Skrivet av: dreamalive | december 24, 2007

nyanlända i Portugal

Känns overkligt att vara bland människor som inte har en susning om vad vårt liv på båten och Europas diverse farvatten innebär. Från att bara ha umgåtts med båtfolk under ett halvt år till att bara träffa inbitna och fastklamrande landkrabbor. För första gången upplever jag mig ha en seglar-identitet. När jag på TV-nyheterna ser oljetankern som riskerar läcka ut tonvis med olja utanför Portugals kust, tittar jag på vågorna som rör sig mot den, och känner havets sug i mig. När jag flöt där som en liten prick i havets vågor efter olyckan med bommen.. vet inte hur länge sedan det är nu, vet inte när det var,.. då hände något Stort. Jag slutade vara rädd för havet. Jag slutade vara rädd för havet. Jag slutade vara rädd för havet. (Jag är fortfarande rädd för båten)
I Nordsjön där jag med en lättirriterad portugis och våra barn seglade utan att veta hur man seglar för några månader sedan, där var jag Ett-med-fruktan, och förstod varför litteraturen beskriver sjöfarare som på alla fyra kysser jorden när de kommer i land. En enda lång genomgång av rädslor i mig har jag kämpat mig igenom, och varje dag har jag befarat vara den sista. Kanalerna var som balsam, förutom de värsta slussarna när mitt hjärta stod still. Och Medelhavet var fortsättningen. Att slungas i vattnet medvetslös av bommen och vakna i vattnet med Siska försvinnande ur synfältet. Det jag kommer ihåg är ett stort lugn; ett oändligt stort omfamnande mjukt lugn, som kändes tryggt skönt och välkomnande. Jag är inte längre rädd för havet. Jag älskar havet. När jag dör, vill jag dö i havet. Jag är inte längre rädd för havet. På resten av familjen hade händelsen motsatt effekt. De sjåpar nu, vill inte ut i vågorna. Är rädda för än det ena än det andra. Nuno har lugnat sig på ett behagligt sätt som handlar mer om oss än om honom. Tiago har fått vissa verklighetsproportioner i sin sagovärld från havet, och allt bättre koll på hur segling sköts. Tassa är fortsatt stabilt med koll på allt, och framförallt på att hon inte vill bli sjösjuk och kräka.
Men det var en läskig känsla att efter i sex månader ha färdats i ca sex kilometer i timmen, och sedan som att dra av ett plåster med ett snabbt ryck, sitta med lite plåt mellan oss och Barcelonas bisvärm av bilar i hundratjugo kilometer i timmen. Oavsett hur snabbt man kör, för att inte varva upp irritation hos förarna bakom, så finns det alltid de som vill köra fortare, och viner förbi nära mycket nära. Ganska snart passerade vi en lastbil som låg på sidan på motorvägen. – Mycket tryggare på havet!Nuno hade förberett sin lap (bärbara dator) beräknad och klar med färdväg och alla tillkommande siffror för tid och bränsleförbrukning osv. Inte tillräckligt väl – blev det tydligt tre minuter efter hamnen när vi befann oss på motorvägen bland alla filerna, och GPS:en inte blivit väckt i förväg. Jag satt med lappien i knäet och en sladd till laddaren, plus en sladd till GPS-mottagaren uppe på instrumentbrädan. Inbiten kartläsare av PAPPERSKARTOR som jag gammal orienterare är, var jag inte helt förtjust i vad som skulle föreställa en förenkling med hjälp av modern teknik, utan dubbelläste på papperskartan över Spanien för att hålla koll. Men det var tillräckligt allvarligt med den höga hastigheten runtomkring oss, för att jag skulle vara klok, mjuk, och foglig när vi kom fel och vår livsviktiga chaufför höjde rösten. Även barnen höll sig och sina tungor bältade.
Sedan rullade det på och när vi kom upp i bergen satt vi med näsorna tryckta mot rutorna pekandes på allt. Och när det blev vitare och vitare, med sådana där gråa rester av snödrivor längs vägkanten, förstod vi varför biluthyrningsfirman erbjöd snökedjor. Här som där är dagen kort på vintern, och snart blev det mörkt bland de vita bergen. Vi hann räkna till fem tjurar; de där som står som jättestatyer på höjderna och till barnens första förvåning är alldeles platta. Om jag hade ett litet barn och bodde i Spanien, kan jag se framför mig hur jag skulle använda dessa monstertjurar som lockbete för att hålla en Liten vaken och pigg, för att inte somna riiiktigt ännu.

På tal om barn: Jag vet att endel vill jag berättar mer om barnen… Jag vill de själva ska skriva och välja vad de lämnar ut om sig och sitt. Förlåt jag mest håller mig till mig själv. Det blir mycket jag, jag, jag, men så är det oxå det enda Jag har äganderätt till.
JAG och Nuno verkar ha bättre samarbetsförmåga på havet nu, i alla fall bättre än på vägar. Efter halva resan på totalt fjorton timmar skulle vi runt huvudstaden, Madrid, på ringvägarna – Runt alltså! Så blev det inte. Snabbt missade vi en avfart och tappade kontrollen. Jag ville banka laptopen i huvudet på Nuno när han hetsade och skällde om hur jag skulle göra med datorinställningarna mitt bland alla filerna som jag förväntades ha koll på medan skyltarna susade förbi. Det står inget på zoomen av filerna om vad det ska stå på skyltarna! Och zoomar man ut för att räkna ut vad det bör stå på skyltarna, så kan man inte längre se filerna! Och så hamnar man/Jag någon helt annanstans på Spanienkartan. Förbannad på mig själv för att jag inte grejjade det, och förbannad på Nuno för att han inte fattade varför, och ilsken för att jag inte hade en hederlig PAPPERSkarta över Madrid i min hand. Vi var ungefär lika arga, men min hjärtklappning gick inte över förrän långt efter Madrid, när Nuno tyckte jag som kan yoga och meditation borde tänka och andas bort det. Då kunde jag bankat lappien i huvudet på honom igen, eller stigit av och gått till Portugal, men jag tänkte och andades bort det, och så var vi inte ovänner längre. Vet ni vad – Madrid har ett kolossalt nät av tunnlar under sig. De förgrenar sig i hundranittio och fortsätter hela tiden djupare ner i underjorden när man tycker de borde ta slut. Och det finns ingen GPS-mottagning där. Bara så ni vet.
Mitt i natten korsade vi gränsen till Portugal och jublade högt. Direkt efter följde en stor skylt med siffror över hur många som dött i trafiken i Portugal under december månad ännu så länge: 78 människor. Den siffran kommer att vara mycket högre till nyår…
Det luktade gott när vi klev ur bilen för att hälsa landet. Som efter ett vårregn. Det var regn och kraftig blåst som gällde de första dagarna. Och en smärre kulturchock med folks inställning till livet. Enligt ….hmmm….alla! så är det värre ställt än någonsin i Portugal – med det mesta..! Alla har sin version av ”problemet med detta landet är…”. Lösningen för allt är (inte) självuppfyllande bitter klagan och mustiga skämt.
Har inte helt lärt mig linjen mellan skämt och allvar ännu men fick en lektion häromnatten när en känd vinproducent som säger och gör som han vill, roade sig med att provocera mig till bristningsgränsen med att fyllemala om hur illa han tyckte om Sverige och svenskar och hur betydelselösa vi och vårt språk är. Med sina fullständigt irrelevanta fakta och sitt enträgna insisterande i att inte släppa mig ifred, lyckades han få mig precis dit han ville – den filuren. Jag var så arg och irriterad att jag tog till storleken på hans pitt – och då är jag verkligen arg om jag säger något sådant. Samtidigt var min bästa vän här, som är tillsammans med den buffeln, helt lyrisk över sin kärlek till Mannen, Portugisen och Äktheten i känslorna och känslolösheten. Allt under en ridå av rök.
Det var och är gott med alla familj- och släktmöten. Mycket stort omfång på Nunos släkt..! Mostrar, morbröder, kusiner osv i massor. Vi har fyllt dagar och nätter med samtal över bord med mat och vin. Det är härligt att se barnen tillsammans med alla sina släktingar.


Och roligt för oss är oxå är att så många som förut var tystlåtna barn nu är vuxna och spännande att prata med. Vemodigt att se att de som var ”vuxna” när jag kom hit för sexton år sedan blivit så gamla. Många livshistorier att lyssna på. Tassa och Tiago stannar gärna på gården hos farmor när jag och Nuno hälsar på rökiga vänner på nätterna. En stor applåd till Nuno som inte rökt sedan han lovade Tassa sluta i födelsedagspresent! Här är eldprovet bland gamla vänner i dimmor av rök. Här är kallt oxå, och helst sitter alla nära öppna spisen på kvällen, eftersom husen är ”byggda på sommaren” helt utan tanke på lösningar för vinterns råhet. Så vi luktar både vedrök och cigarettrök. Och ute doftar det skönt under blå himmel och julpynt. Spirit har fått sitt julbad, och vi önskar alla en God Jul.


Responses

  1. Haha, Tassa, Alltid med en bok i handen xP Nu fick hon ju träffa sin lilla kusin som hon pratade så mkt om innan😛 Mysigt å komma till Portugal, här e de svinkallt haha.

    Å goood jul allihopa😀

    Kraamar, Livia

  2. que giras as fotos…

    que bom que foi vê-los depois da aventura que ”temos”vivido.

    beijinhos e boas festas

  3. God fortsättning! Skönt att ni har det bra. Jag känner igen mig i sâ mycket av det du skriver, vill sâ gärna förmedla det, men varken kan eller vâgar uttrycka mig som du gör. Men jag känner igen det där, att när ”det värsta” har hänt, och det visar sig att man klarade det, dâ blir man lugn. Det är en skön och väldigt frigörande känsla🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: