Skrivet av: dreamalive | november 7, 2007

Nuno har skrivit mer om vad som hände – bommen i huvudet – några inlägg längre ned. Jag minns inte så mycket. Men här är fint.

Hej… vet knappt var jag ska börja..

Så här såg jag ut i söndags och så här ser jag ut idag:

Det tar aldrig slut, eller hur😉.

Jag har fortfarande minnesförlust, men jag har förstått att bilder jag trodde var från en dröm jag drömde var vad som hände i verkligheten efter att jag hamnade i vattnet och kom till medvetande, efter smällen av bommen med full kraft. Jag kommer inte ihåg något av vad som hände med bommen. Nuno som såg det, som i slow-motion, har skrivit om det längre ner här.

Som Nuno skriver var jag helt lugn i vattnet. Senare på sjukhuset när jag började förstå vad som hänt, så bekräftade Nunos berättelse bilderna jag ”drömt”. Jag minns det kalla vattnet genom kläderna, men det kändes inte obehagligt, bara susigt skönt och stort. Jag har ett minne av att jag kände hur jag höll på att tappa mina leopardmönstrade fleece-innetofflor jag köpte tillsammans med Michael mest på skämt för att reta Nuno, och att jag tog dem i handen och simmade med dem genom vågorna. Det var stora men långa vågor. Båten var långt borta, men jag var nog avsvimmad ett tag, för för mig var inte Siska borta länge. Jag var noga med att simma så att jag inte skulle komma under fören minns jag. Och väl vid aktern räckte jag först upp mina skor och tänkte att Nuno skulle protestera och säga åt mig att strunta i skorna..! Jag började ta spjärn mot skrovet när jag drog mig upp, och frågade för att försäkra mig om att propellern inte var någon fara för mina fötter. Kommer inte ihåg hur jag kom upp, men vet att Siska normalt är en båt som ligger väldigt nära vattenlinjen och att hon med alla våra grejer ligger ännu djupare, så det underlättade säkert mycket för mig och mina räddare. Senare kom minnesfragment av hur jag var rädd att ramla tillbaka i vattnet när jag svajjade över relingen de sista centimetrarna. Och sedan var jag i säkerhet, och minns inte mer, förrän när jag vaknar i Tiagos koj med honom vid min sida med mjuka ömma händer pysslande om mig så att jag skulle ha det bra. Då fattade jag ingenting och mindes inte min ”dröm”. Ställde nog endel konstiga frågor då.

Sedan var det ett gång ambulanskillar som tog väl hand om mig, försökte höja min kroppstemperatur med filtar och påsar med varmvatten, sydde ihop min läpp osv.  (Alla som vill slippa min – iofs relativt – närgågna berättelse om kissande hoppar över detta stycket som följer här.) Rätt snart blev jag klar över att jag behövde kissa, och när de hjälpte mig att få en sådan där hopplös grej som de tror att de konstruerat smart för kvinnor att kissa i, så märkte jag att jag inte visste vad det var för kläder jag hade på mig. Jag lyckades inte kissa med alla där, då i ambulansen. Men fyrtio minuter senare på sjukhuset var det helt tvunget, och alla sköterskorna sa att det skulle gå så bra så.. Jovisst! Hade jag bara varit litelite kissig så hade det nog kunnat rinna Neråt i ”skålen” i maklig takt, men då skulle jag inte heller ha gjort mig besväret att insistera på att det var det viktigaste i mitt liv just då. Okey jag ska sluta prata om det..!

Jag var ledsen då där på sjukhuset när jag var ensam bland en massa sjuksköterskor på akuten som inte hade tid med mig utan lämnade mig under en otrevlig lysrörslampa bakom några ljusblåa draperier. Fick iallafall klart för mig att min spanska är fullt intakt och förstod allt som sas i rummet. Äntligen kom Nuno, så att jag kunde hålla honom i handen och gråta, och fråga vad som hade hänt och hur det var med barnen och Spirit. Barnen fick inte komma in😦. Jag tror jag röntgades sju gånger i huvudet och nacken. Jag är inte riktigt som jag ska i kotorna, men så var det inte heller första smällen de fick.. Det första jag var klar över var att jag var innerligt glad att av oss ombord var det jag som fick smällen ner i vattnet, för jag tar mycket hellre det än att det händer mina älskade barn eller min älskade man. Jag vet inte om jag skulle klarat av räddningen lika bra som de gjorde. Nu har de iallafall fått träna på mig😉.

Tillbaka i Siska i Portbou igen. Byn vid Pyrenéernas fot precis innanför spanska gränsen, där jag tillbringade en tågluffningssemester med min mormor när jag var fjorton år. Vi kom in i Spanien i söndags. Då var det en fantastisk dag i paradiset. Först red vi många vågor utanför klippan där gränsen mellan Frankrike och Spanien går, under tiden som Tiago hissade nya gästflaggan.


Och sedan in runt hörnet ligger Portbou som en dold liten juvel med extremt rent och klart vatten. Vi såg botten under oss i hamnen på tio meters djup, och vi var stormförtjusta. Fiskarna var förvånansvärt orädda vid bryggan.


Och så fanns där en klättervägg på den bastanta muren mot stormarnas vågor.
Nu blir det mycket bilder, för det var alldeles underbart vackert att komma hit och visa stranden där jag blev kär i en spanjor för över tjugo år sedan, och var jag fick förevigt tjock hud där jag skrapade foten mot en sjöborre när jag dök för nära klippkanten. Vi badade och njöt.


Jag hade gärna stannat, men hade inte tänkt mig det riktigt så här.. Nu har dessutom vindarna från bergen satt igång igen och då blåser det rakt ner mot oss med en skrämmande våldsam kraft, så medan vi tar det lugnt här med superspända linor passar jag på att lägga in det jag skrivit förut om resan hit. Och först två bilder från mannen som räddade mig och gav mig barnen som är mina hjältar – Nuno intar sitt morgonkaffe och Nunos matlagning som doftar gott av öl och vitlök.


Här hittade jag minsann en kvällsbild med internet oxå – medan Nuno står vid spisen:
Här nedan följer rader från en av nätterna i Gruissan där bergsvindarna fångade oss några dagar förra veckan :


Känns som om det var mycket länge sedan vi var i Sverige. Sète lämnade vi för några dagar sedan, och det känns också som mycket länge sedan. En av de sista kvällarna där var det regn och rusk. När vi tittade ut över det strömmande levande vattnet mot andra sidan kanalen såg vi ett stort bål under bron, och förstod att uteliggarna försökte värma sig. Så många människor fryser under så många broar. Nästa dag fick vi veta att de bostadslösa slagit sönder och brutit upp båtarna längs andra sidan för att använda allt brännbart till brasan.

När vi lämnade Sète med masten uppe under lyfta broar, lämnade vi oxå Michael som varit vår bästa vän enda sedan Viviers, och det kändes tomt utan honom. Tack vare hans oändliga hjälp mötte vi Medelhavet med vår båt Siska i finare skick än sedan länge skådat. Här är några av våra andra grannar från Sète:

Och Medelhavet var alldeles fantastiskt! Färgen på vattnet var lysande djupt turkost. Vågorna var långa och lugna. Horisonten var glittrande och storslagen. Vattnet tog emot våra dinglande ben utan att kyla oss. Silverblänkande sardiner flög (!) plötsligt förbi oss i ett stort stim över vattnet, ner i vattnet, och upp över vattnet igen.


Det var så makalöst fridfullt att det var märkligt att uppleva – Medelhavet. Vi hade verkligen väntat in en lugn dag. En komplett kontrast mot allt vad vi mött de senaste fyra månaderna. Jag hade svårt att ta lugnet med lugn eftersom jag aldrig förut mött havet så välvilligt inställt. Det gick att bara sitta eller ligga ner och njuta, hela vägen till Agde. Okey, Tiago hade svårt att sitta stilla och ville bara att vi skulle skynda oss att ankra så att vi kunde hoppa i och bada. Här är en bläckfisk som spolats upp på stranden och dött. Tiago är fortfarande arg på mig för att jag fotograferade den, och undrar om jag skulle plockat fram kameran oxå om det var en död människa. Respekt!


Precis utanför Agde´s hamninlopp ligger en gammal piratö, som senare varit fängelse. Det är häftigt hur sagor om pirater här blir så påtaglig verklighet och del av historielektionerna. Det som fascinerar mest med Agde är att det är byggt på den stelnade lavaströmmen efter ett vulkanutbrott långt tillbaka i tiden. Öster om Agde ligger ett av världens främsta naturist-samhälle, med fina ljusa sandstränder som på sommaren fylls av nakna nudister vars vardag sköts utan kläder såväl i affären som på banken. Väster om Agde fortsätter de ljusa sandstränderna. Men just där där lavan vällde ut kantas den asfaltsvarta stranden av eroderade klippor i rostiga färger. Konsistensen man vandrar i på stranden är en barfotaupplevelse. Hade vi stannat längre så hade vi besökt den ovanligt rika undervattensvärlden i dessa delarna av Lyonbukten.

Men vi fortsatte nästa dag längre in i bukten, västerut till Gruissan. Vi visste att starka vindar var på väg och att vi inte fick anlända hamn för sent på eftermiddagen. Hamnen i Gruissan var liksom i Agde storslaget omfattande och vykorts-turistig. Palmer överallt längs båtfyllda bryggor och samstämmiga sommar-lägenheter. Att komma så här när det inte ens längre kallas lågsäsong, utan dödsäsong, det är speciellt. Överallt är barer, butiker, nöjesfält, allt som påminner om vimlande vilda sprängfulla sommarhamnar, stängt och igenbommat. Fönsterna i lägenheterna gapar tomma med sina jalusier i aluminium väl låsta. För vintern övergivna lyxiga segelbåtar och motorbåtar finns det massor, men människor ser vi inte många. Märkligt att vandra här som ett levande spöke på eventuell irrfärd. Fördelarna är många. Hamnavgifterna är överkomliga. Duscharna är lediga. Attraktionerna får vi nästan för oss själva. Stränderna är nästan öde. …Det är såklart en smaksak, och att vi uppskattar dödsäsongen i Medelhavet innebär inte att vi undviker högsäsongen, tvärtom väcks vår nyfikenhet kring hur livet levs här när svetten rinner och hjärtan brinner. Utan tvivel är för en icke överfull plånbok dödsäsongens hamnavgifter, enda möjligheten i denna delen av Medelhavet.

I Gruissan träffade vi ännu en – och sedan en till – av dessa sällskapliga svenskar som inte satt sin fot i Sverige på många många år. Arne kom och knackade på och berättade om sin segelbåt som blivit uppeldad i Canal du Midi för tre veckor sedan efter att allt av värde först stulits. Tydligen är det inte helt ovanligt i Canal du Midi. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, för Arnes nya liv var så nytt att det är osäkert att sätta på pränt. I alla fall fick vi åka med hans kära väninna och honom upp i bergen för att på Alla Helgons Dag besöka en kyrka helt tillägnad de som försvunnit på havet. Den slingrande stigen upp till toppen av krönet med den gamla kyrkan, var kantad av tomma gravar för fiskare, kaptener, sjömän samt besättningen från tre franska ubåtar som förgåtts i havet.

Endel av dessa sjömän från trakten, hade dött alldeles utanför i Golf de Lyon, och andra mer långt borta längs Afrikas kuster eller ännu längre bort i Indiska Oceanen. De flesta minnesstenarna var från artonhundratalet eller början av nittonhundratalet. Uppe på berget blommade ett böljande hav av rosmarin så långt ögat kunde nå. De ljust blåa blommorna, de ljust gråa stenarna, de bulliga tallarna och en hänförande utsikt över bergen och havet.
Vilket godomligt vackert landskap piraten Barbarossa hade i alla vädersträck runt sin borg i Gruissan. Han härjade i hela bukten, från Italien och hit under femtonhundratalet. Han kom från Turkiet och hans bror hette Haroudj. Jag gillar att säga Haroudj. Det känns läckert i munnen. Man vet att de intog hela Nice, och samtidigt verkar man inte veta så mycket, och vi bara längtar efter mer information! Hundra år senare fick kardinal Richelieu kungen av Frankrike att demontera slott och borgar där fiender kunde härbärgera sig, och kvar blev bara Barbarossa Tower, ett ensamt torn på en klippa mellan sjö och hav. Gruissan är oxå berömt för sina strandhus på pelare, och jag mindes franska filmer jag sett med dessa. När vi var på stranden vid de säregna husen, så var det närapå sandstorm – en ny upplevelse för de flesta i vår familj. Vi hade roligt där i den flygande sanden.🙂

Allra roligast hade vi kanske åt att vinden blåste fram Spirits annars hårtäckta delar mer än väl på vägen dit, och han förstod inte alls vad det var vi skrattade åt så mycket:

På grund av den kända/ökända vinden från bergen fick vi stanna i Gruissan flera dagar. Arne visade oss till Phillipe´s café ”Antik och Kuriosa”. Phillipe har bott i Sverige i över tjugo år som mästerkock och bl.a. chefskock till Nobelmiddagen. Nu kokar han ihop en ljuvlig glögg som värmer kroppen och smaklökarna när bergsvindarna blåser rakt genom märg och ben. Här träffade vi den andre svenske stamgästen. Ytterligare en som inte varit i Sverige på sju år, och inte kallar det för ”hemma” längre.

Män vi egentligen inte känner, men som vi träffat flera stycken under resan med liknande avskurna band, får oss att undra vad det är som förgyller deras vardagar. Jag tänker, de verkar ha skurit av alla band med allt, utom alkoholen. Det är mitt ytligaste och starkaste intryck. Sedan är de var och en fulla av spännande historier, och jag vet att jag inte vet sanningen om dem och bara spekulerar.. Och fortsätter jag dra alla över en kam, så är det det här att de talar så gärna, men ändå verkar dölja något väsentligt om sig själva.

Förlåt, jag ska sluta smygdöma och fråga rakt på sak nästa gång.

Sista dagen i Gruissan roade Tassa och Tiago sig högeligen högt upp i träden, uppe på berget med Parcour. I Frankrike finns det över fyrahundra Parcour-anläggningar, och vi är imponerade över hur mångsidiga invånarna i detta land är när det gäller både sport och kultur. Men för att göra en lång historia kort; så gillar vi Parcour, som betyder hinderbana. Här i träden:

Det har börjat växa fram ett Parcour-intresse i Sverige oxå. Då handlar det oftast om att ta sig fram i ett oavbrutet och smidigt flyt i urbana miljöer bland murar, trappor, hustak, träd osv. Det började med en fransmans framgångar på militära hinderbanor. Jag tycker det är fett läckert! Googla på parcour och kolla videosnuttarna på nätet!

Förra gången jag skrev en massa tog jag upp den vanliga frågan hemmaifrån om vad vi äter. Nu vill jag beröra den vanligaste frågan; om hur det går att undervisa barnen. ..Som ni förstår blev det en bra idrottslektion på Parcour-anläggningen. Idrottsundervisningen blir annars bara segling, vandring och en oändlig massa lagträning – med varierande framgång. Vi är ett litet lag ombord på båten, och hur vi förhåller oss till varandra och livet Är Allt. Denna resan skulle inte vara samma resa för någon annan, även om det vore på en båt bredvid oss, samma tid och plats. Bara att byta ut en enda individ i vårt lag skulle förändra allt. Det är en sanning vi står ansikte mot ansikte med varje dag och natt, utan uppehåll. Ibland går det bättre, ibland sämre. Men det räcker att en enda av oss bestämmer sig för att det ska gå bättre, och tar ett positivt initiativ i stunden, så sker det förändring direkt. Med facit i hand borde det vara löjligt enkelt. Men det kommer in så mycket känslor och behov. Hunger, sömn, trygghet…

En av ingredienserna till varför vi tror att detta året tillsammans ger mer än ett år i skolan för barnen, är just närheten i alla situationer. Och en av anledningarna till att jag inte vill hem ännu är att vi har så mycket kvar att nysta rätt i vårt förhållande till varandra. Bit för bit hamnar pusselbitarna på plats i mönstret. Det finns stunder när det inte känns så, när det känns som om vi jobbar på varsitt pussel och det vore bäst om vi fortsatte med det, var och en på sitt håll. De stunderna skriver jag inget, för då skäms jag över soppan jag kokat ihop av livet. Men våra känslor och tankar skiftar som vädret, vindarna och vågorna, och verkar vi fastna löser det sig bara vi fortsätter vidare.

Idag har vi haft den mest perfekta seglingen på resan. Vinden var fortfarande stark när vi lämnade Gruissan på morgonen. Vi seglade med revat storsegel och sju knop. Vågorna var på väg åt samma håll som oss, liksom vindarna. Himlen var blå och hela vägen ruvade Pyrenéerna med snöklädda toppar snett framför oss vackert, lockande och imponerande. Vi kunde sitta ner och prata, och lyssna på radio med perfekt musik. Ett härligt hopkok av språk härskar i dessa trakter där franskan är mest spansk men samtidigt lite italiensk. Spaniens Katalonien och självständighetsivrarna där på andra sidan gränsen ligger inte långt bort. Här i Frankrikes Languedoc har självständighetkraven sedan många hundra år varit på tapeten, och landskapet är döpt efter att man talar språket ”doc”; langue-doc.

…Ja det är sådana saker vi tar med i undervisningen under dagarna och kvällarna. Det finns hela tiden saker att lära sig omkring oss. Såklart. Det blir inte exakt samma saker som i skolan, men jag har heller aldrig tyckt att skolan har patent på vad som är viktigt att lära ut. Seglingsdagar går det inte att sitta ner och skriva några läxor, men sedan kommer det lugna dagar i någon hamn när vi tar fram bordet och jobbar på mer. Det blir inte lika många timmar som i skolan. Tassa som skulle gått första året i högstadiet har fått en saftig samling böcker att bearbeta, och hon är full av lust att lära. Tiago leker mycket, och ligger ändå rätt bra till tror jag. Engelska och andra språk finns omkring oss hela tiden. …Jag tänker faktiskt låta bli att rada upp alla ämnena just nu… Sanningen är att vi tror på att göra den här resan tillsammans och att värdet av den är större än allt annat. Om vi har fel kommer det att visa sig, och då får vi göra det bästa av situationen då. Vi gör vårt bästa. En dag i taget.


Responses

  1. Hej Jenny m. familj!
    Vad roligt att du hittade till min blogg!
    Har varit lite dålig på att läsa er blogg men ska försöka bättra mig framöver🙂
    Trist med olyckan!! Men jag hoppas att ni alla mår bättre snart! Vilka fantastiska bilder ni lagt upp här🙂 verkar som att ni trots lite missöden har det underbart🙂 Vi pratade igår vid middagen om er resa, alla barnen var ganska överrens om att det var en stor chans samtidigt som det var lite läskigt🙂
    Vi hoppas alla få träffa er när ni kommer hem🙂

    Kram från Sanna, Torbjörn, Erik, Axel, Mimmi och Basti🙂

  2. Hej på Er!

    Oj då… hade ingen aning om att Ni var ute på ert livs största äventyr…
    Jag hoppas allt är bra med er, tråkigt med olyckan.

    Själv så är jag ju bosatt i Örebro sedan förra sommaren, jag hade ett jobb i danmark under förra hösten men tröttnade på detta och flyttade upp till familjen som befann sig här uppe.

    Lycka till med allt och var rädda om er.

    Hjärtliga hälsningar

    Valle

  3. Jenny, i’m happy to see that you are better! Enjoy all the sunny days in the mediterranean! Thanks for the pics, eventhough i don’t understand the language (i should learn it!) at least i can see that your’re all ok! Kissesssss🙂

  4. Pedagoger, skola och viktiga saker att lära!

    Vad säger man om lärandet! Kan inte alltid hålla med om att kunskapen som skolan är den viktiga kunskapen.
    Men vågar inte stå för det här i min by, då jag blir säkert lynchad.
    En sak är säkert och det är att katalog kunskap inte är viktigt. Utan hur man gör för att inskaffa sig det man behöver lära och kunna.
    Skolan suger ibland och jag blir mer och mer skeptisk till detta.
    Lillebror går i 1:an och när vi är på utv samtal kommer de på att vi måste plugga under vår resa. Då han inte kan alfabetet.
    Så vad har de gjort under 6 års och halva 1 an. Ja inte lärt sig vad de ska i alla fall.
    Nä just det! Glömde att det är lillebrors fel för han kan inte sitta still!

  5. Oh herre gud Jenny min vän! Nu läser jag detta också jag har ju som sagt inte haft koll på er på ett tag. men hoppas verkligen att du kommer att bli bättre snart. Jag tänker på dig. Kramar


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: