Skrivet av: dreamalive | juli 18, 2007

Danmark – Tyskland

 

Måndag

HEEJ
Solen skiner och vi lever gott i Cuxhaven, Tyskland, vid Elbes utlopp i Nordsjön. Vi är flera stycken svenska seglare här i hamnen som väntar på att vindarna ska blåsa rätt i kombination med tidvattnet. Vi hade tänkt segla hit i söndags, men när en värmebölja la sig som ett svettigt täcke över den knökfulla hamnen i Brunsbuttël på lördageftermiddagen, då kände vi oss alla fem snabbt sugna på vindar och nya vatten och drog hastigt ut till slussen, ut ur Kielkanalen.
Har inte haft Internet sedan i Danmark. Blir mycket att komprimera här nu.
DYVIG
Den 9:de juli lämnade vi Dyvig efter nästan 2,5 veckor där med reparationer, regn och goda minnen av nya vänner.
På fredagen den 6:e juli (behöver strukturera upp datum och händelser i mitt huvud och i skrift), då följde jag och Nuno med Peter till ett föredrag han höll om sin fem år långa segling runt jorden. Peter lånade sin pappas segelbåt över sommaren och skulle lämna tillbaka den efter 2-3 månader, men kom hem 5 år senare.. J Det var klassisk diabildsvisning och en väldigt uppskattad äventyrsresa, berättad med värme, humor, och i dess mest positiva betydelse; barnslig inlevelse i en aldrig tidigare skådad värld, oavsett hur många andra som förut sett den. Peter håller egentligen inga föredrag längre, men när det här sköna gänget önskade en repris så gjorde han ett undantag, och vi fick äran att följa med som gäster. Där var de så gulliga att de sjöng en visa på svenska, för vår skull, och jag var så känslosam att jag blev alldeles rörd av att sitta där och delta i ”Höstvisa” av Tove Jansson, Mumintrollens skapare. Allt det här hände för länge länge sedan, men jag kan inte lämna Dyvig utan att igen berätta hur härliga och vänliga och hjälpsamma människor vi mötts av där. Sista dagarna målade jag en tavla till Peters barn; Erik och Daniel. Så här blev den:
Och här är en bild på Peter och Nuno vid Siska:
SØNDERBORG
När vi gled ut ur en av Danmarks finaste naturhamnar gjorde vi det med ett Aries vindroder på plats i aktern, och under blå himmel. Tiago och Spirit håller utkik i fören efter nya äventyr:
Nuno var jublande glad när vindrodret fungerade och skötte styrningen av kursen mot Sønderborg. Det var en kort och skön resa med omväxlande friska vindar, regndroppar och sedan vindstilla i solen. Såg ett vikingaskepp oxå🙂
Vill tacka Karin som gav oss perfekta fleeceplädar till resan . Tack! Välanvända! Här runt Tassa framme i fören:
I Sønderborg skulle vi under en uppfällbar bro; kom i god tid, lät bli att hetsa på gasen längst fram, beaktade föreskriften om långt avstånd till övriga båtar, och blev omkörda av alla så att bron stängdes mitt framför näsan på oss. Dagen var så perfekt att det gjorde inget, och efter nästa öppning gled vi in vid huvudgatan längs vattnet och förtöjde.
Nästa stopp var vid makalösa mega-glassar som vi firade vår toppendag med. Sønderborg har vi vandrat runt i kring centrum, och den som frågar mig får gärna veta att jag tycker där är Jättefint! Smakfullt och omsorgsfullt genomtänkt även i minsta gränd.
I de klara vattnet simmade även här ett svan-par, och jag, Tassa och Tiago är numera helt fast i förtjusning över dessa djur. Spirit delar inte vår förtjusning. Och Nuno kan inte begripa varför det är Svanarna på mer än hälften av alla våra foton..! Jag ska bespara er hela samlingen, men här är iaf två till:
På kvällen när jag och Tassa var ute och gick med Spirit, hittade vi oväntat en rökande snubbe vid en bänk. Och så här såg det ut när hon kom på sin pappa med att röka, vilket han lovat sluta med:
THE TASSA-CAUGHT-NUNO-SMOKING-SERIE
DAGEN TILL KIEL
…var hemsk. Tyckte jag. Det började fint, och vi tycktes ha turen med oss eftersom åska, blixt och horisontella mörka moln-massor hela tiden var vid horisonten, men inte vid oss.
Till slut så hamnade även vi i dem. Naturligtvis. Nu har det redan gått exakt en vecka sedan dess, och det av naturen inbyggda överlevnads-systemet i kroppen har raderat längden av timmarna i rädsla och illamående för mig. Allt jag minns är tre saker. Och jag är inte ens säker på att jag minns dem i rätt ordning. Tre gånger trodde jag det var slutet. Nuno har ingen aning om vad jag pratar om. Men jag var rädd rädd rädd.
  1. Nuno går fram i fören och grejar med seglen som måste ändras när ovädret slog till. Någonting går fel, Nuno svär. Jag ser en helikopter vid horisonten och tänker att fler är illa ute. Barnen och hunden är under däck, och jag förbereder mig för det värsta. Faller Nuno i så har jag inte en susning om hur jag ska rädda livet på oss. Biter ihop och tar mig fram till Nuno i fören för att hjälpa till med seglen. Regnar och stänker och skakar och dunkar. Jag får inte panik, jag försöker hålla Nuno lugn genom att vara lugn. Till slut antar jag att det löste sig, för nästa jag minns är att jag kryper ner med blöta kläder under täcket. Illamående och rädd för att jag inte visste hur jag kunde rädda mina barn, försvinner jag in i glömskans sömn för att slippa tänka, slippa inte veta.
  2. Vaknar då och då av det obehagliga dånandet av ljudet från bommen som slår över till andra sidan och allt smällandet från segel, vajrar och skrovets dunkande i vågorna. Det droppar in vatten från fönsterna. Allt som inte är välstuvat far från ena sidan till andra. Tassa kör samma lösning som jag och sover i kojen bredvid. Tiagos lugn störs bara av att vågorna inte är tillräckligt höga för hans smak, och Spirit är tystare än någonsin. Varje gång bestämmer jag mig för att jag inte står ut med att vara vaken, och väljer sömnen igen. Ända tills det där sköna suset av sömn som gör att allt annat tonas bort i fjärran, slutar infinna sig. Suset lyckas inte dämpa knakandet i skrovet, vibrationerna ner genom masten som går genom däck och ner i golvet vid sidan om huvudkudden, eller ljudet av seglens smällande i vinden. Förbannade mig själv att jag satt mig själv i den här situationen med mina barn. Inte våra barn längre. -Mina barn. Tvivlade starkt på om min man var någon att räkna med. Och om jag var en idiot som litade på honom. Kunde inte längre gömma mig under täcket, och tvingade mig upp.
  3. Nästa minne jag har är att vi närmar oss land i ett allt trängre sund med grund. Och då är det plötsligt inte alls långt till ett grund precis babord (måste fortfarande tänka efter, men babord är vänster) om farleden (full med stora fartyg). Det funkar inte att styra upp oss med seglen, minns inte varför, så motorn ska snabbt igång. -…Och startar inte! Jenny = Panik. Tredje gången den dagen jag trodde det var slutet. Minns inte mer.
Men på något sätt fixade Nuno det, och efter elva stundtals plågsamma timmar (för mig) kunde vi angöra bryggan i Holtenau vid Kiels utkanter, just där slussen till kanalen börjar. Vi kom så sent att trots mycket rundvandrande lyckades vi inte hitta något ställe med färdig mat att inhandla. Jag stupade i sängen och har inte en aning om vad de andra åt, men åt gjorde de, medan jag sov. Jag tillagad något till oss där ute på havet, men priset för det har varje gång varit att jag blir illamående av att stå så länge under däck med fokus på matlagning medan allt gungar. Ett ömsesidigt tröttnade på varandras kapacitet har här, bl.a., sitt ursprung. Jag anstränger mig, och Nuno tycker inte jag gör något, och inget blir roligt. Men mer om det senare. Ville bara ge en hint om vad som komma skall.
KIEL
I Tyskland är och förblir vi förvånade av det konsekventa utelämnandet av information på något annat språk än tyska. Hursomhelst. Vi tar oss via färja och buss in till Kiel-centrum, där vi (igen) betalar tusenlappar för utrustning till Siska plus fler sjökort. Tiago shoppar loss i en leksaksaffär eftersom han lämnat alla playmobil-saker hemma och känner sig otröstligt orättvist behandlad. Romerska legionärer i mini-format invaderar Siska och historieboken kommer fram för att ge autentiska namn till alla forna hjältar; Julius, Brutus, Spartacus, Pompejus, Crassus, Augustus osv. Efter en kväll, en heldag, och en morgon utanför Kiel, så är vi så redo som möjligt att äntra slussen.
KIELKANALEN, DAG 1
Monstruösa fartyg ska in i kanalen med jämna mellanrum, och då får alla vi småbåtar samtidigt chans att tränga ihop oss som små guppande flisor runt omkring i slussen. Första morgonslussen var vi inte kvickt nog framme, utan blev tillsagda via Nunos första samtal i vår VHF-radio att vänta till nästa gång. Nästa gång kom Kess. Och Kess var så stor att ingen annan fick plats.
Inte förrän tre timmar senare när vi låg ordentligt många segelbåtar väntande, cirklande utanför slussen kom nästa chans att trängas med en jätte. Visa av jakten att komma först genom bron i Sønderborg visste vi att de andra med sina genomgående starkare motorer skulle göra sitt för att ta bästa platserna. Nuno höll sig långt framme och hade sin plats i sikte. Vi var alla på helspänn redo att genomföra alla nya okända manövrar en sluss kan innebära. Bli inte förvånade att de andra rusade genom vattnet förbi oss ockuperande alla platser. Allra sista platsen var borta och ett tag fruktade jag att Siska skulle bli utkommenderat för att slussarna skulle kunna stängas. Vi försökte lägga till vid sidan som de andra, och jag hoppade av för att fästa förtöjningslinan. Nej, nej, icke, det fick vi inte, vi skulle komma för nära portarna. De som tagit platserna framför oss var nu hjälpsamma och uppmanade oss att lägga Siska på tvärs istället, fäst vid dem istället för vid kanten. Som packade sillar i en enda röra lagom omskakade av de gigantiska motorerna från lastfartyget högt däruppe. Jag dealade med förtöjningarna i fören och höll koll på att inte stöta emot någon. Barnen hjälpte till allt vad de kunde med Spirit och med fendrar. Nuno glömde att vara lugn. Alla väntade på oss. Vi var sist. Alla tittade på oss. Och så PANG!
OLYCKA
Totalt hjärtstopp i ett stillastående tidshopp. Sekunderna man hinner frukta det värsta och smaka på skräckscener av blod, sirener, lasarettkorridorer, tår-dränkta dygn utan ände av tomhet. Sekunderna man vet; nu kanske aldrig någonsin igen livet blir vad det varit. Sekunderna vi slutade att andas och luften förvandlades till ett nära men fjärran skrik genom stillastående eter. Sekunderna vi var beredda på att se Nuno falla i vattnet med en kluven skalle. Bara trettio minuter tidigare hade pappa Nuno varnat Tassa för att komma för nära vindgeneratorn. Den sitter rätt högt upp och långt ut på hörnan av aktern, så den är inte direkt lättåtkomlig. Men den snurrar med fem blad så snabbt att man inte ser dem. Och när Tassa stod upp i aktern varnade han henne från att få skallen delad. Trettio minuter senare stoppar Nuno full av adrenalin in huvudet i vindgeneratorn när han försöker hitta ett sätt att fästa aktern säkert i slussen. Vi ser det och skriker. Jag släpper allt annat till alla de andra, som också ser. T.o.m. högt däruppe på lastfartyget ser de. Och i slusstornet ser de. Alla ser, och alla slutar andas de sekunderna. Nuno tar sig för ansiktet och två av generatorns blad faller ned i vattnet. Han är som sagt full av adrenalin och tänker bara på två saker; måste fixa slussningen, och faaa-an vindgeneratorn är väck. Han är synligt skadad på kinden och i örat, men säger att han är okey, och går upp till sluss kontoret för att betala de 12 euro det kostar. Vi fortsätter skakade att fokusera på sluss-röran, och Tassas ben är så spaghetti att hon knappt kan stå på benen. Det blir rörigt därinne när förtöjningen på en av båtarna släpper i kanten så att den och båtarna innanför som var fästade på den första sugs in mot lastfartygets turbulenta akter under allmän tumult. Och jag och barnen har fortfarande inte börjat andas, och kan bara tänka på hur allvarligt skadad Nuno egentligen är. Att han kunde vara i chock och envishet och därmed vägra erkänna att han kunde behöva vård. Vi var oroliga för hur hårt det hade tagit. Som tur är hade han sin mössa på, eftersom håret är på utväxt och ser bäst ut under en mössa under en avsevärd period. Och som tur är lyckades han ducka i sista stund när bladen kom. Och som tur är tog blev det ingen klyvning av skallen, inget avskuret öra, och inget sönderslaget öga. Det var nära. Sår på en mycket svullen och öm kind samt ett blödande jack i örat, och huvudvärk.
KANALRESAN
Kanalfärden kändes trygg så fort jag fått koll på hanteringen av rorkulten i möte eller passage med de absurt stora lastfartygen. De kommer som utomjordiska dinosaurer glidande mellan fälten och vatten-nivån sjunker en meter längs deras mitt hela vägen ut i kanalkanterna så att vassen visar rötterna och ankorna flyr sina hem. När detta händer gäller det att hålla sig precis i balans mellan att inte komma för nära fartyget och inte komma för nära kanten där botten-nivån kommer plötsligt nära. Samtidigt som svallvågorna från fören redan svänger Siska fram och tillbaka innan vi ens passerat mitten av fartyget. Eller tvärtom, skulle jag skrivit, för det enda Vi passerat är ankor, stora fina flockar med svanar, och fotgängare längs kanalstigarna –i övrigt har precis alla passerat Oss, inklusive cyklister… Barnen hade tivoli-känsla varje gång vi kastades runt av vågorna och det var party varje gång. Maffigt att se när giganterna möttes i kanalen. Och så har jag lärt mig uppskatta flaggor, för det är kul att se var folk kommer ifrån. Kanal-livet var soft, helt klart. En jättetrevlig dansk seglare i Dyvig försökte övertala Nuno att det var livet för oss –kanalerna ner hela vägen tilll Medelhavet. Men med en svag motor som redan klabbat känns det inte guld. Och att gå för motor hela tiden är inte riktigt vad vi tänkt oss. I alla fall; vi hann inte hela kanalen med våra tre knop och ihärdig motvind, så natten tillbringade vi i Borgstedt precis innan Rendsburg. Litet, nytt, fräscht och underbara duschar som inte behövde några polleter för att bjuda på varmvatten en låång stund. Kunde också tvätta tre tvättmaskiner och torktumla genom att gå upp under natten och byta. Rena lakan! Naaajs!
KIELKANALEN, DAG 2
Lugna livet på kanalen fortsatte till Brunsbüttel där vi möttes av en överfull hamn precis vid slussinloppet ut till Elbe. Utanför väntade tidvattnet, och alla låg och inväntade rätt tillfälle. Här köpte vi ett Vodafonekort som vi ska kunna använda för att köpa oss 15 minuter eller 2 timmar på Internet. Det är det jag ska prova att använda för att skicka allt detta jag skriver här i Cuxhaven. Brunsbüttel sov vi i förtöjda vid en annan båt –alla låg på rad fastsatta i varandra. Oroliga men taggade var vi för att ta slussen ut mot Nordsjön. Mycket kalkylerande och diskuterande med andra seglare kring tidvatten och vindar.
ELBE
Elbe ja… Först slussen. Vi kände oss redan som sluss-proffs och var alla topp-redo efter förra gångens prövningar. Det gick galant. Högt upp höjdes vi, för att trollas ut ur en tryckande värmebölja av stillastående ångande luft, rakt ut i forsande vågor och friska vindar. Det var ett snabbt fattat beslut och vi var fulla av äventyrslusta. Jag och barnen tog med beslutsamhet och blicken vid horisonten varsin sjösjuke-tablett, Postafen, och greppade tag i dagen framför oss. Racet ut ur slussen var motsatt det in. Nu spreds sig en stor klunga segelbåtar snabbt ut bland vågorna, alla med samma riktning, men med något olika kurs. Vi kom ut till en farled med Ännu större fartyg. Det största jag såg hade tjugo lastbils-stora containrar liggande på längden från akter till för , med flera i bredd vid sidan om och höjd ovan på. Full av duktighet tog jag mig an matlagningen, eftersom vi fattat beslutet så snabbt att dra ut att vi inte hunnit äta lunch ännu. Jag var så duktig att jag borstade potatisar och donade. Sedan mådde jag så lagom bra, och blev inte precis bättre av att stå och pumpa toaletten efter allas diverse besök. Tidvattnet strömmade rätt, men vinden vände nästan direkt så att vi hade motvind hela vägen. Nuno kryssade med Siska och över grund kom vi upp i 8,5 knop så att det forsade om oss. Säkert jättebra, men jag mådde illa och sökte upp sömnen i underbara horisontal-läget efter för mycket pulande under däck. Det lutade mer än någonsin och saker som brukade hålla sig på sin plats for fram och tillbaka mellan kryss-slagen. Försökte säkra allt och haspa fast kökslådorna som for ut. Spirit provade att ligga stående, dvs ligga på golvet med raka ben, ”låsta knän”, mot andra sidan så att han precis fyllde upp gångbredden och inte halkade runt. Så länge vi var samlade föreföll han lugn, om än mer maniskt slickig än vanligt..!
Tror att Nuno njöt av seglingen medan jag sov. Kändes ändå ofarligare än förra gången –lite vant😉. Barnen varvade mellan sömn och segling. Tiago älskade vågorna.
När vi närmade oss Cuxhaven visste jag inte att det skulle bli en tid av den värsta rädsla jag upplevt i mitt liv.
När Tassa blev brännskadad som liten var det skräckfyllt, och det var hjälplöst, och det var en fruktansvärd syn –det var hemskt. Hemskt. Men annorlunda. Inte livsfarligt.
När jag vaknade upp ur narkosen efter ett blodigt missfall, var jag kanske fortfarande drogad och allt förvandlades till en skräckfilm av ondska, skräck och panik –det var hemskt. Men annorlunda.
Sedan finns det stunder av mer utdragen rädsla, månader av krypande rädsla, men det är inte jämförbart.. Och stunder av livsfara har jag nuddat vid, men antingen var de bara en snabb påminnelse om att livet kan vända plötsligt, eller så var det som i min cykelolycka så nära att jag i den direkta närheten redan hade passerat rädslan för vad som komma skall. Det hade redan hänt, resten var återhämtningsfas.
Men när vi skulle in i Cuxhaven, då fanns det gott om tid att bygga upp rädsla. Det tog inte slut utan bara fortsatte. Vi dog inte, jag bara fruktade vi skulle göra det. Inte så att jag hann se hur vi skulle dö i detalj, men en klar medvetenhet om; att om Nuno skulle falla överbord, skulle vi vara helt utlämnade till naturens krafter -ett häpnadsväckande tidvatten som strömmade med 5 knops kraft så att vår motor inte hade en trygg chans. Motvinden mot strömmen gjorde vågorna hetsiga och hackiga –det kallas ”krabb sjö”. Som jag skrivit förut går det långa stunder av monotont seglande, och sedan, Smack, så smäller det till och allt går för fort och ska fixas i en väldig fart, allt på samma gång. Och minsta lilla som blir fel då blir fel rejäl,t och får märkbara konsekvenser. En knut på ett rep som är no-big-deal i vanliga fall blir en ovälkommen katastrof. Det är bråttom! Seglen smattrar och smäller, båten vänder åt fel håll, båtarna runt omkring närmar sig okontrollerat, allt rasar runt, och Nuno skriker och svär, samtidigt som dånandet och vinden gör att jag inte hör vad han säger. ”Fort!” skulle jag komma och hjälpa till! Oförberedd, ovetande om vad som händer -utan koll..! Vet bara att det är bråttom, och att det är viktigt. Livsviktigt verkar det som, i en snabb bedömning av läget, för vad jag ser är kaos. Jag har ingen kontroll, och Nuno svär och säger alldeles för många gånger ”vi kommer inte att klara det! vi kommer inte att klara det!”. Säkert tio gånger säger han det. Jag ska hålla i rorkulten, men båten lyder inte. Motorn var inte på, eller inte stark, minns inte, för allt gick så fort. Nuno tar ner seglet för att gå in mot hamnen för motor. Han tänker inte på att under tiden vi ”står stilla” och han får ner seglet, under tiden strömmar tidvattnet vidare under oss och för oss en lång bit förbi hamninloppet. Så vi befinner oss med obehaglig hastighet motströms från hamnen, och ganska långt ut i farleden. Strömmen är starkare än motorn. Jag förstår med full klarhet varför jag hört om, och läst om, att den stora utmaningen är att komma In i hamnen. Tryggt lugnt vatten kan ligga där och vänta inom synhåll, och det kan vara helt kört att komma dit! Grymt frustrerande. I vintras dog flera stycken portugisiska fiskare utanför Nazaré´s vackra strand. Deras familj och vänner stod på stranden och såg dem dö en utdragen död inte många metrar ifrån dem, medan strömmarna och vågorna gjorde det omöjligt för dem att nå varandra. Här på Elbe kändes trafiken runtomkring med ostoppbara monster livsfarligt utan kontroll. Just att inte ha kontroll, men att ha försatt mina barn i det och vara ansvarig för dem, var fruktansvärt!
När Nuno såg att vi strömmade iväg från hamnen ville han få upp seglet igen, för att med hjälp av det som nu var medvind, hjälpa motorn mot strömmen.
”Vi kommer inte att klara det!” igen..!
Makabra scener i mitt huvud väcks av de orden och jag är så rädd att jag skakar och gråter. Segel-vajern har fastnat på något sätt och endast med hjälp av fler händer kan det tas loss, och barnen får inte komma upp i de korta höga vågorna, så seglet får fortsätta hänga där det hänger. ”Vi kommer inte att klara det!”
I duschen i Holtenau berättade en kvinna för mig att hon inte brukar få panik, men att i tidvattenströmmarna har hon fått det -Panik. Men hon sa också att man kan anropa hjälp, för de finns beredda i närheten. ”Om vi inte kommer att klara det –så be om hjälp” skriker jag till Nuno. ”Nä, vi ska inte ropa på någon hjälp” morrar Nuno. Jag har inte själv lärt mig hur man anropar på radion, och återigen skriker det i mig av vetskap om att jag är hjälplös här ute. Jag kan se land, men aldrig har land verkat så långt bort.
Det blir en kamp för Siska mot strömmen, med hjälp av vinden i en liten bit segel längst fram. Centimeter för centimeter tuggar vi oss tillbaka för att återerövra det förlorade avståndet till hamninloppet. Jag är så rädd att jag står kvar. Redo att möta kampen med det värsta.
Med en hårsmån som såg ut att kunna brista ända in i de sista sekunderna, lyckas motorn och Nuno få oss precis, precis på rätt sida om hamninloppet innan strömmen hann svepa förbi oss. Siska låg helt tvärs mot strömmen och försökte komma framåt samtidigt som strömmen förde henne 90 grader åt andra hållet. Med lördags-flanerande turister några meter ifrån oss var kontrasten stor mellan ro och oro när vi for in i hamnen. Jag blir helt matt när jag tänker på det nu, för vi var så adrenalin-pumpade då att lugn var okännbart. Här inne gick allting fortfarande för fort, och anläggningen vid bryggan var den sämsta hitintills. Siska fick ett halvmeter-långt skrapmärke i fören, för fendrarna hann jag inte få upp i Nunos hamn-stress.
Efter den pärsen kunde jag knappt röra mig och var som förlamad i själ och kropp. Jag ville bara lägga mig ner och gråta och fatta vad som hade hänt och njuta av att jag levde. Jag ville kura ihop mig i en liten hög för att samla kraft nog att ta mig upp ur hamnen, till gräsmattan. Jag såg framför mig forna tiders sjöfarare som korsat världshaven i veckor av skräck för världens ände och föll på knä på stranden för att kyssa marken och ropa högt av tacksamhet för att få återuppleva fast mark. Trygghet! Jag förstod inte hur jag någonsin hade varit, eller skulle kunna vara, rädd för någonting på land! Rädd?! Rädd för vad?! Vad skulle möjligtvis kunna vara skräckinjagande på land jämfört med att vara hjälplös på havet. Men.
STORBRÅK
Eftersom Nuno inte hade en aning om, eller hade något intresse av att veta, att jag på fullaste allvar varit Livrädd för några minuter sedan, så hade han efter Sin upplevelse noll tolerans för att jag lackade ur. Jag tvingade mig upp, men situationen var likt en laddad pistol, och jag höll på att brista. Nuno hade en hel del på lager på bristningsgränsen han oxå. Jag tror inte jag åt den kvällen. Ville bara vara för mig själv efter bråket och känna jorden under mina fötter i Cuxhaven. Nuno turistade runt med barnen. Nästa dag fortsatte vi med turistandet med barnen, och besökte ett Fiskerimuseum. Men till slut brast det ordentligt. Jag var säker på att jag inte kunde fortsätta resan under gällande omständigheter efter att droppen runnit över bägaren. Jag kände mig inte trygg ombord med barnen. Om jag fortsätter är jag en idiot?
Jag satt hela eftermiddagen och såg de andra båtarna gå in i hamnen med varierande framgång under samma tidvattenstimmar som jag själv upplevt 24 timmar tidigare. Såg att vi var långt ifrån de enda som kommit för långt och kämpat mot strömmen för att komma tillbaka.
Vi bråkade ännu mer när jag återvände till Siska och läget var rätt låst. Det verkade som om den sjuttonåriga drömmen var en bortkastad bit av mitt liv. Halva mitt liv. Vi var främmande för varandra. Nuno förstod mig inte, och jag vägrade att inte bli förstådd.
Jag vill ha en rolig resa med mycket kärlek. Och så hade det glasklart inte blivit. Vill Nuno berätta sin version får han göra det. Ni förstår själva att den inte är samma som min.
Misslyckande. Svart på vitt misslyckande. Precis så hopplöst som ett riktigt storbråk är.
Detaljer? Massor. Meningsfullt att rada upp dem? Kanske. ..Orkar inte.
Nuno gav med sig. Lät mig gråta ut mina rädslor utan att håna mig, och lovade att vi skulle förbättra alla säkerhetsrutiner, samt uppdatera oss alla på båten om vad som händer och varför. Jag lämnar inte hamnen utan genomgång av allt.
KÄRLEKSFULL ÅTERFÖRENING
Solsken och underbara dagar med massor av kärlek efter den skitiga utrensningen. Vi är alla är mer omsorgsfulla med varandra, förstående, kärleksfulla och lyckliga. Nystart.
Vi umgås med de andra svenskarna i hamnen, Michel och Nadja på Optimist, och återgår till konverserandet kring tidvattenströmmar och vindar. Vindarna blåser på fel håll och vi alla som ska söderut fruktar hamnrötan. Tassa och Tiago hade bästa tiden med nyfunna vänner från Sverige som är syster och bror med exakt samma tidsmellanrum. Hanna och Jonathan på nyinköpta Sayonara. Bryggseglandet är skönt en stund, men nu börjar det rycka i nerverna och vi alla vill komma vidare. Johan och Herbert på Teresia väntar också på vindar som blåser mot Amsterdam.
Vi kom i lördags kväll, nu är det onsdag kväll, och planen att segla på torsdag ser ut att bli framskjuten till fredag, då det förvisso är kulingvarning, men i rätt riktning.
Vet inte vad som väntar härnäst.

 


Responses

  1. En så otroligt fångande och välskriven reseberättelse Jenny! Eftersom jag har segelbåtsskräck (så länge de inte ligger och kluckar i en vik) så kan jag lätt fånga bilderna av äventyren. Hoppas att ni alla i familjen lär er att mästra båten så att du också har kontroll och att ni får en riktigt skön och bra resa vidare!

    Många kramar / Örjan

    Heej Örjan😀

    Vad kul att du oxå är här och läser!
    Hädanefter tänker jag på dig när jag har seglingsskräck,
    så blir det lite sällskapligare🙂

    Har inte hört något av hur det går för er där hemma, och kan inte skicka mail, men hälsa de andra så mycket!

    Kramar, Jenny

  2. Eventhough i didn’t understand what was written…loved the Tassa caught Nuno smoking serie! You go girl!
    Mano tens ai uma filha que só quer o teu bem…nem que seja à força! LOL
    Miss all of you! Kissessssssssss

  3. olá… gostei de ver as fotos… mas também gostarva de perceber o texto… isso tem que ser contigo Nuno…

    Boa continuação🙂

  4. Hej,

    Vi har tänkt på er hela tiden sedan vi lämnade Cuxhaven och har läst eran berättelse med både skräck och beundran och längtan. Längtan att vända Sayonara och resa söderut. Men nu är vi hemma i Sverige och vardagen tar vid…..men längtan finns där. Vi hade blåsiga dagar i Danmark och bestämde oss att skicka hem barnen en vecka, efter natten på Nordsjön var Jonathans oro över den presumtiva sjösjuka så stor att det kändes som den enda rätta. De kom tillbaka och var med hela Göta Kanalen med 56 slussar!! Nu kan vi säga att vi KAN det där med slussning. Jenny trots att vi träffades bara en kort stund så har det mötet berört mig och påverkat mig på ett märkligt sätt som jag har ännu inte kunnat sätta ord på än. Hälsa alla från oss och tack för en fantastisk berättelse och bilder.

    Alicja

  5. Hej Tassa med familj.
    Hoppas allt är bra med er.
    Jag har varit inne och läst om er resa ett par gånger. Det är fantastiskt kul att följa era äventyr, ni bjuder på riktigt underhållande läsning.
    Jag har provat skriva till Tassa men något har nog gått snett.
    Vill bara skicka en hälsning till er alla och framför allt till dig Tassa. Skolstarten här närmar sig.
    Njut av Frankrikevistelsen.
    Kram Carina

  6. Hej Carina!😀
    Jodå det är bra:)
    Vilken address skrev du till?? Om det inte var den du skrev till så testa tassabo_1@hotmail.com


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: