Skrivet av: dreamalive | augusti 9, 2007

intryckssortering. jenny

Jag = 35 år och 2 månader gammal idag.

Behöver sortera senaste tidens intryck…

HUNDAR (viktigt i mitt liv)

Först – såg en total tiopoängare i blandras-resultat i Belgien. Helt uppslukad i hänförelse och utan skam i kroppen när jag stoppade ägaren och frågade vad det var!? Den såg ut som den mest perfekta drömkramgosedjurnallebjörn in i minsta detalj. Svar: En Akita Inu och Sankt Bernhard korsning! En stooor Akita, poängterade husse. Den var så där fyrkantig i kroppen och kramdjurs-knubbig i ansiktet som en Akita, och nästan helt i den krämfärgade varianten. Samtidigt hade krämfärgen fått en ton av det varma röda från Sankt Bernhard och lätt, lätt toning av vitt på tassarna plus lite, lite ljusare och mörkare i ansiktet. Pälsen var alldeles jämnfluffig och mjuklurvig över hela kroppen…! Helt underbar! Och stor. Tio år gammal fin herre som nonchade Spirit-mops helt.

Sedan – Från den så naturliga hund-acceptansen i Danmark, märks det nu stor skillnad. Tyskland var också hundtätt och verkade älska sina hundmedborgare. I Danmark fanns det på vissa platser gratis hundbajspåsar strategiskt utplacerade. I Tyskland verkade folk inte lika noga med att plocka upp – som att det var självklart att inte göra det. I Amsterdam i Nederländerna var tonen mer skarp, och otaliga var skyltvarianterna med förbud att bajsa om man var hund. Det låg gott om hundbajs på gräset längs trottoarerna. Vissa skyltar signalerade t.o.m. att det var förbjudet för hundar att bajsa på trottoarerna, men att gräset vid sidan om var helt ok, så till den grad att jag misstänkte att gräset fanns med i stadsplaneringen just för detta ändamål.

Det gick upp ett kultur-ljus för oss när Nuno fick en flashback från sin barndom om att inte gå på gräset. Normalt för mig handlar ”trampa-inte-på-gräset-skyltar” i Sverige om att skydda gräsmattan från nötning. Nuno mindes att i hans värld lärde man sig som barn att hålla sig borta från gräset – för att det fanns bajs där. Vilket förklarar en av anledningarna till att jag blev ufo-förklarad i Portugal. Jag uppsöker gärna gräsplättar och sätter eller lägger mig på som den självklaraste sak i världen.

I Belgien blev läget ännu skarpare och av skyltarna att döma vore det bättre om min hund överhuvudtaget inte existerade. Förbjudet inte bara att bajsa – och kissa – utan även att ens passera. Aldrig har jag varit så demonstrativt stolt med mina bajspåsar som här. Hittade ingenstans att slänga dem och sopgubbarna ville inte ha dem i sina tunnor utan skickade mig vidare. I några blomkrukor vid en port stod det skyltar med miniföreläsningar om hur ouppfostrat det är att låta sina hundar kissa på krukor. Kontentan av alla dessa förbud verkade ganska tydligt vara att folk gjorde precis tvärtom och lät sina hundar ”pissa på” det hela. Och då var det ändå, med bilder så tydliga att barn skulle förstå det, på skräpkorgarna teckningar med hur man fick betala böter om man skräpade ner.

I Frankrike har jag ännu så länge inte sett till särskilt många hundar. Några små bjäbbiga saker i någon bil och några outsiders i på parkbänkar med sina hundar. De som valt punkvägen här verkar ha med ett helt gäng hundar i livsstilspaketet.

Det om hundar.

Ja, och om någon undrar; så är det mycket vanligt med hundar på andra båtar vi möter.

Nu mer specifikt om vår kära Spirit:

SPIRIT (Black Spirit och tusen kära namn till)


Spirit är vår oändliga kärleksmaskin.

Lena rekommenderade mig att på seglingsresa ha med en röd keps; som den som vill markera behov av att vara ifred kan sätta på sig. Och Lotta gav oss ett fint hjärta i rosenkvarts i ett halsband att hänga om halsen, när någon vill visa att han/hon behöver extra mycket kärlek den dagen.

Eftersom vi har Spirit har vi inte behövt någotdera. Men ibland sätter vi på Spirit halsbandet så att det kan laddas upp med kärlek, för han är vår batteriladdare och kärleksladdare. Vet inte hur vi skulle klarat oss utan honom. Han är alltid full av kärlek. Vill vi gosa så finns han där, och vi leka så finns han där. Alltid lika delande och närvarande. Han delar ut morgonpussar, middagspussar, kvällspussar och godnattkramar. När vi seglar är hur vi mår och var vi är det viktigaste för honom. När vi kommer iland – är flickor det viktigaste för honom – och han vill alltid dela sin glädje över markens fröjder med oss. På stränderna får han till våra förtjusta skratt och rop fullständigt frispel och far runt i högsta fart med vattnet stänkande om honom och med svansen som roder i svängarna. I Blankenberge upptäckte han i vår enda riktigt,riktigt varma sommarkväll hur hjärtat spritter extra vid att rusa rakt in i en måsflock på stranden när solen gått ned och allt skimrar i magiska färger.

SOL

Det var vår varmaste dag. Vi trodde den var början på många fler, men nu är det kallt igen. Därför ska jag extra mycket älska den dagen tills det kommer fler. Vi lämnade Scheveningen, Nederländerna, tidigt på morgonen innan solen gick upp. När vi rastade Spirit innan var oron större än privat-censuren tillåter mig beskriva.

Vi kom ut på ett blankt hav i en magisk stålblågrå färg.

Och sedan bara fortsatte dagen att vara perfektion. Vågorna var lagom, vinden var lagom och solen var gassande. I den här familjen är det jag som älskar värmen mest. När de andra tror att de ska dö av värmeslag i bilen och flyr för sina liv till is och skugga sitter jag kvar och njuter. Min bil är min bastu, och de två viktigaste knapparna i en bil är för mig värmeknappen samt musikknappen. Jag kan som ingen annan njuta av att sova i en sovsäck i stekande sol. Ja, alltså – solvärme makes my day. Och den här dag var precis så som jag sett framför mig en dag på havet! Ä-n-t-l-i-g-e-n var det så varmt att jag kunde ligga på fördäck och njuta.

Jag började numera ovan vid värme att försiktigt plocka av mig klädesplagg. Och till min ivriga lycka blev det bara varmare och varmare och allt plattare hav. Jag kikade mig noga om kring horisonterna. Förhorisonten, styrbordshorisonten, babordshorisonten och akterhorisonten – kusten var klar! Av med kläderna! Ja! Rusig lycka! Det är så här jag hade tänkt mig segling! Naken i solen! Ja, okey, jag hade föreställt mig stormar också, men de fantasierna var inte lika magiska i verkligheten.. Somnade i solen på fördäck.

Älskar solen mer än den någonsin vet. Allt blir vackert och lätt när den finns med sitt ljus och sin värme. Vill inte leva utan den. Längtar efter den varje dag. Njuter av den varje stund.

När jag vaknade låg det ett band av skum och vågor inte alls långt borta. Konstig syn. Vi seglade parallellt med grundare vatten och nya strömmar. Hade jag varit lite snabbare att då få fram kisstuvorna jag plockat till Spirit hade jag kanske haft större chans att få honom att kissa uppe på däck. Men vi måste ändra kurs och kom in i guppigare vatten med mycket stänk och gungningar och Spirit knep ihop och vägrade tänka på att kissa, så jag satt snart där framme själv, och tittade på de nu blötslokande små plantorna i stänket.

Som tur var gick resan snabbare än långsamt och vi kom fram i trettioengradiga varma vindar klockan åtta på kvällen till Belgien. Vi hade skippat 24 timmars resa direkt till Frankrike – skönt nog. Men det var ändå 15 timmar som Spirit höll sig, och det känns definitivt inte bra, så till nästa gång får vi hitta radikalare lösningar med någon som kissar på däck före Spirit. Nu behöver vi inte tänka på det förrän i Medelhavet. Längs de franska kanalerna får vi gå i högst 3,5 knop och det är så gott om slussar att barnen och Spirit kan följa oss till fots längs kanterna när de vill.

RÄDSLOR (Bara kom!)

Hmmmm… Det har varit mycket rädslor för mig som försöker leva efter att inte basera några val i mitt liv på rädslor. Väldigt jobbigt. Väldigt mycket jobbigt.

Jag tänker landa nu med fötterna nära jorden igen i den franska myllan, som är mer stenig än mullig. Får se vad det blir av mig. Tror det har hänt något med mig. Tror att när jag mötte rädslan så mötte jag också modet. Trodde jag vandrat orädd på land förut, men nu känns det helt annorlunda, och jag förstår att det är så här det känns när man blivit av med en massa rädslor man inte visste man hade. Efter första landstigningen redo att kyssa jorden efter att ha varit på havet, så hade jag gladeligen blivit våldtagen bara jag var på land – so what!? Bara jag var på land!

Nu när jag är här vid Nordsjön och vid stränder som så många tusentals människor dött på under ett så fasansfyllt krig, nu tänker jag på att det finns många rädslor kvar att möta. De soldater som kom hit för att genom Nordsjöns vågor kliva in i sin kanske första dag i krig, de måste precis som jag på morgonen varit helt på det klara med att det här kunde vara sista dagen i deras liv. Och det som låg framför dem var så mycket blodigare än det som just nu ligger bakom mig. Så jag tycker inte jag kan ömka mig mer, utan håller tyst nu om hur tufft det varit på Siska på Nordsjön.

”Mastery of fear” är en utmanande resa att påbörja och jag är full av känslor och tankar kring min resa. Jag var nog främsta anledningen till att Nuno valde bort Biscaya för nu, och ändå var jag den sista att släppa det målet. Jag är missnöjd med att inte ha klarat det. Det hade varit häftigt att klara det. Då skulle jag varit riktigt stolt med mig själv. Det känns för dj-ligt att avmasta Siska. Vemodigt och hjärtrispande.

TYCKT OM ATT RESA

…har jag alltid gjort. Speciellt nuvarandet i att stå i en vägkorsning och i stunden låta det bli höger eller vänster. Lockelsen i att fortsätta runt en krök till, och en till. Njutningen i att sova under ett nytt träd varje natt med okända faror och tillit till det goda. När jag möter en människa vet jag inte om det är för en kort stund eller för resten av livet, och överallt är det fullt av sådana människor och möjligheter. Jag är på resa och inga måsten finns.

Erkänner att jag är fascinerad över hur den här resan som var sagd att inte ha några planer, fick så många planer, och nu bytt ut dem helt. Vi vet inte ens längre om vi kommer att komma till Portugal. Vi vet inte alls om vi kommer att komma någonstans. Och ju långsammare det går ju nöjdare är jag. Nuno är inte riktigt där där jag är, men lite närmre har han kommit på sistone. Han oroar sig mindre nu. Ändå är de så att när han oroat sig minst är när vinden blåst med högst styrka i Siskas segel. Då är han hemma och lycklig och fri. Jag hade velat dela den lyckan och frihetskänslan med honom. Och har inte lyckats. Men lite närmre har jag kommit på sistone.

Jenny


Responses

  1. Hej igen,

    Oj vad jag längtar ner till Europa….. Här i Stockholm är det ganska varmt men jag har redan börjat frysa och det är bara början. Jag bävar för vinter… brrr. Vi hade en trevlig tur i Göta Kanalen, utan vågor och med mycket sol. Väl hemma blev jag bara trött, så mycket att ta hand om och tänka på. Längtar till båten och enkelheten, värmen och alla underbara människor vi mött. Har startat jobbet med tre dagars kurs i NVC, tur det, att få möta alla dessa fantastiska människor känns så bra, så bra. Kändes vemodigt att abvsluta kursen (det var sista gången), vi har träffats, gråttit och skrattat ihop i ett helt år och nu är det slut?
    Hoppas att det går bra för er, det är ju VARMT i alla fall. Massor med kramar från oss i Stockholm.

    Alicja


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: