Skrivet av: dreamalive | juli 28, 2007

Frisiska öarna

FYRA METER NER

Allt som syns av Siska när det är lågvatten i Norderney – Masten (den med maststeg)+ grannarnas master:

Spirit var inte lätt att hjälpa upp och ner. Det var med fara för livet vi bar honom med ena armen och försökte flytta den andra handen från steg till steg på stegen upp. Sedan han sprattlade i Fredericia och jag ramlade har han varit stilla som en mus och stel som en pinne, med alla klorna utspärrade som en skrämd katt. (En mudi är många djurarter i samma paket ;-)):

Ok. Ligger på havets botten och skriver bland musslor, krabbor och tång medan jag kittlar Tiago som vägrar göra sitt skolarbete. Det är fyra meter upp till kajkanten, och vi har sovit knappt i natt eftersom tidvattnet hela tiden rör oss upp eller ner längs de skrovliga kanterna. Till vår glädje har vi återigen blivit grannar med Michel och Nadja på Optimist. De var redan här när vi kom hit ett dygn efter dem, och skulle då fortsätta vidare. Efter en timmes försök där ute vände de, kom tillbaks, och förtöjde längs med oss eftersom hamnen redan började bli överfull av segelbåtar som sökte skydd från kulingvindarna. Det gick inte att komma ut. Sedan kom det fler. Och fler. Nu ligger vi närmst en kant som egentligen är för större skepp; betong full av vassa små vackra snäckor. Och utanpå oss ligger fler båtar förtöjda mot oss. Bild med Nuno på Siska och Michel på Optimist, 3meter ner:

Orolig natt eftersom vindarna fick fatt i de större båtarna som drog i oss, och senare när vinden vände; pressade oss mot kanten. Blev inte mycket sömn den natten. Var sjätte timme är vi längst uppe vid kajkanten, eller längst nere på botten stadigt stilla i bottendyn. Fyra gånger per dygn. Däremellan ett glidande och vaktande längs kanterna, flyttande av fendrarna och åtstramning eller lösgörning av linor.

Ganska spöklikt att stå på botten mitt i natten med blöt droppande tång och ostron som stöter ut långa vattenstrilar, som en fuktig levande vägg medan vinden tjuter i alla vajrar i hamnens båtar. Det ljudet gillar jag. Tjutandet av vinden i kombination med hamnens trygghet. J

 

SAMMANFATTNING

Resan hit till Norderney var ….hmm, försöker hitta ord… inte att leka med..!

Har redan skrivit om allt en gång och förlorat tutti i den där hungriga euro-ätande osympatiska datorn på hamnkontoret..! Skriver på Word nu på min lappie och sparar till nästa tillfälle till internet uppkoppling. Vi har verkligen noll koll på annat i världen än vindarna och vädret omkring oss. Vädret. Vädret är helt ur sitt vanliga spår. Andra seglare här som gör turer i trakterna sedan åratal har aldrig varit med om något liknande i väderväg så här års.

Igår hade vi kuling på vägen hit från Wangeroore.

 

MOTORPROBLEM

Vi kom till Wangeroore som har nationalparksstatus med mycket skönhet, via en sjösjuk resa från Cuxhaven. Jag tvekar att tala illa om vår motor, därför att varje gång den inte bara är den långsammaste motorn på de sju haven, utan dessutom Lägger Av (!!!), varje gång inser vi hur grymt beroende vi är av att den ska fungera, och att vi Älskar när den gör det – fungerar! När vi kommit ut ur Cuxhaven en tidig morgon – den 19:e juli- så hade alla andra morgonpigga redan passerat oss, när de lite tröttare nosade oss i aktern, och de allra-allra piggaste på väg mot norr delade passagen i kanten av farleden med oss. I farleden gled giganterna, titanerna, med ena sidan i morgonsol och andra i skugga. Då började motorn Tjuta. Som värsta inbrottslarmet! Så där så att det skär som skalpeller genom allt mellan öronen, och man inte vet vad man ska göra av sig själv. Och vad vi skulle göra var ett dilemma. Helt klart ett dilemma, av akut behov att lösas. Vi gled okontrollerat in i farleden eftersom vi hade varken strömmarna eller vindarna på vår sida. Men efter storbråket vi kommit vidare ur, var vi mer överens om min tillit till Nunos förmåga, och med is i magen meckade han efter mycket tjutande oss ur det hela. Troligen något som sugits in i avkylnings-systemet så att motorn blev alldeles överhettad.

Nu har motorn svikit för många gånger för att vi någonsin känner oss helt trygga med den. Jag får flash-backs från när jag hade en skruttomobil med sjutton olika specialare bara för att överhuvudtaget ta sig in i den och starta den. Samma klump i magen. Samma sax i magen. Och samma påse i magen. Vikten, eggen och tomheten. Sten-sax-eller-påse-leken på allvar, hela tiden. Känslan av osäkerhet – ska jag klara det idag eller inte? Kommer medgång att vändas till motgång nästa minut? Det är befängt att oroa sig för det som inte hänt, men desto svårare att låta bli när det hänt alltför många gånger.

 

MÄKTIGHET, SJÖSJUKA, SKRÄCK

Det blev väl mycket nerver för mig, och när jag gjort allt som jag måste göra dedikerade jag mig åt min sjösjuka. Barnen var oxå sjösjuka. De upptäckte liksom Spirit att stället det gungar minst på är golvet, och där låg de i flera timmar. Det var en lång resa till Wangeroore, och tufft men slutligen befriande att komma in i hamnen.

Nästa morgon, den 20:e juli, lämnade vi tidigt den skyddade hamnen för att möta Nordsjön. Det var ett möte som tog mig en vecka att hitta ord till (skriver i efterhand nu).

Nu vet jag vilken känsla jag upplevde den dagen – Skräck.

Jag var taggad, riktigt taggad, på mötet som började när tidvattenströmmarna krockade med starka kulingvindar och stora vågor med dyningar som rullade in långt utifrån någon storm. Det var då vi kommit ut ur ström-passagen för att vända söderut och sätta segel. Nuno förankrade sig i säkerhetslinan och lämnade mig ensam vid rodret för att få upp seglet. Och när Siska skar, rammade eller red vågor på 2-3 meter satt jag där fastklamrad som en vanvetting och parerade. Jag skrek inombords och viskade krampartat i sittbrunnen. Formade ord ut i luften, men sa nog mest bara –hjälp, hjälp, hjälp. Eller ”help”… jag tror jag sa det på engelska… Det gick inte att höra varandra och jag var helt utlämnad att fixa det själv. Det gjorde jag, och det var Mäktigt. Rorkulten i min högerhand vibrerade av kraft, och med min vänsterhand höll jag mig fast för att inte tappa bort Siska. Den mäktiga känslan det är, kan jag personligen bäst jämföra med att sitta på en hästrygg i full galopp och känna kraften under sig, samtidigt som man genom vind-tåriga ögon ser musklerna jobba. Nedåt syns en fors av ben, jord och gräs som rusar samman i ett myller av hastighet. Och i händerna håller man kontrollen av den framåtgående kraften som lever ett eget liv av lust att öka, öka. Liv som pulserar i total närvaro. Skillnaden var att på en hästrygg har jag känt mig trygg och med kontroll, med en segelbåt i mina händer kände jag ingen trygghet what so ever.

Det värkte i min högerarm, och jag tänkte en malplacerad tanke på att det var ju bra träning för axelmuskeln. Plötsligt såg jag inte Nuno, och hade inte sett honom på ett tag. Jag kastade en snabb sökande blick bakåt genom skummet, vågorna och kaoset utan att andas. Jag kunde inte se honom. Jag var rädd att jag förlorat honom och den rädslan högg mig i magen. Jag klarade vågorna för jag hade inget val. Kanske t.o.m. skulle jag ha klarat att rädda min man ur de då ändlösa vågorna?

Ett möss-klätt huvud dök upp bakom masten, och jag fortsatte kampen genom ovädret tills kapten kom tillbaka och tog över.

Vi hade lämnat Cuxhaven plötsligare än vi tänkt och matförrådet var knapert förberett, vilket inte blev bättre av att Wangeroore var ödsligt och butiksbefriat i hamnen och vi anlände sent. Wangeroore-morgonen, den morgonen, åt vi ingen frukost. Och när det var dax för lunch var vi så illamående att ingen hade förmåga varken att tillaga eller äta någonting. Jag tror detta varit enda dagen vi haft medvind, och då hade vi det med besked, så vi anlände Norderney tidigt på eftermiddagen. Då var jag inte längre taggad. Efter kraftansträngningen på morgonen satt jag med Nuno och kände hur min hjärna var tom på blod, och vad som var kvar var Svart. En dag till där Nuno var mestadels ensam vid rodret. Jag låg därinne och orkade ibland vända blicken ut för att se honom sjungande och dansande i stormen med musik från iPoden i örat. Sedan, i sista minuten för att inte störa mig, blev jag utkallade för att hjälpa till in i den strömmande passagen. Då nyktrar man till snabbt. Ironiskt att se de breda stränderna fulla av lugna turister när man själv vidsidanom är i fara om man kommer för nära stranden. ”Vad gör jag här?”- tanken kom inte för första gången den dagen..

Jag är totalt fascinerad av hur olika världar kan tangera varandra, röra vid varandra, och vara helt väsens-skilda.

Det händer överallt hela tiden. På McDonalds händer det. T.ex. Vid ena bordet sitter lyckliga familjen med glada friska barn som uppför sig enligt konstens alla regler medan de talar vänligt till varandra om trevliga saker. De har haft en strålande dag och ser framemot en soft kväll i goda vänners lag. Det finns inga problem, bara utmaningar. Vid det andra bordet sitter trasiga familjen med sura gnälliga barn som skriker och gör allt tvärsemot medan de anklagar varandra och gör högljudda scener. De vet inte när de hade en bra dag senast, och vet att till kvällen blir det inte bara värre utan troligen brakar loss totalt. Det finns bara en önskan; att det tar slut nu till vilket pris som helst. Och de sitter där bord vid bord, så nära att de skulle kunna röra vid varandra, men de lever i världar så långt ifrån varandra att det skulle krävas år för dem att byta plats, om någonsin.

För mig var det en mås. En ung mås, för den var gråspräcklig. Den guppade fridfullt på vågorna utanför Norderneys strand. På babord-sida såg jag den, bara någon meter bort, i sin lugna trygga värld. Samtidigt var jag uppfylld av skräck när jag återigen satt ensam vid rodret utan kontroll. Varje gång jag blir tillsagd att gå upp i vind, för att Nuno ska ta ner seglen, varje gång blir det kaos och panik i min värld, för det blir fel, fel, fel, och jag kan inte, kan inte, kan inte. Jag såg måsen vid sidan om i sin ro, jag såg Nuno framme vid masten kämpande med seglet och skrikande åt mig, jag anade barnen nere under däck i mörkret samtidigt som jag var totalt medveten om dem och om att båten plötsligt lutade så mycket att vi nästan stod på sidan. Jag hade gått upp i vind och sedan, alldeles lite för mycket gått ett steg för långt och tappat kontrollen över båten när Siska svängde över så att det inte längre gick att styra. Som jag vet Nu, är rodret meningslöst utan att vi gör fart. Farten via vinden hade jag tappat bort i manövern, och farten från motorn var som att viska i motvind med de tidvattenströmmar på 5 knop vi befann oss i. Vad Nuno skrek till mig att göra var grekiska och min enda tanke var fastlåst i skräcken att Siska höll på att välta där vi drev okontrollerat med vågorna inslående från sidan. Att släppa det grepp jag hade om kanten mot himlen fanns inte, även om Nuno ville at jag skulle genomföra något därnere vid mina fötter i riktning botten. Det fanns inte i min värld någon förmåga att hantera situationen. Måsen lyfte med en förnärmad min och flög femvågdalar längre bort.

Jag skriver ju detta, så ni vet att vi inte sjönk. Fråga Nuno hur det gick till. Barnen var inte särskilt imponerade, varken av mig eller min skräck. Men jag vet att jag inte är helt kocko för under den färden hörde jag anropen efter räddning av andra båtar via VHF-radion som är på under varje resas gång. Det var en dramatisk dag på Nordsjön för fler än mig.

PRIORITET TRYGGHET, OCH GLÄDJE

Fiskebåt på lugn grunt vatten:

 

Här någonstans nådde Nordsjön Nunos gräns för vad han är beredd att göra med sin familj. Resandet över vatten var inget nöje för någon av oss så här. Han som förut aldrig oroat sig för att ge sig ut på havet, höll på att sjunka av vikten av ansvar och oro för oss. Vill inte försöka sätta ord på Nunos tankar och känslor. Kort och gott: Från och med Norderney ändrades reseplanerna till ett lugnare tempo på tryggare vatten.

Vi var en dag på stranden. Vi bunkrade upp med varierad mat och färskvaror för några dagar framåt, och vi gjorde oss redo för att gå på insidan istället för utsidan mot Amsterdam. Jag tappade vår enda lilla spegel i golvet, och trots att jag inte tror på vilket skrock som helst, så var det med lättnad jag såg att den höll i glaset. Ramen gick av, men Tassa kunde laga den. Precis när vi skulle ge oss ut på vårt nya idylliska seglingsliv så började det åska och himlen svartnade. Alla väderleksrapportörer sa emot varandra, och vi kunde inte fatta hur motgångarna kan vara oss så oupphörliga. Vi tvekade. Ännu en gång. Helt oberäkneligt det här med när man tror att man ska segla ut, i förhållande till när man verkligen gör det. Vi gjorde det.

 

Jag tänkte på brevet på bloggen från Malin jag läste precis innan vi åkte. Saknade, så klart. Tänkte på allt som händer där hemma som jag inte vet om här. Och tänkte på orden om att ”vi säkert hade det underbart”. -Nä, det har inte varit mer plus än minus. Men vi ger inte upp.

 

GRUNDARE VATTEN

Märkligt att segla på insidan av Frisiska öarna. Du ser ett vidsträckt hav omkring dig i alla riktningar, men endast markerade slingriga rutter har djup nog att passeras, resten är dolda sandbankar med enorma mått. Eftersom passagerna flyttar sig är de inte märkta med tunga bojar utan mer lätthanterliga kvistar. Ser lustigt ut.

Så vi slingrade oss fram till Greetsiel, och lyckades samtidigt slingra oss undan de dova ovädersmolnen med stor tursamhet. Jag är bra på att läsa kartan och var under den här färden tryggare än Nuno i min tillit till att det skulle gå bra.

Greetsiel var och är pittoreskt på hög turistnivå. Goda bröd och bakelser hade de oxå J. Ralle ringde! Kul överraskning J. Vi seglade vidare nästa dag. Samma sorts segling som dagen innan. En säl tittade upp och följde oss med blicken några minuter. Vid ett tillfälle hjälptes vi alla åt att sakta treva oss fram med hjälp av eko-lodet, och när det bara blev grundare och grundare svängde vi tills vi hittade vägen ut där djupet ökade igen. Än hade vi inte gått på grund!

 

NEDERLÄNDERNA

Kom fram till Delfzijl, Nederländerna, sent på kvällen. Hade svårt att begripa oss på hur det fungerar med slussar, kanaler och broar där. Slutade med att vi lagligt eller olagligt förtöjde vid baksidan av ett sjavigt industriområde, och kröp ur våra plaskvåta kläder under tak och forsande regn.

Nästa dag var idag, även om det känns som en vecka sedan. Natten hade varit för oss märkligt lugn utan tidvatten, vågor och alla hamnljud. Vaknade med lukten av gödsel i näsborrarna, nästan lika hemkärt som lukten av nybakta bullar J. Vi stack iväg så fort vi bara kunde på morgonen för att inte riskera en utskällning. Hade Eemskanal för oss själva länge och väl. Tredje dagen som jag höll i rodret nästan lika självklart som Nuno. Har fortfarande lite svårt med koordinationen av höger och vänster och rodret tvärtom – särskilt idag när jag styrde med vänster hand istället för höger. Petitesser som endast de som är lika maskineri-efterblivna som jag förstår vidden av.

I Groningen stoppade vi för att proviantera och fylla på vattenförrådet. Det blev barnens första egentliga möte med Nederländerna, och naturligtvis tornade en välförsedd sex-shop upp sig runt första hörnet.. De fick med öppna munnar en snabblektion i skillnader på Sverige och Holland.

 

ONORMALT VÄDER

När Siska lämnade vilan i hamnen i centrum började det regna. För att ta sig igenom Groningen ska ca femton broar öppnas och stängas, och det hanterade vi när plötsligt regnet förvandlades till piskor med stor vindhastighet och förrädiska kastvindar. Den första kastvinden vände Siska helt om, så att vi fick kämpa för att snurra henne på rätt kurs igen bland alla husbåtar längs kanterna. Och en annan kastvind lurade upp oss på vårt första grund. För att komma loss fick jag och barnen ställa oss allra längst fram i fören medan Nuno trixade med motorn i backläge. Uppe på däck var jag och Nuno alldeles förfrusna där vi för femtielfte gången sedan Sverige gick i motvind med en nästan chanslös motor. Vi kunde inte tro det var sant vad vi upplevde! Det var inte ens en höststorm mitt i högsommaren – det var en vinterstorm!! Fiskare som suttit fridfullt längs kanalkanterna med sina tält eller stora paraply kämpade för att rädda vad de kunde, korna vände bakarna åt vinden med pinad min och trädkronorna kastades fram och tillbaka. Vi tog det säkraste kortet och gick in i en hamn till slut. Kände tacksamhet att vi inte var ute på Nordsjön, och hörde på radion att livräddningsbåtarna haft fullt upp därute.

Vet inte om vädret är lika crazy där hemma?

 

Jag har ångrat mig. Jag vill hyra en flodbåt i Indien istället. Eller snöar det där?

Jenny


Responses

  1. Olá a todos!

    As fotos estao lindas!

    Por aqui este fim de semana está imenso calor, quase 40 graus!!!!

    Até que enfim apareceu a Jenny nas fotos!

    Já ponho o pé no chão e posso calçar-me o que nao fazia há mes e meio! Ufa!

    Beijocas para todos com saudades!!

    Sara


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: