Skrivet av: dreamalive | november 23, 2007

Vändpunkt Rosenbukten

Den värsta dagen på resan för Nuno. Den bästa dagen på resan för mig. För barnen båda delarna. Och Spirit var imponerande lugn.

Inget blått, bara grått. Och de största dyningar jag någonsin gungats på. De var höga, men framför allt långa. Ibland kom en extra hög våg med större kraft, och då balanserade Siska en stund uppe på vågkammen, innan vi försvann ner i dalen. Dagen innan registrerades fem meters vågor i Rosenbukten, men idag var de nog bara mestadels två-tre meter. Det är hopplöst svårt att lyckas visa på foto eller film. Titta t.ex. på det här fotot..

Det Du ser är kanske en horisont långt borta och en massa lagom stora vågor? I själva verket befinner vi oss här nere i en vågdal, och fotot är taget mot den vägg av vatten som kommer emot oss täckt av mindre vågor längs sin yta, så någon horisont ser vi här inte skymten av.

T.o.m. Nuno kände snart av den obehagliga föraningen om risk för annalkande sjösjuka så snart vi kom ut på sjön ur den lugna hamnen i Roses. Men om jag tar denna oturs eller tur följda dag någonstans från början, så hade vi redan då känslor i bakhuvudet som inte bådade enbart gott.

Först dagens förstasidesnyhet som Nuno hörde på hamnkontoret: En engelsman stod igår med sina två barn på klipporna, för att fotografera dem när dyningarna slog in och stänkte flera meter upp bakom dem, och då plötsligt kom en stor dyning och bara svepte med dem ner i det kraftfulla vattnet. Pappan lyckades rädda ett barn, men från sitt sökande efter andra barnet återkom han eller barnet aldrig.

Undertiden Nuno var på hamnkontoret hade jag första-dagen-mens och tog en snabbdusch, samt en närmre titt på mitt ärr där läppen spruckit och sytts med fem stygn. Svullnaden har börjat lägga sig, och det känns som en liten kula inne i läppen. Ledsen kände jag mig nu när ärret framträdde mer och en liten vall av ärrvävnad syntes på läppen, för att följa mig resten av livet. Tänderna har också sett bättre dagar…men det har det mesta.

Vi hade händerna fulla av uppgifter för att förbereda för avfärd, och behöll våra tankar för oss själva. Det enda jag hört av nyheter var de växande siffrorna från den stora vågen i Bangladesh, och då blir ens egna bekymmer rätt små.

Men tydligen hade det för oss båda funnits olycksbådande tankar om att ge sig ut på sjön idag. Nuno viftade bort sina ungefär som jag mina, med att det bara var tankar från en olyckskorp rädd att flyga. Och så gav vi oss ut för att korsa bukten innan La Tramontana-vinden skulle komma och fånga oss i hamn igen. Kunde vi bara komma till l’Estartit skulle vi äntligen vara skyddade och fria från La Tramontana som styrt våra liv de senaste tre veckorna, ända sedan Gruissan i Frankrike. Idag var det ingen vind alls, så vi skulle gå för motor över bukten. Det skulle bara ta två-tre timmar. Vi åt upp en ordentlig laddning av den sista grahamnsgrynsgröten till frukost. Det var som en svensk höstmorgon med några strimmor gyllene sol de första morgontimmarna i en fuktig och drypande våt värld mittemellan kallt och varmt. Vid elva var allt färdigfixat och vi lämnade Roses som snabbt försvann in i dimman denna ovanligt molntunga dag. Ni vet, när man liksom färdas inne i ett moln hela tiden och hela omvärlden försvinner. Då och då såg vi i början disiga former av fiskebåtar i utkanten av vår värld, men sedan försvann även dessa tecken på annat mänskligt liv än vårt, och endast sjöfåglar återstod i vår lilla värld på stora havet.

Nej förresten, i början mötte vi den röda sjöräddningsbåten och Nuno tog kontakt med dem via radio för att höra deras åsikt om vädret och vattnet framför oss. De bekräftade lugna vindar på två till tre beaufort och stora dyningar, men att det inte skulle vara några särskilda problem till l’Estartit.

Så, dyningarna och havet var mäktiga och jag och barnen var imponerade. Men Nuno såg sammanbiten ut, och jag har honom som min avslappnings-termometer, och mina olycksbådande aningar ville inte släppa. Jag såg bilder framför mig av sådant som inte fick hända, som att Nuno skulle falla i vattnet och jag behöva kunna rädda honom. Frågade tjatigt om hur jag skulle gå till väga om det hände. Nuno blev faktiskt inte irriterad på mitt olyckstänk, utan förklarade tålmodigt igen vad jag skulle kasta i vattnet och hur jag skulle svänga båten, mm. Jag tänkte; f-n också att jag inte kan slappna av utan tror att det alltid ska hända något – ..bara för att det gjort det åttio procent av seglingsdagarna..! Och så bad jag tyst till de högre makterna om en trygg dag. (Nuno berättade senare att han flera gånger övervägde att vända.)

Snart började det regna, och bara jag stannade kvar på däck med Nuno. Jag märker nu – jag har en bit minneslucka – fram tills plötsligt motorlarmet börjar tjuta med sitt hemska öronskärande ljud! Då kommer två känslor: Lackhet!!! Så himla mycket lackhet på den där överhettningen av motorn..! Och rädsla! Vad gör vi utan motor, när vi inte har någon vind till hjälp för att styra oss dit vi vill, och bort från dit vi inte vill!? Vi hade storseglet uppe för att stabilisera båten och dämpa rullningarna något, men de vindslitna flaggorna hängde slakt idag, och vi var som sagt inne i ett moln av fukt och utan vind. Jag tog rodret, och Nuno fick igång motorn igen, men höll den på lägre rotationer. Sammanbiten stämning. Alla visste allvaret, och det fanns inte så mycket att diskutera. Skulle motorn lägga av skulle vi vara hjälplösa själva. Nuno kontaktade sjöräddningen, för säkerhets skull, och meddelade vår situation. De fick vår position och tiden vi borde vara i hamn med den nu sänkta hastigheten. Vi fick ett telefonnummer att ringa. Om de inte hörde av oss till fyra hade något hänt. Enligt ursprungsplanen skulle vi redan varit tryggt i hamn klockan två.

Minneslucka igen. Jag står vid rodret vilket dämpar sjösjukan bäst. Nuno står vid sidan om och håller koll på motorn, kartan och utsikten. Tassa är sedan länge utslagen och bara ligger. Spirit är rätt spak. Då kräker Tiago, liggandes på golvet i Siska.

Detta ger en bild av hur spänt läget var: Normalt sett skulle en kräkning, ett barns kräkning, utlösa en snabb reaktion och febril aktivitet för att hjälpa till, samt rädda vad som räddas kan undan spyor. Och eftersom detta dessutom var den första sjösjuke-kräkningen på resan, borde reaktionen varit desto större. Men allting är relativt. Vi konstaterar ”nu kräker Tiago” och ser den långa ljusgula ormen av gröt och tilltjatade potatischips välla upp ur munnen på honom. Den hade samma omfång som en öppen mun, var förvånansvärt fast i konsistensen, och höll ihop sin tubform när den fortsatte trycka sig ut ur Tiagos mun över kläder och filtar. Inga hastiga rörelser, bara ett ytterst sammanbitet lugn. Nuno gick ner och gav honom en balja, men stannade inte en sekund längre, väl medveten om att HAN FICK INTE BLI SJÖSJUK. Barnen var sjösjuka. Nuno hade sjösjukearmbandet på och jag rapade ihärdigt. Ingen av oss mår bra av sjösjuketabletterna, utan tycker mest det känns ännu värre; man mår bara pyton Utan att kräka. Nuno och jag fick inte bli sjösjuka. Kräket kunde vi ta hand om bara vi kom i hamn.

Nu hade vi en vägg av berg och mycket höga oregelbundna klippor på styrbordssida. Vi höll oss avsiktligt längre ut än planerad kurs, för att inte drivas in i dem av de stora dyningarna om motorn slutade fungera. Det hade slutat regna och Nuno hade öppnat locket till motorn för att kyla av den. Han såg oroligare ut än han gjort de sjutton år vi varit tillsammans:

Den sista biten var den mest kritiska för vi skulle in mellan fastlandets klippor och Medes-öarnas klippor som utgör ett omtalat naturreservat. När vi var uppe på vågtopparna såg vi bergväggen och vågornas vita skum som klättrade och stänkte mot de mörka kanterna. Jag ville säga till Nuno att vi skulle klara det, men var inte tillräckligt säker på det själv. Vi kände oss påtagligt ensamma på havet, och längs fastlandets klippvägg syntes inga mänsklighetens tecken. Det gråa vädret och de höga spetsiga konturerna på klipputsprången och öarna, gjorde att vi kände oss långt borta från den turkosa idyllen på vykorten från Medelhavet.

Igår hade vi varit på Roses Citadell och museum över de senaste tiotusen-årens mänskligt liv här. Jag tänkte på sjöfararna som varit utanför samma klippor som vi nu, och fascinerades av att vad de sett då var ungefär samma som vi såg nu. På havet har inte lika mycket förändrats som på land. Invånarna I havet är bara inte längre lika många. Så greker, romare, sjörövare och långt senare krigsskepp från II:a Världskriget har sett samma kustlinje som vi nu fruktade. Året delades för sjöfarare på Medelhavet in i två halvor, och vi är i den halvan som började från och med november; av grekerna kallat cheimon, och av romarna mare clausum – den ofördelaktiga tiden på året att färdas på Medelhavet. En resa här kunde lika gärna ta fyra dagar som fyra månader. Innan romarnas lättare och snabbare fartyg, tävlade man om att bygga så stora fartyg som möjligt, med plats för roddare i tre ovanpåliggande nivåer längs hundratjugo meter där man satt fyrtio roddare på varje bänk, med en roddar-besättning på fyratusen man och därtill tretusen soldater ombord. Jag tänkte på hur de sett ut då, och hur vi såg ut nu. Vi talade om vad vi skulle göra om motorn inte klarade mer, och om ifall våra ankare skulle göra någon nytta. Våra ankare ser inte precis ut som dessa urgamla ankare vi såg igår:


Precis när vi gick in mellan klipporna började motorlarmet isa i blodet igen..!

Så uppgivet! Hur i h-vete är universum skapat!? Just exakt när det inte skulle hända, så hände det igen!! Det var mer än typiskt! Det var mer än onaturligt eller otursamt! Det var bara för mycket exakt vid fel tidpunkt för att det skulle kunna vara utan avsikt från livets högre makter! Och vi höll tungan så benhårt rätt i munnen att käkarna var som spikade. Vågvägg och bakom Islas Medes:

Puuuhhh! Det gick att få med sig motorn om vi höll ännu lågre rotationer, och vi åkte upp och ner genom det korta sundet i en evighet av knappa två knop. Framför oss såg vi dimmigt murarna till l’Estartites skyddade hamn, och jag vågade säga till Nuno att vi skulle klara det, fast vi hade klippor på båda sidorna om oss och världen verkade skrämmande obefolkad. Vi höll fast varandras händer kring bomskotet, och jag upprepade ”vi kommer att klara det, vi kommer att klara det” som ett mantra, medan Nuno såg ut som om han inte riktigt vågade utmana turen ännu. Till barnen som låg där inne sa vi inget. Vi var ännu inte säkra. Ända in i de sista metrarna vid pirens stora stenar fruktade vi att motorn skulle ta farväl och lämna oss i vågornas händer. Men när vi kom runt dem fick Spirit komma upp och beundra de av medelhavstall gröna kullarna med husen nedanför längs det lugna lysande mörkt turkosa vattnet i hamnen. Vi klarade det…..!!! Och äntligen hade vi kommit runt bergskammen som skyddar mot de annalkande vindarna från La Tramontana! Och vi klarade det! Jag meddelade barnen och hämtade fendrar och förtöjningslinor! Det var overkligt lugnt, och vi var stumma i kropparna. Våra rörelser kändes tröga och ovana när vi tog emot hjälpen från den underbara hamnpersonalen. Vi kunde prata med alldeles riktiga levande människor ståendes tryggt på land, och försiktigt prova på att låsa upp käkmuskulaturen och småskratta lite i sociala småskämt! På skakiga ben gick vi mot hamnkontoret, när Nuno kom ihåg att han måste ringa sjöräddningen och säga att vi kommit iland! Klockan tio över fyra ringde han, och de stod på tå redo att ta emot vårt samtal för att komma och undsätta oss! Vi var så tacksamma, så jätte tacksamma att de fanns, och förebrådde oss själva att vi inte kommit ihåg att ringa dem klockan fyra när vi rundade piren in i hamnen. Medan vi förtöjde hade de ringt oss tre gånger! Tusen tack till dem!!

Man skulle ju kunna tro att dagen var i hamn här..

Kräk skulle tvättas, mat skulle lagas, elkabel och vattenslang skulle kopplas och mycket behövde torkas. Allt var lika blött och utmattat som efter en lång vandring i regn med våt packning och genomsurt tält. Metodiskt tog alla fatt i olika uppgifter. För två dagar sedan köpte Nuno en ny och bättre Gardena-sats till slangen för att vi ska kunna diska lättare ombord nu när det är kallt att sitta på bryggan eller däck och göra disken. Nu for den i vattnet av trycket och singlade ner på hamnbotten. Kort därefter lämnade även en gummipackning oss och tog samma väg ner i vattnet. Nuno var nära bristningsgränsen. Jag stod med en spann överfull med nedkräkta grejer inklusive Tassas båda par skor, och skulle spola dem med reserv-munstycket – som också öppnade sig så att jag liksom Nuno förut blev helt nerstänkt. Gasen tog slut när vi lagade mat, och det verkade inte vilja ta slut på utmaningar, först stora och nu små på rad efter varandra.

Den värsta dagen på resan för Nuno. Den bästa dagen på resan för mig. För barnen båda delarna. Och Spirit var imponerande lugn.

Nuno var så slutkörd, och jag var så lycklig och tacksam. Aldrig mer sa han! Aldrig att detta skulle ha hänt för fem månader sedan sa jag! Inte en enda gång efter att vi lämnat Roses blev Nuno irriterad eller skrek. Inte en enda gång! Förstår ni hur fantastiskt detta är!?? Nä, det kan ni nog inte förstå – men jag skulle vilja kalla det ett mirakel! En gudagåva från himlen sänd! En lång resa av så kallat latinskt temperament i ständig krock med min natur, som ligger mig för nära för att jag ska kunna sätta namn på den utan att skriva en uppsats, en lång slitande resa, som idag var som bortblåst en vindstilla dag. För mig fanns det äntligen lugn, och jag tackade och älskade och tackade. Och barnen märkte att vi var i harmoni med varandra, och stämde in sig i tonskalan, så att kvällen blev varm och skön ombord på vår lilla båt tillsammans.


Responses

  1. Så gott som varenda inlägg ni skriver får jag tårar i ögonen…vet inte vad det är för tårar…tusen blandade känslor.
    Jag e enormt impad av att ni inte ger upp efter allt som hänt, jag hade troligtvis gjort det….för jag e kyckling.
    Jag är enormt lycklig att ni delar med er av händelserna ombord och på land.

    Stolt över er och tycker ni e helt fantastiska!!!😀

    Love

  2. Mina käkar är en aning sammanpressade bara av att läsa er berättelse. Jag börjar tro att ni inte är kloka. NI beger er ut på ett magiskt äventyr, när ni kommer hem till Kågeröd så får jag nog hitta på massor av bus för att ni inte ska bli helt rastlösa. Jag hade också en annorlunda dag idag men långt ifrån er… Men jag berättar ändå. Morgonen började lugnt vi hade sovit ut för en gång skull. Vi hade presis monterat upp rullgardiner, det hjälper så att man slipper vakna klockan 7 varje dag. Men en klump infann sig i magen då jag insåg att det var idag som vi skulle utmana ödet… Vi hade bestämt oss för att ordna en massa ärenden på Väla, Bauhaus, IKEA och till slut det värsta City Gross… Än så länge har vi två inte lyckas åka hem som vänner en enda gång från dessa turerna och jag envisas med att det är bättre att jag åker och handlar själv. Så med magont gjorde jag mig färdig. Jag hann inte långt förrän jag lyckas halka i trappan och kasa ner till första våningen. AJ AJ!!! JAg bara skrek av rädsla för att vår lilla Lowe i magen skulle skadas. Men väl nere så sparka den lilla krabaten iskönt inne i magen och jag kunde pusta ut. Även om det blödde lite här och där och blåmärkena har börjat måla en underbar färg på min kropp. Trots detta fall begav vi oss iväg mot vår utmaning…
    Som ni märker så är jag hemma nu och jag kan meddela att vi har inte ens sagt ett surt ord mot varandra. Det är ett under som har skett och vi skrattar gott åt det nu. Alla har vi väl situationer som är bättre att undvika men som man blir stark av om man bara biter ihop och kämpar på. Ni visar ju att ni inte hade haft några som helst problem med City Gross för ni klara ju allt ert… Jag tänker på er massor och är magiskt imponerad över er alla fyra (5 med Spirit). Massor av en mörbultad Therese

  3. Spännande läsning! Ja det krävs verkligen att ha koll på grejerna i så dramatiskt våldsamma farvatten. Jag hade magmusklerna i spänn när motorlarmet gick i gång för andra gången.
    Jenny, sälj din story snabbt till HD eller någon större tidning, Dn?.
    Du skriver bra med målande ord och bra närhet. Skit i intimitetsgraden ! Jag tycker det gör det hela väldigt ntressant och lärorikt. Du skriver väldigt medryckande! Många känner igen sig. ( Håller själv på att bearbeta mitt irriterade tonläge mot min fru när hon ska köra båten. Ja jag vill ju att hon också ska klara kriser och njuta av att hantera båten. ) Well done Nuno!!

    Kan för övrigt meddela att de barn vi diskuterade på mejlen tas om hand väl i familjehem.
    Glöm inte att fiska upp alla läckerheter som finns inne i hamnarna: multar. sardiner, salenas, rockor…. Spara allt bröd och matrester för att kunna mäska. Alltså innan ni ska fiska med krok o flöte lsänger ni ut gobitar eller hänger ut i en nätpåse hela härligheten någon halvtimme innan fisket. Jag kanske slår in öppna dörrar. Men själv brukar jag fixa delikata middagar veckovis med denna metod. Hoppas det kan komma till nytta. So long!

  4. Vilken resa ni gör! Det är ju inte bara en reseskildring utan även er själsliga utveckling längs seglatsen!
    En mkt imponerad Johan Ahlin hälsar

  5. Halla mina vanner vilket liv ni har. Pa tal om roses sa ar jag sjalv pa ett hotell i Chiang Rai som heter red rose hotel helt skruvat kolla pa http://www.redrosehotel.com ha det gott allihopa och segla lugnt.
    lots of love fran Bosse

  6. Huh så läskigt!! Jag instämmer i tacksamets kören – att vi får följa er resa är en otroligt generös gåva!! I kommande HDs näringslivsbilaga har de gjort reportage om mentor eva, intervju med Ulrika på Söderåsens Forsgård mm. Och journalistenCaroline Säfstrand [caroline@skrivarstudio.se] ville ta med info om er blogg. Kanske kan vara en kontakt – för jag håller med Freddie ovan SÄLJ storyn dyrt, du skriver fanastiskt!! Kram Maria
    ps den 6/12 har vi liten återträff i samb m grupp evas avslutning, vi kommer att sakna dig då Jenny!ds

  7. Ja det är jag igen…Har letat runt på er fantastiska blogg efter ett bankkonto, pg eller liknande för att jag kände att jag står i tacksamhetsskuld till er! Efter att i ett halvt år fått läsa era otroliga berättelser, sett era vackra dramatiska bilder som överträffar många böcker o tidningar som jag köper så vill jag sätta in ett litet men välment bidrag till er vidare resa. Hittade adressen för julklappar till Portugal men iget konto, sätt ut det om ni har för kanske är det fler som känner som jag!! Mvh Maria B Frank


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: