Skrivet av: dreamalive | juni 26, 2007

Kollision

Skrivet lördag, insänt tisdag, beroende på när internet korta stunder behagar fungera.

 

Kolliderade med tysk fiskebåt i fredags. En sådan där dag som man önskar att man stannat kvar i sängen. För min del kom första kollisionen redan på morgonen då jag skulle gå ombord Siska med tandborste osv i ena handen, och Spirit under andra armen. Efterklokheten som inträdde rätt snabbt sa att det hade varit bättre att ta det i två omgångar, men jag kanske ville styla inför båtkillen bredvid och visa vilken koll jag hade.. Nu blev det inte någon stilig ombordklivning, utan Spirit började sprattla omåttligt mitt i klivet över mantagsnätet, som är fäst i en övre stålvajer, och jag föll som en fura när min fot inte kom hela vägen över nämnda vajer. En oundviklig insikt om att ”nu ramlar jag” varade i den blixtsnabba evigheten det tog att landa mot jollen på båt-taket och glida ner på däck. Jag hade inga lediga händer att ta emot med. Spirit tog sig loss ur greppet efter att ha blivit halvmosad mot jollen. Jag låg besegrad av mitt övermod kvar klubbad på däck, och sa mycket stillsamt ”Nuno?” in genom ventilen i näshöjd. Blev upphalad och omplåstrad. Min vänstersida fick stryk. Igen. Blev av med endel hud. Igen. Mindes att förra gången det hände, 3år sedan fast mycket allvarligare, så fortsatte det tills jag fått så många smällar av livet att livet blev helt annorlunda. Fick en tanke om att det är dags att ömsa skinn igen.

När vi kommit en bit längre på den dagens resa och gått för motor genom en lång stäcka trångt, ringligt och vackert sund, var Nuno ivrig, nästan irriterad, i iver att få upp seglena. Jag fick ta rorkulten (har lärt mig i en bok nu att det heter så), och skulle gå mellan öarna och undvika andra båtar.

…Som jag såg det:

Mellan öarna var det båtar i den högra delen av passagen, och i den vänstra var det fritt eftersom enda båten där låg stilla vid stranden. Den fortsatte ligga stilla vid stranden ända tills vi var rätt nära. Då körde den rakt ut i nittio graders vinkel mot vår kurs. Här hade jag kunnat vara lika smart som Nuno och kalkylerat med att han kanske inte sett oss. Då skulle jag ha ropat på Nuno och frågat vad jag skulle göra. Som ni förstår gjorde jag inte det, utan fortsatte framåt i tron att motorbåten som var snabb skulle väja undan när han kommit ut från stranden, eftersom jag visste att fritids-motorbåtar ska väja för segelbåtar. Sedan gick det väldigt fort. Motorbåten fortsatte rakt mot kollisionspunkt, jag visste inte vad jag skulle göra, ropade på Nuno i fören, och visste fortfarande inte vad jag skulle göra. Hade det inte varit land på aktersida om motorbåten skulle jag svängt dit, men det vågade jag inte, och svänga åt andra hållet var i stort sett lika mycket kollisionskurs nu. Överhuvudtaget så hann jag inte med. Nuno ropade allt vad han kunde till gubben i motorbåten, och jag ropade till barnen att hålla i sig. Och mannen fick syn på oss, girade rakt mot oss, kanske i tron att han skulle kunna väja på det sättet, eller i okontollerad överraskning, vet inte men smällde gjorde det. Panik. Skrik. Inga människor skadade, men hela främre bit av bogsprötet som ankaret hänger fast i var av.  Motorbåten körde iväg på ett håll, och vi gled iväg åt ett annat. Allt var för jävligt just då, och allt hade förändrats på så kort tid. Snart lyckades vi närma oss varandra båtarna emellan, och det visade sig att han var tysk och varken kunde engelska eller danska eller svenska, och vi kan ingen tyska. Hans båt hade fått plasten uppskavd på babordsida där krocken med ankaret och bogspröt skett när han svängde upp mot oss. Nunos lösning var att var och en åker vidare till sitt liv. Nuno ville komma fram till Dyvig eftersom Peter väntade på oss där, och han ville inte lägga någon tid på tvist och byråkrati. Så vi dividerade inte mer med tysken utan att förstå varandra. Han körde snabbt iväg, och vi var kvar i en jobbig stund att hantera sinsemellan. Förtroendet för varandra mellan mig och Nuno var på lågvatten, och just då ville jag inte vara med längre.

Det gick nog någon timma tills Nuno tröttnade på att vara rädd för att sätta segel med en kanske instabiliserad fästpunkt i kvarvarande bogspröt. Det var bra vind så storseglet fick komma upp, men inte genuan i fören. Omskakade och upprörda lugnade vi oss efterhand som timmarna gick, och det som hänt redan kändes långt borta. Det är något annorlunda med tidsupplevelsen när man reser så här. På kvällen är det svårt att tro att det som hände på morgonen faktiskt var samma dag. När vi skulle in i Dyvig, som sägs vara en av Danmarks finaste hamnar att ankra i, så blev det återigen många saker på en gång. Det växlar verkligen fort från lugn till villervalla i känsliga lägen.

Bommen krängde just som Tiago kom upp på däck, och han fick en bula på huvudet när de krockade. Samtidigt fanns där inget tidsutrymme i de viktiga sekunderna att få Siska rätt, så det gick inte att stoppa och ta en tröstpaus då. Jag har de här dagarna noterat att när man kör bil och det händer för mycket omkring går det (iaf i Sverige) att köra till sidan och stoppa tills man samlat ihop situationen. Det går att stoppa. Det går inte här. Man måste fortsätta. När läget var stabiliserat igen så pratade vi med Tiago och han var okey. Hela tiden händer det saker på gott och ont som gör att Tiago vaknar upp till allvaret i leken. Ännu har han inte förstått helt hur livsviktigt det är att göra som vi säger i känsliga lägen, men det kommer, tror jag. Han tycker fortfarande att explosioner är mer lockande än frid och lugn som är trååååkiiiigt. I Dyvig fanns det krabbor under bryggan och hans världsordning var återställd.

Vi fick lägga till längs med ett yngre par i båten Molinari, och gå över deras däck för att komma iland. De var också där för att få ett av Peters vindroder installerat på sin båt. Nice people J.

Detta var vår midsommarafton. Att komma till lugnet och skönheten i Dyvig, prata med båtfolket, äta och ta det lugnt tillsammans.

INRE RESA

Nästa morgon tog jag ett snack med de högre makterna, för att reda ut vad det är som händer och varför. Att jag både fysiskt och psykiskt ömsar skinn är klart och aj så tydligt. Har fortfarande kvar mina blåmärken efter att jag blev påkörd för två veckor sedan. Anser mig ha kommit förbi kulmen av gränssättande, och vill veta vad kollisionen handlade om för min del. För Nunos del vet jag att det handlade om tydligare kommunikation och slut på att vi ska försöka läsa hans tankar för att de är så självklara för honom att alla borde begripa dem bara genom att observera. För Tiago tror jag som sagt det handlar om att samspela med människorna omkring honom och ta del i konsekvenserna av sitt handlande. Tassa återstår det att se vad som blir resan för henne på väg in i tonåren.

…Och nu vet jag vad det är dags att förändra i mig. Min envishet. Min kära envishet, som varit min trogna följeslagare i så många år. Det är dags att byta ut den. Mot vad? Vad är motsatsen till envishet? Det tog mig en morgondusch att i min envisa värld märka att jag inte var bekant med motsatsen. Att ge med sig är vad jag hittat. Förslag på bättre ord är välkomna. Ge med sig. Släppa. Ge av sig själv. Medge. Erkänna sig ha gjort fel. Kan knappt skriva det, som det tar emot. Jag gör mitt bästa, jag gör inte fel…………… Så den inre resan fortsätter och målet nu är att ge med mig och kunna skratta åt mina misstag. Det är den inre resan jag är här för. Ska lägga till det i kategorier i högerspalten.

Fysiska resan fortsatte i går lördag i danskt firande av Sankt Hans med fest och bål här uppe i backen. För nu har detta året nått sin höjdpunkt i växande, och sommaren fortsätter mot mognad och höst. Jag är innerligt glad att veta att för oss blir inte dagarna kortare och mörkare och vintrigare detta året, för vi fortsätter söderut efter att vi lagat och fixat med båten här kommande vecka.

Kvällen och början på natten tillbringade vi ombord på Molinari, som nu ligger för ankar en bit ut dit vi rodde i jollen. De ska påbörja en jorden-runt-seglats om ett år. En sådan tar ca tre år, vill jag poängtera för alla som tror att vi ska segla runt jorden på det här ettåriga året vi är ute. Ikväll är vi bjudna hela familjen på middag ombord på Molinari.🙂


Responses

  1. Jag skrattar hela tiden när jag läser om er… Så skönt att höra att ni har det bra och att alla arbetar med sina mål… Tiago verkar vara precis som i skolan och jag är helt med på att han ska lära sig att vara med människor. Men krabborna verkar ju även utmärkta som sällskap för honom. Är lite tom idag… Den magiska flaskan har tyvärr fortfarande inte bringat någon lycka på det där området som du Jenny och säkert också Tassa pratade om sist jag var hos er. Jag tänker på er och snälla ge TIAGO en riktigt stor kram även om ni får jaga honom runt på båten… Kram från Therese

    Du🙂 Therese🙂, jag hörde hur det gått för dig efter bloggkommenterandet..! Hoppsan😉.
    Tiago saknar dig och gjorde klart för mig igår att jag är en dålig lärare, eftersom han inte fick läsa ”bänkbok” istället för att skriva.
    Tassa är glad för beskedet i ditt mail🙂.
    Med flaskan och vad du hoppas på kommer var pusselbit i den ordning som till slut blir bäst. Om du har frågor om det så maila gärna. Kram, Jenny🙂

  2. Tiago, Tiago….underbara Tiago. Önskar att Kev hade en liten bit av honom.😀

    Ni bevarar väl era nya möten med okända till kända? Ni kommer lyckas bra…trots din envishet och Nuno’s…..?😉
    Tassa blir en fin tjej!

  3. Är inte motsatsen liknöjd, låter förmodligen illa, lite oförtjänt kan jag tycka. Lite go with the flow, hade kanske inte skadat som motvikt till envis och driven. Var väl lite dit jag var på väg men vägen dit börjar bli jobbig…;-)
    Fast hujedamej vilka äventyr ni råkat ut för hittills. Lite svårt att ställa sig liknöjd inför. Hoppas ni orkar ta er igenom detta, och får lite medvind framöver. Gör ni ju såklart…
    Jocke🙂 Tacksamhet till dig!!!
    Behöver verkligen lite hejjarklack vissa dagar..!
    Kram till familjen!
    (vi kollar Lost nästan varje kväll😉..)
    Nyfiken på hur det går för dig och Charlie,
    Kram, J

  4. Hej Ni Underbara! en händelserik början på Ert äventyr…Hoppas ni får mer medvind än motvind…:) För mig kommer detta bli en ett-års-lång-drama-äventyrsläsnig =) Kan knappt vänta tills nästa avsnitt🙂 Gruppkram tiller alla & massa kärlek!

    Heej Söta Snygging :-D! Tack, många tack🙂 Gruppkram från oss! =),
    Tänker på dig, kram igen, Jenny

  5. Himmel vad underhållande och nagelbitande att läsa ert real-life-bloggande!! Kan inte sluta läsa…Är dessutom MYCKET imponerad av att ni verkligen genomför en sådan här resa. Själv skulle jag vänt vid första motgång…
    Angående motsats-ordet för envis har jag kommit på att det för mig helt enkelt är: Acceptans… Kanske funkar det för dig oxå. Att acceptera en situation eller att olika personer ser på saker på olika sätt är ju faktiskt ett utmärkt sätt svälja sin envishet…hmmm…nåja, hoppas ni får en fortsatt spännande resa och att man kommer kunna följa er vidare! Kram Mange

    Hallådär Mange🙂😉, härligt att ha dig här!
    Har smakat på Acceptans under dagen, och smälter det fint -tror jag behöver något radikalare nu i början, för att sedan tona in på en balanserad och fin acceptans, som är mer fullspektrad än den nivån jag ligger på idag. Tack för omtanken!🙂 Kraum från en skåning🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: