Skrivet av: dreamalive | oktober 10, 2007

Sista biten innan Medelhavet

Nu har det nog gått långt, för jag känner allt större motstånd mot att breda ut mig över bloggen. Men gör det ändå för att tömma utrymmet mellan mina öron och bereda plats för nya meningar som växer fram under dagarna som går.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan sist..
Precis som jag skrivit förut – just när jag konstaterat klart blir det oftast tvärtom..!
Så det mesta jag skrivit är numera tvärtom. Och det är rätt mycket.
Och så fort jag skrivit klart nu om hur vi har det, så anar jag därmed att det kommer att förändras. Vilket gör det aningen ödesmättat att skriva.

Jag vågar påstå att söder om Lyon började så småningom en mycket vacker sträcka med lockande berg längs västra kanten av Rhône. Och vi lärde oss att när Mistralen blåser så har vi medvind men kalla vindar. I vackra Andance och i Tournon låg molnen gråa över de många små bergstopparna, så vi valde att fortsätta söderut.

En dag var det bara åtta grader och vi byltade på oss plagg efter plagg i de onådiga vindarna.

Sedan när vi lämnade Valence efter flera dagar förtöjda vid en kajkant med särskild charm, så vände vinden och blåste ljumt mot oss från Medelhavet. I Viviers upptäckte vi att ”här skulle man kunna bo”, med bergen i ryggen, båten i floden, och havet tre dagar söderut. Längst uppe i den urgamla byn hittade vi dessutom en skylt som berättade att här går gränsen för zonen för Medelhavsklimat! YES! Äntligen Älskade Värme!!!

Fast efter bara en eller två nätter på samma ställe så sprider sig en oro i lägret, som inte lägger sig förrän vi återigen är på väg. Hur grönt gräset än är så blir det nedtrampat och okända grässtrån väntar längre fram. Glädjen i att komma fram upprepas bara när vi inte stannar kvar.. Lugnet i att färdas någonstans är som balsam. För då är vi på väg åt samma håll. Så snart vi stannar längre riktar våra viljor in siktet åt olika håll, och lugnet försvinner. Så går vi på upptäcksfärd och ser saker som överträffar vad vi förut sett, och återigen förenas vi, i hänförelse över historiens vingslag och världens skönhet – eller dumhet.
Nu har vi anlänt Avignon. Hade vi fortsatt rakt söderut härifrån kunde vi vara i Medelhavet om två dagar, men vi ska följa en kanal på insidan av kusten för att undvika Mistralens vindar i grunda Lyonbukten. Landskapet, Provence, vittnar helt klart om att vi nått Medelhavsklimatet, och nedräkningen har börjat med både bävan och längtan. Efter stor brist på duschar, suktar vi kolossalt efter att kunna bada i havet, och hoppas att värmen ska hålla i sig länge, länge. Samtidigt berättar många att hamnarna i Spanien är både överfulla och snordyra. Båtfulla men folktomma hamnar till dyra priser; det är vad som sägs vänta – men vi hoppas det är något som bara händer alla andra och inte oss..! Jag intalar mig själv att jag tröttnat på att vara rädd, och att havet och jag kan vara som handen i handsken, …😉:-/ vet inte riktigt om jag tror på det, men jag har i alla fall tröttnat på den jag varit, och längtar efter ett förnyande dopp i salt vatten.
Fler bilder från dagarna mellan Lyon och Avignon med överallt berg, slott och fästningar, och världens tredje djupaste sluss i Bollene 25 meter ner och alldeles ensamma:

 

(Obs – av flytpollarna som syns som två vita streck längst ned ligger Siskas takhöjd under den översta..!)
AVIGNON
Börja med att rent principmässigt glömma allt jag skrivit tidigare. Duschade länge och väl igår och kände mig ren som en jungfru i vår allt tätare tillvaro ombord på de få centimetrar som inte är överfulla med saker. Med masten nere är vi sedan två månader mer trångbodda än förut p.g.a. av att segel o.s.v. kräver sitt utrymme inne. Igår shoppade vi, som vanligt när man shoppar, ännu några fler saker som är bra att ha. Och så krympte utrymmet igen. En ny kastrull bl.a. eftersom vi inte hade någon med ett lock som trycks ned, så att det sitter kvar när det gungar, och eftersom jag dedikerat vår andra lagom-stora-kastrull till popcorn, vilket jag alltså inte kunde klara mig utan. På tal om ”gungar”, så rasade det mesta i backen för en stund sedan när en pråm passerade..
Vad som tar en massa plats just nu är en ny dam ombord på Siska. Fransyskan. Fast egentligen är hon bara en halv människa. Stel men inspirerande. Det var sent en kväll i Avignon jag såg henne. Alldeles naken och övergiven.
Vi hade gått runt i det enorma Påvepalatset i Avignon i timmar, och lyssnat på varsin audioinspelning berättandes på mycket engelsk engelska om vartenda rum, liksom alla andra turister som i tysthet gick och lyssnade på sina apparater.


Påvepalatset är numera ett vackert tomt skal av lyx från svunna dagar. Efter att påvarna bott här sedan trettonhundratalet med prakt och makt har byggnaden huserat diverse olika tidevarvs kamp om makt. Prakten i form av färgglada väggar och tak målade med historiska och religiösa motiv är nästan totalt utraderat. Skatterna under gångarna i golven är tomma hål och allt guld är borta. Rummen är fullständigt urblåsta och kräver mycket fantasi och information för att i tankarna fyllas med allt vad de en gång innehållit, inklusive påvar, kungar, drottningar, riddare, betjänter..

Bron över Rhône i Avignon är kanske ännu mer känd, och myllret av turister var nästan större än i Paris. Utländska studenter fanns oxå överallt.
Och så Fransyskan: Hon blev utslängd ur en affär vid stängningsdax, rakt framför mina fötter. Första tanken var att ta hand om henne, men Kaptenen sa blankt Nej, och det med mycket tyngd bakom, just för att han väl anade att risken att jag skulle gå emot hans önskningar – var stor. Vi han gå gatan ner innan jag var så klar över att jag skulle ångra mig resten av mitt liv om jag inte vände om, så jag vände om. Utanför affären hade folk börjat stoppa upp, undrande om de skulle eller inte. Jag försökte förklara för butikspersonalen att jag kände en ensam sjöman som skulle uppskatta mannekängen de slängt ut, och undrade om jag fick ta henne med mig. Min franska fungerar bättre i mina öron än i min mun, så de förstod först inte, och sa nej. Men sedan fick jag klartecken och det var redan bråttom att plocka åt sig därute på trottoaren. Jag var salig av lycka och fyllde famnen med armar, händer och en välsvarvad byst av en skyltdocka. En annan man som nog oxå var konstnär samlade ihop fler kroppsdelar så att hans mannekäng fick en hel kropp med ben och allt. Jag insåg att det var nog att gå väl mycket över gränsen om jag kom tillbaka till de andra med en fullvuxen, intakt skyltdocka i sin kompletta längd. Jag tänkte ge bysten målad och fin till Michael från England som vi sällskapar med sedan Viviers. Armen skulle bli en underbar atrapp att binda upp så att den kan vinka till människor vi åker förbi när man drar i ett snöre. Så underbar att jag inte kunde låta bli att ta en arm till. Tusen idéer om vad jag skulle kunna hitta på med vad butiken kastade! Lycklig! Mycket lycklig. Barnen hjälpte mig att bära delarna hem till båten, medan Nuno låtsades att han inte kände oss. Snart hade de lika många kreativa idéer om Fransyskans kapacitet. Jag kunde inte bärga mig utan måste genast visa Michael vilket fynd jag funnit honom, och han skrattade och skämtade både gott och grovt, men visade sig inte tillräckligt förälskade i henne för att jag skulle kunna lämna henne vidare till honom. Jag såg henne, som ingen annan, och min kärlek var alltför stor för att lämna henne till någon som inte älskade henne lika mycket. Så nu bor hon oxå på båten, och sitter med vid bordet när vi äter. Tiago roar sig med att låna hennes händer. Tassa hänger smyckena hon tillverkar på Fransyskan, och Nuno har märkt att hon kan fungera som tjuvskrämma eftersom han själv blev rädd när han kom hem och mötte henne på natten.
Ett annat fynd jag gjorde dagen därpå var ett par leopardmönstrade fluffmjuka innetofflor med små rosetter. Jag ska ha dem som löpardojjor, för de sitter tajt och fint och är tjockt mjuka undertill när jag springer på hårt underlag. Har oxå hittat en klänning på marknaden för arton kronor som är till hemmatanter men blir något helt annat när jag hänger den över mig. Mitt i alla dessa stora förändringar har Nuno gått och klippt sig så att han ser ut som en ny man.
Ännu mer lycka blev det igår när Michael som har alla verktyg som finns att ha, och lite till, lånade mig sin superduper slipmaskin så att jag kunde trolla med brädan jag fått i Santenay. Håller på att tillverka en skylt.
Mer..?…
Jo, våra vänner på Optimist har redan nått fram till Medelhavet! Fantastisk känsla förstår vi, och drar ut på det riktigt mycket genom att nu följa kusten en bit in medan fiskmåsarna påminner oss om vad som snaaart väntar.
I Avignon mötte vi Sverker och Lena som är på väg hem mot Sverige efter otaliga äventyr på haven. Nuno fick massor med hjälp av Sverker, och har nu bl.a. ett fem-meters fiskespö stående rakt upp i Siskas akter som antenn till kortvågsradion. Sverker och Michael är exempel på människor vi möter som har gjort makalöst mycket i livet och älskar att dela med sig och hjälpa till. Det känns lite tomt efter Nadja och Michel som vi delat hela sommaren med, men nu börjar nästa kapitel på resan, ensamma igen men i gott sällskap snabbt. Och jag ska skala potatis till kvällsmaten som vi kommer att inta någonstans i ett djungelliknande område med en liten brygga där vi ligger utanför Michael. Här är varmt! Älskar det.

INNANFÖR MEDELHAVET
Blandade känslor, mixed and maybe disturbed. Vi har fått första smakprovet på fransk innansjö med bara en smal landtunga som skiljer oss från det riktiga havet. Vi har nått Sète, men i skrivandes stund tillbringar Siska en hel dags timmar med att invänta bro-öppnandet ikväll för att komma in på riktigt. Sète har en gång varit en ö i Medelhavet, men berget är nu förbundet med land via en smal landremsa som delas av kanaler. Imorgon väntar resten av stora, grunda, salta Étang de Thau som kommer att bli ordentligt guppigt om Mistralen fortsätter att blåsa som idag. Det tog inte många minuter att bli klar över att Fransyskan med armar och allt måste flytta ut. Vi måste göra oss av med en massa saker, skicka hem endel, och stuva om med mycket eftertanke. Hopplöst mycket som far i golvet annars på två sekunder.
Siska är så liten och full att vi fortfarande på hela resan inte mött någon som kommer i närheten i fråga om trångboddhet. Så här liten är hon vid sidan om Michaels båt Coelo, och han reser ensam:

Finns det hjärterum så finns det stjärterum, stämmer nog så väl, och mitt hjärterum har inte riktigt rymt Michael på sistone. Jag och Nuno har diskuterat våra olika förhållningssätt gentemot människor. Sammanfattningsvis kan man kanske säga att jag är hjärtligt öppen direkt och senare sätter upp en avståndstagande gräns, medan Nuno tvärtom är avståndstagande försiktig i början och sedan alltmer hjärtligt öppen. Vilket när jag tänker på det säkert motsäger en och annans intryck av mig… Iallafall så har vi bråkat om det här igår, för jag ville ha mer tid utan Michael, och Nuno tyckte jag var en massa saker som jag inte höll med om. Luften är rensad och vi delar fortfarande våra dagar med Michael. Han är trevlig. Nuno är trevlig. Barnen är trevliga. Och jag är som jag är ombytlig, gärna i tysthet med mina egna tankar. Skriver hellre än jag talar, utom med ett fåtal utvalda personer som jag gärna talar i timmar med.
Konstaterade idag att nu när vattnet i kranen smakar alldeles för mycket klor trots filtret, och vi köper vatten på flaska för få saker gör mig så tvär som ofriskt vatten i min kropp, och de senaste vattenflaskorna var lite längre än de förra, ATT – för att kunna dricka sista decilitrarna ur flaskan måste jag höja flaskans botten så pass mycket uppåt att den slår i taket innan vattnet lyckas nå min mun. Jag fick böja på knäna. Och sedan fick jag böja på knäna lite till. Till slut lyckades jag tömma flaskan.
Slår mig själv flera gånger om dagen ombord. Ibland så att jag svär, ibland så att jag gråter. Det har varit så sedan dag ett, och ingen begriper hur jag lyckas med det. Igår hade Nuno dragit ut bordsskivan som förvaras ovanför vår säng och lagt kameran på laddning ovanpå. Så när det äntligen fanns något utrymme där jag vant mig vid de ringa måtten och kroppen var inställd på vilka rörelser som behövdes, så var mitt utrymme tio centimeter mindre och jag smällde i huvudet och fick en ny bula. Vardagsmat. Och varnattsmat. På nätterna har vi vars tio centimeter till våra fötter, dvs fyra fötter på tjugo centimeter, och då förflyttar jag mig lätt uppåt med huvudkudden när jag sover eftersom bädden är triangelformad med större utrymme vid huvudändan. Vid huvudändan har vi vidsidanom ingångshålet varsin liten hylla, och den hyllan har hårda hörnor. De här hårda hörnorna, ja hela hårda nederdelen smäller jag i kraftigt när jag på nätterna byter sovställning på kudden från vänster kind till höger kind. Gör förbannat ont och är inte mitt favoritsätt att väckas ur en dröm.
Natten som följde på min namnsdag sov jag nästan ingenting men vaknade pigg på livet tidigt på morgonen på den där djungelliknande platsen jag avslutade mitt skrivande på något stycke upp. Var på alldeles utomordentligt gott humör och kände i hela mig att en fantastisk dag väntade!
Camargue! Medelhavet alldeles nära, vita hästar, svarta tjurar, rosa flamingos..! När jag gick en morgonrunda med Spirit kantades Le Petite Rhône av stående och fallna träd i ett delta-aktigt virrvarr. Men precis bakom vallen, dit blickarna inte når från en båt, där frodades långa rader fruktträd och andra odlingar. Så föga anade jag hur snart landskapet skulle förvandlas till något helt annat..

När vi tack vare min övertalningsförmåga vek av mot Aigues-Mortes (Döda Vatten) så blev Frankrike spanskt och hett, med en påtaglig förändring i fauna och byggnader. Vi hade redan party ombord på Siska med musik och dans, och när vi kom fram pumpade höga latinska toner från diverse högtalare i staden. Toppen! Kunde inte bli bättre än att som vi råka pricka in årets första och största festdag på en lång vecka av gott humör blandat med gamla traditioner. Dryck, mat, dans, glädje, fest och folk blandat med hästar och tjurar i en salig röra.

Nästa dag fortsatte vi längs låga saltvatten sjöar och sumpig mark med spännande djurliv. Jag återupplevde sida efter sida av en av min barndoms favoritböcker om ”Den vita hingsten” i Camargue, som jag fått av min mormor. Det var magi i luften🙂. Jätteglad att vi inte gick ut i Medelhavet direkt. Mycket vackert och speciellt här.

Just nu funderar vi på att gå ut i Medelhavet härifrån Sète. Har inte bestämt oss..

(Räknar med att vara i trakterna av Barcelona lagom till höstlovet om tre veckor och hoppas på besök av några av våra bästa vänner där)

Ser ut som om vi kommer att ha lite mer internet nu iallafall🙂.

See Ya!🙂

Bilder från Valence då Tassa fyllde år två gånger och vi fick besök av riktigt goda gamla vänner från Schweiz och deras barn Gaia och Rafael (som roade sig med Nunos frissa :-)):

Fler bilder i Flickr i högerspalten.


Responses

  1. Granna bilder. Såg att ni var i Avignon. Fick känna på livsförändrande vatten där för tjugo år sedan då jag sov en natt utanför tågstationen.
    Stinsen där var vänlig nog att från andra våningen kasta vattenbomber på mig. Blev visserligen blöt, men jag vaknade upp på mer än ett sätt. Beslöt mig då för att sluta med mitt resande och finna ett liv i Sverige.

    Ha en god fortsättning i Spanien.

    Bengt🙂

  2. Åhh…vad vackert! Får tårar i ögonen när jag läser allt o ser alla vackra bilder på natur o familjen. Tårar av lycka för er och era upplevelser och av smått avund…mest lycka! Underbart att det finns de som vågar…vilket jag nog inte skulle gjort, men önskar det modet.
    Massa kramar till er alla.

  3. HEEEJ hela familjen!Vad tråkigt att det bröts när du ringde här om dagen Jenny.Stod o måla o tänkte på dig o så ringer du så klart!Jag skrev ett låångt inlägg för nån vecka sen eller två-som försvann!Jag blev riktigt jävla irriterad,men då var det väl helt enkelt inte meningen.Tassa-grattis i efterskott.Tiago-vilken snygging du kommer bli, helt livsfarlig om 10 år.Kapten-smal o brunbränd passar dig bra.Jenny-älskar att läsa det du skriver känns som att prata med dig,vilket jag saknar jätte mkt.Nu vaknar Micha så jag får återkomma…

  4. Vad skönt att se att ni har det bra! Att ni får uppleva äventyr som ingen annan.

    Kram på er alla

  5. Måste fatta mig kort lillan vaknar snart-Den 29 sep ca 2 veckor sen,fick vårt yrväder 6 st underbara valpar!Det var väldigt stort o vi blev väldigt rörda o nu är vi väldigt trötta….


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: