Skrivet av: dreamalive | november 15, 2007

Förändringarnas vindar?

Ihjälklubbning av diande sälungar ska fr.o.m. idag upphöra i Nambia, för att om det inte stoppas, fortsätta nästa års säsong den 1:e juli t.o.m. den 15:e nov. Beroende på kvoten som sätts för att skydda fiskerinäringen så kommer någonstans mellan 50 000 och 100 000 sälungar att klubbas ihjäl av säsongsarbetare. Sista dagen idag för i år alltså – men nästa år..?

Här finns en LÄNK/LINK, och fler finns på nätet. Min eloge till Francois Hugo.

Ibland är det svårt att veta vad man ska göra för att få stopp på det som är fel.

I måndags fick jag nog av det här livet.

När jag kom till läkaren för att plocka bort mina stygn ur läppen, hade jag redan gråtit floder av bråk, och det syntes väl antar jag, för läkaren var alldeles nervös och skakig när han skulle dra ut de svarta små trådarna ur sårskorpan. Och eftersom jag inte ville vara med längre under rådande omständigheter, så packade jag till slut ihop mina saker och sa hejdå. Det var förbi gränsen för vettigt handlande, och samtidigt det enda kloka beslut jag kunde finna.

Och sedan bara satt jag på en bänk och var helt utom mig, i väntan på att någon lösning skulle komma till mig. Så gick jag några meter till till nästa parkbänk, och sedan till kyrkan, som var stängd, och det blåste kallt, kallt. Satt en lång stund på en dubbelbänk under ett träd med en uteliggare i en sovsäck som hostade på den andra delen av bänken. Såg människor komma och gå, inte många människor, men upptagna med sina mål för kvällen. Det var mörkt och kallt i världen. Tomt framför mig och hopplöst bakom mig. Gick till järnvägsstationen, och såg tåg på väg söderut och på väg norrut. Tog några steg till, och satte mig att vänta på vad jag vill. Tänkte på vänner jag kunde åka till söderut, och tänkte på mitt liv uppe i norr. Hittade inte någonstans i mig en lust att knacka på någons dörr och berätta att jag lämnat min man. Barnen ville fortsätta resan. Det ville jag oxå, men inte så. ”Så” är lika med personliga mönster jag och Nuno kört fast i. Tanken på att lämna resan och fortsätta med mitt liv i Sverige var otänkbar. Allt var otänkbart. Kunde inte hitta ett enda tänkbart alternativ i min värld. Timmarna gick och kylan satt i märg och ben. Sista tåget gick och jag visste fortfarande inte vad jag skulle göra av mig själv. Kände ingenstans i min själ att någon skulle kunna komma i närheten av mig; att jag skulle vilja vara nära någon annan än min familj på båten. Med min familj JA, välkommen värld, men utan min familj, bara nej, nej och nej. Bestämde mig för att inte åka, och kanske sova på stranden, så jag kunde följa barnen på avstånd nästa dag. Tänkte på den fruktansvärda tanken att något skulle hända dem ute på havet utan mig.. Insåg bit för bit att även om det var skit med mycket, så var alla andra alternativ värre. Att det inte skulle bli bättre utan min man, även om det kanske skulle bli sämre med min man. Fattade att mitt liv är som det är. Och så är det. Det finns ingen större lycka i att totalförändra det, så det var bara att gå tillbaka och försöka ändra en liten bit i taget. När jag kom hem med svansen mellan benen, urgråten men fortfarande full med gråt, ledsen men fortfarande arg på det som hänt, så kom jag HEM. Och så visste jag att mitt hem är inte längre bara mitt hjärta, utan mitt hem är oxå min familj. Hellre dör jag än lever utan dem.

Typ nyförälskade nu. Nu har vi infört romantik på den gemensamma agendan, och alla är nöjda och belåtna, även om Tassa och Tiago ujjar sig när vi pussas för mycket. Det är som sagt trångt ombord på åtta komma tre meter båt.

Vi bestämde oss för att ta tåget tillsammans och komma ut från hamnen vi är fastblåsta i. Hösten är här. Och vi är nyförälskade :-)!

När jag kom till Figueres med ambulans hade jag ingen aning om att det var Salvador Dalí’s hemort. När vi åkte till Dalí’s teatermuseum visste jag inte Salvador Dalí själv låtit bygga det. Och när jag vandrade runt där bland hans kreationer anade jag inte att han faktiskt låg begravd där inne bakom stenen i det mycket varma rummet fullt av hans guldskapelser.

Att det var hans hustru Gala som genomsyrade hans liv var tydligt. Här en guld-foto-hållare av Dalí, med Gala.

Det sägs att det var hon som sporrade honom till galenskaper blandat med sus och dus i lyx.

Barnen upptäckte med mycket tankar hur det här rummet visade sig vara ett ansikte; Mae West´s.

Vi konstaterade att han enastående väl roade sig själv med att förverkliga sina bilder och bli rik i samma veva.

Entrén i den före detta teaterbyggnaden är storslagen. Dalí valde att göra sitt museum här för att 1) han var en teatralisk konstnär, 2) han döptes i kyrkan mittemot och 3) för att han hade sin allra första utställning i foajén där.

Det tråkiga med besöket var att vi inte ville lämna Spirit ensam i båten så många timmar, och att en person fick stanna ute med honom under övrigas museibesök… Nuno offrade sig. Det var väldigt storsint och storhjärtat tycker jag. Han var stelfrusen och glad att se oss när vi kom ut igen.

Nu ska vi ta fatt i kvällsmatsdax i vår gungande båt. Det blåser kolossalt här, och för att vara ett litet ställe mellan tårna av Pyrenéernas fötter är det imponerande hur sådana vindar kan kasta sig fram mellan bergväggarna. Jag har förstått nu vad folk talar om när de talar om plötsliga kastvindar på Medelhavet… Havet är alldeles skummande vitt med flygande vita vattenvindar som spolar Siska i salt. Plötsligt blir det alldeles, alldeles stilla, och det känns nästan kusligt, medan man vet att man väntar på nästa vibrerande slitande i förtöjningarna. Här är morgonutsikten mot byn i morse:


Och såhär ser det ut inne i båten på kvällen när Tiago organiserar sina playmobiltrupper:

Hjärtliga hälsningar från oss, och så jätte stora TACK för de julbidrag vi fått till resan!!! :-)  Och tack till er som hälsar på här, läser och skriver, vi uppskattar det mycket.


Responses

  1. Hej mina vänner!

    Jag fick tårar i ögonen och det tjocknade i halsen på mig Jenny när jag läste vad du skrivit. Det är tufft ibland men lova att du kämpar på. Ni är bara världens bästa familj och jag är så stolt över er att ni fixar detta. Jag vill bara så gärna träffa er!!! Men det är ju så långt och vi badar ju inte i pengar direkt!!! Men jag tänker på er massor. Glöm inte adressen bara så att jag kan skicka lite presenter till er. Kämpa på vänner! KRAM från Therese


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: