Skrivet av: dreamalive | april 4, 2008

Tror jag tar bussen imorgon

EN SEGLINGSRESA I KLIMATFÖRÄNDRINGARNAS TID
Kom inte till Almería idag, utan fick söka nödhamn i San José. Det började bra med vind akter ifrån, men sedan bara ökade vinden och ökade och ökade; och vågorna reser sig skrämmande fort här när vinden sätter igång, så de bara växte, och drev på med hög hastighet och brytande vitt vågskum överallt omkring oss; och växte ännu mer.
Det obehagliga är när inte väderleksrapporterna stämmer, för då vet man inte om det kommer att sluta öka, eller inte.
I Aguilas dit vi kom första april efter en väderleksrapport som var som ett skämt, men inte roligt, berättade hamnkillarna hur vädret varit helt ur led sedan påskas, och inte stämt.
Sedan första början av resan har det varit så hela vägen..

Folk har sagt till oss ”..så här har vi aldrig sett vädret förut vid denna tiden..”
greyness0617k.jpg nuno0617k
Det är förvisso inget överaskande för en svensk att sommaren regnar bort,
men i Dyvig i Danmark hade ingen förut varit med om att vattnet i hamnen blåste bort på sommaren:

dyvig_utan_vatten_k Spirit_desperat_k
I kanalerna inne i Nederländerna mitt i sommaren regnade och blåste det så kraftigt att vi knappt lyckades pressa oss framåt:

storm_i_kanal.jpg fyren_innan_amsterdam.jpg image by jennysdreamroom efter_ovder.jpg image by jennysdreamroom
Korsande Ijsselmer hade vi över våra huvud hastigt skruvande sig ur molnen början till en tromb:
siska_tromb.jpg image by jennysdreamroom
Ute på Nordsjön sa seglare som varit i samma farvatten sommar efter sommar i åratal, att vädret aldrig förr varit så dåligt, och vindarna så instabila.
badweather
Och efter det bestämde vi oss för franska kanalerna istället för Biscaya.
Till Paris hade sommaren fortfarande inte kommit i slutet av augusti och regnet vräkte ned även här:

_siska_seine_.jpg Siska on Seine in rain image by jennysdreamroom
I kanalerna står tiden stilla, men när vi kom till Medelhavet i mitten på oktober, var det redan för kallt för att njuta av varma bad, och dax att lära sig styra livet efter höststormarna.
För kallt vid fel tid, var den vanliga kommentaren från folk längs vår kustfärden.

I Barcelona bröt vågorna så enormt att varken vi eller någon annan sett något liknande där, även om fotot nedan bara visar morgonens efterdyningar:

barcelonastorm_.jpg
Sedan var vi fast i Valencia med vinterstormar, när de där hade räknat med vårtider.

Och för att göra en lång historia kort är vi nu här i Andalusiens östligaste del; och ingen verkar begripa sig på vädret.

JAG KAN INTE SEGLA
Hade inte gjort det innan resan, och tycker fortfarande inte att jag gjort det. Seglat. Men jag tror jag blivit en rätt bra gast.
När vi var där ute idag och alla koncentrerade sig på att hålla balansen i rullningarna med spända miner, så kom en färsk väderleksrapport på VHF:en, vilken förtäljde att vinden skulle öka ännu mer, och därefter mer. Det var inte med den rapporten vi begett oss ut.. Vi hade redan stormstyrka på de hårdaste vindkasten, och det var inga korta kast. Det var pauserna därimellan som var korta, och de var inte precis några pauser, bara korta påminnelser om att andas.
Vi skulle segla från åtta på morgonen till åtta på kvällen för att komma runt Cabo de Gata och fram till närmsta hamn därefter. Och vindarna skulle vara ganska lugna. När vi hörde den nya väderleksrapporten, behövde vi inte prata med varandra. Överhuvudtaget blir det inget prat-prat när trycket ökar, utan var och en sköter spänt sina uppgifter, och that’s it.
Nuno började anropa Peter Pan som var en bra bit framför oss, för att diskutera nödhamn i San José innan kapet. De svarade inte på den handburna VHF:en, trots många försök, så Nuno gick in till den fasta VHF:en istället.
Då fick jag ta över rodret. Jag tycker det är sk-tsvårt att hålla båten på en kurs som följer vår inritade kurs men ändå se till att hålla seglet fyllt så att det inte börjar slå, och då menar jag verkligen SLÅ i vinden. Därför tog jag till en liten säkerhetsmarginal, för att inte ligga p-r-e-c-i-s på gränsen mellan aktervind från styrbord eller babord. Det var en falsk trygghet märkte jag snart när jag inte hade kalkylerat med vågornas riktning,
och vi började rulla så våldsamt av vågor rakt från sidan, att saker som annars brukar ligga stilla for iväg i sidor och golv med bankande smällar, och jag och Tassa skrek, med gråten i halsen.

Det är det allra värsta för mig; att veta att jag inte har någon kontroll där ute, och att vi är beroende av att Nuno finns ombord i bästa skick. Min största fasa är att det händer honom något, och vi inte klarar det.
Jag är ändlöst rädd för det, och försöker lära mig, men det är alltid i så hemska situationer jag tvingas lära mig, att jag är rädd för det oxå.
I vintras efter att jag slungats överbord av bom-smällen smakade jag med hjärnskakning på ett omfamnande lugn i havet, och har levt kvar i ett tillstånd av stundtals dödslängtan – om döden är en sådan frid. Havet har inte längre varit skrämmande med sitt stora vatten.
Men vad vindarna gör med båten skrämmer mig, och jag vill inte låta döden skåda någon av oss i vitögat, framför allt inte barnen.

För varje darrande dag blir jag klarare över min vilja att leva, på land.

Och imorgon skiljs kanske våra vägar åt.
Min på land, och Nunos på vatten.
Bestämmer imorgon med havet på ena sidan, bergen på andra, och nyaste väderleksrapporten framför mig.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: