Skrivet av: dreamalive | december 17, 2007

Trettiometers vågor i natten

Vaknade med tolv grader ombord och två grader utanför Siska. Det blixtrade här, och snöade på Mallorca.

Härom natten jublade vi mer än vad som någonsin gjorts på en nyårsafton, när havets mäktighet tog i med full kraft samlad ända ifrån Italien. Klockan tre på natten var det för kallt att fortsätta, men svårt att slita sig. Ingen av våra kameror kunde fånga havet i nattens mörker, och jag tror aldrig ord kan göra rättvisa till vad vi fick se och uppleva. En kapten i hamnen sa nästa dag att han aldrig förut sett sådana vågor av den magnifika storleken Här! Hamnpersonalen hade fullt upp med att försöka rädda de enorma lyxyachterna som smällde som vilda hästar i bås, och nästan slet sig. En massa stenar och delar från muren låg inspolat över hundra meter in i hamnen.

Men när murdelarna krossades satt vi ovetandes ombord på Peter Pan och spelade Rummy med Susan och Jan. Det ryckte en massa i förtöjningarna och smällde förvånansvärt mycket från båtarna omkring, så spelet blev avbrutet flera gånger, och vi grumsade lite om hur den här splitternya superduper hamnen verkade osmart konstruerad när det kunde kännas av vågor så långt in som Vi ligger. Föga anade vi då att det inte var vilka vågor som helst, utan de största någonsin här!

Så kom Nuno och Jan tjoandes att vi måste komma och se vågorna, just när vi skulle gå och lägga oss. Vi häpnade och ropade högt när vi på avstånd såg hur vågorna vällde flera meter upp över murarna. Då skrattade Jan och Nuno förnumstigt och sa att ”det där var ingenting”! De obegripligt lyxiga och stora båtarna hade så många förtöjningslinor att de såg ut som Gulliver fångad i småmänniskornas land. De ryckte, gnällde och knorrade oroligt. Så kom större vågor, så stora att vi såg de höja sig högt i skyn upp bakom yachterna och vidare uppåt, innan de på varje gång varierande vis föll ihop i kaskader och vattenmoln när de mötte den sista och största muren. Det var helt OTROLIGT!!!

Jag lovar, jag har aldrig snubblat så upphetsat på tungan och orden i munnen, och när de ofattbart stora vågorna kom och jag försökte uttrycka någonsorts ”titta på den vågen där!!!!!!!!” så kom det bara en massa kullerbyttor av bokstäver i munnen så att jag bara skrek ”tttttllbmnpkllllltttttdddddddddddd” eller något liknande, med uppspärrade ögon och gapande mun.
Vid sidan om såg vi sandstranden där inget hindrade vågornas framfart, och vi gick så nära vi vågade, för emellanåt slog det upp mot hamnbyggnaderna där vi stod och spolade upp över asfalten. Tiago var mycket orolig, talade om Tsunamis och ville kalla bort oss längre bort, men vågorna utgjorde ett oemotståndligt sug som en magnet som drog oss dit mot allt bättre vetande med glansiga ögon. Vågorna där ute kom med en trollbindande hastighet och bara drev frammåt, den ena efter den andra utan stopp. Ändå blåste det inte så jättemycket, utan var dyningar långt borta ifrån. Ute vid horisonten lyste det från en stor båt, och vi tackade vår lyckliga stjärna att vi hann hit dagen innan, för det här var riktigt skrämmande, och tvivelaktigt om vi skulle överlevt. Här är förresten en bild Susan tog uppe ifrån bron när vi kom in i hamnen kvällen innan:


Susan Ernst har tagit bilderna i det här inlägget. Hon är lika ivrig med kameran som jag och Tassa, men hon har en mycket proffsigare kamera. Ändå kunde inte heller hon fånga nattens vågor, men jag har fått denna bilden av henne som är från tidig morgon då hon var uppe efter att vågorna lugnat sig, som synes om man tittar på havet i bakgrunden. Kära läsare, koncentrera dig nu och observera bilden nedan: Uppmärksamma stenarna på asfalten, uppmärksamma att det finns en mur till bakom den närmsta som var helt under vatten några timmar tidigare, notera den röda båten (lite större än Siska) som när de största vågorna föll igår helt försvann i vatten och inte längre syntes. Och nu, fokus; Den största vågsmällen jag sett i mitt liv var långt utanför detta fotots storlek och täckte himlen som en vit skummande vägg av kaskader pekandes uppåt i en enda lång och kompakt rad längs muren i hundra meter. Jag antar att de största smällarna mot muren nådde trettio-fyrtio meter upp i luften. Fantastiskt.

Och nu skickar jag faktiskt in detta, medan jag fortsätter att skriva och berätta lite om dagarna och människorna på väg hit till Barcelona. Så att det inte blir riktigt lika långt i en klump.


Responses

  1. Wow!
    Vilken tur att inte Siska låg där den röda är.
    Ser fram emot mer läsning från er!

    Kram
    Micke & Mia


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: