Skrivet av: dreamalive | februari 1, 2008

Jag saknar

Det var inte detta jag hade tänkt skriva om, men så vaknade jag tidigt på morgonen och kunde inte somna om för att det här trängde sig på:

 

Jag saknar människor att prata känslor med istället för båtar och vindar.

Jag saknar naturen som finns någonstans på andra sidan den här sträckans fula hus och skräpiga stränder.

Jag saknar att gråta och skratta fullt ut, för det har jag inte gjort nu på ett tag.

Jag saknar att måla, mitt jobb, mina kunder, mina färger.

Jag saknar konstnärer att prata färg och form med.

Jag saknar politiken och politikerna och alla mötena.

Jag saknar människor som tänker mer på miljön och sina handlingars konsekvenser. Som inte har sopsorteringstunnor omkring sig och slänger vad som helst i vilken som helst, osv.

Jag saknar mina aura-soma flaskor, tarot, kollegorna, kunderna, kurserna och människorna som tycker det är lika roligt som jag att vända ut och in på sig själv.

Jag saknar att dansa, flirta och festa med hög bra musik.

Jag saknar ett hus att inreda och göra mysigt med blommor och ljus.

Jag saknar min trädgård, snödropparna, vintergäcken, krokusen, funkians bladspetsar som kommer upp ur den fortfarande krispigt frusna jordskorpan med fuktig kall jord på vårvärmning undertill, och buskarnas små skott som berättar om vår och sommar med ljuvliga blommor och dofter. Och fjärilar.

Jag saknar människor som blir lika lyckliga som jag över att mandelträden blommar här nu i skirt rosa samtidigt som mimosaträden i fluffigt överdådigt doftande gult.

Jag saknar en diskmaskin oxå..

Jag saknar utrymme att leva och mitt liv så som jag tycker om.

Jag saknar mitt liv med mina människor.

Jag saknar lyckliga år som gått, och aldrig mer kommer tillbaka.

 

Jag saknade att få vara olycklig när allt pekar på att jag borde vara lycklig.

 

Nu har solen gått upp, och vi ska fortsätta in i den nya dagen, skrattande eller gråtande, men inte med jämnmod, inte idag, kanske inte idag.

*

Glad jag blir när jag lägger in detta och ser att vi fått gamla vänner som  nya besökare bland kommentatörerna. Tack! Lyser som solen!

Förlåt jag/vi inte svarat så mycket på kommentarerna. Vi tycker iallafall jättemycket om att få dem!


Responses

  1. Åhh, Jenny. Jag fattar hur du menar. När lökarna strävar uppåt och mandelträdets knoppar ser sprickfärdiga ut i början av februari så blir man lite ja, vemodig. Samtidigt är det detta som motiverar allt och förankrar ens tillvaro när annat kan kännas så urholkat, påtvingat och repetativt. Men nog är samtidigt så att vi behöver vårt sammanhang, det som vi känner och vet. Men när saker och tillstånd inte känns stabila och pålitliga så behöver man veta att lökarna, de kommer i alla fall. Ja, kanske inte tulpanerna alltid, de är ju lite nyckfulla, men de andra… Ibland står de lite märkligt på en sned rad och då fattar man ju att fru Mullvad har lekt trädgårdsarkitekt. Men du, ni är så välkomna tillbaka till Sverige när det helt enkelt har blivit för mycket vatten. Bara så du vet, vi är säkert många som saknar er..Kram, C


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: