundhår. Då fick jag syn på Spirit.
Han var oxå koncentrerad på osten.
Och detta visar hur han, som vi, vant oss vid att ha sjö-ben:
Jag tittar rakt in i ögonen på en nästan dräglande liten svart krullig Mudi, som menande leder min blick mot maten vid mina händer. Och så börjar jag skratta medan han allvarligt står svängande fram och tillbaka stint fokuserande på osten.
Som om de vore alldeles naturligt och självklart balanserar han sin vikt från sida till sida med tankarna på helt annat håll. När Siska lägger sig på babordssidan fördelar Spirit sin kroppsvikt mot styrbord, och i nästa stund gungar vi över till styrbordssidan och Spirit mot babord. Med ett gapskratt landar jag i komiken i situationen vi befinner oss i, när jag egentligen är så skraj att jag inte vågar skaka. Och Spirit bara fortsätter vagga fram och tillbaka med blicken menande flackande mellan mig och osten. Även hans ögon vaggade med i takt med vågorna. Hans stod inte bredbent som jag för att hitta stabilitet, utan var lite uppochnervänd-kon-formad från mitt fågelperspektiv, med sina små tassar invid varandra vaggande under den svarta hårbollen hans kropp är, men väl fästad vid golvytan. Minut efter minut medan jag gjorde mumsiga mackor på valnötsbröd med smör, färskost, hårdost och gurka plus kryddor, så stod han där och gungade i motsatt riktning mot båten.
En oredigerad vardagsbild från seglingsdag ombord på SY/ Siska med Spirit som observerar och följer varje steg som tas däruppe:

BARN DJUR OCH TILLSAMMANS

Nu så har vi varit fyra sköna dagar hos våra vänner Dolle, Gabriella och Lina i deras familjelägenhet i Puerto Banúz och firat högtidsdagar tillsammans med dem och deras vänner; sköna familjen Hunnefalk. Stor lycka, även hos Spirit som mest njöt av kallt stilla stengolv under sängen efter att han busat med barnen:

Tassa och Tiago älskade pool-tillvaron dag som natt,
tiago_pool.jpg och hittade en trädgård full av blommor,

frukter, djur och dofter. Golfbane-natur, prunkande välskötta trädgårdar, nattliga vattenspridare som blötte oss sena kvällar på väg hem, och vattenhål är dokumenterat välbesökta oaser för diverse djur. Paddorna var gigantiska, ödlorna snabba och sniglarna långsamma.

klappapadda.jpg snigel.jpg
Tiago, påhejjad av Edvin och William, räddade syrsor som klarar sig på vattenytan men inte i den evighet som en skarp pool-kant innebär. Gröna pojken.
syrsa_pool.jpg nightpool_Tiago.jpg

GOTT ATT ÄTA

Nisperos är en frukt vi inte hittar hemma, men älskar att pricka in i majmånad när träden står dignande av denna delikatess. Träden var överfulla eftersom ingen där visste att de var ätliga,

Nispero_Nespera.jpg och jag plockade massor varje morgon så att det nästan räckte till att hålla sig mätt fram till kvällarnas restaurangnöjen. Då åt vi så mycket och så gott att det blir ett minne för livet. Så mätta på godsaker har vi inte varit sedan vi var bjudna hos Jorm och Ann-Sofie i deras vackra dal utanför Barcelona.


Det bästa var att träffa våra gamla vänner, och nya vänner. Så långt hemifrån och ändå precis som hemma, alldeles märkligt hemkärt. En favorit i repris om och om igen; som Fawlty Towers fast softare.

FILM OCH TV-SERIER
När vi lämnade redan TV-fria tillvaron hemma i Sverige ville jag inte ha något filmtittande eller data- och gameboy-spelande med på resan.
Men. Tittar varje dag på Fawlty Towers och Seinfeld på video-I-poden, (vilken Dolle dessutom hade laddat med ca tretusen superba låtar till oss), eller på laptoparna som vi kan se filmer och serier på vi fått av Cicci och Jocke. Av Ulf har vi oxå fått filmer, och längs färden lånar vi av varandra, oss seglare emellan, för att dela bra filmer med varandra. I Frankrike hade jag ett videokort och lånade filmer om Världskrigen och annat som hade med landet att göra. I Palamos skaffade vi t.o.m. bibliotekskort, och lånade gamla klassiker.
Jag har kanske berättat det förut; men det har visat sig att dessa media-medel är ett utmärkt sätt att inte känna sig som packade sillar ovanpå varandra i en trång liten båt. I filmens värld besöker vi under vår kvällsmat jordens alla hörn tätt sammanpackade utan att känna begränsning, för att glatt återse varandra när det är dags för kvällspromenad med Spirit och kvällsmys i sängen.
När man hör Nunos rungande gapskratt ekande mellan båtmasterna då vet man.

RADIO
Jag skrattade när jag en seglingsdag med radion på, stod ensam vid rodret och lyssnade på Spaniens populäraste radiokanal; ”Los cuarenta mejores”. Varje dag spelas Robyns ”Please don´t stop the music” minst två gånger, och den här dagen var inget undantag. ”Men vad pratar de om!!?!” tänker jag när jag satt igång radion och börjat följa dialogen. Jo, det ska jag berätta för er. ”Testet av den trolovade” heter programinslaget, och går ut på att gillra en fälla för den trolovades trohet, till alla radiolyssnares stora nöje. Denna dag knäpper jag på radion just som fällan gillrats och bytet gått rakt på den, men ännu inte anat att den kommer att smälla igen hårt, snart, och utan smärtlindrande.
Radioreportern pratade i telefon med honom, och jag missade hur hon fått till början, men hon var i full gång med att locka honom till ett möte med henne. Ett erotiskt möte utan tvekan av den ömsom förföriska lockande tonen, ömsom kvinnligt rädda och försiktiga takten inför mötet, med små skratt mellan meningarna och de suktande betoningarna på orden. Snart hade hon honom så med på noterna att han utan att tveka var redo.
Men det tar inte slut här. Nejdå. Efter att vi får lyssna på Robyn eller lite flamenco, så får vi höra reaktionen på telefonen med flickvännen som hört allt och nu är utom sig. Hon snyftar och svär och kan inte tro det är sant och förbannar sin pojkväns uselhet. Då kopplar man på nästa telefonsamtal, med hennes bästa väninna. Denna kan inte tro att det är sant vad hon får höra av sin vän och säger att det måste vara ett missförstånd. Hon försöker lugna ner sin totalt uppvarvade och frustande väninna. Skruvarna dras nu välplanerat åt, och medan de två väninnorna lyssnar utan att kunna höras, så ringer den låtsas-kåta reportern upp den trolovade igen. Han svarar och hans bästa vän är där med honom, (vännen är oxå mycket god vän och arbetskollega till flickvännen). Reportern börjar dra lockande i kroken med sig själv som lustfyllt bete. Hon låtsas så villig att han gärna får ta med sig sin vän. Ojojojoj, javisst, männen bländas och tror sig se sin lyckas stjärna lysa, när de upphetsat tror att det är de som lockar henne. Hon får prata med vännen. Hon kollrar, han intygar deras förträfflighet. Hon undrar ”men ni tänker väl inte göra mig illa”, de svarar ”nej, nejdå, vi ska vara snälla, du vet, bara slicka och suga på varandra”. ”Oooh, men då kanske jag kan ta med mig en väninna?” fnitterstönar reportern. ”Ja det ska väl gå bra” säger den trolovade som är tillbaka i luren. ”Hon är här, vill du prata med henne” gullar reportern så att den trolovade pojkvännen står redo i luren, och redo att bege sig till det bestämda datumet det bestämda klockslaget, redo för inte bara en trekant utan t.o.m. en fyrkant. ”Hallå” säger han mjukt men hett. PANG!!! Fällan slår igen som en blixt från ljuvligt klar himmel och hans trolovade flickvän ylar till honom på andra sidan telefonluren! Han får sitt livs kalldusch och hinner inte fatta vad det var som hände utan börjar stapplande på de överslätande orden att försöka intyga henne att det inte alls är så som hon tror. Flickvännen lyssnar INTE på det örat, kan knappt andas mellan tjuten om ”hur kunde du!???!!!” och får snart sin väninna inkopplad på tråden samtidigt. Väninnan är duktigt kokt på sin väns pojkvän, och lovar att det är bäst att han håller sig förbannat långt bort för får hon syn på honom på gatan så ska hon slå ner honom!

Jag kunde knappt tro mina öron jag heller, och stod vid rodret översvämmad av utropstecken. Spanien säger jag bara.

SMÅSKRATT SOM FÖRGYLLER

VHF-radion är såklart igång på kanal sexton när vi är ute, och då lyssnar vi på konversation omkring oss ute på havet. Mycket ryska accenter, spanska fiskare och korrekta engelsmän. En dag försökte ett stort fartyg förgäves anropa fiskebåten som var på väg in i deras kurs. Inget svar. Det är ingen småsak att ändra kurs på monster-lastarna, så de försökte verkligen länge att få kontakt, för att få bekräftelse på att fiskebåten uppmärksammat dem och skulle väja. Nix. Fiskarna här har en tendens att anse sig äga havet och köra dit de vill. En sista uppgiven svordom vilket inte är brukligt, var vad vi hörde innan tystnaden lade sig igen. ”Son of a bitch!” uttalat med ett väs. Skratt ombord på Siska.

De allra allra härligaste skratten i tillvaron är ändå de som smeker en förälders öra under natten när barnen skrattar i sömnen. Historian bakom förtäljs inte, men det skratt som gurglar fram från djupet av barnamagen och klingar ut i nattens stillhet, det är vår största skatt.

Och de sällsamt euforiska skrattsnyftningar vi alla delade när delfinerna kom första gången, de lägger vi oxå i vår skattkista.

SKADEGLÄDJENS LYCKA
Förlåt vår illojalitet, men jag och Tassa skrockar gott när vi följer Nunos och Tiagos fruktlösa kamp för att lyckas fånga någon fisk. Tiago stödjer jag, men Nuno får vara ett roligt skämt tills han lyckas med sitt företag. Som han
kämpar! Så många fiskebutiker, och så många fiskeråd! Han och Jan tävlar om vem som ska få napp först. Och likväl får de gå till affärens fiskdisk om de vill få något på tallriken. Dagen vi såg delfinerna var en stor matfest för alla fiskare; både människor och delfiner. En fiskeodling med Doradas hade gått sönder. Det var därför delfinerna var så många och så glada. Det var därför fiskehamnen i Carboneras där vi låg gratis bland fiskebåtarna, var så full av folk som fyllde lådor med Doradas. De bara håvade in fisk efter fisk på sina krokar. Tassa, jag och Spirit lämnade de hugade männen och pojkarna i hamnen åt fisket, och gick en lång strandpromenad.
När vi kom tillbaka hade de lokala fiskarna fyllt sina bilar och cyklar med lådvis med fisk, och kvar fanns bara våra misslyckade fiskare i solnedgången utan napp.

EN FRÄKNIG MAN BRÄND AV SOLEN OCH MYCKET LEDSEN FÖR ATT HAN INTE FÅR NÅGON FISK
…det var vad sexåriga Edvin ritade på sin teckning förra veckan (innan vi någonsin träffats) efter att han på sistone ställt mycket frågor kring fräknar . Han hade ingen vuxet känd aning om att han några dagar senare skulle träffa Nuno – som stämde klockrent in på beskrivningen! Fascinerande tyckte jag, och trodde först det var en skämtfälla som drogs framför min näsa. Men alldeles sant. Edvin gjorde mig nyfiken och imponerad.
Annika och Edvin.jpg
Och en mycket rolig pappa hade han, med många skämt i rockärmen, och sedan plötsligt allvar.

TUFF PRÄST
Med somliga är det inte lätt att veta vad som är skämt och vad som är allvar. Utanför katedralen i Almería väntade vi på att dörrarna skulle öppnas innan högmässan. Då kom en liten farbror som höjde sin käpp och stötte den bank-bank-bank i den magnifika och väldiga porten, så att vi undrade om han var lite efter och hade bråttom att möta Gud. Bank-bank-bank i nittiograders vinkel med käppens ände rakt mot helighetens dörr. Vi tittade förundrat på utan att stirra. Nyss hade pojkarna på gatan spelat fotboll mot dörren så vi misstänkte att eftersynen av Guds hus kanske inte var den bästa. Nu började den lilla farbrorn ropa oxå. Och BANK-BANK-BANK så öppnades dörren! Då tyckte jag det var bäst att hänga på och försöka bli klok på om man kunde få komma in i kyrkan eller inte, så jag frågade farbrorn på väg in mellan de gläntande massiva dörrarna om ”se puede entrar?” Då vände han sig mot mig och grep tag i en stor blond hårlock som hängde ner under min mössa. Sedan drog han mitt ansikte mot sitt, med mitt hår kvar i hans hand, och sa tyst men intensivt mittemellan mina ögon och mitt vänsteröra ”du kan komma in”!! Inte utan att jag blev lite paff! Han bytte grepp och tog fatt i min ena hand med ett fast grepp som inte gick att slinka ur, och så förde han med mig in i kyrkan efter sig. Jag ropade efter de andra att oxå komma, och så fick vi besöka katedralen som byggts både som kyrka och som fort, medan farbrorn gick in i ett rökelsedoftande rum och bytte om till präst.

Jag vet inte hur roligt ni tyckte det här var, men jag hade kul.
Och nu ska jag avsluta Jenny-humorn med att berätta att några av våra världsomseglande vänner från Almerimar just gett ut en bok, så färsk att den fortfarande inte lämnat tryckmaskinerna. Den heter ”On the nose” och detta beskriver den konstanta riktningen på vinden i Medelhavet. Den är fylld med små roliga teckningar och berättelser från allt typiskt komiskt Bob och Liz varit med om under resandet i Medelhavet. Har man seglat i Medelhavet så känner man genast igen sig, och förstår att det är alltså sånt här som händer alla, inte bara oss..! Vi ska köpa mer än ett exemplar.

Nu har jag skrivit ner allt detta långa som krävt sitt minnesutrymme i mitt huvud, och det ska bli skönt att lägga in det på bloggen, samtidigt som inlägget nedan; Tillbaka som jag skrev först, för att liksom duscha av mig trassel i hjärnan, och i slutändan stå kvar med de glada minnena och en glad min. Tack till er som tar emot. Tack till er som ger.


Responses

  1. Tack ska ni ha som delat ert år med oss som aldrig lämnar bryggan. Vi som annars betraktat ert år som en parantes, uppfyllda av vårt eget självuppfyllande förträffliga liv. Vi har fått dela er ångest, oro och frustration men också er glädje, nyfikenhet och tacksamhet. Tack för att vi fått följa med ut i Europa på vägar vi aldrig själva skulle välja och tack för alla fantastiska, färgstarka och mustiga foto som fått oss alla längta efter nåt annat. Och tack för att jag slapp följa med. För segla- det är nog inte min grej.
    ((kram))


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: