Av någon anledning har vi tänkt oss att allt bara ska bli bättre och bättre, men just nu känns det mest värre och värre.
Kanske är det en konsekvens av ljudeffekterna vi lever med, och då menar jag inte Tiagos, utan det så genomgående ljudet av storm i förtöjningar, vajrar, linor och båtar i hela hamnen.
För varje ställe vi stannar på pga av vädret, så tycks vågorna bara större och större och deras hastighet drivande varandra allt intensivare.

Varje natt man ligger vaken av ljudets enormhet undrar man om det någonsin varit så mycket som just nu, när skrovet vibrerar och alla muskler spänns för att inte rulla medan det tjuter i masten.
Samtidigt manar förnuftet på om att det är minnet som spelar spratt…..men jag är inte helt övertygad om att det är så. Kan det verkligen blåsa så här mycket på en och samma plats så länge!?! Vi hade ingen aning om att det fanns så mycket berg och så mycket vindar i det här landet!

Så jag frågade en inföding som gav mig skjuts, och han sa att,
”Ja det är så här – kanske inte så starka vindar som nu, men alltid vind, vind, vind”. ”På sommaren oxå?!” sa jag. ”På lördagar och söndagar” sa han.
Bara en enda dag var han på stranden förra sommaren; den enda lördagen det inte blåste..

Tror ni har det varmare där hemma nu. Det är faktiskt inte rättvist tycker jag!
Men som ni brukar vara gulliga och kommentera när vi haft medvind och varmt (3gg?!?!)
-Ni förtjänar det!

Vi vägrar komma hem innan vi haft fantastisk sommarsegling!

Vi är i Almerimar som är det mest kända stället i Spanien bland seglare som övervintrar. …I höstas i Frankrike trodde vi att vi skulle övervintra här. Nu övervårar vi istället, för vi är fast här, med i ordets sanna bemärkelse OTROLIGA motvindar.
Passar på och fixar Siska.
Här är så många projektbåtar att det är både härligt och förfärande att se. Mer grått och daskigt än blankt och flashigt i denna hamnen. Och hur många seglare som helst att lära känna. Många är ordentligt fastrotade här. Sedan flera flera år, och med parabol-antenner i stora betongklumpshållare på kajkanten.
Det jag gillar bäst här är att de har ett radio-nätverk varje dag klockan tio via VHF, där alla hjälps åt med diverse information om allt mellan himmel och jord.
Och så är det utsikten mot Sierra Nevada, med sina snöklädda toppar.

Så, nu har jag värmt upp datorn efter över en vecka utan internet, och så kanske jag kan få skriva av mig känslor, tankar och minnen mer snart; om morgondagen så vill.
..Egentligen är jag rätt nöjd med att stanna och dona och pula, men det är någonting med stämningen i luften som får folk att bli modstulna här…..och jag är inte riktigt på topp, så det smittar, och idag ville jag bara lipa.
Men jag vet ju att det går i vågor.
Eller som tidvattnets ebb och flod.
Eller som Medelhavsvindarnas tvära kast.
Mina känslor.
Så jag oroar mig inte. Bara är där jag är.

Jan och Nuno och vindmätaren, i Almerías på Blåsiga kusten.

Idogt väderstuderande pågår dagligen, och senaste stora orkanrapporterna från mamma/svärmor/farmor i Portugal gör att vi tar det lugnt och försiktigt. Ingen brådska. Atlanten kan gärna vänta tills vädret blir stabilare …..om det nu blir det.

Här har någon iallafall varit smart och döpt om Blåsiga kusten till Varma kusten.
Ungefär som städerskor döpts om..
Max antal soltimmar i fokus istället för max antal vindtimmar.
De som bor här verkar ändå rätt nöjda att slippa alla turister som håller sig borta pga det enorma blåsandet. ”Annars skulle här se ut som i Málaga” säger de.
Men här är mycket fint att se i och kring Almería.
Hinner bara inte skriva om det nu (..och inte innan heller eftersom vi haft så mycket att besöka); förbereder för avfärd imorgonbitti när det är en lucka i stormarna. Alltid lite nervöst.

KÄRA VÄNNER!
Uppriktigt mycket ursäktande att jag inte hunnit svara på alla mail, förlåt,
-det regnar ju aldrig, så att man kan sitta inne en hel dag och få umgås med datorn! Förlåt, jag vill svara alla men har inte haft möjlighet ännu, och jag vill svara rejält, med inlevelse, inte hastigt och slarvigt.

Och så vill jag/vi gratulera alla våra vänner som blivit föräldrar, och hälsa de nya små människorna välkomna till den här otroliga världen! GRATTIS, GRATTIS, GRATTIS & Hjärtligt Välkomna!!!
Och jättegrattis till vädurs-vännerna som fyller år nu!!!
Och tacka för bidrag och stöd vi får av vänner vi känner, och nya vänner vi ännu inte träffat annat än på nätet!
Tänker på er!!!
Mer än ni kanske anar!
KRAMAR

(..är in i roten alltid beredd på att nästa dag kan bli min sista,
så jag vill att alla jag bryr mig om vet om,
att jag är med er och ni är med mig,
ifallifall…)

Kärlek!!!

(vi har varit i Spaghetti-Westerns Mecka – det ligger här utanför Almería i Europas största ökenområde, och det var så härligt kultigt efter att vi sett Clintan på spanska under vintern här sedan vi köpte en DVD-skiva på en marknad och då blev lurade och inte fick den med engelskt tal som stod på fodralet, utan med spansk dubbning, haha. Jag är infödd i Vilda Västern-generationens gyllene eftersvallningar, och blev som barn på nytt med röken ur pekfingret gömd bakom husknutarna, men det skulle jag ju inte skriva om nu, för jag MÅSTE diska innan vi drar så att allt är undanstuvat och klart innan vi ska ut och gunga igen. Vill återkomma! Hej så länge!)
Not dead or alive! Only ALIVE!
…men ända sättet att inte vara rädd för döden är att inte vara rädd för den!
…men det är ju inte bara mitt liv det handlar om!

Iallafall så hinner jag inte skriva så mycket som jag vill, och idag har jag målat istället, och nu MÅSTE jag diska, och sova!!

Yours, Jenny

Hello everybody.

We are in Almeria. A very nice town here in the south of Spain. Nice and cheap harbour with free internet.
We have been here now 5 days, as the winds have been incredibly strong and from where we want to go. Hopefully on Monday we will move on, but according to the weather sites we consult we won’t go very much further the following days… too much wind again.
During this trip we have been having a lot of bad weather but also beautiful moments.

Here is one of that beautiful moments.

Love to u all,

The Kaptain

Har beslutsångest, är trött på alltihopa, har bråkat, har gråtit, skrikit oxå, har ont i hjärtat och vill bara… nåntingannat än detta. Båda två.
Och samtidigt, så klart, så mycket tydligare, allt vackert som varit, som kan fortsätta i olika riktningar.
Och jag måste välja. Vi måste välja. Nu. Snabbt. Peter Pan drar ut snart, nu. Ska vi med eller inte? Ska jag med eller inte?
Spirit får bara åka spansk buss om han är i en väska..!

Vet inte hur det blir,
men vet att jag har några bilder från Susanne som väntat på att bli inlagda:

De här sista är kul, för vi var uppe på klippan vid fyren och fotograferade dem ombord på Peter Pan, medan de fotograferade oss. Vi är de väldigt små prickarna till höger om fyren och masten. De är det lillalilla vita seglet nere på havet.

DET FINNS OLIKA SÄTT ATT FATTA BESLUT
Och jag har precis valt ett genom att skriva detta inlägget istället för att förbereda båten för avfärd, eller leta reda på en väsk-lösning till Spirit. Bussen går klockan femton, och är inte försent, men Nuno är inte längre lika pigg på att segla ensam, och jag är inte heller lika pigg på att lämna honom ensam.

Peter Pan har just gått ut. Var hos dem och diskuterade alla väder, vind och vågrapporterna ännu en gång. De valde att gå ut, och vi är fortfarande här. Vi kan ff gå senare i eftermiddag, och vi avvaktar väderutvecklingen. Vi överväger att gå i kväll, eller i natt, eller tidigt imorgonbitti. Vi måste komma iväg senast imorgonbitti, för detta, San José, är den dyraste hamnen vi varit i på hela resan – 290 kronor natt för vår 8 meters båt, och mycket mer för större båtar – och på söndag/måndag drar det ihop sig till riktigt oväder vid den här kusten för en vecka framåt, så vi kan inte fastna här.
Så, första nattseglingen kan bli inatt.

Helt slut efter seglingsupplevelserna igår, emotionellt och mentalt utmattade.
Men när vi såg Peter Pan gå ut och såg hur de slängdes fram och tillbaka i vågorna, tills de försvann bort bakom berget efter 45 minuter, då var vi alla så glada att vi stannat.
Nu pratade vi just med varandra via VHF, och de är okey, men avråder oss från att gå ut. Det blir mycket värre i en liten båt, och med svag motor.
Nu ska vi förbereda oss, så att vi är redo när det lugnar sig.

Nej. Nu kommer nya bud. Lokalbefolkningen säger det bästa är att lämna senare i eftermiddag, innan vindarna vänder. Jobbigt det här. Barnen vill inte heller ut. Fy fan för detta. Vi kastas fram och tillbaka mellan olika viljor och val, vindar och vågor.

EN SEGLINGSRESA I KLIMATFÖRÄNDRINGARNAS TID
Kom inte till Almería idag, utan fick söka nödhamn i San José. Det började bra med vind akter ifrån, men sedan bara ökade vinden och ökade och ökade; och vågorna reser sig skrämmande fort här när vinden sätter igång, så de bara växte, och drev på med hög hastighet och brytande vitt vågskum överallt omkring oss; och växte ännu mer.
Det obehagliga är när inte väderleksrapporterna stämmer, för då vet man inte om det kommer att sluta öka, eller inte.
I Aguilas dit vi kom första april efter en väderleksrapport som var som ett skämt, men inte roligt, berättade hamnkillarna hur vädret varit helt ur led sedan påskas, och inte stämt.
Sedan första början av resan har det varit så hela vägen..

Folk har sagt till oss ”..så här har vi aldrig sett vädret förut vid denna tiden..”

Det är förvisso inget överaskande för en svensk att sommaren regnar bort,
men i Dyvig i Danmark hade ingen förut varit med om att vattnet i hamnen blåste bort på sommaren:

I kanalerna inne i Nederländerna mitt i sommaren regnade och blåste det så kraftigt att vi knappt lyckades pressa oss framåt:

Korsande Ijsselmer hade vi över våra huvud hastigt skruvande sig ur molnen början till en tromb:

Ute på Nordsjön sa seglare som varit i samma farvatten sommar efter sommar i åratal, att vädret aldrig förr varit så dåligt, och vindarna så instabila.

Och efter det bestämde vi oss för franska kanalerna istället för Biscaya.
Till Paris hade sommaren fortfarande inte kommit i slutet av augusti och regnet vräkte ned även här:

I kanalerna står tiden stilla, men när vi kom till Medelhavet i mitten på oktober, var det redan för kallt för att njuta av varma bad, och dax att lära sig styra livet efter höststormarna.
För kallt vid fel tid, var den vanliga kommentaren från folk längs vår kustfärden.

I Barcelona bröt vågorna så enormt att varken vi eller någon annan sett något liknande där, även om fotot nedan bara visar morgonens efterdyningar:

Sedan var vi fast i Valencia med vinterstormar, när de där hade räknat med vårtider.

Och för att göra en lång historia kort är vi nu här i Andalusiens östligaste del; och ingen verkar begripa sig på vädret.

JAG KAN INTE SEGLA
Hade inte gjort det innan resan, och tycker fortfarande inte att jag gjort det. Seglat. Men jag tror jag blivit en rätt bra gast.
När vi var där ute idag och alla koncentrerade sig på att hålla balansen i rullningarna med spända miner, så kom en färsk väderleksrapport på VHF:en, vilken förtäljde att vinden skulle öka ännu mer, och därefter mer. Det var inte med den rapporten vi begett oss ut.. Vi hade redan stormstyrka på de hårdaste vindkasten, och det var inga korta kast. Det var pauserna därimellan som var korta, och de var inte precis några pauser, bara korta påminnelser om att andas.
Vi skulle segla från åtta på morgonen till åtta på kvällen för att komma runt Cabo de Gata och fram till närmsta hamn därefter. Och vindarna skulle vara ganska lugna. När vi hörde den nya väderleksrapporten, behövde vi inte prata med varandra. Överhuvudtaget blir det inget prat-prat när trycket ökar, utan var och en sköter spänt sina uppgifter, och that’s it.
Nuno började anropa Peter Pan som var en bra bit framför oss, för att diskutera nödhamn i San José innan kapet. De svarade inte på den handburna VHF:en, trots många försök, så Nuno gick in till den fasta VHF:en istället.
Då fick jag ta över rodret. Jag tycker det är sk-tsvårt att hålla båten på en kurs som följer vår inritade kurs men ändå se till att hålla seglet fyllt så att det inte börjar slå, och då menar jag verkligen SLÅ i vinden. Därför tog jag till en liten säkerhetsmarginal, för att inte ligga p-r-e-c-i-s på gränsen mellan aktervind från styrbord eller babord. Det var en falsk trygghet märkte jag snart när jag inte hade kalkylerat med vågornas riktning,
och vi började rulla så våldsamt av vågor rakt från sidan, att saker som annars brukar ligga stilla for iväg i sidor och golv med bankande smällar, och jag och Tassa skrek, med gråten i halsen.

Det är det allra värsta för mig; att veta att jag inte har någon kontroll där ute, och att vi är beroende av att Nuno finns ombord i bästa skick. Min största fasa är att det händer honom något, och vi inte klarar det.
Jag är ändlöst rädd för det, och försöker lära mig, men det är alltid i så hemska situationer jag tvingas lära mig, att jag är rädd för det oxå.
I vintras efter att jag slungats överbord av bom-smällen smakade jag med hjärnskakning på ett omfamnande lugn i havet, och har levt kvar i ett tillstånd av stundtals dödslängtan – om döden är en sådan frid. Havet har inte längre varit skrämmande med sitt stora vatten.
Men vad vindarna gör med båten skrämmer mig, och jag vill inte låta döden skåda någon av oss i vitögat, framför allt inte barnen.

För varje darrande dag blir jag klarare över min vilja att leva, på land.

Och imorgon skiljs kanske våra vägar åt.
Min på land, och Nunos på vatten.
Bestämmer imorgon med havet på ena sidan, bergen på andra, och nyaste väderleksrapporten framför mig.

…har nu hela familjen fått , och går och sjunger här i Cartagena, hela tiden, om och om igen, utan att lyckas hejda det.

(The Bulgarian contestant’s name is Valentina Hasan, 29 years old. She’s from the village of Zvezdelina, in the Kardzhali Province. Valentina’s married and ”Hasan” is her husband’s surname. She currently lives in Spain. AND WE LOVE HER!! She has now became famous for her listening and singing by heart, and some millions have watched her on Youtube.)

Vi stannar här med förhoppningen att det vinande blåsandet, motvind dessutom, lugnar sig till helgen. Här är ett ökänt evigt blåsande i Palos-området, och medelhöjden på vågorna här utanför är vid storm sex sju meter, så vi känner oss respektfulla.

Har gjort uppiggande, och dyr, shopping av säkerhetsutrustning till Siska, samt ännu ett nytt toa-pump-försök-köp som vi hoppas funkar bättre än de förra.

Ken Lee!!

Så om ni nu sett Outsiders förstår ni hur jag/vi har det ombord på åtta meter, när jag har ett sådant ENORMT EXTREMT sexbehov och DESPERAT! TRYCKER MIN KROPP MOT SOVRUMSVÄGGAR! Skratt DDD

Var jag inte botad från sexbehov och så kallat missbruk, så är jag ju definitivt det nu på båten kan jag säga. Rena jungfrun känns det som. Skratt DD
(Observera gärna att det är skillnad på vad jag säger, och vad andra säger – särskilt om det är en kommentatör på Outsiders som säger det, efter att ha klippt freak-färdigt)…men vi roar oss åt tankarna på vad som sägs hemma i byn ))

Vi ska ut på havet igen om en liten stund och jag hinner -återigen- inte skriva så mycket.

Vi hade en väldigt obehaglig dag på havet i måndags när väderleksrapporten inte stämde riktigt med vad vi möttes av en timme efter avfärd. Det tog oss fem hemska timmar att lyckas ta oss in i närmsta hamnen.

Och nu ska vi ut igen. Det är som med förlossningar, efter ett tag har minnet möblerat om och man ger sig på det igen.

Vaknade med tolv grader ombord och två grader utanför Siska. Det blixtrade här, och snöade på Mallorca.

Härom natten jublade vi mer än vad som någonsin gjorts på en nyårsafton, när havets mäktighet tog i med full kraft samlad ända ifrån Italien. Klockan tre på natten var det för kallt att fortsätta, men svårt att slita sig. Ingen av våra kameror kunde fånga havet i nattens mörker, och jag tror aldrig ord kan göra rättvisa till vad vi fick se och uppleva. En kapten i hamnen sa nästa dag att han aldrig förut sett sådana vågor av den magnifika storleken Här! Hamnpersonalen hade fullt upp med att försöka rädda de enorma lyxyachterna som smällde som vilda hästar i bås, och nästan slet sig. En massa stenar och delar från muren låg inspolat över hundra meter in i hamnen.

Men när murdelarna krossades satt vi ovetandes ombord på Peter Pan och spelade Rummy med Susan och Jan. Det ryckte en massa i förtöjningarna och smällde förvånansvärt mycket från båtarna omkring, så spelet blev avbrutet flera gånger, och vi grumsade lite om hur den här splitternya superduper hamnen verkade osmart konstruerad när det kunde kännas av vågor så långt in som Vi ligger. Föga anade vi då att det inte var vilka vågor som helst, utan de största någonsin här!

Så kom Nuno och Jan tjoandes att vi måste komma och se vågorna, just när vi skulle gå och lägga oss. Vi häpnade och ropade högt när vi på avstånd såg hur vågorna vällde flera meter upp över murarna. Då skrattade Jan och Nuno förnumstigt och sa att ”det där var ingenting”! De obegripligt lyxiga och stora båtarna hade så många förtöjningslinor att de såg ut som Gulliver fångad i småmänniskornas land. De ryckte, gnällde och knorrade oroligt. Så kom större vågor, så stora att vi såg de höja sig högt i skyn upp bakom yachterna och vidare uppåt, innan de på varje gång varierande vis föll ihop i kaskader och vattenmoln när de mötte den sista och största muren. Det var helt OTROLIGT!!!

Jag lovar, jag har aldrig snubblat så upphetsat på tungan och orden i munnen, och när de ofattbart stora vågorna kom och jag försökte uttrycka någonsorts ”titta på den vågen där!!!!!!!!” så kom det bara en massa kullerbyttor av bokstäver i munnen så att jag bara skrek ”tttttllbmnpkllllltttttdddddddddddd” eller något liknande, med uppspärrade ögon och gapande mun.
Vid sidan om såg vi sandstranden där inget hindrade vågornas framfart, och vi gick så nära vi vågade, för emellanåt slog det upp mot hamnbyggnaderna där vi stod och spolade upp över asfalten. Tiago var mycket orolig, talade om Tsunamis och ville kalla bort oss längre bort, men vågorna utgjorde ett oemotståndligt sug som en magnet som drog oss dit mot allt bättre vetande med glansiga ögon. Vågorna där ute kom med en trollbindande hastighet och bara drev frammåt, den ena efter den andra utan stopp. Ändå blåste det inte så jättemycket, utan var dyningar långt borta ifrån. Ute vid horisonten lyste det från en stor båt, och vi tackade vår lyckliga stjärna att vi hann hit dagen innan, för det här var riktigt skrämmande, och tvivelaktigt om vi skulle överlevt. Här är förresten en bild Susan tog uppe ifrån bron när vi kom in i hamnen kvällen innan:

Susan Ernst har tagit bilderna i det här inlägget. Hon är lika ivrig med kameran som jag och Tassa, men hon har en mycket proffsigare kamera. Ändå kunde inte heller hon fånga nattens vågor, men jag har fått denna bilden av henne som är från tidig morgon då hon var uppe efter att vågorna lugnat sig, som synes om man tittar på havet i bakgrunden. Kära läsare, koncentrera dig nu och observera bilden nedan: Uppmärksamma stenarna på asfalten, uppmärksamma att det finns en mur till bakom den närmsta som var helt under vatten några timmar tidigare, notera den röda båten (lite större än Siska) som när de största vågorna föll igår helt försvann i vatten och inte längre syntes. Och nu, fokus; Den största vågsmällen jag sett i mitt liv var långt utanför detta fotots storlek och täckte himlen som en vit skummande vägg av kaskader pekandes uppåt i en enda lång och kompakt rad längs muren i hundra meter. Jag antar att de största smällarna mot muren nådde trettio-fyrtio meter upp i luften. Fantastiskt.

Och nu skickar jag faktiskt in detta, medan jag fortsätter att skriva och berätta lite om dagarna och människorna på väg hit till Barcelona. Så att det inte blir riktigt lika långt i en klump.

Vi är nu i l ‘Estartit, en hamn som en svensk seglareavrått mig ifrån, mest för att den skulle vara för dyr. Den är dyr, men mest på sommaren när priserna blir tre-fyra gånger dyrare. Men här är det faktiskt fantastiskt vackert.

Ja vi fick lite varningar, vet ej hur man kan förklara allt detta på ett logiskt sätt, men jag tror att någon större makt beskyddar oss.

När vi skulle lämna Roses, dagen efter att vi hade anlänt: Jag värmer alltid motorn innan vi ska åka – efter 15 minuter börjar larmet tjuta. Japp! -tänkte jag- något skit i insuget! Något som var ganska normalt i kanalerna. Jag sätter igång med rutinen av att blåsa av genom insugsröret, jobbigt men inte så farligt tidskrävande.

Motorn startas igen, larmet sätter igång igen efter 2 minuter. Ja då var det att berätta till familjen att vi skulle ingenstans denna dagen.

Jag börjar leta efter felet. Eftersom den här impellern är ganska nyinstallerade så kan det inte vara det, så jag testar alla andra rör och hittar absolut inget fel…. Ok lika bra att kolla impellern…. Denna var fullständig sönder!!! Hur kunde detta hända? Hmm, dålig kvalité på gummit, tänkt jag, eller kanske något skräp som satt sig där och slet sönder den. Strunt samma, måste fixa ny. Går runt till olika personer och frågar osv, till slut hittar jag en bildelsaffär som också hade nautiska delar, han kunde fixa fram impeller, det skulle komma fram samma dag på kvällen. Jag trodde inte riktigt att det skulle komma denna dagen MEN det gjorde det!

När jag hämtade dem – jag beställde 4 stycken; vill absolut inte vara utan igen – dubbelkollade jag storleken och det stämde inte med den jag hade i innan! Killen kollade tillsammans med mig i alla tabeller, listor och pärmar… resultat: den impellern som satt i var av fel storlek, den var för stor därför gick den sönder. Jag hade köpt den i Nederländerna i en bensinmack vid sidan om kanalen. Skit! Hade den gått sönder på vägen ifrån Portbou till Roses hade vi haft problem eftersom det knappt var något vind. Kusten är ganska stenig där.

Ja det var bara att installera den nya och testa den. ”Ska jag spola genom systemet?” – Tänkt jag lite till mig själv – ”Det är inte helt okomplicerat och dessutom larmet går inte igång nu, skit i det!”

Ja det skulle jag inte ha gjort med tanke på vad som hände senare.

Den värsta rädslan är av att komma till en situation när jag inte kan påverka längre hur det ska utspelas. Så kände jag under vår resa till l’Estartit.

Jag fungerar så att jag hela tiden tänker på olika svar till hypotetiska situationer som kan uppkomma. Om det kommer en plöstligt vind, släppa skotet , osv. Jag var oroligt för denna resan, men va fan, tre timmar, kom igen.

Vi måste ifrån Roses eftersom Tramontana ska börja snart igen, jag ville inte bli inblåst IGEN.

Att det gungade som fan var jag inte riktigt förberedd för, de sa att det skulle vara 2-3 Beaufort där ute men: NADA, bara stora dyningar efter sista dagarnas sydlig blåst.

Om det blåste hade det inte gungat så mycket och vi skulle ha haft bättre fart men nu tuffade vi för motorn i 4,5 knop. Va fan det var bara att härda ut lite och snart skulle vi vara trygga i hamn.

Men det gungade …. Jag började bli lite konstigt i magen. 1,5 timme kvar, nja det är bara att styra och glo på horisonten, när den kom fram!

Ska vi vända? Tänkte jag då och då när jag tittade på familjen. Sluta Nuno! Det ska gå bra, det är ingen fara! 1 timme kvar. Då kom det… larmet började tjuta, skit! Inget vidare…. Grå himmel, ingen vind, stora vågor, hög kust av berg, skit! Inte bra!
Ok jag hade tänkte genom detta om det skulle hända, vi sänker farten och hoppas att larmet slutar, det gjorde det… ok vi fortsätter med sänkt fart och hoppas att det håller till hamnen, 2,7 knop, resan förlängs plötsligt med ytterliggare en timme. 2 timmar kvar. Ok is i magen och fortsätta lugnt. Jag ser det vita skummet av vågorna mot bergsväggen. Det var försent för att vända nu. Sjöräddningen visste var vi var och när vi skulle komma fram, eftersom jag hade meddelat dem om vår situation via VHF. Det skulle inte ta mer än några minuter för att en snabb båt skulle komma till vår undsättning om det skulle behövas.

1,5 timme kvar, Tiago kräkte, alla var annars ganska lugna, Jenny fottade och filmade.

Fan, vi är snart där håll ut! Och då….. började larmet igen….

Ok sakta ner farten till tomgången tills larmet slutar, det kommer ff lite vatten ut ifrån avgasröret! – Ska jag ner och försöka kolla vad som är felet? Skulle aldrig klara av sjösjukan då! Shit!!! Ok larmet slutar igen, vi fortsätter ett sträck over tomgången, 1,7 knop… 2,5 timmar kvar…

Tur nog, när vi nu är mellan land och ön Medes puttar vågorna oss i rätt riktning och farten ökar till hela 2 knop! Men nu har vi berg på bägge sidorna av oss med vitt skum.
Jenny var hur lugn som helst, jag förklarade att om motorn slutade fungerar eller om någon ström skulle börja drar oss mot kusten, får vi kasta ankare och kalla på sjöräddning. Problemet nu är att vi är väldigt nära land, skulle motorn sluta så har vi inte mer än 10 minuter för att göra något för att inte krossas mot bergväggen. Inte så mycket tid direkt! För att ankare ska få grepp måste vi släppa ganska mycket kätting och då kommer vi att vara farligt nära kusten ändå. Ok försöker komma närmare ön då vinner vi lite tid om något skulle hända, jäklar, va skönt det var att komma innanför hamn pirarna… Vi klarade oss ändå. 

Ja detta var lite grand vad som gick runt i mitt huvud under den där resan.

Nu har jag plockat ner rör, rensat, kollat den nya impellern, byt termostaten och saken verkar vara klar, men inte helt klar än, måste kolla lite mer för att vara säker på att jag har gjort allt jag kan.
Det är hemskt att vara beroende av en motor i högsjö utan vind!

PS. Har hittade felet om varför motorn har gått varm så ofta. Ventilen, för intag av vatten till kylning av motor, var INTE HELT ÖPPEN!!! Sen Sverige har vi gått med en motor som gick för varm!!! Grejen är att efter motorinstallationen har ventilen inte haft något handtag. Eftersom den här motorn inte är av samma storlek som den förra, får handtaget inte plats. Inget problem eftersom jag kan komma åt lätt med en skiftnyckel MEN jag kan inte se om den är öppen eller stängt. Eftersom det rann vatten tog jag för givet att allt var ok.

…

Estamos de momento em l’Estartit que me foi desanconcelhado por um velejador suéco , devido a ser uma marina cara. A paisagem e a natureza aqui é deslumbrante, vale bem o preco que se paga. Infelizmente já estamos aqui á quatro dias e como de costume isso irrita-me um pouco. Tenho treinar isso de relaxar e de ter calma.

Eu tive maus pressentimentos, não sei como explicar de uma maneira lógica mas acho que alguém ou alguma entidade superior toma conta de nós.

Quando eramos para largar de Roses, depois de uma noite de repouso e um pouco de turismo nesta cidade mediterranea , eu aqueco quase sempre o motor antes de largarmos. Mais rotina do que necessidade.

Pois passados uns quinze minutos comeca o alarme do motor que indica que este está sobreaquecido. Imediatamente pensei que se devia a um normal entupimento, o que aconteceu varias vezes nos canais.

Toca de por a velha rotina em marcha, depois da rotina de desentupimento meti o motor a trabalhar novamente, qual não é a minha surpresa quando este comeca a soar novamente. Esquesito dado que mudei a turbina, da bomba de água para o arrefecimento, fazia umas três semanas.
Ok vamos que ter que ficar em Roses mais um dia até eu achar qual é o problema.

Mãos a obra e toca a desaparafusar tubos, assoprar, olhar, testar e passado um tempo cheguei a brilhante conclusão que deve ser a turbina. Desmonto esta e … surpresa… completamente destruida!

Surpreso tentei achar uma razão para o estado da turbina, mas nada.

Bem há que arranjar uma turbina de substituicão e coloca-lá no sitio para podermos seguir viagem. Depois de umas voltas encontrei uma loja de pecas de automoveis que também vendia partes para motores nauticos. Incrivelmente encomendaram-se as pecas que chegaram no mesmo dia á tarde, comprei 4 só para ter umas em reserva. Mas quando as fui buscar, comparei as novas com a antiga e o tamanho não era o mesmo. O empregado á minha frente abre livros, dossiés e cadernos onde verificamos referências e modelos de motor, etc. Não havia duvidas. As turbinas que acabava de comprar eram originais e destinadas ao meu motor.

Por isso é que a turbina se estragou toda, tamanho errado!

Eu tinha comprado esta turbina na Holanda, aquando nos canais, numa estacão de servico para barcos na margem do canal. Como ela cabia nem pensei mais no assunto. Devia ter pensado um pouco mais.

Passado um par de dias estava na altura de largar. O mar estava alto. Muitas vagas e bastante grandes mas como não havia vento o mar até estava calmo.

O céu estava nublado com algumas nuvens baixas e a visibilidade não era das melhores. Mas a viagem era só até l’Estartit que era só 3 horas de Roses.

Vá lá Nuno, deixa-te de medos e larga que é para irmos mais para sul onde está melhor tempo! – pensei para mim mesmo. Eu até estava com um mau pressentimento mas…..

Passadas duas horas de viagem, viagem essa que parecia duas horas a andar numa montanha russa sem intervalos, o que não devia acontecer acontece… o alarme do motor comeca a apitar.

Passados os segundos necessários para minha recuperacão do quase ataque de coracão que me deu, comecei a pensar no que fazer, pôs o motor em neutral e comecei a avaliar a situacão:

Ok…. Nada de vento, vagas enormes, costa de montanha para estibordo a pouco menos de 1km… ouvia-se as vagas e via-se a espuma branca das vagas que tentavam mandar abaixo os rochedos….

Felizmente o alarme deixou de soar e eu colocei Siska em movimento, mas tive que fazer uma reducão nas rotacões, a velocidade era agora 2,5 nós. Antes estavamos a uma hora da seguranca da marina, agora vai levar-nos duas horas até ai chegar.

Se o motor aguentar!

Entretanto o Tiago vomita-se todo e a Natassjha tenta dormir sem grande resultado. A Jenny está com muita calma.

Devido aos movimentos excessivos de Siska, eu não quero tentar encontrar onde o problema está. A catástrofe só aumentaria se eu comeca-se a enjoar também.

Continuamos apreensivos rumo a l’Estartit. Entretanto alertei o Salvamento Maritimo espanhol da nossa situacão, dando-lhes a nossa posicão e o nosso destino.
Acabamos de entrar no estreito que nos separa do porto e o alarme soa novamente.

Merda… não há vento, as ondas movem-me em direcão a terra. De estibordo a costa de 85 metros de altura. A bombordo a ilha de Medes com a sua costa escarpada. O estreito não é mais do que 2000 metros de largura….

A mesma manobra, neutral, deixa de apitar, ainda menos rotacões e aí vamos com a velocidade de 1,5 nós. Sorte….

Se não desse para usar o motor, ia ser dificil, não levaria mais do que 10 minutos ás ondas a arrastarnos para as rochas. Uma alternativa seria a âncora, mas mesmo assim teriamos ficado perigosamente perto da catastrofe.

Finalmente chegamos ao porto e amarramos sem mais problemas.

Aqui temos estado nestes ultimos 4 dias, o motor está reparado, um termostato novo, e o sistema de arrefecimento limpo. Mas infelizmente o mar tem estado de tempestade. Mas o ceu tem estado azul e nós temos gozado umas voltas aqui nas montanhas. A Jenny até tomou um banho de mar….