Skrivet av: dreamalive | september 25, 2007

Vägen till Lyon

Nuno på inspektionsrunda bland de fyra svenska båtarnas propellrar:

Herbamare örtsalt är slut nu! Om jag skulle åkt till Robinsson hade jag valt mellan att ta med mig Herbamare örtsalt eller tandtråd. Och detta har inget med bilderna att göra, jag vet, men jag har många bilder och ingen på Herbamare..

Vi är i Lyon och trodde det skulle regna idag men solen skiner och det är vaaarmt!

 

Och nedan följer alldeles för mycket som jag har skrivit och funderat på att låta bli att lägga in, men som sagt, skriva är nästan lika välgörande som att måla och mindre platskrävande i trånga utrymmen, så.. Och återigen om jag låter tjatig i somligas öron så är jag säkert det, men jag trivs med det🙂, take it or leave it.

Vi har bråkat endel de senaste dagarna men jag tror vi vänt riktningen nu. Jag ska behärska mina humörsvängningar och Nuno ska skaffa en almanacka för kvinnligt tidvatten (…), vilket han han kanske snart fattar handlar om att välkomna gråt och förstå att allt inte handlar om månen och mens, utan om att rida ut vågen fördomsfritt.

Super bra internet café det här! www.raconte-moi.com

NÄR MAN MINST ANAR DET X 2

ETT:

Som sagt; vi har gjort många slussar – någonstans uppåt trehundra skulle jag tro. Så när vi i Saône mellan Chalon-sur-Saône och Macôn bara skulle göra en enda sluss den dagen, och i gott sällskap dessutom, så var vi avslappnade. För avslappnade. Vi såg oss som klara redan innan vi börjat. Aella med den Nederländska familjen gick in först och sedan Optimist, och de valde båda högersidan. Det var en enorm sluss jämfört med vad vi vant oss vid senaste månaden, så tre små segelbåtar skulle hur lätt som helst fått plats på samma sida. Men slussen var inte bara lång, den var bred oxå, och vi har ofta brukat ta vänstersidan för att inte trängas med Optimist på samma sida med vår långa utstickande mast. Så det kändes helt naturligt att välja vänster den här gången oxå. Eftersom Nuno inte hör mycket av vad jag säger när jag står i fören med linan, när han står i aktern vid motorn, så är det bäst att vara överens om var vi ska ligga innan jag går fram, så slipper jag skrika. Tassa brukar stå på mitten med akterlinan och vi har tränat upp en bra skicka-vidare-kommunikation mellan varandra. I de små uppåt-slussarna har Tassa och Tiago hoppat av precis innan eller klättrat uppför stegen, så att de kunnat hjälpa till med allt från kanten, vilket underlättat mycket för oss alla.

Den här dagen var slussen enorm och gick neråt, så Tiagos uppgift var att hålla Spirit ur vägen och tyst. Spirit vill gärna upp på land och markera att han varit där, och ibland tappar han helt sinnet för proportioner och funderar på att hoppa själv. Ibland trasslar han in sig i linorna just när de behöver löpa ut friktionsfritt. Och försöker vi undvika ovanstående och sätta in honom under däck, så skäller han så vansinnigt att ingetdera kan göras av koncentration eller kommunikation. Så Tiago tog Spirit.

Men då när vi redan var långt innan för slussportarna och på väg längre in ifall ifall de ville vänta in fler båtar till slussningen – då ropar Michel ”det är flytväst-krav i den här slussen”! Oj, så avslappnade har vi blivit i små pittoreska och trevliga slussar med årliga tävlingar om vem som har vackrast blomsterdekorationer; med personligt utsmyckade små hem; och med udda figurer till slussvakter, som t.o.m. delade ut Jehovas Vittnes informationsblad en gång. Snabbt sprang Tiago in och grävde fram flytvästarna ingen använt på länge. I hasten fick jag Nunos och viceversa. Under tiden valde vi plats på den helt lediga vänstersidan.

Michel har en utmärkt kartbok som deras vänner lånat dem efter att grundligt ha utforskat kanalerna under sex år och lämnat små värdefulla anteckningar i kanterna. Vi har inga sådana sluss-uppgifter, och vet bara tack vare Michel vad som väntar. Men hur pollarna sitter blir alltid en överraskning för oss alla, och går sällan att förbereda sig på. Vi hade lite svårt att bestämma oss mellan valmöjligheterna. Vi valde en stege vid sidan om en pollare i kantväggen, så att vi kunde fästa akter och för på två olika punkter, och flytta linorna nedåt efterhand som vattnet sjönk. Det fanns inga pollare så nära varandra att vi kunde göra samma sak utan stege. Men så precis när vi skulle lägga fast linorna kände vi simultant en oro för att av slussvakten bli ombedda att flytta längre fram om en båt till skulle in, så vi bestämde att fortsätta framåt.

Längre fram visade det sig finnas något nytt vi inte sett just så förut; grova svarta stångar införsänkta i väggen som linorna kunde glida längst med, utan att behöva hålla på med byten av fästpunkt på väg nedåt. En snabb tanke om att satsa på det istället, och kommunikation mellan varandra om detta beslut. Vi ville inte ta den här pelaren, för det verkade onödigt att ligga i bredd med de andra när det fanns gott om plats framför. Tur i oturen att vi gjorde så…

Precis förbi Aella fanns stång nummer två. Den tog vi! Alltså; för och akter kring en stång som vi kunde glida ned längst med. Kändes som ett gott beslut, just då. Vi var fortfarande avslappnade och skämtade om hur Nuno såg ut i min flytväst som klämde ihop honom över bröstkorgen och päronformade honom. Siska var fastsatt och vattnet såg lugnt ut så vi började byta flytväst, allihopa ståendes uppe vid babords mitt.

Då rycker det till och vattnet börjar sänkas. Vad som följer är bara en av versionerna av vad som följde, och den består av fragment av blixtupplysta bilder som jag satt ihop.

Tiago är jätteduktig och får undan Spirit till styrbordssidan snabbt. Dessutom lyckas han stoppa honom från att skälla, tror jag, eller så blev mitt hörselsinne avskärmat när det brakade lös. En nästan hopplös uppgift som kräver att man brottas med Spirit och forcerar ihop hans käftar. Alternativt blev Spirit så varse situationen att han tappade talförmågan – och då är det allvarligt för denna hund läser direkt av våra tonfall och rörelser och vet direkt när oro finns varpå han skäller som i panik, normalt.

Kraften i slussen är ohygglig, och visar det sig fördelad till vänstersidan i riktning mot högersidan. Dessutom var vi långt fram där mest vatten strömmar in. Underifrån, uppåt längs vänsterkanten, upp och ut mot höger kanten; så var vattnets riktning. Skrämmande stark därför att det syntes inte ens något skum på ytan, vilket vi vant oss vid vara de kraftfullaste slussarna. När vi kommit in i en sluss där vattnet forsat i vattenfall, där luckorna stängts med dova smällar, och där vattnet fyllts på så att det kokat, sjudit, virvlat och skummat, då har vi imponerats av kraften och respektfullt insett att ingen flytväst i världen skulle vara till någon nytta. Men här, här stod vi med flytvästar och hörde inget och såg inget av kraft, för den här slussen var så mäktig att ingen kraftansträngning behövdes. Det bara pös lite när någon tryckte på en knapp högt däruppe i vakttornet så att momenten utfördes stilla och effektivt.

I det sugande lugna vattnet började Siskas akter dra rakt ut, och Nuno fick bråttom till rodret samtidigt som jag skickade fram Tassa i fören för att försöka dämpa trycket på masten som snabbt låg pressad mot kanten. Innan jag visste ordet av stod jag med två tampar och skulle hålla fast Siska vars roder ville motsatsen. Nej, inte två tampar utan snarare fyra! Eller en? Vet inte. Min förtamp hade jag. Nunos/Tassas aktertamp var så lång att den var dubbel kring stången och blev till ett virrvarr av linor att hålla reda på. Och jag minns inte att jag någonsin hade rätt ände i min hand sedan Nuno släppte och tog rodret istället. Med aktern fortfarande på väg rakt ut ser jag hur akterlinan jag får fatt i är fel del, och att om jag drar i den så kommer hela linan att dras ut och bort från stången. Jag släpper fort och försöker få fatt i rätt sida av linan som är på väg ned i vattnet. Allt händer blixtsnabbt och jag ropar på hjälp. Jag ropar efter Tassa och båtshaken för att försöka rädda den dubbelvikta linan som formar en ögla och nu ligger i vattnet på väg att glida bort från stångens baksida vid väggen. Hon ser vad som håller på att hända, och lyckas nästan, n-ä-ä-ä-s-t-a-n rädda linan i sista stund, men aktern och vattnet sliter oss längre och längre bort från kanten. Allt Nuno kan göra är att försöka kämpa emot med hjälp av motorn. Och det hjälper inte. Det hjälper inte. Jag håller min förtamp och Siska med hela mig och nästan ligger ned för att inte dras överbord när jag bit för bit tvingas släppa efter. Mantågets vajer skär in i min högra armhåla och jag tänjs ut som på sträckbänk när jag försöker hålla kvar hoppet om att rädda oss från att driva lös i slussen. Jag kan inte hålla emot, såklart, och dras allt längre av Siska när jag i skiljepunkten mellan att slita av mina armar, dras överbord eller skiljas från vårt fäste, släpper och faller tillbaka på däck samtidigt som jag ser den av spänning vibrerande linan bli slak, och väggen försvinner i mitt tunnelseende snabbt bort. Jag ser inget annat, och hinner inte titta efter något annat. Var och en gör vad som kan göras, och jag vet vad jag måste göra. Ta loss linan från babordsför och byta den till styrbordsför, för att försöka få fast oss på andra sidan som vi pressas mot av strömmen.

Som i slowmotion och ultrarapid på en gång, är vi på väg mot andra sidan med aktern först. Där Aella ligger med mamma, pappa och tre barn, älskad och välskött. Till den sidan är vi på väg utan stopp. Ingen får panik utan alla är fullt närvarande i att rädda situationen. Nuno kämpar med motorn samtidigt som han räddar akterlinan från att trasslas in i propellern. Tiago lyckas effektivt hålla Spirit ur vägen genom att på eget initiativ bära ner honom under däck, där han håller honom i famnen och går runt med honom visande oss genom fönstergluggarna och lugnade honom. Jag klättrar över masten som ligger över däck, väl medveten om att jag inte kan göra något om vi smäller i Aella, men att jag måste göra allt för förhindra att det händer. Tassa tänker på samma sätt och möter mig på styrbordssidan kommandes från aktern med den linan. Vi får fast oss på en pollare på högerkanten nästan samtidigt, och för första gången har jag tid att titta mot Aella och se hur det gått.

Jag har hört smällen och känt dunsen när vi stötte emot. Jag hör och ser en förtvivlad Nuno som säger något, men jag minns inte vad han säger. Att masttoppen, lamporna, antennen osv är förstört? Ändå är det en sådan fantastisk lättnad att vi klarade det utan att smälla rakt i Aella. Underbar lättnad. Fastän de bakom oss på Aella kämpar de också eftersom de förlorade sin organisation och kontroll när de gjorde sig förberedda på att försöka stoppa Siska från att slå emot.

Fortfarande tunnelseende, och nu kommer chocken och benen vill inte bära mig länge till. Jag är alldeles matt i kroppen och vill bara försvinna långt under ett täcke och gråta ut alla bilder i mitt huvud. All ångest och panik från maktlösheten på havet kom tillbaka till mig, och jag reagerade med okontrollerad gråt.

Min man sa till mig att vara vuxen medan min dotter tröstade mig…

Vi hade tur i oturen när vi minst anade det. Det gör mig misstänksam mot både tur och stunder av lycka. När jag minst anar det då kommer olyckan… Jag litar inte längre på livet. Det är mig nyckfullt och egenmäktigt.

Planering och förberedelser verkar vara säkraste sättet att styra upp situationer. Positiva visualiseringar funkar jättebra på mycket, men jag har mycket kvar att lära, och ibland spelar det ingen roll hur positiv man är för livet har bestämt annorlunda. Och ibland gör planering och förberedelser bara saker tråkiga utan överraskningar och spontanitet.

TVÅ:

Glädjande nog uppväger fördelarna nackdelarna. När jag minst anar det kommer även tur och lycka! Efter slussen väntade ett otippat kort; ett ställe som vi hört skulle ha en lång gratis brygga. Vi tänkte stanna, de andra tänkte fortsätta. Men Optimist gillade läget när Tournes visade sig och styrde in mot bryggan. På Aella tjoade barnen att vi svenskar verkade stanna och uppmanade bestämt sina föräldrar att göra detsamma. De är på väg mot Grekland, kanske Turkiet, och vill skynda vidare till Medelhavet. Barnen hade funnit varandra redan i Chalon-sur-Saône och ville inte säga hejdå redan. Tournes visade sig vara en riktig liten pärla. Kanske just för att det var så oanat och oförberett! För det första så har politikerna i byn varit så turistmässigt smarta att de bjuder på 36 timmar fri brygga med gratis el och vatten, vilket de mig veterligt är ensamma om, och kommer att vinna mycket kredit på. För det andra så kan jag inte komma på någon kyrka eller dylikt jag sett de senaste tjugo åren som varit vackrare och mer trolskt härlig än den i Tournes. För det tredje så fanns här i klosterdelarna flera fantastiskt fina utställningslokaler med imponerande konstnärer. Och för det fjärde så var den lilla staden välförsedd med trånga gränder och vackra hus.

Dessutom så var platanerna längs floden märkligt överbefolkade med fåglar som kom på kvällarna i flockar stora som himlatäckande moln. Deras prat och sång var ett totalt dominerande fenomen under kvällarna och nätterna. Och sedan på morgnarna när de flög ut för dagen, så kom gatusoparna och förde bort ”guanon” som gjorde att strandpromenaden stank likt en ostädad fågelbur i storformat. I Tournes fick vi för första gången på lääänge en stund för oss själva, eftersom barnen var fullt sysselsatta med varandra. Tassa, Tiago, Jessy, Bobby och Ferry; tillsammans i en salig röra av olika språk!

När vi gick en kvällspromenad jag och Nuno, så noterade jag med ett skratt att hemma så har endel pizzerior och kebabställen smaken att tapetsera väggarna med varmt rödbruna tegelstens-tapeter, men här där den naturliga färgen på stenarna är ljust vitgul så har oxå de fejkade tegelstensväggarna på kebabställena tapeter med ljust vitgula stenar.

De är stolta över sina gyllene byggstenar här, och sedan ovanstående dagar i Tournes har vi passerat dagar i flera gyllene medeltida små städer med vackra kyrkor och fort.


Trévoux som varit huvudstad i det egna landet Dombes, med eget parlament och egna mynt, utgjorde en gång gränsen mot Romarriket, och var tull-stad då. Våra dagar i Trévoux präglades av varmt väder, cirkusen som slog upp sitt tält intill med alla djuren ute på gräsmattan och en plötsligt lust hos Nuno att ta massvis med turistiga familjefoton:


Innan Trévoux och Montmerle var vi i Macôn och blev på jättepiggt och gott humör när posten och vi fick paketen från mormor och morfar i Kågeröd. Spirit hjälpte till att öppna lite och alla var glada, samtidigt som vi sparade endel att öppna till första oktober.


I Macôn var det hippt och modernt men alldeles för mycket avgaser för vår smak, så vi stannade inte för att invänta alla paket utan omdirigerade posten till Valence dit vi kommer efter Lyon innan Tassas födelsedag.

TRE

Har det blivit i Lyon, och jag skriver i vetskap om att idag blir det internet på ett jättefint och skönt café som oxå är världsbokhandel. Det ska regna idag och vi passar på att vara inomhus på museum osv. Just nu är klockan fyra på morgonen och mitt sömnbehov verkar tillfredsställt. Är egentligen sugen på att springa en runda, men har inga andra skor än mina kära gamla styltor och Tassas flip-flops (som vi turas om att använda när vi inte går barfota). Är sugen på att köpa ett par löpardojjor men vill inte göra det ännu mer trångt ombord, och vet att resekassan passerat hälften för rätt länge sedan. Så jag skriver istället. Med blandade känslor. Å ena sidan är jag jätteglad för att jag skrivit ned resan genom mina ögon, för jag har redan endel saker jag behöver gå in och läsa på vår blogg eftersom mitt minne sviktar – å andra sidan känns ”hemma” mindre och mindre som något i Kågeröd och mer och mer som Siska, och jag undrar ibland varför jag skriver om vårt/mitt liv till någon jag inte vet läser och diverse jag vet läser men inte vet vem de är… Undrar om det är nu någonstans jag börjar tappa greppet om gränsen för offentliga dagboksanteckningar… Särskilt så här dags på morgonen när jag tänker mer än jag sover. Pendlar i tankarna, och det är så uppenbart hur min verklighet och vardag styrs av mina tankar. Familjelivet hemma i huset tar man med sig på båten, bara mer komprimerat och med utbyte av endel rutiner. Och det är lika lätt att fastna i mönster här som där. Vi är som vanligt, var och en på sitt sätt. Dagligen utmanas vi i att förändras och har varenda minut möjligheter att göra något vi aldrig gjort förut; röra oss annorlunda, tala annorlunda, mötas annorlunda – osv. Oftast så blir det inte så mycket av det, och vi förändras inte så mycket som vi vill. Förändring och växande, det är honnörsord i mitt vokabulär, och äsch så trögt det går på sätt och vis. Eller inte.

Har märkt att så snart jag skriver eller säger något bedömande så blir det inom kort tvärtom. Vågar knappt uttala mig längre, för jag vet redan på förhand att jag kommer att bli motbevisad..!

Jag vill vara mer som vatten. Mjuk och följsam så att jag inte står stelbent i vågorna och knäcks när det stormar. Jag menar det både som metafor, och ordagrant.

LYON

Vi ligger gratis längs kanten mitt i centrum av äldsta delen där allt man ska se finns nära. Ingen el, lite vatten – men som alltid man tar och man ger av fördelar och nackdelar, för det är alltid en blandning med samma ingredienser i olika proportioner.

På vår måndagsvandring mötte vi en demonstration för hundratusen nya bostäder för hemlösa ”toute de suite” och en miljon snarast. En lekplats, en karusell och en Habitat-affär som inte hade myggnät men fat och underlägg med hästar och blommor:

Världen är en märklig kontrast av katastrof och konsumtion.

Medan Arktis smälter tittade vi in i kyrkor, fotograferade berömd fontän med maffiga hästar, hamnade i mer kreativa kvarter, köpte oskalade jordnötter, och satte oss ner och skalade dem framför en högst imponerande muralmålning med Lyons mest berömda personligheter inbakade tillsammans i ett enda hus.


Fortsatte till andra sidan Saône uppför backen räknandes ca sjuhundra trappsteg, med ganska stor variation beroende på vem du frågar, Tassa eller Tiago.. Däruppe närmst Gud fanns den överdådiga hyllningen till Modern; ännu en Notre Dame-kyrka, Basilikan Notre Dame de Fourvière.

En skapelse som om den tar andan av turisterna, verkligen lär ha omskakat fattiga bönder i grundvalarna en gång i tiden. Vår Dam, Maria, Jesus mamma, så vördad att det är svårt att ta in och förstå i sitt fulla perspektiv. Kyrkor, kyrkor, kyrkor, överallt kyrkor.

Och innan kyrkorna?

– Romarriket!

Strax intill Basilikan ligger den över tvåtusen år gamla romerska amfiteatern, som idag rymmer fyratusenfemhundra pers och fortfarande används. Då, när Lyon hette Lugdunum och amfiteatern var färgglatt överdåd, inte ruiner i gråsten, då fanns här platser för elvatusen människor. De täcktes av ett tygtak på träribbor för att skyddas mot solen, och en trettio meter hög teatervägg fanns bakom scenen där man idag ser utsikten över Frankrikes tredje största stad med en miljon invånare kring Saônes och Rhônes stränder.

Vi har kikat lite på Rhône som vi snart ska vidare ut i. Stor, strömmande. Och precis runt hörnet.

Tror vi fortsätter söderut på onsdag, mot Valence där vi nog tillbringar helgen och firar Tassas födelsedag. Verkar som om vi kommer att få besök av vänner som bor tre timmar bort, i Schweiz vid Genèvesjön; Felix, Mikaela, Rafael och Gaia. Fest!

DJURKURIOSA ATT NOTERA

Vi gick en kvällspromenad över gångbron. Där rådde full aktivitet! Längs sidornas skydd spann spindlar nät i mer än hundratals hundratal! Somliga var redan färdiga och satt lugnt i mitten av sitt mästerverk, medan andra gömde sig i väntan på napp. De som höll på att spinna cirklade från tråd till tråd med i kvällsljuset glittrande vävmaterial kommandes ur baken. Har aldrig sett så många spindlar på språng förut.

När det gäller hundar har jag sett en påfallande korsning jag vill minnas: En tågluffare hade den coolaste korsning jag sett på länge! Fanns nog jakthund i den, men gud vet vad mer.. Tänk Lady´s Lufsen. Total Lufsen utstrålning. En ung Lufsen, innan han skaffade fru och barn. Ögonen var så ljusa att de nästan var vita. Färgen var handflatestora fläckar, omvartannat mjölkchoklad bruna, omvartannat jakthundsmelerade mjölkchokladvitt, och däremellan något mittemellan. Det fanns inget svart någonstans på den hunden. Bara mjölkchoklad och rester av grädde. Och Lufsens kropp, med den avbitna svansen.

KAMPHUNDAR

Kamphundskorsningar har vi sett gott om hela vägen sedan Amsterdam.

Nuno nojjar mer än vad jag gör, för han kan inte lika lätt läsa av vad som är på gång eller inte på hundspråk. Å andra sidan ser hans radar direkt människor som helst inte skulle ha kamphund.

Det händer ofta att jag går fram och tar en stor lös hund i halsbandet för att hålla den ifrån Spirit tills ägaren kommer och försäkrar att den är snäll. Jovisst, det ser jag oxå, annars hade jag inte fångat in den så, men jag gör det inte bara för Nunos skull, för jag vet hur snabb vår hanhund är att mäta sig och ta varje chans att kämpa om topp-positionen. Och jag vet hur många ägare det är som inte har koll.

I en sluss kom en slimmad och trimmad Dogo Argentino rusande i högsta hugg så att gruset stänkte. Den såg läskigt onåbar ut när den fått syn på Spirit, och stod spänd som en fjäder på andra sidan slussen. Spirit kan oxå läsa hundar(!..) och stod mycket stilla medan han funderade över möjliga flyktvägar. Då såg man hur det gick upp ett ljus i huvudet på det vita muskelberget och han kastade om kursen, forcerade slussportens gallerövergång med några få språng, och närmade sig hastigt Siska. Innan han hunnit fram och stod redo att hoppa ombord från stenkanten med oss i lagom höjd, på väg uppåtslussande, så greppade jag fatt om Spirit och formligen slängde in honom under däck. Han sa varken pip eller morr utan höll sig tyst som en mus, välmedveten om när det är läge att hålla låg profil. Doggen var på lekhumör och väntade med spänt viftande svans på andra sidan vårt lilla mantåg, och alla höll andan rädda att han tänkte fortsätta jakten på sitt svartlockiga byte. Matte skrek och svor, både på sin hund och på slussvakten som förmanade henne att området var förbjudet för obehöriga. Hon såg ut som om hon var van både att skrikas på och skrika tillbaka. ..Men det var bara en fördomsfull iakttagelse vi på Siska och Optimist delade.. Om hundens fokus släppte in några mänskliga ljud verkade de bara uppeggande, och matte hann slutligen ikapp och släpade bort sin hund.

I Amsterdam var det obehagligt; för barn som fick hjälpas åt att hålla emot i kopplet var själva ute med kamphundskorsningar som var mycket mer än vad de klarade av där de mötte pundare med kamphundskorsningar som de inte borde ha – eller mötte oss med Spirit Kontentan var att det var som ett upptrappat väpnat krig av försvar mot varandra. Då lyfte vi upp Spirit och mindes vår galna myskanka Kalle som anföll Spirit, och därmed oss, även om vi lyfte honom aldrig så högt upp.

Det är mycket kamphundar här i Frankrike oxå och en flicka blev ihjälbiten av en i dagarna… Ser ut som om det kommer att bli tvång på särskild utbildning för att få ha kamphund här nu. Dilemmat med var gränsen för vad som är en kamphund går, det vet jag inte hur de kommer att lösa.

Vi lyssnar några gånger i veckan på kortvågsradio från Sverige och hör på nyheter. När vi är på nätet hinner vi ibland med att skumläsa Aftonbladet. Det var med stora ögon och höga utrop som Tassa och Tiago kände igen en skolkamrat på bilden på första sidan i somras, när hennes lilla älskade hund hade blivit ihjälbiten av kamphundar i Malmö. För djävligt!!! Vi beklagar, och undrar var/när det kommer att sluta.

Nu är klockan åtta, och det innebär faktiskt snart Radio Swedens nyhetssändningar, som jag ska sätta på, och sluta skriva tills vi landar på internetcafé ikväll.

Förr brukade jag alltid undra om svenskar som ringde till radion, i Sverige, från typ Australien, inte hade något liv..!? Lol, nu är jag nästan en av dem.

Nähej, de hade inte börjat sända ännu, så då tar jag tillfället i akt att dubbeltacka två personer vi tänker på;

Tack Christine för hjälpen med den inre resan,

Och Tack Tony för hjälpen med den praktiska resan!

Våra kompisar här:

Typisk hundrastplats med ”här gör jag det jag vill”-skylt, vid sidan om pissoaren:

Dimmiga morgnar:

Akterutsikt med Aries windvane och Optimist bakom:


Responses

  1. Börjar sakna er såååå mycket!

  2. Oh vad ni är fina mina vänner! Tiago jag saknar dina bus så himla mycket. Jenny! Jag tror att jag blir tokig, hittar inte din email adress någonstans. Skriv den här så att jag kan skriva lite mer personliga saker till er… JAg längtar tills ni är tillbaka i KÅGERÖD! Jag hoppas att både Tassa och Tiago vill komma och mysa med bebisen som nu verkar vilja ligga kvar i magen fram till mitten av mars. Innan trodde dem i början av mars men nu får vi väl vänta lite till. NI är bäst!!! Kramisar! Tiago du är riktigt fin i din nya frisyr.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: