Skrivet av: dreamalive | september 9, 2007

Jenny om sina vänner och sina rädslor och njutningen i det

Uj, har tagit lite semester från slussarna igen och stannat till på ett ställe med internet. Har skypat och det var gott att prata med vänner jag inte pratat med på tre månader, samtidigt som jag ju märker att alla är helt inne i sina liv, och att vår tillvaro inte riktigt går att förstå. Låter väl som höga hästar, men det var inte så jag menade.. bara att jag känner mig lite utanför. Vilket är helt okey och gör att jag ännu mer går in i vår lilla familjebubbla som stävar mot Medelhavet i sakta mak. Livet där hemma glider liksom ifrån oss när vi är här i vårt eget liv för oss själva. Och då blir vi ännu mer varse hur mycket människor vi har där hemma betyder för oss. De utkristalliseras, och blir centrala delar av vad som verkligen betyder något för oss. Allt annat suddas ut. Kvar står människorna som betytt något i våra liv. Och så ringer jag endel av dem, dem jag får fatt i. Bara för att finna att de är i full fart med sin vardag och har kalendern väl ikryssad med aktiviteter. Och så ber de alla om ursäkt för att de måste skynda vidare.
Kan tänka mig att det är en aning så när man är döende. Själv simmar man i minnen, kärlek och tacksamhet och vill dela det, men ingen har riktigt tid att göra mer än att doppa fötterna vattnet.
Något säger mig att två människor jag fäst mig vid i mitt liv är döende eller döda, och jag kan inte få fatt i dem nu, av olika orsaker. Jag tror inte döden är slutet på livet, men det känns vemodigt. Som ett stilla accepterande som är vemodigt just för att jag accepterar det med ro, och sorg.
Oroar mig för några människor, och vet samtidigt att jag inte är avgörande.

Har slutat oroa mig för havet som är långt borta nu. Försöker istället hitta kärnan till min rädsla så att jag kan göra upp med den, och sedan möta havet utan rädslor. Har läst Paulo Coelho´s Alkemisten för barnen på kvällarna, och har som när man läser om en bok, upptäckt nya djup. Förstår att öknen och havet är varandra lika när de obevekligt drabbar människors syn på livet och tillvaron med sin okontrollerbara mäktighet. Tjusas av det. Och tvekar mycket att konfrontera mina barn med det.
Det är en rädsla – den som handlar om barnen. Den ser jag ingen lösning på.
En annan rädsla som gäckar mig är en ganska ny en i mitt liv. Den irriterar mig, för jag lyckas inte kontrollera den.
Innan jag försöker förklara den, kan jag säga att det jag bl.a. förstått är att mycket av mina rädslor har sin upprinnelse i brist på kontroll. Att inte ha kontroll. Kontroll över båten. Kontroll över mig själv. Kontroll över liv och död.
För att jag inte litar på livet. Inte totalt.
Om det bara handlar om mig själv, och jag inte behöver ha ansvar för någon annan, då flyter jag förtroendefullt med och lämnar mig i livets händer med tillit om att det kommer något gott ut av vad som än händer. Problemet är när det ligger i mina händer. När någon annans liv ligger i mina händer och i mitt agerande inom de närmsta sekunderna, minuterna eller timmarna. Då är går det inte att bara flyta med för mig.
Sedan är det en ännu mer okontrollerbar grej som stör mig – irriterande mycket.
Jag har med full tydlighet nu förstått att det hände något med mig på ett mycket djupare plan när jag var så nära att bryta nacken i olyckan för några år sedan. Saker jag förr gjorde utan att blinka ger mig kalla kårar. Och då menar jag verkligen kalla kårar, inte bara för att detta är bra talande ord, utan för att jag verkligen känner innebörden av begreppet ”kalla kårar”. Ett litet sår, en hög höjd, en lutande båt – sådana förut ofarliga småsaker isar genom min kropp så att jag blir stel av fasa och ser syner av död, förlust och smärta. Jag har inte hittat något sätt att kontrollera det, för ilningarna av fruset blod är i min kropp innan mina tankar är där. På en tusendelssekund. Den som känner igen det här får gärna berätta om erfarenheter av att det går att hantera och radera. För mig är det nytt. Det började med att hända några enstaka gånger då och då, och var inte tydligt för mig. Nu vet jag att det är här för att stanna – ända tills jag dealar med det.
Och för alla som läser det här och läser det som att jag beklagar mig – NEJ – det är inte så och jag vill att de som tänker så byter linser, eller något. Låt mig vara, jag tycker om att analysera mig själv och lära av mig själv, och processa, och utvecklas och utmanas, och.. Jag tycker om det, det är så jag låter när jag mår bra. Det finns två anledningar till när jag inte hör av mig; nummer ett är när jag mår så uselt att jag vill vara ensam med mig själv, och nummer två är när jag mår så fantastiskt att jag bara vill dela det med någon jag vet mår lika fantastiskt. Jag trivs med att må perfekt uselt ibland och perfekt fantastiskt ibland. Däremellan mår jag perfekt perfekt och trivs med det jag beskriver även om det innefattar ord och händelser som av många förknippas med något negativt. Så när jag skriver om Rädsla, då skriver jag om något positivt som jag följer med närvaro och intresse och nyfikenhet och tillit.
Vet inte vem jag mest skriver för, förutom mig själv. Spelar ingen roll känner jag.
Det som spelar någon roll är detaljerna – alla de små nära delarna av helheten. Ju närmre ju bättre.
Vi bor väldans nära varandra här, och med små undantag – varje dag – så trivs vi förträffligt bra med det.
Vi kommer närmre och närmre varandra, och vill fortsätta resan så.
Ingen av oss vill tillbaka nu, även om vi saknar er.


Responses

  1. FaaaAAn! Jag avundas dig….måste på en lång resa själv snart. Puss på dig …och er alla.
    Kram Miss Sophie


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: