Att vara tillsammans med sin familj hela tiden är inte bara roligt. Att träffa goda vänner ibland är roligare. Och roligast är Spirit. Det ska detta inlägget handla om.

SPIRITS SJÖ-BEN
Jag ler fortfarande när jag tänker på Spirits min ute i jobbigt väder för några veckor sedan. Det gungade rejält, och jag försökte upprätthålla lugnet genom att agera lugnt. Gick ner för att göra mackor, och Spirit som är noga med att hålla koll på flocken följde med. Nuno höll oss rätt i vind, och Tassa och Tiago satt i sittbrunnen som är så liten att inte alla får plats samtidigt, men är bästa platsen för att inte bli sjösjuk. Så stod jag därnere med spänt lugn och koncentrerade mig på att mackorna inte skulle flyga i iväg med färskosten doppad neråt i golvets hundhår. Då fick jag syn på Spirit.
Han var oxå koncentrerad på osten.
Och detta visar hur han, som vi, vant oss vid att ha sjö-ben:
Jag tittar rakt in i ögonen på en nästan dräglande liten svart krullig Mudi, som menande leder min blick mot maten vid mina händer. Och så börjar jag skratta medan han allvarligt står svängande fram och tillbaka stint fokuserande på osten.
Som om de vore alldeles naturligt och självklart balanserar han sin vikt från sida till sida med tankarna på helt annat håll. När Siska lägger sig på babordssidan fördelar Spirit sin kroppsvikt mot styrbord, och i nästa stund gungar vi över till styrbordssidan och Spirit mot babord. Med ett gapskratt landar jag i komiken i situationen vi befinner oss i, när jag egentligen är så skraj att jag inte vågar skaka. Och Spirit bara fortsätter vagga fram och tillbaka med blicken menande flackande mellan mig och osten. Även hans ögon vaggade med i takt med vågorna. Hans stod inte bredbent som jag för att hitta stabilitet, utan var lite uppochnervänd-kon-formad från mitt fågelperspektiv, med sina små tassar invid varandra vaggande under den svarta hårbollen hans kropp är, men väl fästad vid golvytan. Minut efter minut medan jag gjorde mumsiga mackor på valnötsbröd med smör, färskost, hårdost och gurka plus kryddor, så stod han där och gungade i motsatt riktning mot båten. En oredigerad vardagsbild från seglingsdag ombord på SY/ Siska med Spirit som observerar och följer varje steg som tas däruppe:

BARN DJUR OCH TILLSAMMANS

Nu så har vi varit fyra sköna dagar hos våra vänner Dolle, Gabriella och Lina i deras familjelägenhet i Puerto Banúz och firat högtidsdagar tillsammans med dem och deras vänner; sköna familjen Hunnefalk. Stor lycka, även hos Spirit som mest njöt av kallt stilla stengolv under sängen efter att han busat med barnen:

Tassa och Tiago älskade pool-tillvaron dag som natt,
och hittade en trädgård full av blommor,

frukter, djur och dofter. Golfbane-natur, prunkande välskötta trädgårdar, nattliga vattenspridare som blötte oss sena kvällar på väg hem, och vattenhål är dokumenterat välbesökta oaser för diverse djur. Paddorna var gigantiska, ödlorna snabba och sniglarna långsamma.

Tiago, påhejjad av Edvin och William, räddade syrsor som klarar sig på vattenytan men inte i den evighet som en skarp pool-kant innebär. Gröna pojken.

GOTT ATT ÄTA

Nisperos är en frukt vi inte hittar hemma, men älskar att pricka in i majmånad när träden står dignande av denna delikatess. Träden var överfulla eftersom ingen där visste att de var ätliga,

och jag plockade massor varje morgon så att det nästan räckte till att hålla sig mätt fram till kvällarnas restaurangnöjen. Då åt vi så mycket och så gott att det blir ett minne för livet. Så mätta på godsaker har vi inte varit sedan vi var bjudna hos Jorm och Ann-Sofie i deras vackra dal utanför Barcelona.


Det bästa var att träffa våra gamla vänner, och nya vänner. Så långt hemifrån och ändå precis som hemma, alldeles märkligt hemkärt. En favorit i repris om och om igen; som Fawlty Towers fast softare.

FILM OCH TV-SERIER
När vi lämnade redan TV-fria tillvaron hemma i Sverige ville jag inte ha något filmtittande eller data- och gameboy-spelande med på resan.
Men. Tittar varje dag på Fawlty Towers och Seinfeld på video-I-poden, (vilken Dolle dessutom hade laddat med ca tretusen superba låtar till oss), eller på laptoparna som vi kan se filmer och serier på vi fått av Cicci och Jocke. Av Ulf har vi oxå fått filmer, och längs färden lånar vi av varandra, oss seglare emellan, för att dela bra filmer med varandra. I Frankrike hade jag ett videokort och lånade filmer om Världskrigen och annat som hade med landet att göra. I Palamos skaffade vi t.o.m. bibliotekskort, och lånade gamla klassiker.
Jag har kanske berättat det förut; men det har visat sig att dessa media-medel är ett utmärkt sätt att inte känna sig som packade sillar ovanpå varandra i en trång liten båt. I filmens värld besöker vi under vår kvällsmat jordens alla hörn tätt sammanpackade utan att känna begränsning, för att glatt återse varandra när det är dags för kvällspromenad med Spirit och kvällsmys i sängen.
När man hör Nunos rungande gapskratt ekande mellan båtmasterna då vet man.

RADIO
Jag skrattade när jag en seglingsdag med radion på, stod ensam vid rodret och lyssnade på Spaniens populäraste radiokanal; ”Los cuarenta mejores”. Varje dag spelas Robyns ”Please don´t stop the music” minst två gånger, och den här dagen var inget undantag. ”Men vad pratar de om!!?!” tänker jag när jag satt igång radion och börjat följa dialogen. Jo, det ska jag berätta för er. ”Testet av den trolovade” heter programinslaget, och går ut på att gillra en fälla för den trolovades trohet, till alla radiolyssnares stora nöje. Denna dag knäpper jag på radion just som fällan gillrats och bytet gått rakt på den, men ännu inte anat att den kommer att smälla igen hårt, snart, och utan smärtlindrande.
Radioreportern pratade i telefon med honom, och jag missade hur hon fått till början, men hon var i full gång med att locka honom till ett möte med henne. Ett erotiskt möte utan tvekan av den ömsom förföriska lockande tonen, ömsom kvinnligt rädda och försiktiga takten inför mötet, med små skratt mellan meningarna och de suktande betoningarna på orden. Snart hade hon honom så med på noterna att han utan att tveka var redo.
Men det tar inte slut här. Nejdå. Efter att vi får lyssna på Robyn eller lite flamenco, så får vi höra reaktionen på telefonen med flickvännen som hört allt och nu är utom sig. Hon snyftar och svär och kan inte tro det är sant och förbannar sin pojkväns uselhet. Då kopplar man på nästa telefonsamtal, med hennes bästa väninna. Denna kan inte tro att det är sant vad hon får höra av sin vän och säger att det måste vara ett missförstånd. Hon försöker lugna ner sin totalt uppvarvade och frustande väninna. Skruvarna dras nu välplanerat åt, och medan de två väninnorna lyssnar utan att kunna höras, så ringer den låtsas-kåta reportern upp den trolovade igen. Han svarar och hans bästa vän är där med honom, (vännen är oxå mycket god vän och arbetskollega till flickvännen). Reportern börjar dra lockande i kroken med sig själv som lustfyllt bete. Hon låtsas så villig att han gärna får ta med sig sin vän. Ojojojoj, javisst, männen bländas och tror sig se sin lyckas stjärna lysa, när de upphetsat tror att det är de som lockar henne. Hon får prata med vännen. Hon kollrar, han intygar deras förträfflighet. Hon undrar ”men ni tänker väl inte göra mig illa”, de svarar ”nej, nejdå, vi ska vara snälla, du vet, bara slicka och suga på varandra”. ”Oooh, men då kanske jag kan ta med mig en väninna?” fnitterstönar reportern. ”Ja det ska väl gå bra” säger den trolovade som är tillbaka i luren. ”Hon är här, vill du prata med henne” gullar reportern så att den trolovade pojkvännen står redo i luren, och redo att bege sig till det bestämda datumet det bestämda klockslaget, redo för inte bara en trekant utan t.o.m. en fyrkant. ”Hallå” säger han mjukt men hett. PANG!!! Fällan slår igen som en blixt från ljuvligt klar himmel och hans trolovade flickvän ylar till honom på andra sidan telefonluren! Han får sitt livs kalldusch och hinner inte fatta vad det var som hände utan börjar stapplande på de överslätande orden att försöka intyga henne att det inte alls är så som hon tror. Flickvännen lyssnar INTE på det örat, kan knappt andas mellan tjuten om ”hur kunde du!???!!!” och får snart sin väninna inkopplad på tråden samtidigt. Väninnan är duktigt kokt på sin väns pojkvän, och lovar att det är bäst att han håller sig förbannat långt bort för får hon syn på honom på gatan så ska hon slå ner honom!

Jag kunde knappt tro mina öron jag heller, och stod vid rodret översvämmad av utropstecken. Spanien säger jag bara.

SMÅSKRATT SOM FÖRGYLLER

VHF-radion är såklart igång på kanal sexton när vi är ute, och då lyssnar vi på konversation omkring oss ute på havet. Mycket ryska accenter, spanska fiskare och korrekta engelsmän. En dag försökte ett stort fartyg förgäves anropa fiskebåten som var på väg in i deras kurs. Inget svar. Det är ingen småsak att ändra kurs på monster-lastarna, så de försökte verkligen länge att få kontakt, för att få bekräftelse på att fiskebåten uppmärksammat dem och skulle väja. Nix. Fiskarna här har en tendens att anse sig äga havet och köra dit de vill. En sista uppgiven svordom vilket inte är brukligt, var vad vi hörde innan tystnaden lade sig igen. ”Son of a bitch!” uttalat med ett väs. Skratt ombord på Siska.

De allra allra härligaste skratten i tillvaron är ändå de som smeker en förälders öra under natten när barnen skrattar i sömnen. Historian bakom förtäljs inte, men det skratt som gurglar fram från djupet av barnamagen och klingar ut i nattens stillhet, det är vår största skatt.

Och de sällsamt euforiska skrattsnyftningar vi alla delade när delfinerna kom första gången, de lägger vi oxå i vår skattkista.

SKADEGLÄDJENS LYCKA
Förlåt vår illojalitet, men jag och Tassa skrockar gott när vi följer Nunos och Tiagos fruktlösa kamp för att lyckas fånga någon fisk. Tiago stödjer jag, men Nuno får vara ett roligt skämt tills han lyckas med sitt företag. Som han
kämpar! Så många fiskebutiker, och så många fiskeråd! Han och Jan tävlar om vem som ska få napp först. Och likväl får de gå till affärens fiskdisk om de vill få något på tallriken. Dagen vi såg delfinerna var en stor matfest för alla fiskare; både människor och delfiner. En fiskeodling med Doradas hade gått sönder. Det var därför delfinerna var så många och så glada. Det var därför fiskehamnen i Carboneras där vi låg gratis bland fiskebåtarna, var så full av folk som fyllde lådor med Doradas. De bara håvade in fisk efter fisk på sina krokar. Tassa, jag och Spirit lämnade de hugade männen och pojkarna i hamnen åt fisket, och gick en lång strandpromenad.
När vi kom tillbaka hade de lokala fiskarna fyllt sina bilar och cyklar med lådvis med fisk, och kvar fanns bara våra misslyckade fiskare i solnedgången utan napp.

EN FRÄKNIG MAN BRÄND AV SOLEN OCH MYCKET LEDSEN FÖR ATT HAN INTE FÅR NÅGON FISK
…det var vad sexåriga Edvin ritade på sin teckning förra veckan (innan vi någonsin träffats) efter att han på sistone ställt mycket frågor kring fräknar . Han hade ingen vuxet känd aning om att han några dagar senare skulle träffa Nuno - som stämde klockrent in på beskrivningen! Fascinerande tyckte jag, och trodde först det var en skämtfälla som drogs framför min näsa. Men alldeles sant. Edvin gjorde mig nyfiken och imponerad.

Och en mycket rolig pappa hade han, med många skämt i rockärmen, och sedan plötsligt allvar.

TUFF PRÄST
Med somliga är det inte lätt att veta vad som är skämt och vad som är allvar. Utanför katedralen i Almería väntade vi på att dörrarna skulle öppnas innan högmässan. Då kom en liten farbror som höjde sin käpp och stötte den bank-bank-bank i den magnifika och väldiga porten, så att vi undrade om han var lite efter och hade bråttom att möta Gud. Bank-bank-bank i nittiograders vinkel med käppens ände rakt mot helighetens dörr. Vi tittade förundrat på utan att stirra. Nyss hade pojkarna på gatan spelat fotboll mot dörren så vi misstänkte att eftersynen av Guds hus kanske inte var den bästa. Nu började den lilla farbrorn ropa oxå. Och BANK-BANK-BANK så öppnades dörren! Då tyckte jag det var bäst att hänga på och försöka bli klok på om man kunde få komma in i kyrkan eller inte, så jag frågade farbrorn på väg in mellan de gläntande massiva dörrarna om ”se puede entrar?” Då vände han sig mot mig och grep tag i en stor blond hårlock som hängde ner under min mössa. Sedan drog han mitt ansikte mot sitt, med mitt hår kvar i hans hand, och sa tyst men intensivt mittemellan mina ögon och mitt vänsteröra ”du kan komma in”!! Inte utan att jag blev lite paff! Han bytte grepp och tog fatt i min ena hand med ett fast grepp som inte gick att slinka ur, och så förde han med mig in i kyrkan efter sig. Jag ropade efter de andra att oxå komma, och så fick vi besöka katedralen som byggts både som kyrka och som fort, medan farbrorn gick in i ett rökelsedoftande rum och bytte om till präst.

Jag vet inte hur roligt ni tyckte det här var, men jag hade kul.
Och nu ska jag avsluta Jenny-humorn med att berätta att några av våra världsomseglande vänner från Almerimar just gett ut en bok, så färsk att den fortfarande inte lämnat tryckmaskinerna. Den heter ”On the nose” och detta beskriver den konstanta riktningen på vinden i Medelhavet. Den är fylld med små roliga teckningar och berättelser från allt typiskt komiskt Bob och Liz varit med om under resandet i Medelhavet. Har man seglat i Medelhavet så känner man genast igen sig, och förstår att det är alltså sånt här som händer alla, inte bara oss..! Vi ska köpa mer än ett exemplar.

Nu har jag skrivit ner allt detta långa som krävt sitt minnesutrymme i mitt huvud, och det ska bli skönt att lägga in det på bloggen, samtidigt som inlägget nedan; Tillbaka som jag skrev först, för att liksom duscha av mig trassel i hjärnan, och i slutändan stå kvar med de glada minnena och en glad min. Tack till er som tar emot. Tack till er som ger.

TILLBAKA. TILLBAKA HÄR. TILLBAKA TILL BLOGGEN.
TILLBAKA TILL SISKA. TILLBAKA HEM.
(Morgonskriver ombord på Siska och har fortfarande inte haft internet sedan Almerimar. Förväntar mig en smockfull mailbox och glada överraskningar bland kommentarerna på bloggen, när vi senare idag letar efter ett internetcafé i Marbella.)

Ankrat omständigt i Motril, varit på marknad i Caleta de Vélez, och förvånat kommit till Solkustens hjärta Malaga med Torremolinos och Benalmádena där vi tittade på turister och undrade om det var vi eller de som var utomjordingar. Siska blev fotograferad där hon låg i det illaluktande vattnet hundra meter från turistshoppingcentret.

Mina barn som läst om Fritzl kort efter Engla, tittade skeptiskt på stormagade rosa håriga män i små badbyxor som rörde sig runt mat och dryck och vykort i en värld mycket full av saker och främlingar.

I Puerto Banúz här vid Marbella har vi hälsat på i pool- och restaurangvärlden i gott sällskap med goda vänner under fyra dagar. Det är som clichén med utlänningar man inte gillar medan man gillar jobbekompisen/grannen som är utlänning men ju schysst. Våra bitvis mer röda än rosa vackra vänner på semester en vecka med förberedda plånböcker och ledigt från allt jobb inklusive matlagning, de älskar vi.
OLIKA LIKA, KONSTIGT ALLDELES SOM VANLIGT
Det kändes riktigt riktigt konstigt att efter elva månaders liv på Siska genom Europas vattenvägar, möta våra kära favoritgrannar som på fyra timmar tagit luftvägen hit till sin veckas semester medan vi har tre månader kvar för att semestra oss hemåt. Riktigt konstigt.
Nuno blev konstig, och jag skriver konstiga saker (som jag precis raderat).
Nuno fick någonsorts vägvalskris när vi satt där och allt var precis som hemma med samma konversation, samma mönster, samma allting, alldeles som om vi inte alls varit på väg i snart ett år och levt ett nytt liv, utan skulle kunna vara som vanligare människor som inte sätter sig i så ansträngande sitsar.
Det var lika hemtrevligt, gemytligt, avslappnat, gott, skönt, tryggt, roligt som vanligt hos våra vänner. Och vi utmanar våra liv lika komplicerat som vanligt. Det var så lugnt omkring oss, och så rörigt inne i oss.

NU VÄNDER VI SNART NORRUT
Nuno Det är mycket som ska klaffa för att vi ska komma hem allihopa inklusive Siska, och vi förstår att ni undrar hur det ska gå till. Det undrar vi själva oxå. Nuno framförallt undrar väldigt mycket över det. Ännu mer nu när jag åker, nästan två veckor, för att hålla ihop mitt jobb med mitt liv, och lämnar familjen utan mig på Siska i sol som storm.

FRAM OCH TILLBAKA
Nä, vi har nog inte förändrats så mycket… Vi har växt och vi har krympt, växt och krympt, men vi är liksom oförändrade ändå. Äldre, rynkigare, med nya ärr. Barnen; äldre men ännu inte rynkiga för de växer fortfarande utan krympning. Kanske blir man rynkig av tänjandet på elasticiteten som krävs av allt växande och krympande? Om man bara växte och växte och aldrig hade tillbakagångar skulle man kanske stråla sig blank och skrynkelfri genom detta livet in i nästa?
Jag som aldrig seglat förr, inledde med två smällar resan med djupa tankar om envishet och allvishet, men har som på en spelplan som skickar en tillbaka till ruta ett kommit tillbaka till både envishet och rädslor jag trodde jag dealat klart med.
Rädslorna bygger på viljan att leva.
Våra barn har med Engla, Fritzl och andra nyheter från vår värld blivit mindre barn, och även seglingen har ryckt dem ur den trygghet som somliga behåller länge och andra inte. Livet kan ta slut på ett obehagligt sätt och det är ingen saga. Kan man finna trygghet i det så är stormar coola.

PLANERA OCH VAR FÖRSIKTIG

…eller lägg ditt liv i ödets händer och styr bara lusten att njuta av stunden? Olika sätt att resa livsresa.
FÄRDSÄTT

Efter påtryckningar om att inte lifta, och dessutom ett försäkringsnoggrannare lastbilskörande genom Europa, plus väl stora var-sova-frågetecken, så har lift-alternativet lagts på hyllan av mig. Återstår tåg som jag envist tycker borde vara billigare än flyg; men kostar mer än dubbelt så mycket.
Inser efter några restaurangbesök att två gånger på restaurang med familjen, är finansiellt jämställt med mellanskillnaden mellan flyg och tåg.
Den billigaste tågbiljetten är Interrail. Den Interrail-biljetten för dem som fyllt år mer än tjugofem gånger blir det för mig. Tio dagars resande under en tidsperiod av tjugotvå dagar ger den rätt till, för ca fyratusenfemhundra kronor. Det lär bli en hel del tilläggsavgifter, som man bara slipper undan om konduktören har dålig koll eller ser genom fingrarna. Jag tror det tar fyra dagar upp, lika många ner, och så har jag två dagars resande i Sverige till Östersund och tillbaka.
Nuno är inte alls glad att jag åker, men det får han berätta om. Han vet ännu inte hur han kommer att göra under tiden, eftersom han inte vill segla utan mig. Framförallt inte genom Gibraltar.

STRÖMMAR OCH STÖRRE VÅGOR OCH ÅSNOR
Lustigt att England för med sig tidvatten, strömmar och t.o.m. dimma hit till sitt Gibraltar. Inte lika lustigt att ta sig förbi. Med vår motor som går med max tre knop är vi chanslösa i Gibraltarsund om vi inte har både tidvatten och vindar med oss, så där gäller tungan rätt i mun vid exakt rätt stund.
- Och så sticker jag! Envis som en åsna.
<!–[if !supportLineBreakNewLine]–>
<!–[endif]–>

Tassa och Lina skänkte påtal om åsnor pengar till bevarandet av den Andalusiska Åsnan, som bytts ut mot motorfordon och riskerar att försvinna.

Everytime we are about to leave harbour, I seam to get this incredible urge to write a lot on the blog. In case I can´t do it again, for a long time I mean.

In the sidebar you can find A LOT of links to sailors. In many of them it´s a certain movement at this time of the year. One of my favorites is the one of Roz Savage who crossed the Atlantic rowing in 2006 and now is on her way to go for the Pacific summer 2008.
I found this crazy you tube clip on her page:

Here follows some links to sailors, friends we have met here, which are not yet in the sidebar:

www.alnair.org with Muriel, Stéphane and Falco on Alna’Ir, in French
www.bluewatersailors.com with Bente, Arnd and Siri on Narwal, in German
www.castingoff.mysite.com with Phillippa, Paul and Oscar on Pondlife, in English
www.freewebs.com/onthenose with Liz and Bob on Yanina, in English
and of course:
www.sailingpeterpan.blogspot.com with Susan and Jan on Peter Pan, in German

…We got some Goodbyes to do, and hopefully a lot of See you soons too..!
I’ll get some more sites then..

Until then do check out, and fill in some harbours, at www.theharbourmap.blogspot.com!

And,
Best wishes from Tassa and Tiago!
They send two new favorite video links, for a more lovely world:

The cat, the rat and the dog
The kitten and the crow

Fresh photos from the beach today:

Siska och crew siktar på utfarten ur Almerimar imorgon torsdag, med målet Motril och ankring vid hamnen eftersom där är dyrt. Väderleksrapporterna stämmer ofta inte, men det vi hoppas på är att vindarna inte ska stoppa oss i någon av de dyra hamnarna som ligger framför oss nu. Våra svenska båtgrannar här ombord på Mañana seglade ut tidigt i morse, mot Cartagena som vi kom ifrån. De ska ta kanalerna hem. Peter Pan fortsätter vi att segla tillsammans med och imorgon nog oxå Narwal. Det är många som lämnar sin övervintringstid nu och fortsätter sin resa.

Önskar er God Valborg!

(lite båtbilder i högerlisten uppladdade nu)

…from here this last days with new friends in Almerimar:

I hope you understand why Nuno has no time blog-writing, as he is very busy out talking with everybody intensly, all the time :-)!

Aldrig i livet att jag kommer att vilja ha en sittplats som den som beskrivs här

• som utsikt från mitt hem
• som dekoration i min by
• som konst i mina barns skola
• som del i min kommuns utgifter

Varför?

• jag tycker den är ful
• jag tycker inte den passar in
• den formar byns uttryck i en form jag vill motverka
• konstnären har mig veterligen ingen anknytning till bygden
• för de pengarna -95 000/150 000 kr- kan man göra något bättre
• jag tycker att utsmyckningen ska kunna förenas med lek och natur
• jag tycker att elever ska vara delaktigare i skapandet av sin skolas konst, inte bara i namnet

Idag frustrerande att vara långt hemifrån från byn och från politiken,
men jag ska göra allt vad jag kan för att stoppa bygget av Alf Björks sittplats på Lunnaskolan i Kågeröd.
Tyvärr vet jag inte hur responsen på “konstverket” är där hemma, men jag hoppas fler än jag hellre vill ha något vackrare och ändamålsenligare för pengarna. Subjektiva omdömen, jag vet.

Under resan har just formandet av orters uttryck gjorts mycket tydligt, eftersom vi flyttar oss från plats till plats och så påtagligt märker skillnaderna. Vi märker hur viktigt det är vad orter gör av sin presentation, och hur mycket det påverkar stämningen, både bland boende och besökare.
Här är det självklart att ortens konstnärer knyts samman med sin byggd med stolthet, och jag tycker att vi ska verka för det. Jag hade gärna gjort jobbet, och gärna tillsammans med barnen på skolan; och jag hade gärna sett att någon annan lokal konstnär fått uppdraget - bara inte detta som idag presenteras i Helsingborgs Dagblad.
Kända exempel här i Spanien är hur Salvador Dalí och Antoni Gaudí gjort sina hemorter världsberömda, och hur detta idag tillvaratas och lyfts fram.
Jag tycker det är ett klokt samarbete om kommunen lyfter fram sina konstnärer, och konstnärerna lyfter fram sina kommuner. Det behövs mer sådans samarbeten anser jag. Inte bara - men mer.

Sedan kommer vi in på regelverk. En halv procent av investeringskostnaden skall enligt lag användas till konstnärlig utsmyckning. Och vad konstnärlig utsmyckning är, det finns det många enligt mig dumma regler om.
Så där finns tyvärr mycket motstånd uppifrån. Vi har i Miljöpartiet pratat om något mer jordnära med trädgårdsarkitektur och lustgårdskänsla. Jag har hört glada rykten om en fontän hos barnen, vilket verkar vara deras favoritval. Och nu kommer istället detta som en kalldusch, när det innan bygget inte ens var många som utnyttjade de sittplatser som fanns.

När det gäller Kågeröds uttryck har jag inte mycket till övers för “modern konst” utan önskar något i linje med Kågerödslund och Lunden som är vårt vackraste smycke i byn enligt mig.

När jag tänker på Kågeröd tänker jag inte på tegel i första hand utan på trä och träd; ekar, bokar och vitsippor, friskt grönt och porlande vatten. Och så tänker jag på en litet antal som förstör vad de kan på kvällar och nätter i Kågeröds centrum. Och så tänker jag på hur det stör mig att pengar och energi uppifrån så ofta kolliderar med energi utan pengar nerifrån, och att inget vettigt görs för att förena de båda källorna..

Mina barn som liksom jag gått/går på skolan hälsar; Fult tegeltorn för hundratusenkronor - Nej tack!

Så, efter en lång vinter, kändes det att det faktiskt varit vinter, när vi kom till vår vårs första bubblande fest, och mindes i kontrast till den färgsprakande ljudligt pumpande yran, hur mycket djup och tyngd det var under påskens ris och piskor framburna på gyllene kuddar av män i konformade huvor till dovt dunkande trummor i nattens mörker. Vi har sett två olika museum i skyddsrum som byggdes under spanska inbördeskriget, och vandrat i grottor och gångar under jorden hörandes berättelser om bomber som föll och människor som tryckte sig samman i skräck. Vi har besökt fler museum och arkeologiska minnesmärken än vi minns att räkna, och förstått att här har kulturerna kommit och gått långt innan någonting hände i Sverige.

Vi har besökt arkeologiska museum i världsklass, och bilden ovan är tagen i ett av dem; i Almería.

VÅR-FEST!!!

Så när några av alla vi seglare i Almerimar fyllde bussen och skrattade åt hur vi såg ut så många tillsammans på en lokalbuss,

och åkte upp till El Ejido för firandet av San Marcos, då insåg jag av barnens häpna blickar att det var mycket länge sedan vi såg en riktigt festlig fest. Inte sedan vi var i Camargue i höstas har dansen legat i luften över gatorna så.
Härligt att känna att spanska sommaren är på väg, och att vi ligger tryggt i hamn och klokt väntar på att vindarna ska lugna sig, och i bästa sällskap dessutom. Här är vi lyckliga!

Och här kommer ett hopkok av bilder från i söndags, från staden som inte fanns för tjugofem år sedan, men nu ligger i Europas snabbast växande område, vilket förser vår världsdel med fler grönsaker än någonannanstans. Kanske försöker - försöker - jag senare att visa er på bilder hur landremsan mellan hav och berg består för oss sedan några veckor tillbaka av idel plast, plast, plast, plast, och mer plast än ett öga klarar av att skåda och en hjärna inte mäktar förstå. Detta är ett hav av växthus av plast, med små städer insprängda här och var mellan bländande vita plastytor i varierande kvadrater, tätt, tätt, tätt tillsammans utan slut.
När jag såg det första gången för några veckor sedan tog jag inget foto för det var så fult i mina ögon. Senare tog jag inget foto för det måste väl snart vara slut på så fult mycket plast tänkte jag, och hittade ett berg vid sidan om att fotografera ibland. Men nu har jag börjat vänja mig vid att alla platta ytor består av plast, och att de trycker sig allt längre upp mot bergssidorna, och att jag faktiskt måste fotografera det här! Så det ska jag göra, men har inte gjort. Ännu. Här följer däremot Tassas bilder som utlovat:

Processionen av glada upptåg i vagnar i stil med våra studentfester men ändå inte, hade i sitt centrum en marknad med allt från jaktfalkar, moriskt te-tält, glasblåsare, trollkarlar, helgrillad gris, aloe vera produkter, tortyr-redskap från Spaniens medeltid och sandgubbar med gräsfrö på skallen insytt i färgglada nylonstrumpor redo att vattnas och växa:

När siestan ebbat ut på någon tapas-bar fortsatte färden mot kvällens häst-show, och vi bänkades oss på skuggsidan precis som alla andra, lämnandes den soliga sidan tom bakom ryttarna och deras hästar. Utanför var det som hände mindre tillrättalagt.

Nuno har med stor glädje äntligen hittat nya begagnade blad till vindgeneratorn, efter att de ursrungliga försvann ner i Kielkanalens östra sluss när de slog i Nunos huvud! Nu snurrar vindgeneratorn på fint igen.

Och vi har hittat hem,fram, till hur vi trodde det skulle vara i de flesta hamnar under resan, men först nu blivit verklighet - Almerimar är så fullt med långseglare på väg, att vi stortrivs och har svårt att slita oss!

Men inser att vi måste, snart, när vi träffar seglare som är här sedan elva eller t.o.m. arton år tillbaka, och aldrig vill lämna igen. Vi skulle åkt förrförra veckan, vi skulle åkt förra veckan, vi skulle åkt idag, vi skulle åkt imorgon - och just nu har vi faktiskt ingen aning om när vi åker!

Vet dock att jag behöver lift upp till Sverige från södra Spanien så att jag är i Skåne till den tjugonde eller tjugoförsta maj, och sedan ner igen sista dagarna i maj eller första i juni!

Vill inte flyga. Tåg vill jag gärna, men det är för dyrt, tyvärr och knäppt nog..!

Tåg ska inte vara dyrare än flyg!

Men en ledig plats i en bil eller lastbil som ändå ska åka, hade suttit fint! :-)

Några bilder från idag på bryggan när

våra vänners hundar Falco och Rumbo hälsade på.

Fransyskan har nu så mycket växt in i vår familj, och blivit en familjemedlem samt besättningsmedlem ombord på Siska,

att rubriken till www.dreamalive.se nu ändras från “4 persons + 1 dog on 8,5×2 meter sailboat for 1 year living their dreams together” till:

“4 persons + 1 dog + 1 french mannequin on 8,5×2 meter sailboat for 1 year living their dreams together”

Fantastic news!!!!!!

It’s happening now; my new little baby is born;

THE HARBOUR MAP

This is so fresh and so young, I still don’t now all the tricks,
but it’s coming, and later on you’ll find it at www.theharbourmap.com,
until then the Google Earth map for boaters and sailors all over the world
will hang around at a blog-page (just click the link above).

You want to help me fill in harbours, marinas, and anchoring-places you know about!?

Please YES!!!

(there are probably some new-born situations for me to deal with,
but bring it on!!!)

Oh!!,
At The Harbour Map you’ll also find

THE SAILORS MAP,
where you sailors can add an message from where you are on this planet with a photo and a little message
-and your home site for example-

Love, from Jenny in Almerimar

Jamen nu är allt helt perfekt! Det har slutat blåsa, men vi är ändå kvar i Almerimar, för här är så många, många trevliga och intressanta seglare, och rätt mycket fester också. De flesta har övervintrat här och ska vidare ut på världsomsegling (Nuno vill med). Så länge har de varit här, att de som är musiker t.o.m. bildat ett band. De spelade på en avskedsfest igår. Men nu tror jag inte de som skulle åka åker än, Bente, Arnd och lilla Siri - www.bluewatersailors.com, för Arnd har svårt att slita sig från alla vänner och allt som man kan få gjort här. Och så låter det bland många. Några dagar till skadar inte :-). I övermorgon är det en födelsedagsfest. Det blir en härlig blandning språk på festerna. Några ska vidare mot Röda Havet, några ska ut över Atlanten, och ett holländskt par ska till Senegal. Det här med Senegal är en intressant historia som Nuno nappat på inför framtiden, för det finns en motsvarighet till Läkare Utan Gränser, dvs Segel Utan Gränser -www.voilessansfrontieres.org.
Och jag håller på och målar om däck, så några dagar till är helt perfekt.
Hoppas hinna ikapp lite på bloggen också.

OASYS, MINI-HOLLYWOOD, SPAGHETTI-WESTERN, FORT BRAVO
Vi börjar med Spaghetti-westerns-Mecka i öken utanför Tabernas där vi var under dagarna i Almería. Snopet upptäckte vi efter en bra dag med barnen att det fanns två ställen till i närheten där de flesta filmerna spelas och spelats in. Kolla www.fortbravo.es (endast spanska versionen verkar fungera i nuläget), dit vill vi nästa gång, mer kultigt. Oasys, i High Chaparral stil, där vi var är gjort för familjeutflykt med barnen, och helt lyckat för det, med diverse shower under dagen. Nedan följer Tassas filmer från cancan-showen och från papegoj-showen. Det var ara-papegojor som räddats från vanvård och sedan dresserats. Väldigt charmiga fåglar med glimten i ögat.

Och här är lite fler bilder från en bra dag. Kan säga att om man inte har bil är det rätt omständigt att ta sig dit, men med lite planering, bussar och en bit taxi samt hemkomst mitt i natten, så gick det fint.

(Har uppdaterat med defin-bilder i högerlisten.)