Skrivet av: dreamalive | mars 21, 2008

Skåpmat


Alltså, innan Torrevieja, som nu har passerat gränsen som innebär att invånarna består av fler utlänningar än spanjorer, så gav jag mig tid att skriva av mig, vilket jag inte helt hann. Det är som att öppna en kran, och det bara kommer mer och mer, och hjärnan blir inställd på ett speciellt sätt att tänka dagarna som går runt skrivandet. Jag har endel flummigt nedskrivet på papper från Internationella kvinnodagen oxå, då vi inte hade någon ström och datorn inte var användbar, vilket gick ut på att jag tänker det vore najs att vara en man som kunde ägna sig hundraprocent åt sitt kall så som män kunde (kan?) när någon annan sköter allt omkring och ingen tänker på om det påverkar miljön. Men min självrannsakan ifrågasätter starkt mig och mitt skrivande, och jag blir så trött på mig själv. Nedan följer så mycket jag hann skriva den där dagen, och jag har inte publicerat det för, suck, jag tröttnar på min hjärna, men. Nu gör jag det ändå. Här i Cartagena idag på Långfredagen har en bit vinterstorm till blåst förbi, men jag är helt mossig och mosig i huvudet, och känner det som om jag tappat verklighetskonceptet. Hörde lite svensk radio för internet är bra, och – det känns så konstigt!!! Helt utspejsat… Hade redan vant mig vid tanken på att höra skandinaviska resten av resan här, och ändå är det så skönt när det i Cartagena är mer spanjorer än turister. Ååh, det är så mycket mer jag lagrat i min minnesbank för saker att skriva om… människor jag aldrig glömmer och lustigheter som händer. Har inte hunnit berätta om BABOSAS som är de coolaste varelserna vi skådat. De är så maxade!! Är det Aliens undrade vi först? Eller fladdermöss under vatten? Eller sniglar? Eller maneter? Eller VAD? De fanns i en hamndel i Vila Joyosa, och Pepe och Pepe som jobbar där sa att de är Babosas. …C-o-o-l-a!!!

Sedan dess, har det varit val i Spanien och ingen jag träffat bryr sig, för de tycker det är som att välja mellan kattbajs och hundbajs. Och jag kan säga att sättet att göra valpropaganda tjutande och tutande med bilar i kortege, hade fått mig att göra anti-val.

Och sedan dess, har vi alltså ankrat i Mar Menor utanför ön Perdiguera, vilken ni kan kolla in på blogg-kartan i högerlisten. Men där har ön fullt med pontoner och bebyggelse. Idag ett år senare är allt rivet och övergivet, vilket lämnat ön med en mycket märklig utstrålning som jag ogillade och resten gillade. Har inte hunnit kolla bilderna ännu, men de kommer, kanske. Ön var full med tunnlar sedan Spanska Inbördeskriget då de hade en ammunitionsfabrik här!

Men nu, utlovad skåpmat jag ruvat på ett tag:

2008 03 13

Sarong!! Fattar ni?! Sarong!! Det är så skönt!!

KANALMINNEN
Befinner oss i hamnen i floden Seguras utlopp, Marina de las dunas. (Ställe som har haft ett kalifat en gång, och om och om igen begravts i sand. Alltså fullt med arkeologiska fyndplatser.) Återupplever kanalkänslor och minns allt det bästa med tiden i somras i franska kanalerna tillsammans med Nadja och Michel på Optimist.
På kanalerna var det sommarkänsla, men dock oaptitligt att tänka sig ett dopp i vattnet. Då som nu hägrade det gyllene havsbadandet. Dagarna puttrade angenämnt långsamt på, och bestod av varierande längd på pauserna mellan slussarna. Tvätta för hand på fördäck, plocka ihop ingredienser till smarriga nybakade baguetter, styra med hjälp av Nunos uppfinningsrika lin-förlängning från rodret till fören, titta på utsikten; och klara slussarna så effektivt och harmoniskt som möjligt.
Då skrev jag mycket mer. Det var så mycket nya intryck. Nu har vi fortsatt till andra upplevelser. Det som händer, händer antingen som en upprepning av vad seglare och turister gjort så många gånger innan oss, eller som en upprepning av vad familjer och individer gått igenom i årtusende innan oss. Inget nytt under solen. Förfining av upprepning och dagliga rutiner.
…Nä, så var det kanske förut också…sanningen är bara att lugnet runt om för att kunna skriva så här, inte funnits på samma sätt? I kanalerna var det ok för mig att dåsa mellan slussarna. Men är jag trött ute på havet efter en sen natts eller tidig morgons skrivande, så blir havet allt för jobbigt, och därmed farligt. Behöver vara hundra procent på havet. Har förstått det och anpassat mig därefter. Ingen ofullständig sömn innan havet för mig. Sömn, mat, dryck och förberedelser och organisering blir Alltet.
Och därför har vi inte gjort längre resor än dagsresor, för vi har inte hittat kapaciteten att få ihop dessa ingredienser alla fem ombord på åtta gånger två meter. Det har alltid varit något. Hunden, Spirit, behöver rastas. Matförråden saknar något. Vattentankarna behöver fyllas. Duschar känns efterlängtade. Smutstvätten upptar för mycket plats. Det gungar för mycket för att göra mer än bara mat, dvs mat som smakar riktigt gott. Kylväskan och datorn till navigeringen tar mer ström än vi laddar, och datorjobb plus kamerabatteri och annat smått och gott kräver mer el. Vädret känns inte tryggt. Alltid någon som den dagen helst vill i land snart. Dessutom så har vi gett upp hoppet om att kunna filtrera vattnet vi fyller tankarna med i hamnarna, till en drickbar kvalitét – inte ens Spirit vill dricka det klorerade vattnet, så vi köper de hemska vattenflaskorna och plågas av förpacknings- och transportslöseriet det är. Vattenkvalitén vi har i Sverige är en av våra dyrbaraste och viktigaste skatter. Sanna mina ord.

FULA LINJER
Några andra ord som blivit mina följeslagare sedan vi följt spanska östkusten allt längre söderut är ”Tänk så vackert det varit här – förut, innan de byggde alla de här fula husen!” Som ett mantra jag inte lyckas byta ut följer det mig dagligen. De där fula husen med sina höga kantiga former utan vacker form eller färg, som totalt skiljer Spaniens dåtid från Spaniens nutid. Som totalt skiljer natur från människor, och människor från natur. Ett så vackert landskap där berg möter hav med en bit sand och land som konturlinje mellan de båda. Så fula linjer det blivit nu när människor skapat i kortkortsiktigt. De förpestar mig. Och de är inte så där livfullt fulla av död som slum är, utan bara kalt gapande av tomhet utan charm. Monster utan själ. Ingen hemma. Så nära stranden som bara går, men bara några få veckor om året.
Vi märker vi äntrar sommar-riktningen, allt pekar åt det hållet. Turisterna blir bara fler och fler för varje dag, för varje kilometer närmre värmen. Kläderna blir allt färre och allt färggladare. Nordvästra-medelhavets invånare är ett folk i toner av brunt och olivgrönt, särskilt under vintern, men vi som är turister eller invandrare från norr vi avslöjar genast vår närvaro på långt håll med blått, rött, randigt, blommigt och vitt omvartannat. Den randiga generationen är vanligast förekommande förtillfället. De mellangamla generationer som förenas över världsgränserna genom sin musiksmak och sina svartare valda kläder suddar i nationalitetsklädseln. Svart och grått och musik. Men de är inte så många. Nu mest mer och mer vitt.

FLAMENCO OCH TESTOSTERON
I Vila Joiosa hittade jag som en inbiten spårhund raka vägen till flamenco och testosteron. Ett café där unga män med långt hår uppknutet i nacken sjöng och klappade i takt till gitarrspel, medan de äldre männen såg ut som om de varit med förr, och kvinnan bakom baren såg ut som om ingen satte sig på henne ostraffat. När jag tog med mig Nuno, Susan och Jan dit på kvällen hördes inte längre något långt ut på gatan. Men det var samma män vid baren, och jag frågade vart festen tagit vägen. Männen blev glatt ljudliga, och kvinnan bakom bardisken dämpande. ”Vill du ha mer fest?” sa de, ”Nej” sa kvinnan, och så tog de ändå fram gitarren igen och började sjunga flamenco med hjärta och smärta så som jag älskar. Då kallade jag in de andra. Utan en rörelse så pissade min man som en stel hanhund runt sitt revir, och kvinnan bakom baren såg kanske lugnare ut, tillskillnad från oss andra lite vilsekomna. Blev lite konstig känsla av ”nu sitter vi turister och tittar på när ur-invånarna gör sin show”. Obekvämt. Så de slutade innan den tagna tonen klingat hela vägen, och kvar satt vi i ett café på väg att stänga med varsin öl i handen. Ett stort fint inramat foto på kvinnan låg på vårt bord innan vi satte oss, och när jag frågade hennes man förstod jag att både hon och han ägnat sig mycket åt flamencons ädla konst. Jag älskar flamenco-grejjen så som bara en naiv utomstående kan, om du frågar min man. Lika förstående som jag är för dess skönhet och temperament, lika oförstående är min portugisiska man för min blåögdhet. Men jag har melerade ögon, och Portugal har fadon, så vi kunde mötas i samtal kring detta, tack vare våra tyska vänners lugnande effekt. Vi bjöds generöst på dryck och mat av mannen som ägde stället och hade jobbat sedan klockan halvsju på morgonen. Han förklarade att grannarna ovanför inte uppskattade flamencons höga toner så som jag, utan ringde polisen om ljuden störde kvällsfriden.
Barnbarnet kom och hälsade på med sin mamma och gitarrspelaren var tydligen pappan. Familjemedlemmar samlades innanför baren i kvällsavslut, och de starka gränserna mellan vem som hörde hemma på caféet och vem som inte gjorde det, blev tydligare när alkoholnivån i blodet steg hos en tjock zigenare vid bardisken, så Nuno som fattade läget bäst –ansåg han i alla fall- lotsade pressat ut oss så fort han kunde.
Vi fortsatte kvällen på ett mer turistanpassat ställe vid stranden, helt utan testosteron, och blev klådda av Susan och Jan i både dart och hockey. Nästa dag var jag bakis på tre glas öl, och mindes igen att på havet behöver jag vara skärpt och absolut inte må illa, så vi stannade i hamn en dag till i Vila Joiosa, vilket tilltalade hela familjen.

MORISKA FÄRGER
Vila Joiosa har kvar en bit genuin morisk/spansk stadsdel vid stranden, i starka och många färger. Smutsigt och många spanjorer som en go’ svensk sa oss. Lite förvånat, men förtjust, vandrade vi trånga gator med högljudda människor innanför öppna dörrar vid lunchtid, och kikade så omärkligt som möjligt i ögonvrån på blandade åldrar vid matborden. Tiago var så klart inte lika omärklig, utan var på väg att stoppa in hela näsan innanför plastdraperierna. Plattskärms TV på väggen men fattigdom i utstrålningen. Fick inte riktigt ihop det, men gissade att lägenheterna går vidare från generation till generation med låg hyra, istället för att säljas för dyra pengar till andra livsstilar.

Andra goa svenskar vi känner skulle kalla invånarna här för hillbillies. Spanska hillbillies. Zigenare säger min man. Och jag tar en massa foto. Det som betyder något för mig om jag ska stoppa in folk i fack, är hur de behandlar djur och natur och sig själva. Kan jag efter min måttstock hitta skönhet är jag öppen. Det var frustande nära att jag stoppade undan kameran och blandade mig i förloppet mellan den lilla hunden vid väggen och barnen som attackerade. Men så kallade en mamma och en matte från varsin dörr, hundarna kaxade till sig när barnen sprang hem, och jag såg något vackert i det, lät det vara, och tog ett foto.

KULTURKROCK/CHOCK
Nu kom Nuno just tillbaka från provianteringsrunda i Guardamar del Segura, helt förskräckt över att ha sett strand och strandserveringar fulla av stora feta rosa turister omkrullade av svarta män som säljer solglasögon, och öststatare som spelar dragspel.
Chockade över vår chock?!
Jag har hela livet skytt turistfällor, och aldrig satt min fot i en, trots många och långa resor. Nuno och barnen har inte heller varit på några klassiska resmål, upp och ner mellan hemmet i Portugal och hemmet i Sverige som de senaste två decennierna bestått av. …Så JA, den här soliga-spanska-kusten-grejjen är en kulturkrock för oss, och den kommer nog att fortsätta vara vårt samtalsämne ett tag framöver.

CAMPOAMOR
Om Campoamor, söder om Alicante, läser jag i den tidning på skandinaviska som för första gången längs resan väntar oss i en turistbyrå. I Campoamor anlägger man en arton-håls-golfbana för nio millioner euro, dvs ca nittio miljoner kronor. Nästa år, 2009, ska villor och lägenheter runt om vara klart för inflyttning. Stolt berättas hur man bygger i klang med naturen och miljön runt omkring. Golfbanan slingrar sig fram i en dal som varit en citrusfrukt-odling, och för varje pinjeträd i bergen runt om som sågas ned vid byggandet planteras ett nytt gammalt och ett nytt ungt. Vid stranden byggs en autentisk medelhavsby upp. En äkta medelhavsby från scratch – alldeles autentisk… Jag förstår att här ska det byggas med smak och närhet till naturen, precis som jag ju efterfrågar. Helikopterplattan ska ligga en bit avsides, och Formel 1-föraren Mika Häkkinen från Finland, har fått avslag på att ha en egen helikopterplatta på tomten för att det inte passar in i med hänsyn till området. Allt enligt Magasinet Scandinavia på Costa Blanca. I denna tidning läser jag att år 2007 besöktes Spanien av 59 miljoner turister.
I spanska Metro står det turist-siffrorna sviktar, och att det tros bero på att turister från norra Europa på grund av klimatförändringarna inte ser samma behov av att åka söderut när värmen ökar hemma.
Jag frågar mig själv varför Jag hellre skulle åkt till spanska kusten förr än nu, och ser de höga kantiga betonglådorna längs stranden som främsta skäl. Men det var ingen i byggbranshen som frågade mig när jag föddes, och nu är det försent, både med lådorna och klimatförändringen. Ja, förutom för Campoamor då som hittat en bit orörd natur att bygga på i samklang med naturen, och autentiskt.
Kan nog bli snyggt. Men jag är full av motstridiga tankar.

SKÖNT ATT SLIPPA KAMERAÖVERVAKNING I HAMNEN
Ofta när man saknar något, förstår man inte vad det är som inte stämmer, förrän det man saknade är tillbaka. Och det har hänt mig flera gånger under resan, på varierande teman.
När vi kom till Marina de las Dunas i Guardamar del Segura var det så skönt! Och jag förstod att jag/vi saknat lite skit i hörnen. Inte så att här är skitigt, men det känns att det är tillåtet. Det får finnas lite ogräs i rabatterna, man får slipa lite på båten, damma och lassa av sina projekt på bryggan. Det står några oputsade bilar på parkeringen och skräpar, och det verkar helt okey. Det är ingen som är för fin för att ens rynka på näsan här. Vi har varit i så många hamnar med flashighet att de blivit norm. På vår lilla yta med våra personligheter är det inget koncept som riktigt funkar nu, men när normen omärkligt tränger sig in i själen, börjar man/vi känna att det är fel på oss. I Alicante ville de inte ens ha oss i hamnen. De sa bara kallt bakom solglasögonen att det inte fanns plats. Ironiskt nog var vår båt för liten. Större båtar som betalar mer fanns det plats för. Ingen av de två hamnarna i Alicante centrum hade platser för en åttametersbåt. Vi kändes oss skitiga i deras ögon när vi undrade om plats för en natt, där vi låg förtöjda vid de polerade skinande jättestora segel- och motor-yachterna med städpersonal. Som skit i hörnet. Och så hade vi en hund dessutom.
Vi blev ivägskickade.
Fuck them, sa vi utan vår värdighet i behåll.

I början när vi kände oss fel i fina hamnar tänkte vi att vi nog skulle köpa lite nya kläder istället för ärvda gamla godingar, och jobba på att se allmänt blankare ut, osv.
Nu har vågskålen slagit över och uppror känns mer rätt. Tillrättalagt, prydligt, sterilt, perfekt, välstruket, korrekt, storslaget, lyxigt, flashigt, blänkande, designat, med klass, med stil, – allt det där som ska symbolisera välstånd och bättre levande, står mig just nu upp i halsen.
Jag spolar inte båten med en massa sötvatten för jag vill inte slösa. Jag överdriver inte med polering med blankgörande produkter, för jag vet att det inte är bra för inne- eller utemiljön. Jag klarar mig med en liten båt, och jag tycker om att ha djur ombord. Mina barn får lov att bli sandiga och jordiga och gå barfota i naturen.
När spanskt överklasstänkande riktas mot mig och min familj blir det tydligare för mig hur det ser ut i Sverige, och hur jag inte vill att det ska vara. Det är inte snyggheten eller osnyggheten som är problemet. Det är det talande föraktet däremellan, och den orensade luften som uppstår därav.

Jag tycker om asfalt. Nuno tycker också om asfalt. Vi tycker om olika asfalt. Jag tycker om smutsig asfalt, jag tycker om smutsiga människor och jag tycker om jord mellan tårna. Jag hade bara glömt det. Men nu märker jag att jag saknat det.

HYGGLIGA PEPE
Lyckliga och tacksamma blev vi när vi fick ligga i en liten hamn precis söder om Alicante lagom till solnedgången – en ”varadero” som har kran för att ta upp/ner båtar. Inte så stiligt som i centrum av Alicante, utan mer av arbetarkänsla och asfalt. Vi fnissade när hamnkillen hette Pepe, för alla hamnkillar tycks heta Pepe eller Paco. Hade vi inte kunnat spanska kunde vi trott att ”pepe” var det spanska ordet för hamnkille. Pepe var jätteschysst och lät oss ligga helt gratis😀, för hamnkontoret var stängt för helgen, så det var han som bestämde när chefen var hemma. Hamnkillarna här var jättetrevliga, och hundvänliga.
Vi har verkligen träffat många hyggliga människor. Och verkligen många Pepe.

ISLA DE TABARCA

Nästa dag seglade vi till ön Tabarca. Där blev vi hjärtligt mottagna och fick ligga mellan färjan som kördes av en spanjor med en båt precis likadan som Siska, en 28:a fots svensktillverkad Laurin Koster, och en spansk härlig familj med tre döttrar ombord på sin segelbåt. Han med samma båt som Siska hojtade och tjoade till sina kollegor att vår båt var som hans båt, och sedan var han på besök ombord. Familjen, blev vi glada att se, för det var faktiskt första spanska familjen vi mött på segelbåt. (Skattereglerna för båt-innehav för spanjorer är kostsamma och det påverkar utbudet av ägare markant) Gissar att det inte varit spansk familje-seglings-säsong ännu. Fick vin med specialgjord seglaretikett av dem i present. De hade hus på ön. Och de berättade att bästa tiden för besök är nu, för sedan kommer det för mycket turister.
Tabarca har 3000 besökare per dag under sommaren! Så det finns många fördelar med att segla på Medelhavet vintertid. Vi hade ön nästan för oss själva, och var förutom naturreservats-vakterna de enda övernattande i hamnen. Vi älskade ö-känslan. Det är något speciellt med öar. Himlen känns mycket högre. På smalaste stället är den 1800 meter långa ön bara 400 meter, och vi hade på ena sidan kraftig sjö med brusande vågor, medan andra sidan som vi låg vid hade alldeles lugnt vackert vatten. Den strandsträckan som var uppbyggd av meter tjocka lager sjögräs var som den bästa soffa, och jag sjönk ner i den soltorra prassliga värmen med största välbehag så att bara huvudet stack upp:

Den lilla byn med kanske tio-tjugo pers var magiskt öde, och sand var det enda gatumaterialet att finna. Tjusande ödslighet. Helt annorlunda än den i turistkomplexen på vintern. Här sitter många hundra års historia i väggarna.
År 1741 erövrade Tunisiens kung ön och fängslade invånarna, som blev slavar under Algiers sultan, ända tills 1764 då spanska kung Carlos III köpte dem fria. Den spanska monarkin beslutade därefter bygga ett fort på ön för att skydda fastlandet mot att pirater använde den som bas.

Vår kvällsrunda med Spirit på Tabarca förevigad med hjälp av självutlösaren:


Responses

  1. Glad påsk på er Siska-befälhavare och matroser!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: