Skrivet av: dreamalive | november 6, 2007

Bom i huvudet….

Japp mina vänner, det som inte skulle hända hände igår!

Vi hade precis kommit ur den fantastisk spanska småhamnen Portbou och var på väg mot L’Escala. Seglen var upp, solen sken, bra vind och medelvågor.
Då upptäkte jag att det hängde kvar några fendrar på styrbords sida, Jenny gick fram och tog in dem, vi hade vind ifrån akter. Vi var alla glada efter en fantastisk dag i Portbou var vi hade badat och solat. Jenny står vid stagen på babords sida och börjar komma tillbaka till sittbrunnen, då höjs Siska av en våg och kursen ändras åt styrbord något, tillräkligt för att vinden bestämmer att bommen ska till andra sidan… Då går allt i slow motion….. Jag skriker till Jenny, hennes leende raderas, hon fattar vad som håller på att hända, försöker ta upp händerna för att skydda ansiktet, bommen träffar, hon bokstavligt flyger överboard, jag skriker ”NEJJJ”, barnen fattar att något har gått snett och tittar upp, jag kallar på Tassa och säger till henne att släppa ner all segel, den lilla flickan går fram till fördäck, jag sätter igång motor, jag ser Jenny mindre för varje sekund, flyttvästen fungerade i alla fall och jag ser tydligt den gula färgen i den röriga havet. Jag ser också att Jenny är vid medevetande. Slår rodret åt styrbord, Tiago håller koll på var Jenny är, samt håller Spirit så att han inte hoppar i vattnet efter Jenny, Tassa släpper allt som finns vid masten som går att släppa, med aktsamhet för att inga linor hamnar i vattnet och trasslar in sig i propellern. Jenny är liten bland vågorna nu… Vi styr åt hennes håll och till slut börjar vi närma oss, vi ser henne tydligt nu, det finns blod i hennes ansikte men hon är klart medeveten. Vi sänker fart och sätter oss mellan vinden och henne jag räcker henne båtshaken, men båten har fortfarande fart, med foten lägger jag in backen för att bromsa, Jenny håller, till slut stannar båten, med foten sätter jag propellen i neutral för att inte skada Jennys ben. Sen gick det snabbt upp, jag drog, Jenny klättrade, och vi hade henne ombord.

Hennes läpp blodde och hade ett stort jack i, och hon börja göra konstiga frågor… Var vi var …. Var skulle vi… Förvirring orsakad av chocken, barnen ledde henne till salongen och hjälpte henne av med kläderna och in i en varm koj, under tiden kallade jag för Kustbevakning i VHF för att ha en ambulans förbered i Portbou, som fortfarande var den närmast hamn. Fick svar efter andra anrop men inte av kustbevakning, men denna personen sa att den skulle varna hamnen.

Styrde åt Portbou och gav maxgas på motorn, nu åkte vi mot vind och vågor, det gick inte snabbt. I salongen skakade Jenny i kojen, och pratade osammanhängade. Barnen tog hand om henne.

När vi kom till hamnen hjälpte personalen att lägga till, men de hade inte fattat vad som hade hänt, snabbt förklarar jag att vi behöver en ambulans, 5 minuter senare kommer en ambulans, jag följer med Jenny och lämnar mina fantastiska barn ensamma i båten med hunden.

Vi åkte till akuten i den lilla mottagningen i Portbou, all personal var jätte trevlig, efter omvårdnaden bestämde läkaren att Jenny skulle vidare till det stora sjukhuset i Figuera(?) var de kan röntga huvudet och ta vidare tester.

Jag kunde inte följa med utan barnen, Figuera var 4 mil ifrån Portbou. Så där åkde Jenny ensam i ambulansen, chocken hade i alla fall lagt sig lite.

När jag kom till Siska var hon förtöjd vid en gästplats, hade lagt till tidigare vid tanknings stationen, personalen flyttade båten med barnens hjälp. Tassa hade kopplat landströmmen, snyggat till på däck och hängt mammas blöta kläder på tork.

Vi låste båten med Spirit i och tog tåget till Figuera där vi fick hjälp att hitta sjukhuset. I akuten frågade jag efter Jenny och omedelbart visste dom att Jenny var där inne och jag kunde sätta mig i väntrummet så skulle en doktorn komma. Där väntade vi en liten stund och det kom en doktor och hämtade mig, men barnen fick inte följa med.

Allt såg bra ut med Jenny men de ville behålla henne några timmar till bara för att vara säkra. Stackars barn fick vänta hur länge som helst, vissa stunder ensamma, utan att kunna träffa sin mamma, till slut åkte vi alla tillsammans i en taxi tillbaks till Siska och till en hysterisk hund, nu var det kl.1930 och Jenny ramlade i sjön kl1015.

Så nu ska vi stanna i Portbou minst 2 dagar, kanske längre, så att Jenny återhämtar sig. Hjärnskakning, nackkrage i 48 timmar, och de fem stygnen i läppen ska plockas om sju dagar.

Kunde inte vara mer stolt av hur min kära fru och kära barn hanterade allt detta. Ingen panik, skrik, gråt, alla gjorde sitt bästa, Jenny var lugn i sjön och hade till och med tagit av sina skor under tiden hon väntade för att vi skulle hämta henne där ute. Vi mår alla bra och är glada av att vara tillsammans.

The Captain


Responses

  1. Oj hoppas att du mår bättre nu Jenny och att ni andra inser att när allt lugnat sig så kan ni veta att ni klarar av dessa situationer. Och vid det laget vi träffas igen så har detta kanske bara blivit en spännande historia.

    Krya på dig Jenny och vi höres när du blivit bättre.
    Kramar till er alla.

    Pontus

  2. Men Jenny så ynklig du ser ut!!! Alldeles kantstött och tufsig…Det verkar som om ni trots allt fixade det skarpa läget bra och att det i krävande situationer finns inre resurser. Med detta i backspegeln så är det en rik erfarenhet och som individ fattar man att man kan stå pall för en hel del, faktiskt. Jag tror säkert att ni som flock tar hand om detta, som måste varit ytterst obehagligt för barnen, på bästa sätt. Sköt om er och fortsätt vara rädda om varandra. Många kramar från Cicci, Jocke och killarna. Kan man skicka nåt till er snart?!

  3. Tack Gode Gud att allt gick bra trots allt som hände…fick hjärtstillestånd när jag läste det hemska.

    Kram på er.

  4. Oj,

    Blev så ledsen när jag läste allt detta, tårarna bara rinner. Vad skönt att du klarade dig, att ni klarade det. Jag tror att jag alltid är orolig att nåt sånt ska hända när vi seglar, inte medvetet men det finns med alltid.
    När man pratar teambuildning så kan det vara bättre sätt än att sätta sig i en båt, när det krisar så finns inget annat än att kämpa ihop. Sedan så vet man ju aldrig hur människor reagerar i kris men ändå. Vilka barn ni har!!

    Själva kämpar vi med kylan (jag tror jag är mentalt allergisk mot kylan) och med läxor. Hannah är praktiskt taget nerdränk av alla prov och läxor, verkar så om lärarna på hennes skola inte kommunicerar med varandra – allt på en gång. Jonathan kämpar med sina, vi håller på och kollar om han har släng av dysleksi (skrivdysleksi). Och den svenska skolan som bara ser till sina mål, var är individen och var finns tolerans för olikheter. Är det viktigast att bänken är städat och att läxor görs i rätt bok eller att det finns glädje och lusten till lärandet??!! Jag blir så rädd ibland att min pojke börjar tro att bara för att han inte kan stava som förväntas ska börja tro att han inte klarar av annat. Våra fantastiska barn som är struliga och inte så strukturerade alltid men alltid glada, positiva, nyfikna och skärpta när det gäller.

    Massor med hälsningar och kramar från Lindells på Sayonara.

    vid dator
    Alicja


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: