Skrivet av: dreamalive | december 3, 2007

Här dansar vi på rosor, med taggar och allt!

Vet inte. Kan inte sova, inte somna om. För mycket dieselångor, för mycket tankar. Är egentligen morgon ändå, men vi har lagt oss till med vanan att njuta av vintersovmorgnar. Och nu kommer vi ingenstans längre ändå.

Förälskade i livet och i varandra lämnade vi l’Estartit efter att Nuno förhoppningsvis raderat ut problemen med motorns överhettning, och efter att vi ridit ut stormarna trygga i hamn. Vintern här i Katalonien för med sig inga mellanlägen, och när stormvarningarna upphör så försvinner vinden helt. Så det såg ut att bli en dag till för motor, med seglen uppe mest för att stabilisera i de fortfarande väldigt stora dyningarna efter stormen. Vi gillar de där stora, stora vågorna, trots att de känns grymt i magen. De är mäktiga.

Vi såg framemot att lämna l’Estartit, fast vi vant oss vid tanken att bo där. Nuno kände redan halva stället, och hade börjat tala om hur det vore att stanna. L’Estartit är ett dykparadis – Nuno är f.d. militärdykare och dykinstruktör. Per år kommer det 700 000 dykturister hit till Islas Medes. Överallt finns det dykcenter. Turisterna som kommer hit gör det för naturen skull. Människorna som bor här har funnit sin plats på jorden, och det är en skön känsla av hemtrevlighet i den blandning av nöjda människor från jordens hörn som finns i l’Estartit.

När kräket var utpillat ur elementet med hjälp av tops, och allt var tvättat och torkat– här segel på tork –

så gick vi runt bland berg och stränder i flera dagar. Spirit upptäckte med ett snopet yl att man inte ska lukta på kaktusar.


Uppe ifrån 85meters höjd såg vi klipporna vi fruktat, och jag fick hjärtstillestånd när Spirit sprang fram till kanten för att titta på vad det var vi tittade på. Sedan var jag hyperskraj att barnen skulle blåsa över kanterna, som kunde rasa, och klamrade mig fast vid stenarna längre in, medan de andra tittade medlidsamt och överseende på mig när jag hysteriskt kallade på dem. Under en sten hittade jag en skorpion. Cool.

Barnen gick inte att få loss från stranden, där de byggde sandslott tills det blev mörkt. De spanska barnen går i vinterkläder och tycker våra barn är exotiskt kocko när de badar och springer barfota överallt.

   Tiago är inte med på de här bilderna med lååånga kvällsskuggor, för han var upptagen med att rädda livet på hudratrettisju fiskar som han bar över till havet, från en stadigt torkande insjö som bildats på stranden efter stormen. Till slut var det bara lite vatten och sand kvar, samt döda fiskar.

Nuno var på lekhumör, och doppade nästan både sig själv och Tassa.

Sedan tillbaka till varma trånga lilla Siska för att äta gott och se om någon av våra filmer en gång till. (Bra julklappstips!: Filmer,TV-serier och böcker!)Nuno har lagat det vattenburna fotogen-elementet, och det tar inte lång stund att komma upp i över trettio grader ombord. Vi har det bra.

I affären där vi handlar mat jobbar en brasilianska som bara varit här i Spanien i sex månader. Hon har lämnat sina två barn kvar i Brasilien hos sin mamma, och kommit hit för jobbet och pengarna. Hennes väninna tog med sig sitt barn till Spanien, men hon hade en man som slog barnet och ingen möjlighet till barnomsorg under dagarna, så hon har nu skickat hem sitt barn till sin mamma i Brasilien. Och mannen i affären lämnade sina tre barn kvar i Peru, kom till Barcelona för att jobba, men vantrivdes i storstaden där, flyttade till l’Estartit, och trivs, här. Deras val låter som askan och elden för en välförsedd svensk som jag. Ändå är de glada att de funnit sin plats i l’Estartit. Jobbsökare från svårare länder, fridssökare från Barcelonas hets, sommarhusförtjusta engelsmän och holländare, samt tusentals dykturister, de kommer hit, till l’Estartit. Och här är vackert.
Berättelser om människor kommer Nuno hem med varje dag, eftersom han lär känna alla han träffar. Leende. Mitt beundrande, stolta leende till honom. Mitt nästa inlägg, detta, skulle ha blivit en kärleksförklaring till min fantastiska man och hur mycket jag älskar honom.

Men nu är jag lite ambivalent i mitt förhållande med lyckan, och ska istället berätta hur det gick när vi fortsatte till Palamós igår torsdag.

Det var en underbar dag och vi var lyckliga. Vi tänkte motorn äntligen skulle må bra. Vi tänkte vi redan kände de stora vågorna och sa bara ”hej på er kära gamla vågor!”. Vi tänkte wow vad här är makalöst vacker kust!

Jag vägrade oroa mig för det skulle hända något otursamt, och bad om delfiner istället. Och så kom det en delfin! Jag tjoade förtjust och Nuno blev rädd att det hade hänt något när han hörde mitt ropande. Tiago som myste med mig halvliggandes i fören hela resan, var lika helförtjust som jag över delfinen som välvde sig upp och ned i vattnet en bit bort. Och när vi var precis utanför Palamós såg vi något stort stänka i vattnet igen, men var inte säkra på vad det var. Tiago menade att det var en svärdsfisk eller en haj.
MOTORN KAPUTT
Då slutade motorn förbränna av någon anledning, och röken vällde ut svart och stinkande. Ingen aning om vad det var som var på gång. Just då var det en fråga om att klara det bara några minuter till så att vi kom bort från vågorna och stenarna in i den lugna bukten med sandstrand bakom piren. Precis när jag hade tagit ner storseglet, dog motorn. Så nu låg vi utan styrmöjligheter på drift mitt i hamninloppet med en intensiv fiskebåtsarmada på väg in för kvällen. Fiskmåsmolnet låg som ett skränigt täcke omkring oss. Upp med segel igen för att försöka fånga lite vind och komma ur trafikstråket! Med förseglet gled vi sakta mot stranden, och med precision kommenderade Nuno ner seglet för att stoppa farten och släppa ankar.
Det kändes inte rättvist! Äntligen skulle vi ha fått ha det lugnt. Vi hade tänkt ligga för ankar den här kvällen i Palamós, men inte så här, inte utan motor. Motorn som vi inte vet om den kommer att fungera igen. Det var bara för j-ligt.
Nuno försökte nå hamnen via radion, men de var hopplöst icke på plats vid sin radio, eller vid sin telefon. Så vi spände loss jollen och vinkade hejdå till Nuno när han puttrade in mot hamnen själv. Började göra kvällsmat.
Nu ska ni höra vad som hände sedan, för det var det mest irriterande!
När Nuno kom tillbaka och skulle bogsera oss med jollen till hamnen, så hjälptes vi åt att få upp ankaret, och då, DÅ fastnade den handburna VHF-radion i mantåget, så att när Nuno reste sig upp föll den i vattnet mot tio meters djup. Det var för mycket!!! Vi skrek Neeeeeeej, men båda hade flytvästar som är som airbags på sig, och ingen hann rädda den.

Tre-fyra tusen kronors alldeles ny och alldeles nödvändig handburen VHF-radio BORTA. Bara för mycket…

Men solen gick hastigt ned och vi behövde komma in i hamn och bort från fiskeflottan. Lyckades bogsera Siska med hjälp av jollen fastspänd längs sidan, sicksackande mellan fiskefartygen. Tassa och Tiago var fantastiska, helt med på noterna, och en oumbärlig del i att vi fixade det! Utan dem hade det inte gått så bra som det gick ändå. Spirit fick nog tio nya vita hårstrå och sov sedan helt utslagen efter nervanspänningen den här dagen.
Hamnsnubben var ytterst ohjälpsam och otrevlig. Hamnen stinker av diesel och olja. Överallt flyter det döda fiskar, plastpåsar och annat skräp. De tar 140 kronor natten, och vi vet inte om vi kan komma härifrån.
Ja, och så la batteriladdaren av redan i Frankrike, så tills vi kommer till Barcelona för att få en ny, går batteriet bara att ladda med motorn och solpanelen (vindgeneratorn small sönder i Nunos huvud redan i Kiel-slussen). Och nu har vi ingen motor, som bekant.
Kvällen blev mysig och tacksam. Vi tände ett tjockt juleljus och fotogenlampan, och kurade ihop oss tillsammans, glada att vi klarat oss in i hamn, hade värme och tak över huvudet, och levde.

Nu har jag skrivit klart, solen lyser strålande på himlen, och det hade varit en perfekt dag att fortsätta. Istället blir det motorfelssök för Nuno och strandvandring för oss andra.
Vi kan inte riktigt bestämma oss för om vi har otur eller tur. Oavsett vilket, vi fortsätter – vad annars.

LÖRDAGS UPPDATERINGAR:
Idag på morgonen lyckades vi få hit en välbetald mekaniker som gladde Nuno med att berätta att cylindern var oskadd, och att det troligtvis skulle vara lätt att åtgärda problemet, och inte blodigt dyrt.
Men. Efter en timme kom ett samtal från mekanikern. Han berättade att han hade hittat ett allvarligt fel i toppstycket, som han hade tagit med sig för reparation av valven(?). Skadan på toppstycket gör att motorn inte har kompression, och nu får vi vänta till på måndag, då mekanikern ska höra hos ett annat företag om det går att reparera. Ett nytt toppstycke som beställes från Japan och tar två veckor att få hit kostar 5000 kronor plus arbetet.


Nuno har ångest, och vet inte vad vi ska göra. Jag har oxå ekonomisk ångest. Vi vill inte stanna här i denna hamnen, men vi är fast. Michael (vår käre båtgranne förut) som är kvar i Frankrike, har en kontakt som kan sälja oss en begagnad likadan Yanmar-motor för 7500 kronor. Blir det så stannar jag och barnen här, medan Nuno tar sig till Michael i Marseilllan och köper motorn. Sedan kör de hit tillsammans i Michaels båt, och Michael hjälper oss med installationen. Så är läget just nu. Alla donationer kan göras på bankgironummer ….😉. …Hmmmmm, skämt och sido, donationer, sponsring och julklappar tar vi gärna emot. Spargrisen håller vi redan upp och ned, så varför inte prova nya idéer?! Vi tränar oss i att skaffa ett nytt förhållande till pengar. Vi har haft i vissa frågor diametralt olika inställning till pengar. Jag försöker nu lita mer på inkommande pengaflöde i större portioner samt lära mig att be om hjälp, och Nuno försöker att inte se den förlorade VHF-radion som en förlorad familjemedlem. Därför köpte vi en ny på kredit igår. Vi försöker att se det som något positivt.

BANKGIRONUMMER: Nu ska jag försöka hitta vårt bankgironummer, så inrättar vi en namnlista i högerlisten med många bäckar små, åar, floder och hav av människor som vill sponsra oss! Här är det: bg 5453-9309

MÅNDAGSUPPDATERINGAR:

Har efter mycket eftersökningar äntligen hittat ett ställe på andra sidan staden med trådlöst internet! Har oxå vandrat längs de vackraste kuster jag kan minnas att jag sett, och är helt förälskad i Costa Brava! Nästa gång kommer jag hit med en havskajak! Har slutat tycka så synd om oss själva och fattat att vi kan vara glada att vi lever, och att vi gör det här, så här, underbart tillsammans. Vi väntar fortfarande på klart besked från mekanikern, och är fast här utan motor och utan batteriladdare. Om vi njuter av vad vi har utan att oroa oss, är här jättevackert!

 

 


Responses

  1. Olá… gostei de ver as fotos… estão o máximo🙂

    Boa sorte até Portugal

    Beijinhos da Prima

    até breve

  2. Olá a todos os lusofonos que nao percebem peva do q a Jenny escreve, é pena pois ela escreve mesmo bem.
    Nao tenho tido muito tempo para escrever.
    Depois de termos estado em Palamos onde tivemos de arranjar o motor por 530 Euros, e eu tive de mergulhar para retirar um super cabo do helice. Agora estamos num sitio muitro bonito e carissimo q eu nem sem dizer o nome, mas e um nome de um santo…. Bem esperamos continuar viagem até Barcelona amanha para ai no dia 17 vamos alugar um carrito e ir até Portugal passar o Natal e o Ano Novo. Até lá beijao para todos.

    Nuno


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: