Skrivet av: dreamalive | augusti 24, 2007

Vägen till Paris

Varsågoda🙂 Scrolla så det ömmar i fingret! Här kommer absolut längsta inlägget🙂, och för kära vänner som inte vet vad scrolla är; pilen i kanten, eller bollen på musen, – rulla neråt för det är inte så att inlägget tar slut där sidan tar slut. Det har slutat regna idag fredag och soptunnan är definitivt enda stället som funkar för internetmottagning – men bara utan regn..! Här kommer mycket, och sedan drar vi vidare imorgon lördag ut i eventuell obygd och vet inte när vi hittar internet igen🙂.

JENNY, I SKRIVANDES STUND

Vaknar klockan fyra i fyra på torsdagmorgonen med en mygga surrandes i mitt öra. Har somnat gott fyra timmar tidigare efter utsökt mat, champagne, vin och ost som bjöds ombord på Optimist som ligger utanför oss och försöker bestämma sig för hur de ska fortsätta resan. (fotograf: Michel)

De kanske skickar ner sin Optimist till Rivieran och Medelhavet för att få sol och bad innan semestern är slut, eller de kanske tar färden ned i lugnare tempo med fler stopp och cykelturer för att lämna sin båt på land i en marina vid Medelhavet och återkomma till våren. Jag skriver detta, för deras beslut, påverkar i viss mån våra beslut, även om våra valmöjligheter är begränsade nu, för att senare mynna ut i ett hav av beslut att fatta. Just nu är det i alla fall Paris och resan ner genom Frankrike snart som är allt för oss.

Vi har vandrat oss blodiga och blåsiga genom stadens gator för att riktigt känna hur stort och storslaget och fullspäckat Paris är av kultur, historia och berömdheter.

PARIS, PARIS, PARIS

Crepes med nutella och mandel beställde Tassa, medan Tiago valde med smör, kanel och socker, och vi valde ost och skinka. Det finns en liten hytt på hörnan här på Place de la Bastille där vi skådade tillverkandet av våra crepes medan människor i massor korsade varandras vägar. Jag mötte blickar och trivdes efter dagar av vatten, buskar och träd så långt ögat kunde nå. Så det är här alla är!

Vi testar olika strategier för att möta och bemöta mötet med tiggare. Tiago är den givmildaste och han sponsrar både katolska kyrkan och alkoholister med pengarna han sparat till Playmobil. Lustiga huset bjöd han sig själv och Tassa på, efter att Tassa bjöd på Pariserhjulet.

Vi snålar och spenderar om vartannat för att kunna uppleva så mycket som möjligt av både välstånd och verklighet. Hade inte tunnelbanan varit så dyr hade vi tagit den, och hade inte vår buss slutat gå klockan sju hade vi tagit den. Istället tog vi oss fram gata efter gata från morgon till natt, och gjorde en rejäl runda via Notre-Dame, Place de Art och algerisk lunch, Louvren, Tuilerierna med nöjespark, Obelisken på Place de la Concorde, Champs-Elysées, Triumfbågen, Palais de Chaillot, Eiffeltornet inklusive alla trapporna upp och ner, Ecole Militaire, Hotel des Invalides och Saint-Louis med Napoleons grav, etc. Bilder från Notre-Dame, Tuilerierna, Algerisk restaurang och Tassas min i en tygaffär:

 

 

 


Det var en runda som kändes i benen och fötterna då och nu, och när vi nästa dag stegade till Louvren och letade oss runt där i en av världens största byggnader med världens största konstsamling. Tassa fotograferade allt, inklusive tillhörande skyltar, för att kunna katalogisera allt för sig själv under färden vidare med Siska. Som är välkänt finns det inga möjligheter att se allt på Louvren på en dag, även om man anstränger sig lika mycket som vi gjorde.. J Visste ni att palatset Louvren togs av folket, till folket, med alla sina konstsamlingar, under franska revolutionen, samtidigt som man högg huvudet av kungen, drottningen och tusen andra utanför där obelisken står idag. Världens första konstmuseum för allmänheten. Där är storslaget. Nuno hade bara varit utanför förut, och jag jag hade inte varit där sedan jag tågluffade med mormor som fjortonåring – så det var mäktigt för oss alla att uppleva tillsammans.

Idag torsdag regnar det – IGEN – och det blir nog bara praktiska saker som tvätt och sökande efter internet gjorda, för Centre de Pompidou ska helst besökas utan regn. Irriterande när allting är vått, och när internet bara finns i regn över en soptipp… Efter regn kommer solsken..   Michels regnbild från igår:

Tänker på så många där hemma……..

 

* Vill hälsa till alla så mycket, och berätta hur glada vi blir för hälsningarna på bloggen. Hälsningar xå till alla vänner som lyckas ta sig hit på bloggen men inte begriper sig på hur man skriver ett meddelande, lol, – klicka på ordet ”comments” längst ned i inlägget och skriv i rutan som kommer upp (längst ned om andra kommenterat redan)

* Ett gigantiskt tack till Faruk som ordnat transport till Almeirim i Portugal för all den mängd mat vi fick i sponsring av gogreen. Jag har inte berättat för er på bloggen om vår min när vi fick en pall med 700 (!) kilo bönor, linser, ris, couscous, solrosfrö, sesamkakor levererade vid kajkanten i Norra hamnen i Helsingborg. Det var väldigt mycket! Och vi är evigt tacksamma till både gogreen och Faruk. Det vi inte fick plats med i båten har anlänt hos Nunos mamma nu och väntar på oss där har vi nyss fått veta. Tack! Och tack till hela familjen Bejvra-Swhan för skeppsråttan som vi fick med oss och vårdar ömt.

* Ett soligt tack till Dr. Hauschka som räddat oss med sina solskyddskrämer när solen lyst på havet. Kan berätta att Nuno slarvat ibland och har en rosa näsa efter att ha ömsat skinn.

* Tusen tack också till Zorka och Livia och familjen för presenterna, jag använder varje dag och tänker tacksamma tankar . Vi saknar er!

* Tack till Rolf, Örjan, Paul, Freddie, Håkan och Lisa som jobbar och sliter medan jag semestrar! Ser framemot att träffa er igen .

* Tack till Fille som ställt upp och hjälpt oss till tusen!

* Tack till Bosse för hjälpen och middagarna!

* Tack än en gång till Micke och Mia för allt stöd.

* Tack till Cicci och Jocke omigen ,Tack, Tack.

* Tack till Ulf för filmerna och serierna.

* Tack till Malin och Åsa och Birgitta för lägenhetsfixande.

* Malin, Ana och Mia och .., Tack för att ni finns! Saknar mina samtal med er..

* Tack till Dolle för musiken som gör livet vackrare och skönare J Och hälsningar till hela familjen ombord på båt med Arne! Kram till Gabriella, Lina och Bill .

* Tack till alla som skickat med flaskor med gott innehåll som vi avnjuter vid särskilda tillfällen.

* Tack till Therese, och grattis till nya hemmet, nya trädgården, nya jobbet och nya livet i magen .

* Tack till Karin för filtarna vi använder varje dag, och hoppas smekmånaden fortsätter länge.

* Tack Sophie för lång vänskap, och färgglada muggar på resan. Hur går det med lägenheten?

* Tack till Stisse, Dejan, Uffe & Jenny som hjälpte oss fixa festen – och tack för alla andra fester oxå !

* Tack till Filip och Lisa!

* Tack Enrica!! Lägg till mig på din Skype-lista – jag hittar inte dig. Kram.

* Tack till alla som kom från när och fjärran och avskedsfestade med oss.

* Och. Ja, Maria, du får gärna nämna oss. Tack för stödet!

 

* Extra stora hälsningar till mormor, mamma och pappa där hemma från mig. Tack för allt!!!

 

HÄR FÖLJER VAD SOM BLEV SKRIVET PÅ KANALERNA INNAN TIDEN FLÖT IVÄG:

 

SAKER SOM JENNY TÄNKER PÅ (KANSKE VÄL FLUMMIGT MEN NU HAR JAG JU REDAN SKRIVIT NER DET..)

När Tiago gick bland måsarna och liksom dem letade efter småkryp och musslor i sanden, så flyttade sig alla fåglarna åt sidan när den lilla människan kom. Det såg så självklart ut att jag reagerade, för de var så många fler, hungrigare och köttätare. Tack för att de inte själva insåg det och hade viljan att döda ett större byte tillsammans. Jag tycker de ser alldeles för hätska ut när de slåss om mindre matrester. På stranden här spatserar de runt bland alla solbadande människor och vet väl när någon lämnar sina saker obevakade, för så fort någon går och badar som tidigare ätit, så är någon mås snabbt framme och drar och rycker i väskor och påsar. Väldigt målmedvetet och ibland effektivt. Sedan kallar de dessutom gällt på en massa andra – som de ändå inte vill dela med sig till..! Är ingen måsexpert, men full av respekt för deras avsikter, eftersom jag som liten anfölls av en stor flock på en gotländsk strand när jag kom för nära, och de dök ner i skurar mot mitt huvud medan jag sprang gråtande därifrån. Så när måsarna flyttade sig för Tiago på stranden tänkte jag på hur det varit om de istället varit rovdjur som i flock dödade större byten – och jag tyckte det var skönt att världen inte är skapt så. Men förundrad att lite genprogrammering, eller vad det är som avgör, kan göra så stor skillnad.

 

 

SAKER FRÅN DEN VARMASTE DAGEN JAG GLÖMDE BERÄTTA

 

I Belgien var rabatterna längs gatorna fulla med jätteplantor av inte bara lavendel, som kan bli rätt stora hemma, utan oxå magnifika buskar rosmarin! Luktade ljuvligt av skog och hav samtidigt, och vi gnuggade och strök oss mot dem och med dem, så mycket vår blygsamhet tillät. Kändes att vi var mittemellan Medelhavet och Östersjön – på många sätt.

 

Språken omkring oss var välblandade, men flamländska och franska tog över. På radion sjöng någon som lät som en fransk Thåström.

 

Blankenberg var häpnadsväckande så till vida att redan från havet reagerade vi med undran över vad det var för något vid strandhorisonten som såg ut som stora gråa stenar i ett långt band utan mellanrum. Sanddyner och sandvallar – precis så som de ser ut i alla krigsfilmer där D-day skildras. Och sedan en vägg av betongrektanglar med fyrkantiga hål. Ett mörkt band på Osteendes plats på kartan, sedan strand, och sedan samma sak där Blankenberg låg. Det slutade lika tvärt som det började – horisontell sand, vertikal betong.

I Blankenberg bor det normalt 70 000 invånare. Under sommaren förändras den siffran till 200 000. Som det såg ut så bodde de extra 130 000 personerna i ett massivt band av hög höghusbetong (utan mellanrum som sagt), mellan egentliga Blankenberg och stranden. Mest totala utraderandet av havsutsikt jag skådat. …Det bodde nog Blankenbergare i de strandlägenheterna oxå – hoppas jag.

 

Vi hade många tillfälligt boende hos oss på vägen dit. För oss rekordmånga.

Den dagen landade på Siska; getingar, bi, flugor, fjärilar, sländor, skalbaggar – t.o.m. duvor..! Mycket förvånade av ett plötsligt flaxande och skrapande ovanför Nunos huvud när en duva landade på livräddningsbojen, och en Försökte landa på solpanelen. Solpanelen såg säkert ut som den perfekta landningsbanan; platt, fri från krockobjekt och t.o.m. med streck inrutade som en alldeles riktig landningsbana. Vad duvan inte räknat med var solpanelens lutning i kombination med glatthet och saknad av något att greppa fast i. Och dessutom gungade det, för vi var på havet, ju. Duvan i livräddningsbojen satt hur trygg som helst. Kompisen kämpade och kämpade och försökte få fäste men gled bara nedåt hur den än försökte. När inte båda kunde sitta bra på sina utvalda platser, så flög de vidare, tillsammans.

 

FARVÄL VÅGOR

Och vi seglade vidare, tillsammans. Delvis sjösjuka.

Men eftersom inte alla hade det bekvämt, fortsatte vi alltså till Dunkerque i Frankrike, och sa adjö till Nordsjön. Lite beklämmande först, men sedan när vi tagit ned masten, och skulle ta första slussen precis vid ingången till havet, då kändes det underbart skönt. Den dagen blåste det mycket starka vindar, igen, och det var läskigt att försöka manövrera in i slussen med den långa masten utstickande på båda hållen. Vågorna på Nordsjön vid sidan om skummade från höga höjder, och vi var alla – utom Tiago – tacksamma att vi valt bort det alternativet. Ingen sommar precis. I slussen där blev det en stund kaotiskt och p.g.a. de starka vindarna var det svårt att få fatt i kanterna, vilket ledde till att de som bara fått i ena änden drev ut med den andra mitt i slussen. Två båtar tappade sina båtshakar. Vi som kom in sist (alltid sist) gjorde visa av de andras erfarenheter en galant fästning vid slusskanten.

 

AVMASTNING

Michel och Nadja hade tänkt skicka sin mast med lastbil och hade hört att det skulle kosta 6-7000 kronor, men här var bästa budet 14 000 kronor. Så de valde oxå att ta ner masten och lägga den över båten. I Sverige skulle det kostat några hundra lappar att få hjälp med kran att avmasta, men här kostade det oss 1000 kronor. Kanske turistpris..?

 

Lite om dagarna inne i hamnen i Dunkerques center har vi redan skrivit, och vi vill bara tillägga att den kvinnliga hamnkapten som skötte Port du Grand Large var den bästa vi råkat på resan, och vi vill ge en eloge till henne.

 

FÖRSTA DAGEN PÅ FRANSKA KANALERNA

T.o.m. i vår toalettstol har gröna små växter flyttat in – samma sort som flyter överallt på det grönbrungrågrumliga vattnet i kanalen. Nadja på Optimist i grön sörja:

Saker vi sett flytande på vattnet under förmiddagen, förutom stora gräs- och tångruskor plus grenar; ballong, fotboll, sko, juicepaket, cigarettpakett, glasflaskor, petflaskor, plastpåsar, döda fiskar, död fågel och död råtta. Tiago väntar efter en kommentar jag råkade fälla, att få se även en död människa – vilket han verka se fram emot.

Siska är nu förstärkt med ett sjövattenfilter för motorkylning för tusen kronor. Och vi vet att det bara är en tidsfråga tills propellern eller motorn får sitt första trubbelmöte i vattnet. Oundvikligt och väntat. Tryggt förutsägbart och knappast livshotande. Får bara se hur länge plånboken håller.

Imorse började vi alltså vår nya resa. Franska kanaler.

Vi möttes av en sluss som tog oss många meter neråt så att vi fick ta fram våra längsta linor. Stanken från vattnet var stark.

På havet har vi inte sett något skräp, som jag hade befarat. Och när man anländer land från havet, är det den vackraste sidan som visas upp – undantaget industrihamnarna.. De vackraste byggnaderna med de tjusigaste fasaderna. Hit dras människorna. Skräpet hamnar någonannanstans. Idag den 12:e juli lämnade vi Dunkerques fina framsida och tog bakvägen ut. Det luktade därefter.

 

SLUSSERFARENHETER

 

Tassa är förste slussexpert J. Även om hon ligger och sover kommer hon snabbt och rufsigt upp med vakande blick och skärpa trots att hon är nyvaken.

Efter vår allra första slusserfarenhet då Nuno smällde huvudet i vindrodret har inget varit jämförbart hemskt. Och vi är alltid på alerten som de trofastaste slussveteraner. Nu har läget fått en ny dimension av komplikation. Vår mast sticker ut någon meter framtill och någon meter baktill. Inte lätt, men för dyrt att skicka den med lastbil.

 

Efter morgonens första sluss så fick vi i nästa sluss visa upp intyget för att vi betalt för en månads kanalvistelse i Frankrike. Det kostade oss 670 kronor för en månad. Därefter kostar varje extra vecka 160 kronor, om man inte köper ett nytt månadspass. Egentligen kunde vi ligga gärna köpt ett fyramånaderspass som kostar 1030 kronor.

 

SPIRITS AVBRUTNA TOALETTBESÖK

Spirits min idag var obetalbar. Vi slussade uppåt och jag vågade släppa lös Spirit under tiden. Han gjorde en maratonkissning på närmsta tall, och sprang sedan runt och tog alla de andra tallarna och tuvorna oxå. Just när portarna började öppnas satte han sig att bajsa. – Jag vet, det blir mycket bajs-bloggande –

Spirit hörde att vi tjoade och förstod faktiskt direkt vad det innebar – han kunde ( i Spirits tankar) bli kvarlämnad på land utan oss! Ve och fasa! Något sådant skulle han aldrig kunna tänka sig! Men han tänkte på det. Och han blev förvånansvärt avlång i minen där han stod med krummad rygg. Vi hade tid att vänta på honom, men den risken var han inte beredd att ta, utan snörpte ihop minen och rumpan. Han drog in vad som skulle ut och kom illa kvickt för att inta sin ”lyft.ombord-mig”-ställning. Hans flytväst har ett handtag på ryggen. Ibland lyfter vi i handtaget, men jag vill inte att det går sönder en oväntad dag, och tar hellre en arm under bröstkorgen och en om bakdelen. Och Spirit vet precis hur han ska ställa sig för att jag/vi ska komma åt bäst.

SLUSSERI

 

Just när vi trodde vi var slussexperter, kom vi fram till en läskigt bubblande och stänkande slussport, där vattnet forsade starkt fram underifrån. När portarna öppnades var det ett helt vattenfall i andra änden som redan började fylla på. ”Oj,oj,oj ” tyckte vi..!

 

Men det var bara början…

Runt en krök längre fram i kanalen uppenbarar sig en gigantisk byggnad från 1887, som är – en Båthiss..!

Vad var nu detta?! Rätt förfallet. Skulle detta hålla för oss?! Skulle vi in där?! Nej, för runt hörnet fanns monsterbyggnaden som snart visade sig intill. Kanalen tog slut i en betongvägg som fick mig att minnas Svarta porten till Mordors rike i Sagan om ringen. Vi tryckte ihop oss och undrade vad det var för en skapelse, och vad som väntade oss innanför.

Hu! Även här började det snart forsa fram vatten under ifrån så att det slog stora vågor emot oss. Optimist gick först, och det är lättare att fotografera dem än att gå iland och ta bilder på Siska:

 

När man gick in under ”porten” så forsade det äckliga vattnet ner över oss, och vi gömde kamerorna. Det var Riktigt, Riktigt höga väggar, och de var alldeles slemmiga och motbjudande. Ont om platser att fästa vid, men tack och lov fanns en påle som flöt med uppåt, och sedan kunde vi flytta ett rep efterhand längs stegen. Det här var en upplevelse kan jag berätta. Sluss des Fontinettes utanför Saint-Omer tror jag är på tretton meter, men det kändes som trettio när man låg där nere längst ner i det drypande mörkret med alldeles för mycket vatten bakom porten framför oss. Lättade var vi när vi kom upp och iväg.


Nuno Antunes kom på en genialisk lösning för att slippa stå i sittdurkens motorväsen och kunna sitta med oss i fören och njuta. Eftersom rorkulten drar åt styrbord till när man släpper den, så fäste han ett snöre via samma väg som seglen trimmas, och satte sig i fören med snöret i handen. Drar man i det så dras rorkulten åt babord och vi svänger mot styrbord, höger. Släpper man efter så svänger vi vänster. Gör hela resandet upphöjt till en helt annan kvalitétsnivå. Dessutom är det roligt att se de konfunderande minerna på alla vi passerar som ser sittdurken tom vid rodret.

 

Plötsligt när vi var någonstans som verkade vara mitt i ingenstans kom två män rusande, viftande och ropande. Nuno hade redan hunnit få sig en skrapa när fiskarna (de mänskliga) längs kanterna tyckte han gick för nära deras spö. Så först trodde jag, som styrde då, att de här unga männen oxå hade oro att uttrycka, men så hördes genom motorljudet ”Hallååå! Svenskar!”😀 Ja! Svenskar! Vi och de – Svenskar – mitt i ingenstans i Frankrike på samma plats, Trevligt!

 

På tal om Sverige där hemma, så är det idag första dagen sedan kära Söderåsen som jag ser kuperad terräng efter två månader med platthet omkring mig. Vi kommer mellan de större städerna ut ur industriområdenas baksidor, pråmarnas glömda gravplatser, pundarnas och uteliggarnas brotak, och bort från soptipparnas släktingar. Solen skiner ömsom ljumt, varmt eller inte alls. Vi är på landet, och om kanske en vecka eller två tror vi oss vara i Paris.

 

ANDRA DAGEN PÅ FRANSKA KANALER

Från Aire-sur-la Lys till Courcelles. Riktigt odjup liten gränd vi sov i, och Optimist gick på grund, men gick att rucka ut på morgonen när vi skulle fortsätta. Ganska händelselös dag. Nya ofräscha tillägg till listan över vad vi sett i vattnet idag; fler odefinierbara plastrester, bindor, madrass, leksakstraktor (större), döda ålar, döda får, död hund..!

Och… Aaaah! En livslevande kolibri!

Fågellivet är rikt längs kanalerna. Hägrar och Skarvar finns det jättemånga, och de har vant sig så vid människonära liv att de blivit vanliga stadsfåglar. T.o.m. mitt inne i en smockfull marina har jag mött hägrar ståendes på bryggan.

 

Marinor… var det gott om i de Nederländska kanalerna, men här finns det i stort sett inga alls. Överhuvudtaget finns det knapp service utvecklad för fritidsbåtar här, och vi får kånka långt för att kunna proviantera. Det är verkligen stor skillnad. Mer campingkänsla på egen hand med ständig ovisshet om hur kvällens nattplats blir, och vad som finns att tillgå. Jag har inget emot det, än så länge.

Landbacksturister som tittar på oss i slussarna finns.

 

Jag är inte särskilt begeistrad i husen här. Inget ställe jag skulle flytta till p.g.a. den härliga arkitekturen om jag säger så… Jag har letat efter något fint hus att fotografera, men längs kanalerna här i norr blir det i.a.f. inte mycket mer än så här:

Jag tänker att våra faluröda och gula trähus måste verkligen utgöra en pittoresk syn om man är van vid detta.

 

Spår av II:a Världskriget syns här och var, och vi funderar kring hur det såg ut här då.

 

Vi har även idag passerat många industriområden, och det är tydligt att det är för industrielltransport de här kanalerna fyller sin främsta funktion. Lite mer kunskap om hur det går till fick vi här där båt-, tåg- och lastbilstransporter möttes.

 

Kanalerna här har vi hitintills varit nästan ensamma i tillsammans med Optimist. Någon enstaka pråm. De lastas så tungt under vattnet att det är imponerande att skåda.

 

FLERA KANALDAGAR SENARE

Dagarna bara flyter bort bakom oss längs kanalkanterna. Hjärnan blir nollställd på ett behagligt sätt. Som en enda stor minneslucka mellan första och sista slussen. Så många slussar! Hur många dagar? Glömmer skriva i loggboken, och har ingen susning om var vi varit eller vad vi gjort. En massa lösryckta fragment av händelser som vi med möda, och lysande ”ja just det”-utrop försöker få ihop. Allt adrenalin som pumpat runt i kroppen på Nordsjön och i de första oberäkneliga slussarna slutar existera, och tillstånd av stilla lojhet belägrar långa stunder dagarna. Vi har hela tiden något att dona med, men det är inga överväldigande uppgifter utan vardagligt pyssel, som avbryts med ojämna mellanrum av slussar och en stunds skärpa. Ser knappt till en människosjäl där ute. Största delen av vår kanalresa till Paris vänder Frankrike sin ryggsida emot oss utan att märka vår existens. Det blir renare efter några dagar, och allt vackrare efter första långa tunneln. Första tunneln var en upplevelse. Väldans mörk, tyst, kall och fuktig. Över fyra kilometer färdades vi i en helt annan värld. Imponerande bygge i tegelsten. Det var vår första tunnel men inte vår enda. Det var i den andra som vi i mörkret med hjälp av ficklampan insåg hur omringade vi var av mångmeterlånga dammiga spindeltrådar. Ovanför oss och på sidorna välvde sig mörker alldeles fullständigt täckt av mer eller mindre antika nät. Tiago satt i fören på masten och sjöng; helt involverad i sin akustikupplevelse. Nuno styrde mellan de trånga kanterna. Tassa upptäckte en spindel i huvudhöjd på den liggande masten, och försvann snabbt in i Siskas beckmörker med darr på sin bestämda ton. Spirit såg inte alls ut att uppskatta det hela, utan gav oss långa blickar av självömkande medlidande. Och jag fotograferade massor med bilder på mörker.

I Canal du Nord kunde vi effektivisera och perfektionera vår slusshantering. Alla slussarna upp till tunneln var likadana, och alla slussarna ner efter tunneln hade sin utformning. Känns tryggt att veta när man går in i slussen var vi ska lägga till och hur det kommer att se ut där. Endel överraskningar bjuder slussarna ändå på. Här en råtta som kommit lite fel, men var en god simmare och klarade sig bra. Spirit var mycket upprörd och skällde på allt, för allt blev misstänkta gärningsmän, även pålar och pinnar.

Här en sluss där vi sov vid kanten och fick sällskap av en alldeles lös och frigående häst.

 

När ens uppfinningsrika son kommer springande och säger att man ska komma fort för där är en häst så reagerar man lätt utan större brådska och genuin entusiasm, och sedan när man själv börjar utropa att där är en häst säger han ”ja, det var ju det jag sa..!”

 

Det här kvälls-stoppet innan slussen var inte det första vi blev tvungna att flytta på oss för att det kom en åttio meters pråm och behövde lägga till för natten. Nästan inget är förberett för oss i småbåtar som turistar, så pollar-avstånd osv,osv är för pråmar i arbete. Den här natten löste Nuno det genom att fästa aktern via ett ankare i dikeskanten på andra sidan (den lilla) vägen, och Optimist hakade på med sin för-tamp.

Vi möter eller passeras av enstaka pråmar någongång, men inte många gånger. Ibland någon motorbåt. Då blir det vågigt, och de vinkar glatt åt oss.. Anita:

Apropå vinkande så är det verkligen en trevlig ritual som människor skapat. Fransmännen har visat mindre intresse för det än holländarna och tyskarna, men i gengäld så ropar somliga härliga högljudda hälsningar till oss där på båten. Alla barn vinkar, och vi till dem. Några följde efter oss på cykel en lång bit tävlandes om vem som var snabbast. Jag gillar kontakten som uppstår några sekunder. Det är gott att se varandra och bekräfta varandra.

BLOTTARE

Ha,ha, vilket påminner mig om när Nuno en kanaldag undrade ”vad håller han på med?! – han drar ner byxorna och visar …” …först brydde jag mig inte ens om att titta eftersom jag trodde det var ännu ett av min mans skämt för att förgylla vår tillvaro med hans strålande humor.. Men efter att ha tittat fick jag snart hämta kikaren och kolla noggrannare ..på vad han sysslade med. Vi gled gapande förbi med stora ögon och så stumma av häpnad att vi kallade på barnen först när vi passerat och bara skinkorna syntes. Han stod mitt på stigen vid kanten och tittade på oss. Okey. Men så drog han hastigt ned byxorna och därpå fick han kvickt sin röda t-shirt upp över huvudet. Och bara stod där, med tröjan överhuvudet och byxorna nere. Lysande röd och bar mitt i naturen. Han hade någon sorts påse på magen; kateterliknande. Killen var inte helt frisk..! Jag följde honom med kikaren för att se vad han gjorde när det kom cyklister, men det var för långt bort för att urskilja om byxorna var uppe eller nere. Såg ut som om han ställde sig i deras väg med breda ben och fast vilja. Våra barn hade aldrig anat att man kunde få se sådana saker längs de franska kanalerna, och vi blev alla på gott humör av denna oväntade uppvisning.

 

CAMP-SHOWER

Längs kanalerna hit har vi bara stannat en gång på ett ställe som stod utmärkt på kartan som en ”hamn”. Det var andra natten och aldrig mer (innan Paris iaf). Dyrt men inget för pengarna. Så långt från vad vi fått för samma pris i marinor förut som man kan komma. Det var då vi insåg att det nog inte skulle bli någon dusch förrän i Paris. Och ingen el eller internet eller tvätt eller toa heller. Samtidigt hade vår gas till spisen tagit slut. Efter ett tag acklimatiserade vi oss till den nya mer lantliga standarden, och när jag haft scarfs i två eller tre dagar var jag redo för ”camp-shower”. Nuno invigde den dagen innan mig, och eftersom vi nästan bara haft sol på morgnarna var den inte så soluppvärmd som tänkt, och det lät som om det var väldigt kallt. Kommer inte ihåg var vi lyckades köpa gas, men när jag duschade fyllde jag på med nykokt vatten i camp-showern, och fick en skön dusch i sittdurken. Det togs sin lilla tid att förbereda allt, och till slut när jag plockade av mig kläderna var naturen slut och lastbilarna körde in och ut från Colgate Palmolives stora industribyggnad vid sidan om. Men vi har antagit Tiagos attityd ”ääh, jag kommer ändå aldrig att möta dem igen” allt oftare och roar oss – till fransmännens nöje.

 

KULTUR OCH HISTORIE ÖVERRASKNINGAR

Vi har haft noll turistkoll på var vi stigit i land och varje gång blivit lika glatt överraskade av var vi funnit oss vara. En kväll sov vi längs kanten av en vitlöksby av stora mått – javisstja, det var ju där vi köpte gas ju, minns jag nu! – och blev så glatt överraskade av att hamna i en affär utan like med golv, väggar och tak täckta av allsköns mat och saker från förr och nu. Golvet var i gammal mönstrad kakel, och ingen verkade ha storstädat bland kringelikrokarna där någonsin. Fåglar sjöng i burar längs väggarna, men man kunde knappt upptäcka dem för det fanns så mycket överallt. Bakom en bänk satt en särdeles sympatisk kvinna och frågade ut oss om vår resa medan hon mumsade sötsaker och berättade för alla som kom och gick om hur långt bortifrån vi kom. Hon gissade att vi var på väg till värmen och solen för de hade inte heller haft sommar i år. Men hon sa att solen den har man i sitt hjärta, och det var så sant J. Stället var välfrekventerat och vänligt. Det mest speciella var ändå den smockfulla gårdsytan bakom. Där fanns ännu fler djur. Kaniner, hundar, fåglar och tjocka fågelskrämmor längs väggen. Och en stor lada med vitlök från golv till tak i större mängder än jag sett i mitt liv. Dessutom kunde man slå sig ned och få berömd vitlökssoppa serverad. Allt detta i La petite ferme i Arleux du Nord.

 

En annan gång visade det sig att vi kommit till en vacker stad vid namn Compiègne, där det låg den ena turistattraktionen efter den andra. Slottet i Compiègnes hade varit många kungligheters tillhåll. Husen var gamla och vackra och välbevarade. Och Jean d´Arc hade blivit tillfångatagen här när hon undsatte Compiègnes trupper. Hon fängslades, rannsakades och brändes på bål. Dessutom var det utan för denna historiespäckade stad som Tyskland i en järnvägsvagn blev tvungna att signera fredsavtalet efter I:a Världskriget, och Hitler såg sedan till att fransmännen fick skriva under sin kapitulation i början av II:a Världskriget i samma vagn, som han tog med sig till Berlin. Vad som oroade oss var att uteserveringarna börjat plockas ihop och sommaren verkade vara över innan den ens börjat. Vi har fortfarande efter två månader inte hittat mer än några enstaka sommardagar..

 

Men vi har hittat byn, Auvers-sur-Oise som Vincent Van Gogh levde sina sista dagar i innan han tog sitt liv. Nu ligger han begravd på kyrkogården där med sin bror Theo. Runt om i byn, som är gammalt pittoresk, finns skyltar med Vincents tavlor vid sidan om vyerna han målat av just där.

Jag ville besöka ett konstnärshem i Auvers-sur-Oise som numera är museum; Maison-Atelier de Charles-Francois Daubigny. Öppettiderna stämde inte överens med våra reseplaner. Nyck och ryck genomsyrade plötsligt mig på morgonen då vi skulle vidare, och jag deklarerade att jag skulle besöka de här muralmålade konstnärsväggarna, och kunde komma ifatt Siska längre fram via tåg, buss, liftning. Nuno sa ”sluta” och jag sa ”sluta säga sluta” och så var jag ännu mer övertygad om att det var dags att göra en liten frihetsdemonstration och njuta av äventyr på egen hand några timmar. Våra alltid lika goa grannar på Optimist erbjöd mig att låna en cykel, och så blev det. Jag hade ingen karta men löste det genom att fotografera kanalkartor, turistkartor och busskartor efterhand, så att jag kunde titta på bilderna i kameran för att se vägen till Saint Conflance de Honoronine där vi bestämde att försöka möta upp om två timmar.

Museet öppnade senare än jag räknat med och var inget jätte särskilt att se, men jag njöt av att känna mig hemma i mig själv och mina beslut. Att hinna hitta och cykla de 25 kilometerna var svettigt, regnigt och precis i min smak, förutom för mycket avgaser. Visste bara inte att vägen på kartan i verkligheten var en mindre motorväg, men tänkte att jag alltid kunde spela oförstående turist och cyklade på så att jag blossade för att hinna fram i tid. Floden Oise gjorde en stor krök som jag kunde gena. Kom fram till Seine och hittade en kant som dög att kliva ombord via för att snart svänga ut på breda Seine i motström och skyfall mot Paris. Åkte en bit med Optimist och fotograferade Siska:

(fotograf Michel, en tidigare dag i vackra kanaler:)

Flodvägen mot huvudstaden var kantad av pråmar i olika skick från bottenstående förfall till smakfull lyx. T.o.m. en pråmkyrka med kyrkofönster och kors fanns det. Den här annorlunda båten fottade jag (oj, det börjar regna – hinner inte fixa den bilden nu..) och då kom ägaren fram gestikulerande att vi skulle komma och hälsa på på en fika, vilket vi tråkigt nog avböjde eftersom Paris centrum väntade. Det tog sina timmar att komma in i mitten av staden, och det var en spännande utsikt som växte fram omkring oss. Snart var vi del av attraktionerna och blev fotograferade av hundratals turister på turistbåtarna. Åt ett skrovmål mat – med gogreens perfekt förpackade och välsmakande röda och gröna linser – för att var mätta och redo väl i hamn. Har aldrig förut blivit så iakttagna och fotograferade under en måltid..!

Som jag redan skrivit fångade det oss hur människor inrättat sina liv under de många broarna.

På den här bilden var det kanske mest stöldgods?

 

PARIS,PARIS,PARIS

Vi är framme och vi ligger så perfekt centralt som går att önska, precis mellan Seine och Place de la Bastille, i en hamn vid namn Arsenal, som vi äntrade via en liten sluss med ankor i.

Vi får här betala för längden på Siska Inklusive masten som sticker ut, och räknas som en elva meters båt. Vi är nog tolv meter, men vissa saker vill man helst inte räkna på så noga. Vi ligger ändå otroligt billigt för trehundra kronor natten fyra pers och en hund, med frodig hamnpark, biffiga svarta vakter med en stor schäfer och en ännu större rottweiler – och – resans mest underbara duschar! Mitt i Paris J

 


Responses

  1. Ha ett fortsatt stort äventyr. Sköt om er. Mycket.

  2. heeej Jenny o family, så kul att läsa om äventyren!
    fortsätt upplev livet och var rädda om er. Tavlorna på Marina P blev kanon !! och vi har det bra .. lång honeymoon .. underbart / kram Karin

  3. Hej världens sötaste familj! Jag blir helt varm i hjärtat när jag ser bilder på er. Jag saknar verkligen er jätte mycket. Har förstått hur många människor som följer ert äventyr men tydligen också våra liv, vi som skriver till er. Alla i Kågeröd vet att man är med barn för det kunde man ju läsa på Wennhammars sida… Jag bara skakar på huvudet. Underbart att man kan släppa dagens nyhet här på sidan som jag annars mest tänker är för er. Men men jag måste börja förstå att om man är lärare och dessutom bor i en liten liten håla så har man ögonen på sig från alla håll. Tiago du är den sötaste i världen… Jätte fina bilder. Imorgon ska vi koppla upp datan på skrivbordet och skrivaren till och då ska jag skriva ut hela den senaste berättelsen och lägga mig till ro och bara läsa… Just nu står datan på golvet och man har inte den bästa sittplatsen här. Toppen bra! Jag behöver ju inte köpa böcker, räcker med allt ert skrivande som jag älskar att läsa. Men jag saknar er massor och skulle så humla gärna vilja veta när ni kommer till Portugal så jag kan skicka lite grejer till er. Kramar från Therese.

  4. Jenny
    – Som du kan berätta!!!:)You go girl, we love to follow!!
    Maria

  5. 😀
    jag blir mer och mer avundsjuk på er….vill också resa men kommer aldrig iväg. ska göra en målning o för de pengarna åker jag nog antingen Prag, Amsterdam eller Berlin, kan inte bestäma mig.
    Lägenheten går bra…massa att måla, blir aldrig klar.

  6. Hej pa er allihopa fantastiskt att kunna sitta pa andra sidan jordklotet och folja er resa.Fortsatt att skriva massor Jenny hade dock varit roligt att fa lasa nagra rader fran skipper himself oxa inimellan.Jag hoppas att vi kan traffas nagon gang i host.Sjalv ar jag i Chiang Mai i norra Thailand ,fantastiskt stalle,om atta dagar ska jag flytta in i ett buddistiskt tempel som ligger hogt uppe pa ett berg i narheten av C M och bo och leva tillsammans med munkarna i en vecka det ska bli valdigt spannande.
    L o L Bosse

  7. Hej och TACK mina änglar för vykortet!

    Jag blev så himla glad när Mathias kom in och sa att jag hade fått post från min favorit familj. Han vet vad han pratar om… Idag måste jag planera lite idrotts lektioner för morgondagen. Vädret är riktigt illa och det är som om himlen är helt svart. TRIST! Hoppas verkligen att ert väder är roligare. Jag saknar er som alltid. Kramar från Therese

  8. Bra jobbat med skriveriet o bilderna. Ser härligt ut. Själv ska jag om någon minut ut i natten och köra bil i två timmar runt den fantastiska platsen Teckomatorp.

    Greetings from Torrlösa

  9. 🙂 Underbart med alla som följer med på resan 🙂
    Råkade helt oväntat hitta lite trådlöst nätverk när vi nu stannade vid kanten för att leta efter en affär, och hoppas det håller tillräckligt länge för att kunna lägga in vad jag skrev från första dagen efter Paris. Vi har lämnat Seine i förrgår, och fortsatt genom Canal de Loing. För en liten stund sedan gick vi in i Canal de Briare. Slussarna ligger extremt tätt med någon liten kilometers mellanrum, ibland inte ens det. Vi får nu sköta det mesta själv i dem, eftersom de från och med förra slussen är obemannade med kameraövervakning. Pollarna sitter för långt bort och för högt upp och det händer endel – som jag inte hunnit skriva om ännu. Här är iaf väldigt vackert. I Moret sur Loing som var extra vackert, ställde en svenska ut konst; Gunnel Götesdotter – inte en aning om vem hon är, men kul överraskning. En massa berömda konstnärer hade varit där och målat före henne. Och jag har oxå börjat hinna måla lite nu – känns gott. Ok. Nu ska jag försöka lägga in ett nytt inlägg. Kram!

  10. Ja ja ja
    Skipper har inte så mycket tid ju….
    Men jag ska prova att vara lite mer med.

    The Skipper


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: