Skrivet av: dreamalive | februari 9, 2008

en bit till, tror vi

VACKERT, SOL, LJUS
Det finns morgnar när vi förvånat konstaterar att himlen inte är blå. Men det blåa brukar komma snart ändå. En natt vaknade vi klockan tre av något alldeles fantastiskt – det regnade!! Det var så länge sedan att jag glömt hur vackert det låter att höra hur tempot i droppandet ökar i hastighet och sedan sänks igen. I vågor smattrade det ömsom över hela båten och vattnet omkring, för att sedan mjukt dra sig tillbaka inför nästa crescendo. På morgonen lyste solen igen.

Idag önskar jag strålande ljus till en vacker röst ur en vacker själ, som fyller år idag – Krister Linder. Krister kysser asfalt; Turning Daisies

HAMNSNACK
I Port Forum i Barcelona spelades lugn musik i högtalarna. Och nu är vi i Valencia i en hamn som påminner om Port Forum, men utan musik. Här är stort, här är nybyggt och det byggs fortfarande, samt det vilar en ro över de stora tomma ytorna. Vi gjorde misstaget att gå till Real Club Nautico de Valencia första natten här, och det var som att komma till världens ände, långt bort från allt, utom byggväsen och industri-stank. Jag fick gå i timmar på trottoarlösa vägar i rondeller, motorvägar, broar och tunnlar för att komma till Pinedo och handla mat. Där spelade männen Chabo Negro i stora klungor. Det går till som i Boule, men spelas med platta metallbitar, som antingen är eller påminner om, ett mynt som fanns på Pesetas-tiden innan Euron. Fick detta glatt förklarat för mig av hamnpersonalen när jag långt senare kom tillbaka med mina kassar skärandes genom fingrarna. Känns att vi kommit in en annan del av Spanien. Människorna är annorlunda. Jämförelsevis mer livligt högljudda och glada. Hamnpersonalen var det enda som var trevligt med Real Club Nautico. Hamnen är så enorm, och vi låg allra längst bort, därför var de jättebussiga och skjutsade oss i gummi-motorbåt. Typiskt är att vi åkte just dit för att det i Bloc Marine stod att där finns TVÄTTMASKIN, men det fanns det inte..! Det stod oxå att där finns en marin-butik där (som jag inte kommer ihåg namnet på men Susanne och Jan ville dit) och den är välutrustad och billig tydligen, men den sa hamnpersonalen att den inte finns där. Nu har vi tagit oss en bit norrut till Americas Cup Hamnen, och fått veta att affären visst finns där, där där vi inte är längre.. Bara som ett exempel på hur turerna är kring hamnarna ibland..

SÅ FICK JAG TID ATT SKRIVA I VALENCIA
Idag lördag ska vi göra Valencia. Jag började igår och landade inte på Siska igen förrän vid tio på kvällen efter besök på en kyrkogård, två sjukhus och till slut när jag inte orkade gå längre Metron, där jag blev vän med en pensionerad bulgar vid namn Dimo, som jag vandrade runt i kvällen med. Han var nyopererad och ville gå vid havet för att hitta motiv att måla av. Gammal propaganda-målare från kommunismens tid. Pratade måleri och hundar.

Medan jag satt på sjukhuset och väntade fick jag äntligen tid att skriva, med små små bokstäver på baksidan av mina recept. Började med tanten vid sidan om och fortsatte ut till döden, och livet på havet. Fortsatte skriva på tunnelbanan ända tills jag träffade Dimo på slutstationen, och så här blev min nyaste sammanfattning av de senaste dagarna:

OLIKA VÄNTRUM MED NÅGOT I ÖGAT
..en tant var så liten att när hon satt sig ner med bekymrad min i vänthörnets väggfasta stol, nådde hon inte ner med fötterna till golvet.

Femte besöket i Spanien på någon form av sjukmottagning för mig nu. Först två olika ställen när jag smälldes i havet av bommen och åkte ambulans med minnesförlust men kom ihåg spanska väl. Sedan kanske glasfiber från ”I-pod och högtalar-bordet” jag hittade när jag diskade i en hamn, se bild. Fick i alla fall någonting i ögat som gav mig en skada som skrämde mig, och letade rätt på vårdcentralen i Benicarló, där personalen såg mer eller mindre sjuka ut allihopa. Här i Valencia letade jag mig med kartan i handen fram mot närmsta sjukhus för att som rekommenderat konsultera en ögonspecialist. Råkade hitta stadskyrkogården på vägen, och gapade någon sekund stort, när jag möttes av kvarter efter kvarter med gravstensväggar så höga att det står stegar på hjul här och var. Inte en gravsten utan buketter eller girlanger med plastblommor i klara färger. I rader både horisontellt och vertikalt ligger de sida vid sida med foto, namn och antal levda år. Inte alldeles skamlöst tog jag förbjudna foton, men lyckades inte fånga det gigantiska omfånget på anläggningen för livet efter livet.

Visste inte var jag hamnat på kartan men hittade såsmåningom sjukhuset, som visade sig vara katolskt och skulle kosta sjuhundra kronor för en titt på mitt öga. Fick instruktioner i hur jag skulle hitta till sjukhuset där mitt europeiska sjukhälsovårdskort gäller. Hamnade så i ännu en korridor med kala trånga fönsterlösa väntutrymme. Folk i brunt, grått och svart överallt. Vakter, sjuksköterskor, läkare och fullt av patienter med anhöriga. De inspekterande och nyfikna blickarna ser min förvirring och bortkommenhet innan jag anvisas en plats att sitta på medan jag väntar och väntar precis som alla andra som väntar, tills mitt namn ropas upp i högtalaren och jag får en ny stol att sitta och vänta på. Borde tagit med en bok, och förvånad att ingen annan gjort det!

Boken jag längtar efter att läsa medan klockan tickar och tickar så tyst, så tyst att jag måste pressa den mot mitt öra för att verifiera att jag verkligen har en klocka som faktiskt gör tickljud….Boken! Den heter Bricklane, av Monica Ali, och på första bladet står med olika stilar ombord på vilka båtar den lästs innan den kom till S/Y Siska; S/Y Madame, S/Y Gim och S/Y WestMonsun. Jättebra bok. Har vant mig så mycket vid havet nu att jag kan läsa utan att bli sjösjuk – en mycket lugn dag alltså..!

ORO PÅ HAVET
Samma dag som TV-programmet med mig sändes därhemma, samma dag förlorade det någon betydelse. Livet och livets värde i glasklarhet.. Vi var ute på havet, ensamma eftersom vi kom ifrån de andra när mitt öga sa stopp. Väderleksrapporten hade inte förberett oss på kraftiga kastvindar. Jag tycker hjärtligt illa om kastvindar, ända sedan de första jag mötte utanför Amsterdam, och nu ännu mer. Jag skyr dem. Har blivit vän med vattnets element efter olyckan men ser fortfarande vinden mer som en fiende än en vän. Det vinden gör med havet och med båten har jag inte lärt mig att hantera ännu. Ännu. Men i vilket fall som helst hade den i särklass ogästvänligaste hamnpersonalen i Benicarló redan gjort klart för oss för två dagar sedan att de ville att vi skulle åka därifrån så att de slapp jobba över helgen..! Redan mot de andra hade de varit så otrevliga och servicemind-befriade att vi häpnade. Benicarló ligger nu ensamma på botten av vår lista över hamnar vi besökt sedan resans början i juni 2007. Men visst, allt och alla kan ändra sig.

Vi lämnade Benicarló, och seglade på okey, förbi Peníscolas tempelriddarslott och annorlunda by med tegelröda klinkerterasser på de vindlande och vita små husens tak. Därefter följer en sträcka obebyggt och bergigt naturreservat, som vi skulle passerat ganska obemärkt på vår planerade åttatimmars färd till Castellón. Nu hade det gått en timme, och plötsligt började vågorna framför oss att få vita skummane toppar. Det betyder att inom X antal sekunder kommer en kastvind att hastigt piska oss. Då vräks båten över ståendes på ena sidan när seglen pressas ned mot vågorna av vinden. Istället för att havet lugnade sig efter några kastvindar som vi trodde skulle ske, så såg vi hur det byggdes upp allt mer omkring oss. Inte bara på enstaka ställen snett framför oss, utan överallt, runtomkring oss, så att vi befann oss i ett centrum av skummande vågor och vinande smällande ljud, med allt sämre sikt och allt fler vindar som kastade oss hit och dit. Vindarna från bergen tvingade oss allt längre ut från land. Tassa som brukar ta det lugnt och gå in i en skön dvala i kojen, bröt för första gången detta mönster, och ropade med gråten i halsen att hon ville in i nästa hamn. Först trodde vi ju att det bara var några kastvindar som snart skulle stabiliseras och ge oss trygg skjuss resten av dagen. Men en efter en började vi ändra åsikt. ”Snart” blir en evighet som kan ta slut föralltid på några få sekunder, om ni förstår vad jag menar. Tid får uppskruvade proportioner.

När Siska reste sig på sidan höll jag fast i vinschen med högerarmen och handen hårt knuten kring staget, samtidigt som jag höll hårt om Tiagos överkropp med min vänsterarm, och vi stod upp med fötterna mot sittbrunnens babordssida. En god stund, imponerande länge, fortsatte Tiago att vara lika icke-tyst som vanligt, ivrigt berättande om hur hans stora, mycket större, båt ska se ut och vad han ska hitta på för olika äventyr. Han tycktes helt oberörd av att vi andra blivit tysta och spända. Men för varje gång jag blev tvungen att lämna sittbrunnen för att krypa fram i fören och befria genuan när vi slog och den fastnade, fastnade i olika saker varje gång, för varje gång jag låg på rygg eller mage där framme, så blev Tiago allt mer tagen av stundens allvar, och tystnade till slut som vi andra.
Den enda som aldrig blev tyst var Spirit. Vilket var nervpåfrestande nog. Tassa grät ibland, men Spirit gjorde det hela tiden, högt och hysteriskt. Och när jag lämnar sittbrunnen och försvinner ur sikte, och vi måste skrika, i tron att det ska gå att höra varandra, då är Spirit utom sig av oro. Ibland blev Nuno dessutom tvungen att komma fram och hjälpa mig, när genuan höll på att lyfta ut mig i havet som en kite. Vi vågar inte ha Spirit i sittbrunnen då för han tänker inte alls på sitt eget bästa utan sliter sig fram för att samla flocken. Egentligen får vi inte heller plats allihopa i sittbrunnen, så liten är den.

TOA-BALANS
Under de fem timmar det tog att kryssa oss fram mot vinden till närmsta hamnen i Las Fuentes, blev jag två gånger tvungen att kissa, och då överföll Spirit mig med intensivt slickande eller frenetiskt tuggande, när jag klev fram över golvet dit Tassa retirerat i fosterställning. Hon hade ont i magen den dagen redan på morgonen, och det var därför hon inte var sitt vanliga jag. Man försöker hålla sig så länge som möjligt när toalettbesök innebär att slängas fram och tillbaka i det trånga – hårda – utrymmet i fören. Dessutom måste man förutom att ”spola”, dvs pumpa, medan rädslan för sjösjuka stiger för varje sekund, dessutom måste man innan och efter bocka sig ner bakom toalettens ännu mer trånga utrymme och treva efter först en och sedan en till av de tröga spakar som som öppnar och stänger – för att inte bli översvämmade inne ifrån. Jag vet inte vad som är värst, en andraklasstågtoalett i Indien för tjugofem år sedan med en stång att hålla sig i medan man kastas runt bland röda betel-loskor och försöker pricka in hålet i det blöthala stinkande golvet, eller Siskas toalett under nämnda omständigheter.

LYCKADES INTE KOMMA DIT VI VILLE
Det blev inte bättre. Det blev värre. Det var försent att skicka upp någon av oss att försöka reva storseglet, så att vi inte skulle fånga så mycket vind. Jag är inte tillräckligt erfaren varken i det eller i att stå kvar vid rodret med genuans tampar i mina händer – som skulle vara som att försöka kontrollera en skenande häst i storlek enorm när man bara skrittat på ponny med ledare som håller i tyglarna. Nuno stod där vid rodret och för mig såg han ut som om han red bredbent på ett vansinnigt frustande odjur som kunde kasta av oss i ett stort ensamt hav ifall tyglarna (tamparna) inte hölls spända på exakt rätt sätt hela tiden. Jag som hade tänkt ut så bra ryttarmetaforer några lugna dagar på havet tidigare. Och nu kändes det som om allt kunde ta slut så snabbt och lätt utan att havet ens märkt att lilla Siska ridit på vågorna och försvunnit till botten. Jag hade äntligen lyckats få ihop hur man styr med roder till för mig begripliga regler. För först så fick jag lägga rodret åt motsatt håll än det jag ville till, och sedan fick jag lägga rodret åt en annan motsatts när jag skulle följa kompassen, och ytterligare motsatser blev det efter GPS-kursen. Det tycktes mig bara bli alltmer invecklat och motsatsfullt ju mer jag försökte systematisera mina nya kunskaper. Men så äntligen förstod jag att det var som att rida, men att jag inte skulle tänka på tyglarna utan på baken! Och att jag skulle hit när det är med i stället för tvärtemot. Tänk så mycket lättare om någon förklarat det för mig på en gång! Inte i en ena bok stod det att rodret är som hästens bakdel. När du pressar rodret åt vänster/babord så svänger fören mot höger/styrbord. När kompassnålen är för långt från önskad kurs, så tänk inte på någonting annat förvirrande, utan för rodret i den riktning du vill att nålen ska flytta sig så följer den snart med. För när kompassnålen är för långt till höger betyder det att du ska flytta rodret mot vänster så att båten flyttar sig mer mot höger, och det är alldeles för komplicerat för någon som inte kan snurra höger hand och höger fot i olika riktningar genom tankekraft. Tänk på positivt, tänk positivt, tänk positivt, sluta se bilder av hur Siska fylls av vatten och sjunker ned i djupet, tänk på något annat! Jag tittade inte på Nuno, bara stint på fören och vågorna som krockade, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, sövande bam. Slöt ögonen och tänkte på musiken i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta när Skorpan och Jonathan fortsätter vidare till nästa värld från Nangijala till Nangilima. Luktar på Tiagos hår och pussar honom ömt. Känner hans lilla hand i min och kramar den. Havet ser ut som den gröna marmor som är alldeles spräcklig och genomsprängd av vita skärrade linjer, och jag förstår än en gång att mellan mikrokosmos och makrokosmos finns det inte stora skillnader. Och vi är små i det stora. Så slut av alla anspänningarna, vågorna och kampen i fören med segel att jag känner suget av att få somna och vara någon annanstans. Undrar oroligt om jag ska hämta luckorna i fören för att stänga ”dörren” men störs samtidigt av tanken på att då blir Tassa och Spirit instängda där inne. Har sett för många filmer med sjunkande båtar och människor instängda av vattnets tryck uteifrån. Nej inte hämta luckorna, men ta ner genuan, säger Kapten. Kryper, sliter, kämpar. Håller med vita knogar i seglets nederkant och försöker dra ombord det samtidigt som vinden vägrar släppa taget. Jag är rädd att om jag släpper hamnar seglet i vattnet och blir en stor vattenfylld sjunkvikt, och jag är rädd att om jag inte släpper taget rycks jag med ut över kanten. Hamnen hade Nuno anropat för att höra om de ansåg att vi kunde ta oss in där för skydd, men nu svarade de inte längre. Lunch, siesta, ingen människa på torra land som såg någon anledning till att tänka på hur vi hade det här ute. Till slut släppte Nuno rodret och kom fram och hjälpte mig kämpa in seglet. Men snart fick jag fram igen och ta upp det för motorn ville inte ta oss i hamn. Ooh, jag glömde visst berätta – som vanligt när vi behöver motorn svek den oss, och var mer sjösjuk än någon av oss. Spydde ut svart rök och tappade sin jämna takt, så att vi fick klara oss utan trygghet.

Alldeles spända och väldigt tysta sa vi inte vad vi tänkte förrän vi till slut och äntligen lyckats kryssa oss intill Las Fuentes. Som en liten blomma i vinterfrosten pep jag så modigt jag kunde att jag ville mysa med min familj tryggt i land en gång, det var allt. Sedan iland så kramades vi lyckligt och jublade över livet och att vi var tillsammans med fast mark under fötterna. Några hopsa-steg senare erkände alla var och en tankarna på att när vi kom iland skulle vi beställa en lastbilstransport av Siska hem till Sverige.

Men… ni har ju ingen blå himmel och sol därhemma dag ut och dag in, även när det stormar, så vi kan ju ta det ännu lite försiktigare och lugnare istället för att sluta segla helt. Hmm, fast Ibiza ligger inte långt härifrån nu, hmmm, tror vi seglar dit!

(Jag lägger in nya bilder ikväll istället!)


Responses

  1. Skönt att veta redan innan man börjar läsa era äventyr att ni lever. Inget hade ju blivit skrivit annars. För jag slutar att andas varje gång jag läser era historier och idag var nog en av de värsta. Här hemma flyter ju allt på som vanligt, en lite storm hade vi visst förra helgen men jag satt inomhus och slapp vågor som drar i mig. Denna helgen är det skötbord som står på programet. En gammal byrå ska målas om och bli skötbord. I veckan kom de första förvärkarna och jag trodde själv att jag skulle svimma, men de gick över och nu känns det inget, efter att ha läst vad ni har gått igenom. Det är bara fem veckor kvar nu, men jag ska säga till Mathias att han påminner mig om er, när jag ligger där på sjukhuset och då ska jag tänka att det här ska jag klara, för klarar ni av att segla med värsta vinden och ha ert liv på spel så kan inte föda barn vara någonting…
    Jag saknar er och tänker på er! MAssor av kramar från Therese

    Tackar, tackar för att dramatiken går hem🙂. Vill ju inte tråka ut er med hur mycket tid det tar att diska, för det är ännu segare här än hemma! Fast nu har jag faktiskt skaffat ett par gummihandskar som jag trär ovanpå ett par tunna bomullsvantar som jag trär ovanpå superduper handkräm, och så är jag på hand-spa när jag diskar, med förstklassig musik, så klart.
    Och du kommer att klara förlossningen strålande med eller utan buller och bång! Vi förväntar oss en lång beskrivning av detta, när du får tid igen -om femton år😉.🙂 Lyckönskningar från oss! J

  2. Våren har visat sig och det är sååå fantastiskt, tänk att kroppen och sinnet glömmer och begraver den rusiga känslan som bara våren kan ge. Jag skulle kunna pussa vårkragens spröda, nyfikna blad. Kristianstad var varmast i landet och och solen gav generöst med skön värme. Det enda som maler är möööördasniglarna som gosigt ligger inbäddade med alla sina kompisar i myllan under stenarna. De väntar bara på att få sticka upp sina provocerande loja nunor och jag har redan hunnit drömma om dom flera nätter. Det gör mig så gruvligt olycklig att känna att jag haaaaaatar dom sååååå mycket. Jag vill inte hata, det är som en utsugande parasit i kroppen när man hatar. Åhh, vad ska jag göra. Jag tänkte att en gasolbrännare att använda runt omkring och under stenarna borde ju kunna avhjälpa en del, men det vore ju typiskt mig att isåfall orsaka en gräsbrand som hamnar på Sydnytt. Men de är ju så många, jag kan omöjligt ignorera dom. Gift för tusentalskronor, det får väl bli det då…
    Kram på er, Ghostriders..C

    🙂 Du e rolig du Cicci🙂. Så det blir inga fler myskankor då??!😉 J


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: