Skrivet av: dreamalive | augusti 28, 2007

Första dagen efter Paris

Hej, Hej, läs först min kommentar på förra inlägget.

Här kommer ett inlägg jag skrev efter första dagen efter Paris, som jag just nu oväntat fick möjlighet att skicka, så jag hinner inte skriva vad som hänt sedan dess, men många kramar, och extra hälsningar till Torkel i Världen, Peter med familj i Dyvig och Susanne och Dejan med familj på Lundom gård, som jag drömt om inatt Kramar och Tack! Obs! I alla mina drömmar nuförtiden är jag ombord på en båt..!

 

FÖRSTA DAGEN EFTER PARIS, PÅ SEINE I MOTSTRÖM MED VACKERT VÄDER

Klockan fem i fem på söndagsmorgonen och jag är chanslös i mina försök att somna om. Inte för att min minimala säng är varm och fuktig som en ångbastu, eller för tågen som passerar, eller ens för att här är både myggor och flugor. – Ett huslarm har tjutit sedan vi kom hit igår kväll. Ibland är det tyst en stund. Ibland är det tyst en sekund, ibland en minut, och sedan tjuter det igen. Helt obegripligt hur grannarna inte gör något logiskt eller sinnessjukt åt saken.

Det är så mörkt ute, mycket mörkare än i Sverige i augusti. Samtidigt är det fullmåne på gång, och bortsett från larmet – som så klart tystnat en längre stund nu när jag väl gett upp – en underbar natt ute med skogsljud som hemma i Söderåsens skogar kombinerat med syrsornas sång som hemma i Portugal. Stilla flyter Seine förbi och glittrar bland ljuden och dofterna. Igår kväll gick jag och min man med rosévin i kroppen längs floden och husen med skällande hundar och lyssnade. Då hördes människors skratt, tal och musik från båda sidorna Seine. – Och så hördes huslarmet. Det satte igång nu igen.

Vi ligger längs kanten utanför Paris. Nadja och Michel på Optimist är med, och vi firade värmen med dem igår. Äntligen riktigt varmt och svettigt!

Nu slutade huslarmet.

Sista biten vi passerat hit, var de på pengar rikas lekplats och vi omgärdades av motorbåtar med vattenskidåkare ända tills solen gått ned och grillarna nästan slocknat.

Nu började huslarmet.

Efter alla förfallna pråmar, och alla som bodde med eller utan tält vid broarna på väg ut ur Paris, var det en syn att skåda lyxvillorna i de välskötta trädgårdarna vid flodkanterna. De låg perfekt i kvällssolen med ett skogklätt berg bakom och vattnet framför, som ett glittrande pärlhalsband. Endel pärlor mer enastående än de andra.

Igår fick vi en påminnelse om att inte slappna av och tro att slussning är det lättaste som finns. När vi skulle lämna vår hamn Arsenal vid place de la Bastille, så hade jag nyss stått en sista gång vid soptunnan med internet, och äntligen lyckats få min mailfunktion att fungera tack vare Nunos magiska fingrar. När jag höll på med ett svar till Tiagos rektor kom en långhårig fransos och ställde sig framför mig. Det var ingen större tvekan om vad han var ute efter, och jag brydde mig inte om honom, mitt i en mening som jag var. Han gick tre meter, vände sig halvt om och tittade på mig igen. Då tittade jag tillbaka utan att vika med blicken och vi bonjourade varandra. Därefter tyst, och hans frågande blick mot min frågande blick. Helt olika frågor dock. Min med kyligt ifrågasättande. Han vek undan, men inte helt. Gick och satte sig på parkkanten lite längre bort. Tassa kom och gjorde mig sällskap vid soptunnan. Jag gjorde henne uppmärksam på vad som var på gång, och hon följde skådespelet med stigande häpnad, när mannen återvände och satte sig Rakt framför oss på gräsmattekanten tio meter bort. Sedan la han sig ner, och särade på benen, med jeansen på. Jag kollade nyheterna från Svalöv i Helsingborgs Dagblad på nätet. Nuno kom och hjälpte mig med mailfunktionerna. Han såg innan jag sa något. De bytte blickar, och Tassa kunde knappt hålla sig för skratt. Så höll det på sådär ett tag med aktiviteter jag inte såg med ögat, men ändå omöjligt kunde undgå att känna i luften. När jag var klar och vi skulle åka, fanns en säck att lämna till sopsorteringen på återvinningsgården, och gissa vem som fick den uppgiften och gissa var de tunnorna stod..? Jo, man måste gå förbi fransosen, upp till en liten inhängnad, och sedan tillbaka. Jag tittade så Inte på honom när jag gick förbi med säcken. Hopplöst, för han visste att jag visste att han tittade på mig. När jag gick tillbaka till Siska såg jag i ögonvrån hur han med handen innanför byxorna var på väg in i en annan värld med blicken. Ryckigare rörelser och krummad rygg. Han kom när jag gick, och när vi passerade mot ut-slussen med Siska var han klar och borta.

I slussen som vi tagit en gång förut på väg in, gick det fortare än vi hann med.

Vi har gjort det till rutin att Optimist tar slussarna på sin styrbordssida eftersom de har sina cyklar på babordssidan. Alltså tar vi andra sidan och går in till slussarnas vänsterkant. Bara när vi slussar tillsammans med en pråm och ligger båda två på samma slusskant så ändrar vi på denna procedur. I den här väldigt lilla slussen hade vi en flytpollare på vår sida när vi gick in i hamnen, vilket är ovanligt men väldigt underlättande. I sista minuten när vi redan var inne med nosen av fören i slussen och Optimist nu låg vid flytpollaren, så mindes vi att det inte fanns någon på andra sidan. Det blev ett virrvarr av vad vi sa och vi hade – visade det sig – olika idéer om vilken pollare på kanten vi skulle ta. Vi skulle slussa neråt och vattnet gick så högt upp vid kanten att det inte gick att se var det fanns fästen längs kanterna. Det brukar vara så att pollarna upp på kanten inte sitter i linje med sidopollarna på väg ner. Förvirring. Jag trodde vi skulle ta pollarna längre fram, och Nuno trodde jag hörde att han siktade på den första pollaren. Dessutom hade vi inte kommit överens om ifall vi skulle fästa med akter- och förtampar, eller på mitten som vi utvecklat en viss teknik för. Och till på köpet gjorde slussen i sin litenhet en vinkel på vår sida där kanten var högre upp längre framme. Jag trodde alltså vi skulle förbi vinkeln, och Nuno stannade innan vinkeln. Rörigt. Var skulle jag fästa?! Tassa stod som vanligt vid mitten, och hon hoppade av och fäste vid den enda pollaren. Ännu rörigare. Eftersom detta inte var mitt val, och jag och Nuno skrek på varandra senare på eftermiddagen när allt kom upp igen i ytterligare en sluss med klabb, så begriper jag fortfarande inte riktigt hur det var tänkt att fungera. Det enda jag vet är att det inte fungerade. Jag hoppade också iland från fören, och Nuno höll i rorkulten i aktern samtidigt som han ropade olika uppmaningar jag inte minns. Jag puttade vår utstickande mast bort från kanten, och trodde fortfarande att vi skulle framåt, och att jag och Tassa skulle dra Siska dit. Men nu hade portarna stängts och vattnet började fyllas på så att Siska blev allt svårare att kontrollera. Tassa var ensam om hela vikten på enda pollaren. Nuno hade fullt upp med motorn och rodret i strömmarna, och ropade åt mig att hjälpa Tassa. Så jag bytte med henne. Kommer inte ens ihåg om vi fick iland någon aktertamp. Troligen inte för fören vinklade in mot kanten och Tassa orkade inte stoppa masten från att vridas in över kanten – samtidigt som vattennivån sänktes. Det är så att när vattnet sänks så är det inte bara ett stilla glidande, utan ofta stötvisa större mängder vatten som plötsligt drar en uppåt eller nedåt. Och nu gick det nedåt i snabba omgångar. Jag såg i höger öga hur aktern var farligt nära Optimist, och jag såg i vänster öga hur masten var ovanför den höga kanten – på väg nedåt. Stor fara på gång!! Jag kallade på Tassa att hon skulle komma tillbaka till mittampen. Hon kämpade på med fören och dröjde några sekunder. Nu skrek jag till Tassa, som kom och tog tampen, så att jag kunde rusa till masten som nu låg fast mot kanten, och jag vrålade efter Nuno. Såg inte vad som hände bakom mig, men var helt klar över att det höll på att hända en läskig olycka framför mig. Jag greppade tag i masten med händerna och slet uppåt, men hade inte tillräckligt med kraft. Skulle just försöka en gång till med en ännu större kraftansamling, när vattnet drogs nedåt ett snäpp till och masten låg med hela Siskas vikt ännu tyngre och stadigare mot Paris stabila stenkanter längs Seine. Jag har den ljusgråa masten målad med blank färg framför mig när Nuno kommer springande bakom mig och Michel ropar om och om igen ”sparka på masten, sparka på den”. Han är rädd att mina fingrar ska knäckas mot kanten om jag får ut Siskas mast dit. Vattnet fortsätter nedåt. Siska hänger redan i masten. Det finns inte en chans att lyfta masten längre. Inte med Nunos hjälp heller, vilket jag väl vet, när Michels rop ekar och jag slänger mig på backen med baken och tar sats med hela kroppen för att smälla ner masten med en stöt med båda mina fötter och ben. Efter ett snabbt fult skrapljud far Siska ner i vattnet med fören med ett plask och gungar sig tillrätta igen, medan vi jublar och pustar ut. Tiago morgonsovare märkte ingenting..

Då var vi lyckliga att vi klarat oss, och hade mestadels en härlig dag med skratt och värme. En överkokning vid sista slussen efter puttrande vid de förra. Vi har arbetat in ett tillvägagångsätt i slussarna som å ena sidan fungerade väldigt bra, men ack så förutsägbart, å andra sidan inte.. Först brukade vi fästa med för- och aktertampar, och Nuno stängde av motorn. Sedan när Nuno märkte att de inte verkar ta hårt på regeln om att stänga av motorn, så gick vi allt mer över till att fästa bara från mitten på en stege vid kanten. Detta för att pollarna sitter med alldeles för stora avstånd både horisontellt och vertikalt för småbåtar, och det var ett sjå att hinna nå. Vi blev experter, och låg lugnt i slussarna medan våra vänner på Optimist fortsatte med för- och aktertampar utan motorhjälp och hade det rejält kämpigt och stressigt, med endel mindre incidenter. Men..! Nu har det hänt två gånger för oss, och ingen för Optimist, att motorn ger upp efter slussen pga en massa skräp som rörs upp och kommer in. Det är obehagligt utan motor i kanalerna även om det bara är för en kort stund, och det är ett himla jobb att få ordning på det för Nuno. Första gången det hände så passade Spirit till på köpet på att rulla sig i bajs med flytväst och allt när vi låg vid kanten för att lösa problemet. Jag fick tvätta honom i det grönbruna flodvattnet..

Så, nu har jag skrivit mig fram till morgonsolens första strålar och huslarmet har tystnat, pepparpeppar. Nuno vaknar vackert och vi ska gå ut en runda med Spirit medan barnen sussar sött.

Idag ska vi prova en ny teknik i slussarna.


Responses

  1. Olha vê lá se dás noticias seu irmão degenerado!!!! Espero que esteja tudo bem com vocês! Saber que estão a caminho, mas não conseguir falar é ainda pior do que se estivessem na Suécia! Vá…hoje estou particularmente chata! Beijinhos para todos


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: