Det är inte över! Särskilt igår söndag i Kågeröd, tillbaka från Portugal, var det så klart att resan inte tagit slut, puh, och att utmaningarna fortsätter i samma stil. Det kändes riktigt hemkärt att tillsammans med Siska få nya så kallade problem att lösa. Och som vanligt går det bäst tack vare vänliga människor.
Men först tankar från första dagarna tebaks:
Tänker på det där TV-programmet med mig där de sa att jag trycker mig mot väggarna – vilket jag aldrig gjort – och får nästan lust att göra det, bara för att omfamna mitt hus, mitt hem, och känna på allt. Njuter av att leta efter älskade ytor under damm och spindelväv när jag återupptäcker ALLA SAKER (!!!!!!!!!så mycket saker!!!!!!!!!) som väntar i högar och flyttlådor.
”Min Mamma har kommit hem igen!!!!” jamar Tassas Kiwi-kisen högt, och leker vilt:


Trädgården vågar jag inte ens gå ut i första dagarna, för jag VET att gör jag det så kommer jag inte därifrån förrän det är för mörkt för att se. Men när jag röjt därinne så att åtminstone Ett rum är härligt att vara i, så går jag ut.
Många timmar senare går jag in igen med värkande kropp och fingrarna fulla av småsmå rosentaggar som gör händerna hyperkänsliga och stickigt brännande. Underbart att vara hemma; och ingen lust att lämna tomten, varken för det ena eller andra. Jo, det skulle var för att segla Siska då . Ut på nya äventyr. Redo, och redan planerande!

SEGLA MER
Det är väldans speciellt att läsa böcker och tidningar om segling för mig nu när jag begriper vad det handlar om. Helt annorlunda än innan. Verkligen. Läser både Mot Nordpolen med Ariel IV, och Casellas Atlantsegling. Och; Vi seglar till Galapagos. Lånade nyligen oxå Les Powells bok Open Hands, signerad av honom, med den galna början där han utan att ha någonsin ha seglat ger sig ut på världsomsegling och kommer till helt andra platser än han tror att han är på, pågrund av viss fel navigering.. Rickard och Ingrid,

ombord på Golif III, har mött denne nu nästan nittioårige seglare under sina äventyr, och dem låg vi grannar med på Bruce’s Marina i Faro ( fascinerande seglar-historier vi fick höra av dem!). Där i Faro ligger alla på vaggor på land, medan de pular med sina båtar och förbereder för havet. Ett av de ytterst få ställen i den södra delen av Iberiska halvön som tillåter boende och byggande på båten på land. Vi var blandat nöjda/missnöjda, och fick en prisrabatt på vaggan de svetsade till Siska, för hon fick onödiga brännmärken, eftersom de svetsade rakt mot skrovet (!?!). Toaletten och duscharna var värsta på hela resan, men de förfallna husen tilltalade som vanligt mig och förundrade i svunnen storhet.

Rickard och Ingrid som seglat i trettio år berättar att charmen var större förr här, med grus och gräs istället för betong och plånböcker. Glatt och enkelt då, men alltmer stelt och stiligt nu – ”Överallt” säger de! – Och vi får ännu mer bråttom att förbereda för världsomsegling innan alla kuster blivit tillrättalagda marinor med folk i strykta märkes-kläder, jet-skis och feta guldkedjor.

SEGLA ÄNNU MER
Det seglingsmål som flest under vår resa talat om, så även Nuno, är Patagonien! Överallt pratas Argentina, Patagonien, Sydamerikas sydligaste spets och dess inomskärssegling. Men NU har jag förstått att det allra allra hetaste är följderna av växthuseffekten – Arktis smälter – och det kommer att fungera att segla Nordostpassagen Atlanten –Stilla Havet…! (Fortfarande sur på Islands myndigheter som sköt isbjörnen som simmat så långt just för att överleva…)
Men jag väntar på stabilare tider i Afrika, som jag förväntar mig vara en kustvärld full av färger och skönhet, historia och historier, tragedi och fantasi.
Ändå – när vi kom hem var Sverige vackrast!! Och Tiago hoppade ut ur tåget tjoandes ”Svensk mark under fötterna – Äntligen – Haaa-Haaaa!!” rakt framför en undrande tjej.
(Håller inte fullt med om reklamen som mötte oss i Lund, för jag gillar variation bäst, men det var kul att det var första skylten vi såg:)

När vi mellanlandade i Berlin blev jag orolig, för det var bara beklagansvärt fult-fult-fult och till och med människorna på den där flygplatsen kändes ovackra, så jag var rädd vi var på väg åt fel håll när vi åkte till Sverige, men. ..Men när vi omgärdades av svenskar på tåget från Kastrup över Öresundsbron så var allt och alla vackert-vackert-vackert!! Vi hade lite svårt att vänja oss vid att när vi pratade på fritt så förstod alla vad vi sa! ”Och där borta bor Signe!” (Heej Signe och Tack för välkomst-hälsningarna!) ropade vi när vi susade in mot Malmö och Sverige Sverige SVERIGE!!!!
Redan uppe i luften blev mina barn rusiga när de förstod att det var Turning Torso och Öresund de såg där nere:

TÅGBYTE LUND-TECKOMATORP
Min mobiltelefon hade inte längre ett fungerande kort (snart tillbaka på 0739-476902 igen!), och Nuno hade råkat få med sig mitt bankkort, så det blev lite tillspetsat när vi behövde ringa hem om hämtning från tåget, men inte hade några svenska kronor, bara euro och en telefonautomat för kronor..
Tiago hittade en guldig tia, och snart steg vi av i kvällsmörkret i Teckomatorp där det luktade fränt, och pappa/morfar väntade med ett leende. Kallt var det också, tyckte jag som vant mig vid fyrtiograders-värmen.
KÅGERÖD
Hemma – konstigt och underbart!
Tassa försvann till sina kompisar bums, och Tiago likaså.


Jag förstod att många i Kågeröd följt oss på bloggen! Tack-för-tiden-hälsningar till er!!

På lördagen kom Nuno och Spirit i lastbil med Siska körda av schyssta Arek, till Kågeröds torg.
Och samtidigt kom Therese och lilla Love förbi och var söta.
Många kära möten.

Sedan blev det mat i det gröna och promenad i det sköna.
Prata, prata, prata.
Tömma Siska och inte fatta hur så många saker, och vi, fick plats på den lilla ytan.
Men fatta varför ursprungliga vattenlinjen sjunkit 20 centimeter ned..!

Gråta en skvätt ombord i ännu ett avsked av Vårt År, och svälja en skvätt likör från vår gäst-firar-flaska Brandymel.
Samtidigt en vibration av vad-har-vi-gett-oss-in-i-nu, och en önskan om att åka ut på havet direkt igen, om du frågar Nuno.
VÅR VANLIGA TUR
På söndags-förmiddagen skulle lastbilsfärden med Siska fortsätta till Råå för avlastning hos Syd Marin, och en veckas ompyssling av vårt flytande hem på land.
Gissa vad!?!
Lastbilsbatterierna var slut ( vilket för övrigt även vår söta bils batterier var… – men Tony har hjälpt oss med batteriladdning nu – Tack!)…….!!! Gick inte att starta.
Blev knappt förvånad ens..! Så här har det varit hela resan hela året. Och om det låter som om jag klagar, så lyssnar du fel, för vi har vant oss och ser det som naturligt numera. Lite hemtrevligt och spännande att möta nya människor. Kul att leva vidare hemma så som vi vant oss vid att leva på resan!
Så här är det hela tiden; saker strular; man letar hjälp; hittar hjälpsamma människor; allt fixar sig. Fantastiskt.
Vi fick gå runt i Kågeröd, skickade än hit, än dit, av folks vänliga tips. Många telefonnummer till män med lastbilar. ”Nä, inte hemma”, ”Nä borta”, ”Nä avställd lastbil”, ”Nä men där kanske”, ”Nä inte tillräckligt starkt batteri”, ”Nä men försök hos honom”, ”Nä men jag ringer tillbaka om jag kommer på någon”, ”Nä men Ronny vet kanske”, ”Nä men leta vidare”,,
..och så till slut – ”Nä det kan jag inte (viftande med en förmiddags-bira i handen)! ..men ääh det kan jag väl”!!

Tusen tacksamhet! Lösningsfokusering istället för problemfokusering älskar vi att mötas av. Till mega-trucken som stod på Kågeröds torg med vår båt sållade sig så ännu en bamse, och snart hade starkabels-mötet fått igång vår transport till den väntande kranen i Råå med Niklas som kom och hjälpte fast det var både hans semester och söndag. Fantastiskt!

FANTASTISKT
Fantastiskt – är det svar som jag ger till alla som undrar hur året har varit. Det har varit Fantastiskt!!!

Lite mer som vill vara med från sista dagarna:
MOLINARI
Ett år efter vårt möte med lilla gula Molinari i Dyvigs hamn i Danmark, knyter vi cirkeln och möter våra första vänner från resan igen. Eller tja nästan, för Christian har hittat den rätta kvinnan i sitt seglarliv under året som gått; Leena, men det känns genast som om vi är gamla vänner ändå, och vi tillbringar vår sista Atlant-afton för ankar, ombord på Molinari, utanför Cascais, Lissabon. Det blev tårar igen när vi tog bilen tillbaka till landet.
Bara dagarna innan hade Christian och Leena i kraftiga vågor men inga vindar utanför Nazaré fått ett nät i propellern när de var på väg in mot hamnen för motor. Samma plats som fem fiskare dog på för två år sedan när de råkade ut för detsamma. Vågorna för båten mot kusten, och.. Våra Molinaris-vänner anropade kusträddningen på kanal 16. Inget svar. De sköt nödraketer för att fånga en passerande fiskebåts uppmärksamhet. Ingen reaktion. Räddningen för dem blev satellit-telefonen de hade. Via nödnumret sattes de sedan i kontakt med portugisiska kusträddningen, som kom och förde bort dem från klipporna i sista stund in i trygg hamn. Vi tycker portugisiska kusträddningen är pinsamt sämre utrustad än den spanska – men Molinaris var bara så glada och tacksamma att de klarade sig. Och med tanke på alla berättelser om seglare som Rickard och Ingrid avslutade med ”..men han är död nu” eller ”..de förliste där och där” så var det inte lätt att säga hejdå till våra vänner som ska fortsätta runt jorden:

De har tagit fina bilder på oss, som finns; här

In English; more pics from the Molinaris with us; here.

Det mest fantastiska vi tar med oss från resan tror jag är sammansvetsningen av vår familj.
Inte förrän beslutet var fattat att vi nått slutet och skulle vända hem, inte förrän då började barnen längta hem på riktigt, och bara när det varit riktigt jäkligt har tanken på att lämna skiten uttalats av någon av oss, och det har inte varit barnen som uttalat de orden, utan jag eller Nuno.
Det var fint för oss att avsluta sökandet efter värme med att äntligen hitta den, istället för att ha stressat hem i våras över Biscaya, och aldrig någonsin fått någon sommar.
Det var gott att se barnen med sin portugisiska släkt oxå.

Tassas stora projekt det här året….har när jag tänker efter….varit flera stycken…..läsaläsaläsa, samla snäckor och stenar och göra smycken, fotografera blommor mm – och! Och med stor intensivitet har hon kartlagt släkten, på alla håll och kanter!!
Nu kom hon hem och såg gammelmormor Ullas fotoalbum med nya ögon, så snart blir det ännu fler bilder i det stora släktträd Tassa jobbat fram på My Heritage (en släktforsknings-sida med funktionellt släktträds-uppbyggande på internet).

Tiago är en Krabat som man hittar där det finns vatten, jord, stenar, pinnar, djur och insekter, och sedan håller han sig sysselsatt timme efter timme dagarna i ända. Här i farmors pool som fylls på med nytt vatten efter tvätt. Eftersom vattnet är klorfritt blir det snabbt grönt och byts ut mot nytt efter tvätt, och klorfritt är det eftersom det töms ut i fåror till gårdens odlingar. Gissa om Tiago älskar att leda vattnet i fårorna!?




Sista kvällen hos farmor kom Tiago inrusande och berättade upphetsat om en kolibri i trädgården! ”Allvar?!” sa vi. Jaa!!! Den var så liten och så vibrerande snabb att det inte gick att se att det var en fågel om man inte koncentrerade blicken totalt. Och snart var den inte En, utan flera stycken! Små som halva min tumme! Fin avskedsgåva för oss.
Här är de:

…och här:

Ut-zoomad (hittar du den??!!) (i nederkanten, till vänster om mitten):

Och nu är vi alltså hemma bland åkrar och träd i Kågeröd, och snart är vår uthyrda del av huset vår igen. Utsikt från mitt barndomshem Mellantorp, och STÖRSTA TACKET AV ALLA TILL MINA FÖRÄLDRAR/NUNOS SVÄRFÖRÄLDRAR/TASSAS & TIAGOS MORFÖRÄLDRAR SOM FUNNITS TILL VÅR HJÄLP I ALLA LÄGEN!!
!

Nuno (0705-249085) bor i Råå på Siska denna veckan och försöker hitta en temporär lösning kring böldpesten /osmosis-bubblorna så att vi kan få Siska i vattnet igen och segla hemma omkring i höst.
Precis som sista veckan innan vi åkte; Nuno fixar ordning i båten och jag i huset. Och sedan en liten blandning av båda för att vi saknar varandra så himla mycket om vi inte ses varenda dag!

Det ska komma några få inlägg till,
innan jag säger hejdå till bloggen och minnena för att fokuserar på jobb, nuet och framtiden.
Nu ska jag diska, och det är ooooh så mycket lättare i huset än i båten!

Slut på ord.
Vet inte vad jag ska säga för jag hittar ingen lust att prata, eller skriva.
Ville ändå bara berätta att Nuno och Spirit idag lämnat Faro tillsammans med Siska ombord på en mega-truck, tack vare Faruk. Tack Faruk . Mer än Fantastiskt! Och bönorna som fortfarande återstår av de halv-ton (som inte fick plats i Siska, och..) vi fick skickade ner till södern av Faruk, de är på väg upp igen, för att underlätta vår hushållning nu när vi ska få ordning på vardagen hemma på land..! Fantastiskt bidrag från Go Green, som vi har delat med oss av till många andra långseglare. Många goda måltider. Och vi har inte alls fisit så mycket som ni tror!

Slut på ord.
Kan man vara utbränd av semestern och behöva jobba för att hämta sig..?!

Jag och Tassa och Tiago åker hem imorgon onsdag via …suck… flyg (fick ge mig ekonomiskt, och är sur på tågpriserna). Barnen lär återse sina sängar efter över ett år ca kl midnatt. De kan inte förstå det. Overkligt som en fantasi. Uppspelta och glada längtande efter sina vänner!

Spirit vet jag saknar sin nya bästa vän i Portugal; Puki. Puki hittades överkörd, halvflådd och övergiven av min djurälskande svärmor, och är nu en välmående kärleksfull liten krabat, som Spirit först spände sig mot allt vad han kunde. Pukis ändlösa charm och envishet vann, och Spirit blev en ny man när han accepterade djup manlig vänskap, haha. Och nu blir jag väckt på morgnarna av Pukis pustande med nosen under dörrspringan, i hopp om att Spirit kanske finns där inne hos mig..!

Nuno, Spirit och Siska bör anlända Råå om ca fyra dagar.
Det har varit en historia för sig att få en vagga konstruerad för lastbilsfärden.
Jag säger bara; Bruce’s Marina i Faro.
Och i skrivandes stund tror jag att Siska & Co de befinner sig någonstans på spanska höglandet.

Slut på ord.
(Men jag hittade rätt många ändå när jag började skriva …)

Inte en av våra bästa dagar idag när vi summerar utgifter, istället för upplevelser, minnen och vänner. Särskilt inte som vi samtidigt säger farväl till våra vänner och vår resa.
Hejdå-kramade The Pans en gång till idag med tårar längs kinderna,

hejdå-omfamnade återupptäckta släktingarna från Kalifornien som kommit hit för släktbröllopet och blivit oss nära,


och har fler släktingar att säga hejdå till som väntar;

samt delar just nu  hejdå-visitkort, telefonnummer och foton med seglarvänner som fortsätter sin färd
- medan vi känner en växande ångest i kroppen.

SIFFROR
Hemtransporten av oss alla härifrån till Skåne, inkl. Siska, ser i dagsläget ut att kosta 50 000 kronor. Resan hit under ett år har kostat ca 200 000 kronor varav det mesta är lån att återbetala. Siska plus extra-utrustning har kostat 150 000 kronor. Och när vi kommer hem väntar en strulig värmepanna och antagligen därför ett nyköp på 70 000 kronor. Därefter skatteinbetalningar på 40 000 kronor. ..Hoppas att avställda bilen fungerar, och behöver köpa en bil till eftersom vi sålde Nunos bil/ar+mc innan vi åkte. Och så är det stora hål i garagetaket och väggarna murknar bit för bit. ..Det är väl de summorna som är mest påtagbara, förutom allt annat som kostar. ..Som böldpesten / osmois … 30 000 kronor?

Vi trivs i vår soliga bubbla, och har inte precis bråttom hem till allt jobb, men nästa vecka ser det ut som om vi börjar röra oss norrut, och sedan är det jobbajobbajobba jävlar i det som gäller!! Fast vi har bestämt att vi ska ut med Siska i farvattnen därhemma för att hålla modet uppe, så några lediga dagar tänker vi ta oss tillsammans i vår lilla båt!

Under tiden planeras för fullt för nästa båt, så får barnen behålla Siska och huset när de växt till sig lite och vi har fått ihop ekonomin till längre långsegling om kanske åtta år.

En av båtmodellerna som är på favvo-listan just nu; en Ovni:

Eller en Meta? Vi får se vad det blir ..!

Jag ska skriva några blogg-inlägg till för att sammanfatta kustseglings-tipsen till andra seglare på väg hit, och jag har lite annat jag lovat mig själv att pränta ner, innan jag byter till pensel istället för pekfingervals. För min del är det måla som gäller nu mycket snart. Tavlor och väggar och annat. Plus färg-terapin och zen-coachingen. Och politiken. Och kanske lite annat !
Barnen har skolan och kompisarna som väntar,
och Nuno, Nuno har som vanligt gott om goda idéer, och coachingen, framförallt recovery-coachingen för missbrukare.

Under hösten tänker vi erbjuda bildvisning och föredrag om vår resa tillsammans fyra personer och en hund på några få kvadratmetrar – och en mannekängdocka..:-), jag måste bara köpa en ny projektorlampa för 4000 spänn först..

Tja-a, det här konstigt, att det tar slut nu.. Vad ska jag säga..?
Min inspiration att skriva är inte så slut som den kanske verkar,
det är bara så mycket.. Men vi talar om att skriva en bok på portugisiska, eftersom det är ont om portugisiska seglare – vi har inte mött EN ENDA PORTUGIS på hela resan, och detta från en nation som dominerade haven en gång.
När man kör härifrån Algarve, genom Alentejo, för att komma till familjen i Ribatejo, så passerar man en liten by som heter Cuba. Och där i Cuba, långt bort från havet, så står Columbus med blicken mot väster. Och på andra sidan havet ligger en ö som fick namnet Cuba. Forskarna som stödjer teorin att Columbus var portugis i spansk tjänst, säger att Cristóvão Colon föddes som Salvador Fernandes Zarco, son till furst Infante Don Fernando och Dona Isabel Goncalves Zarco, i byn Cuba i Alentejo, Portugal
.

Det jag kan säga säkert är att här är nu så varmt att gatuhundarnas tungor hänger och dinglar alldeles uttänjda och soltorkade, som deg som stelnat och sedan sträckts ut så att det skymtar en fuktigare konsistens under den torkade skorpans sprickor.

More than fifteen years ago I fell in love, deeply and long lasting.
Me and Nuno always went to all harbours to watch the sailboats and dream about going out sailing in the world together. Nuno was the enthusiastic one and I was the patient one.
Until one day in the last village of Portugal, when we had followed the whole coast from north to south in our old Citroën HZ mobilehome-car, looking for harbours;
we arrived to the river Guadiana, the border between Portugal and Spain, Algarve and Andalusia;
Vila Real de Santo António. (Vila Real de Santo António was destroyed by a tsunami, caused by the 1755 Lisbon earthquake, and largely rebuilt in 1774.)

In that time I made my first visit here, only the old harbour existed.
We are right now, today, in the new harbour.
(Nuno in red in the pic)

More than fifteen years ago when we arrived here to the harbour in Vila Real de Santo António,
we fell in love.
Have you ever heard us telling our boat-stories?!
Well, when we tell stories about boats we have met, I tend to mention my first and biggest boat-love.
And then Nuno describe all the technical details, while I just have a dreamy look.
I don’t even remember or know her name, but I have never forgot her, and she has been mine the-ultimate-boat. A beauty! Steel-hull and a lot of carved wood-details. Like a pirate-ship.
Like a minature of the ships in my childhood favourite film The Crimson Pirate with my childhood love Burt Lancaster (..another end of a love-story in my life…)!

She was caught with her crew for smuggling, and stuck in decay because of bureaucracy when we met her. Love at first sight. And we didn’t have the means.. Not in anyway. She was supposed to be sold in auction. But when?

So many times I wondered about her. Thinking about what it would be like if we had bought her. Wondering what happened with her..

We have passed some great great time here around Guadiana now since midsummer, and a week together with our very large Portuguese family. All of us finding new and old dear friends (extra love to Sonia, Nelson, Alana and Lucas). Hundreds and hundreds and hundreds of photos later we have arrived here to Vila Real de Santo António again, after more than fifteen years.

When we passed by the old harbour out in the river,
Nuno thought he saw the mast of our old love.
IN RUINS

We went to look for her together yesterday, me and Nuno.
The whole area on the way to there is falling apart.

The big old tin-fabric is in ruins.
The sun was already touching the horizon.
Stray dogs everywhere barking at us.
I like ruins. I find beauty in them.

My hope to see her again was growing together with the fear of finding her in pieces.
We passed by some ship-wrecks, and I was all elated to find HER waiting,
soon behind those wrecks, (we could see a mast, but we couldn’t be sure yet).

Soon. Just some more meters and we would know.
She wasn’t in the same place anymore. But;
It was her! And it was sad and upsetting! She was dead or dying!
If I was at home in my studio now, I could scan my old photos of her and show you how she looked fifteen years ago. So much beautiful wood-details she had. She was my dream-boat!……….
Now; a poor wreck…!
The low-tide had left her naked with water dripping out of her, waiting to be filled again with the next high-tide, and I stepped out in the water to come close to her again – all full of emotions.
My love and the end of her life:

..And we never got to know her name..

The end of her.
The end of this journey so soon.
Today Tassa, Tiago and Spirit left us to pass a week with their family here;
while Nuno and I’ll sail Siska to Faro where we’ll take down the mast, lift her up on land, and prepare her for a truck-journey home through Europe to Sweden.
Honeymoon.
Today was the first time in seventeen years together that we went alone – J+N / N+J – to a restaurant and accompanied with the food ordered a bottle of wine for us. We realized how incredible it was that we had never made this before..!

Not the end we had dreamt about,
yet; full of desires for letting the end be
only a continuation,
a passage towards new beginnings.

Best wishes, and huge greatfullness,
from Jenny and Nuno feeling honey and moon in Siska,
- maybe eight years away from a future world around cruising
with a bigger sailboat, and grown up children..?

(Iknow it sounds like goodbye when I´m writing. I’m just processing the end, but we

SPIRIT GALEN PÅ STORA DELFINER I FLODMYNNING I ATLANTEN:

..Så nu har ni hört hur det låter ombord på Siska…
GLAD MIDSOMMAR!
RÍO GUADIANA!
Vi har kommit kommit fram till Río Guadiana som är gränsfloden mellan Spanien och Portugal. Det luktar pinjeträd från den portugisiska sidan, men vi drar ut på nöjet och har hållt oss på spanska sidan i Ayamonte. Fint här. Och vi behövde köpa en portugisisk gästflagga, eftersom den flaggan vi hade är mycket större än vår svenska hemmaflaggan..
Med tidvattnet går vi vidare upp i floden om en timme, för att under helgen utforska så omtalade och bland seglare populära Guadiana så långt in i landet vi kan komma.
Nästa helg ska vi på portugisiskt megabröllop med stora släkten.

Och sedan bör vi hitta en lösning på hur vi ska komma hem,
vilket vi ännu inte alls har klart för oss hur det ska gå till.

VÄRLDSOMSEGLARBRÖLLOP
För ett år sedan firade vi midsommar i Dyvig i Danmark. Motorn slutade fungera, och vi hade just blivit påkörda av en tysk fiskebåt som bröt av vårt bogspröt och segelfäste. Känns fantastiskt att vi trots den början på resan har lyckats komma hit. Det bästa i Dyvig var människorna vi umgicks med där. Värdsomseglare Peter Mathiesen som tillverkar Aries Vindroder i Danmark, och hjälpte oss installera vårt Aries vindroder,
-Och blivande världsomseglaren Christian Schmoll från Tyskland som vi blev så goda vänner med.

Christian gifte sig nyligen med Leena, samma dag som de lämnade sin hemmahamn för en världsomsegling. Peter Mathiessen överlämnade brudgummen och bruden till varandra, och gästerna på avskedsfesten fick en överraskning, eftersom bröllopet var en hemlighet. De har avancerat snabbt på sin resa, trots problem med transportstrejken (som är slut nu) och fiskare som vägrade släppa in dem i de franska hamnarna pga sin strejk(!), så att de fick vända över till England, och därifrån utgå för sin resa över Biscaya. De hade en mycket tuff överfärd, men är nu i norra Spanien, och vi hoppas på något sätt hinna träffa dem innan de ska över Atlanten till slutet av sommaren.
Här är deras film med, delfinerna i Biskaya och deras hemsida - Molinaris.

Och nu när vi har internet ombord i Alcoutim, som vi firat och firar midsommar i, kan jag lägga in detta för här är perfekt på alla sätt och vis; vackert, varmt, vänligt, återfunna seglarvänner från Almerimar, billiga café och gratis internet, och mycket mer som får komma i nästa inlägg om att
VI HAR KOMMIT HEM TILL PORTUGAL!

Ett år idag

Ett år sedan vi lämnade Helsingborg hamn. Och kom till Gilleleje:

Fick hamnbesök idag i Rota av svensk trevlig familj från Uppsala på semester här två veckor. Fick frågor. Frågade Tassa och Tiago om bästa minnena. Santeney svarade de båda. Och delfinerna. Här är vi i Santeney i mitten på september 2007, lite öster om mitten av Frankrike.

…och Tiagos favvo Wangerooge, Frisiska öarna;

Tassa minns gärna Marocko, men de bilderna har ni ju just sett.

Nunos bästa från det här året; – ”Inte en aning! Faktiskt inte en aning! Vattnet i PortBou?”

Jenny älskade Costa Brava kusten:

Alla älskade delfinerna, utom Spirit som ansåg oss invaderade.Tiagos små tår och delfiner:
Här är delfinerna i repris, med alldeles för lågt redigerad ljudvolym på rösterna eftersom Nuno tyckte det var omacho att han nästan grät……:(höj ljudet!)

Men när vi börjar prata om det, och tittar på bilderna så är det så MYYYYYYCKET!!!!! …som alla äventyr på kanalerna förra sommaren med Michel och Nadja…;

Stunder tillsammans med vänner:

Men ändå är det inte bara de goda minnena vi gärna minns. Sjösjuketillvaron på durken/golvet inne i Siska på Nordsjön;

De stora vågorna mot kusten när det var vindstilla i dimman och motorn slutade fungera i Rosenbukten;

En annan fråga idag var hur vi hanterar dåligt humör och bråk ombord på så liten yta. Vi gled undan från ämnet genom tacksamhet för vår kärleksmaskin Spirit, men svaret är kanske;

Att rida ut stormen. Eller att undvika den.

Bra böcker, bra filmer och bra musik har räddat oss flest gånger. Favorit i repris:

Utan vänner hade det inte blivit någon resa. Ni där hemma, och de som vi mött på vägen.Och här Michel och jag, som kom och mötte i Stockholm med Nadja, när jag var hemma om (de är i Medelhavet och seglar nu hoppas vi). På bilden är Nuno med i mobilen i Michels öra:

Och ni där hemma som vi träffat här på er semester (som åker motorbåt i Skälderviken nu hoppas vi):

Och så fick jag en sista fråga som jag tänkte vidare på för jag märkte att jag inte hade ett svar som kunde anses som vettigt. Hur var min plan för hur jag skulle göra om det hände något med Nuno så att jag skulle bli tvungen att ta över om jag inte kunde segla?! Jag hade ju aldrig seglat innan- Hur tänkte jag??

Jaaaaaa-aaaa……

Eeeh, jag var rädd, och….eeeh….

När det var som värst var jag på väg hem.

Fast när det var ännu värre så bet jag ihop och klarade av det på något sätt.

Och kapten Nuno har funnits där hela tiden än så länge, så ….

Skulle jag förberett mig mer hade jag kanske inte kommit iväg.

Nu är vi lite mer förberedda för nästa äventyr.

Och – övertygat gemensamt nehej-skratt – vi gör inte om Medelhavet på vintern på länge kan vi lova!!!

Imorgon fortsätter vi till Mazagón, och i övermorgon hoppas vi på gränsfloden Guadiana mellan Spanien och Portugal.

Blandade crazigheter;
*Glömde berätta att när vi låg i hamnen i Gibraltar, väcktes vi på morgonen vid fyratiden av ett jämrande skrik och ett stort plask. En man, troligen alkoholpåverkad, hade fallit i. Nuno for upp och rusade nästan ut naken, medan jag bannade mig själv för att jag inte hade kläderna mer lättillgängliga i trångboddheten. Mannen simtag hördes tydligt i den stilla natten, och hans klagan sluddrigt nykter i insikten om att han inte kunde ta sig upp själv. Hur kan man inte ha en stege någonstans på bryggan??! Det är jättesvårt att ta sig in och ut ur båtarna i den hamnen, beroende på tidvattnets skiftningar. Och ramlar man i får man nog simma till andra sidan där flygbanan ligger som en gräns mellan Storbritannien och Spanien, så nära att trumhinnorna vibrerar nästan sönder när motorerna startar för lyft. Nuno hämtade vår räddningsstege, men tillslut blev det ändå med hjälp av en ögla gjord i en förtöjningslina som mannen kunde hasa sig upp, knappt hjälpt av sin nästan handlingsförlamade och eventuellt berusade vän. Vi gissade att de just kommit fram genom Gibraltarsund och att det behövts endel dricka för nervernas skull. Två timmar senare gick vi ut i sundet, och vände tillbaka ytterligare några timmar senare.

*Men nu är vi klara med Medelhavet för den här gången, och havet här ute i Atlanten har uppvisat betydligt pålitligare humör. Det som inte skiljer sig är katterna i hamnarna. Magra och skitiga, men alltid välförsedda med mat av diverse välvilliga människor. Men igår blev vi anfallna av en kattmamma som ut ur intet slängde sig upp på kajkanten och anföll Spirit vilt fräsande och skrikande med alla klorna utspärrade och galenskap lysande i ögonen. ”Helt crazy!!!” sa Spirit och retirerade medan hans matte gick till motattack i försvar med handduken som en torero på tjurfäktning.
Tassas kattbilder:

Det som ändå är helt mest crazy är resultatet av transportstrejken:

*Mathyllorna är allt tommare pga av transport-strejken om bränslepriserna. Igår blev vi rätt omskakade när vi lyckades få fatt i de sista vattenflaskorna på hyllan i gången. Och toalettpapper och hushållspapper var helt rensat så vi köpte några servetter istället som fanns kvar. I alla de olika hyllorna ser man olika stor naggning av tillgången, och jag tänker på att jag borde köpt mer hundmat. Och på att en watermaker och ett miniväxthus måste man ha på sin båt om man ska överleva framtiden. I tomaternas Mecka går det idag inte att köpa en tomat. Grönsaksavdelningen har varit rensad de senaste dagarna, och vi har helt enkelt under vår livstid i våra liv inte varit med om något liknande. Om det fortsätter så här blir tillvaron helt och hållet annorlunda.

Vet inte hur ni har det där hemma, har inte alls följt nyheterna. Radio Sweden har varit svårt att pricka in bra, och internet har vi inte haft i en hamn sedan….. vet inte, i våras någongång. Senast jag hörde på Radio Sweden var det en värnpliktig som blivit ihjälskjuten under övning i Stockholms skärgård, och det blev jag och vi på besättningen på Siska kraftigt påminda om på väg till Cádiz:

Konsten att ändra sig…

För att få min man att ändra sina seglingsplaner krävs det hårda tag har det här årets resa bevisat några gånger. Beslutet att inte gå ut i Atlanten över Biscaya var stort, och fattades som resultat av ett himla väder som skulle föreställa sommar men mer påminde om klimatförändring. Det var helt crazy. En annan stor förändring skedde efter att jag fått bommen i huvudet och kapten Nuno sedan dess blivit en mycket mjukare kapten på skutan. De upprepade ekonomiska smällarna kring motorn och andra bekymmer, gjorde att vi till slut tillsammans bestämde oss för att upphöra att oroa oss för pengar, eftersom det var ett tänkande som konsumerade allt för mycket av vår tid. Det blev ett nytt liv för oss efter det beslutet, fattat när allt brakade ihop. Och så nu häromdagen brakade det ordentligt;

*Hade hört skjutvarningarna på Navigational Warnings, men de var längre bort. Sa de i alla fall. Redan dagarna innan hade vi hört hur det dånade i fjärran, så vi var vanda. Vi hade riktigt skönt seglingsväder här ute i Atlanten, något vi inte upplevt på Medelhavet, och gled på bra. När det gäller att stoppa en timme för ankar för att bara vara stilla och njuta av matlagning, fiske eller bad, är det svårt att övertala Nuno. Det har alltid varit så, även när vi bilat mellan Sverige och Portugal. Han vill inte stanna förrän vi är framme. Och med de instabila Medelhavsvindarna kändes ingen trygghet till havs på vintern. På Nordsjön var det tidvattnet som gjorde att stopp var olämpliga. Eller farleder, eller något annat, alltid något. Svårt att få plats i hamnen kanske, om man anländer sent på dagen. Den här dagen gick det så smidigt och fint i farten och seglingen att det vore ju syn att stanna, och vi hade dessutom ringt till hamnen i Rota i förväg och bokat en plats, så de väntade oss på eftermiddagen när vi sagt vi skulle anlända. Så att göra en paus var inget alternativ.
Inte förrän vi var nära att bli bombade..!
Vi satt och njöt och hörde då och då de där smällarna i fjärran. Men så började de höras tydligare. Ungefär med tio minuters mellanrum. HaHaHa skämtade Nuno om hur han skulle ha rusat in till radion och undrat vem som besköt oss omifall det plötsligt skulle landa en kanonkula vid sidan om oss med en stor vattenkaskad, Ha-Ha-Haaaaaaaa…..och det skrattet satte han i halsen ordentligt.
Det smällde igen, högt, dovt. Jag såg hur Nuno blev alldeles lång i ansiktet, när han bakom mig längre ut såg vattenpelaren från kanonkulans landning (”Använder man fortfarande kanoner??!” undrade jag)! Jäklar i det vilken fart han fick! Snabbt ner till radion och sedan tankestillestånd – Vem anropar man?!? Vad säger man?!? Tassa och Tiago tyckte det var t jättespännande framme i fören tittandes efter vattenpelare, och Spirit var i upplösningstillstånd och försökte komma ner i eller helst under kölen. Nuno anropade Radio Cádiz, och det var inte lätt att få kvinnan där att hänga med i svängarna, men hon bekräftade att skjutövning pågick där vi befann oss. När Nuno redan upprepat vem vi var och vårt läge några gånger – och hon undrade om vi var ett krigsskepp (!!!???), – medan det smällde väldigt nära och vinden taktfast förde oss framåt längre in i militärövningens skjutområde, då skedde det en förändring i mig oxå, och jag som bara brukar hantera segel i fören, men inte i sittbrunnen rörande styrning, jag vände kosingen helt om och fick över genuan på rätt sida och storseglet på plats utan tvekan, ut ur skjutområde så fort som bara möjligt. Samtidigt hade en man tagit över i instruktionerna till Nuno och sa att vi måste lämna området och gå runt om det, eller vänta utanför i en och en halvtimme. Ankra utanför helt bestämt tyckte jag. Ja, gå runt skulle ta alldeles för lång tid för lilla oss tyckte Nuno, men om man gick riktigt nära kusten skulle det NOG (!!!) vara lugnt. Med vår tur – icke sa jag!! Och så kom det en smäll till som var så kraftig att tryckvågen kändes i luften och våra hjärtan sögs fram och tillbaks bakom bröstkorgen. Japp, så får man min man att stanna för ankar en stund. Och det blev en mysig stund, med fruktlöst fiske och tre paket bönor plus potatis. Nakensolning och en liten ö som hyst ett tempel tillägnat Herkules en gång. Och för tvåhundra år sedan stod Slaget vid Trafalgar inte långt bort, med över femtio skepp och mycket blod. Tiago har läst en hel roman om det på engelska av Bernard Cornwell; Sharpe’s Trafalgar.
Och just nu läser jag tegelstenstunga Spanska Inbördeskriget av Antony Beevor och förfasas över fascister, kommunister, och godtyckliga massmord.

Ibland lägger vi oss till ro på stränder där blodbad i krig stått. Tanken på det är då svår att föreställa sig. Mycket svårare än det är att fatta hur havet ena dagen kan vara så lugnt och andra dagen helt crazy. …Och i Medelhavet på vintern handlar det bara om minuter mellan himmel och helvete. Men nu är vi på Atlanten, och det är sommar!

I Sancti Petri berättade Reeds Nautical Almanac the Yachtsman’s Bible att vi skulle mötas av en ghosttown. Hmm! En spökstad gjorde oss nyfikna. Men de spanska farbröderna som seglad Iman hade berättat att det skulle var nästan hopplöst att få någon plats där i hamnen som ligger en bit in i floden. Då är det bra att vara liten, för någon liten yta brukar det efter lock och pock att gå att trolla fram. ”Vi är ju så små, och barnen, tänk på barnen, vi kan inte dra ut dem på en långseglingsträcka till nästa hamn”, trugar vi medan de alltid – alltid!!! – först gör sig omöjliga och sedan ändå alltid har flera lediga platser. Det bara är så här. Man ska veta, alltid få veta, vilket besvär de gör sig för vår skull, och hur tacksamma vi bör vara för det. Det är verkligen en fördel att kunna spanska i Spanien. Då blir ett Nej snart till ett Ja. Särskilt om man har en så trevlig man som jag har.

Sancti Petri hade mycket riktigt sin spökstad; resterna av en blommande tonfiske-by upprättad under generalissimo Francos tid, år 1940. Gedigna byggnader i långa rader, som nu var ruiner i eftermiddagssolens skuggor, med en och annan ljusskygg figur levandes i spillror och smuts.

*Helt crazy när en liten valp kommer fram och skäller på Spirit, för att minut efter minut få förstärkning av allt fler gatuhundar som kom skällande från alla väderstreck, men främst från ruinen med en stor Majja-flagga i fönsterhålet.

Spirit har blivit en cool kille och hetsade inte upp sig för det, men jag var inte så glad över alla loppor som fick nytt blod att smaka.
(Här är en bild på fiskar, pargos, som Spirit däremot morrade högt och upprört på:)

Tassa och Tiago var desto gladare, och hade snart namngett de två hundar som slog följe med oss efter allt gullande med dem. Så när någon släppte lös sina större bestar efter allt bjäbbande, och vi såg hur de närmade sig i ett dammoln, fann vi för gott att ta oss därifrån kvickt. De som vänskapligt följde med oss fick av Tassa och Tiago namnen Indra och Crazy. Crazy var helt crazy. När det kom bilar rusade hon ut, fick dem att sakta in och förföljde dem sedan vilt skällande och attackerande framdäcket. Vi hade andan i halsen varje gång, och styrde mot stranden, bort från vägen. På stranden fick man som vanligt inte ha hund enligt skyltarna, men som vanligt är det ingen som verkar bry sig om de där skyltarna.. Men med tre hundar väckte vi såklart uppmärksamhet och när vi försökte dela upp oss och finta bort Crazy och Indra lyckades vi inget vidare, och Nuno blev utskälld för att hans hundar Indra och Crazy sprang fram till en barnfamilj..! (I denna delen av Spanien är det arabiska ursprunget mer påtagligt, och många är muslimer och rädda för hundar.) Till slut gav Indra, valpen, upp. Våra barn tyckte vi var mycket elaka föräldrar som inte ville ta dem med oss. Crazy hängde med oss några timmar till medan vi vandrade i kvällssolen på en makalös strand.

Jag har i alla fall aldrig sett något liknande! Berg efter berg av likrester i olika stadier från slemmigt till stenhårt. Det blev en geologi-lektion, för vi kunde tydligt se de olika stegen från snäcka/mussla till berggrund. Och det var både vackert och varmt i pölarna och poolerna som bildades när tidvattnet drog sig tillbaka.




Stränderna här på Atlant-sidan av Andalusien är i en helt annan klass än de på Medelhavssidan! Jättefina! Härlig sand och stora ytor. Och så allt spännande som tidvattnet blottar. Krabbor i tusental som kommer upp ur små hål, t.ex.
Vill nämna stranden alldeles vid hamnen i Barbate, där det är nära till naturen men längre till affären. Ställe att besöka om man är intresserad av den fångstform av tonfisk som har bedrivits här sedan tusende år; Almadrabas.

Och så information till er andra båtburna:
Här i Andalusien så finns så kallade Eppa-hamnar som är statliga och alla har samma prissättning. De är billigare än de privatägda hamnarna, även om alla sedan juni dubblerat priserna till sommarpris. Och det är för att vi valt Eppa-hamnarna som vi inte har haft internet ombord på så länge, för de har ännu inte utvecklat detta.

I Tanger var det oxå billigare, och Peter Pan som var där, är nu åter här med oss, i Rotas hamn väster om Cádiz, i en Eppa-hamn.

*Det som var helt crazy i Tanger, Marocko, var vårt besök på stranden där. Massor med män och pojkar, och några kvinnor och barn.
De som var av samma kön som jag och Tassa är var rätt väl påklädda, och tjejerna i Tassas ålder stod ute i vågorna med jeans och allt (det står en grupp till höger på bilden). Tassa var helt förfärad över hur där kunde vara så många pojkar som var lika störigt busiga som Tiago – utan att någon sa till dem!!! Fast de stänkte sand, kastade och sparkade bollar,och de lite större körde både jeepar och waterski mitt bland allt folk och tog allt utrymme i besittning.
Jag övertalade Tassa att prova på känslan av kamelridning, som är i ett slag för sig. Just som hingst-kamelen Jamél gungande fram och tillbaks reste sig upp med Tassa högt uppe på ryggen, så kom strandpolisen galopperande över sanden på sina hästar.

Vi (jag, Tassa, Susan, Jan, Valérie, David) gapade storögt när de stannade vid ett par som satt tillsammans på stranden – med alla kläderna på – och häktade mannen; uppenbarligen för att de varit för nära varandra!! Han sattes i handbojjor (!!!!!!!) och så leddes han därifrån med henne i bredvid. Första tanken är ju att vi måste ha missförstått vad som hänt; att han var en eftersökt kriminell som nu upptäckts. Men på kvällen när jag och Tassa lärde oss vilka som var de rimliga priserna att pruta sig fram till vid shoppande i Medinan i gamla staden (byggd delvis av portugiser vilka Tanger tillhörde förr), då pratade jag med massor av män (inga kvinnor i sikte någonstans i den delen), och när jag frågade om vad vi sett på stranden, så förklarades att han nog fick en natt i fängelset. Att hålla på sådär offentligt på stranden var inte okej. Att pussas eller vänslas fick man sköta i det privata i hemmet. Han som förklarade för mig såg besvärad ut både över tanken på att någon gjort sådana snuskigheter öppet, och över att jag som turist sett ett sådant polisingripande. Han sa att för utlänningar som jag gällde inte samma regler. Men det var ändå skönt att komma ”hem” till Spanien. Fler bilder från Tanger:




Saknar bara all god mat på marknaden där nu när strejken här tömt grönsakshyllorna.. Och så förstår jag inte helt varför jag bor i ett kallt hus i norr, när det finns så fina hus här och solen skiner varmt.
Turistinformationsmässigt vill jag upplysa om att här är mycket finare och genuinare på Ljuskusten än på Solkusten, i alla fall om man gillar spanska Spanien. Inom en vecka kan vi dock vara i Portugal och nära resans slut. Snyft. Känns tungt på många sätt. Samtidigt som det finns mycket vi längtar efter att ta fatt i där hemma. Men mest längtar vi efter att jobba ihop livet till möjlighet till nya resor.

Imorgon den 17: juni har vi varit ute i ett år.

Tack, tack, tack för alla gratulationer som jag inte fått…
PÅ MIN FÖDELSEDAG!!!
…för att igår när jag och Tassa åkte till Marocko så fick mobiltelefonen frispel och skickade mitt meddelande till Nuno tretton gånger till honom, …och sedan till ytterligare telefon-nummer (…det var pinsammare förra gången det hände och jag hade skrivit lite mer privata hälsningar..). Stängde av den, och sedan dess har det inte gått att aktivera SIM-kortet igen för +46-705-249085 eftersom det krävs en PUK-kod som kanske ligger någonstans i en låda där hemma i Sweden.
Så nu finns vi på spanska mobilnumret: +34-691 861 675 tills vidare,
och nu har Nuno precis lyckats få igång antennen på min laptop så att jag fått alla mail – TAAACK!!!!!! Tack för alla hälsningar!
Det är tajt med internet-tid just nu, och imorgon fortsätter vi NORRUT (!) på Atlanten i riktning Cádiz och längre fram Portugals Algarvekust, så förlåt jag blir sen med mina svar! Förlåt!

Allt är fantastiskt bra här, och kunde inte vara bättre – …föutom kanske en dusch då..!
Marocko, Afrika, var maxat, och vattenlinjen på Siska har sänkts ytterligare något.
Hamnpolisen här i Tarifa har mycket roligt åt oss och vår chiqitito båt.
I morse blev jag födelsedagsväckt av att de ropade på oss (för att vi måste flytta båten) och då sjöng de födelsedagssången Feliz Cumpleaños för mig .
Mer rapport från Marocko kommer nästa inlägg.
Nu kommer en massa vi samlat på oss sedan sist, och Tiago och Tassa har skrivit lite oxå. Det är Tassa som tar många av fotona här på bloggen och från Ronda som hon älskade kommer ännu fler nedan!

Gibraltar – by Tiago
22/5 åkte vi till Gibraltar med en hyrbil för att titta på Gibraltars klippa.
(Fler Gibraltar-bilder i högerlisten. Observera husen inne i klipporna på bilden här under.)

Där fanns jätte många apor. Vi var och kollade på en jättestor grotta som hette Saint Michaels Cave och där var jättefint När vi kom ut från grottan så kom vi till lite turistaffärer där det fanns väldigt många apor. När jag och Tassa köpte en Bounty så hoppade en apa ner från taket på restaurangen och tog min Bounty, vi stog bara och glodde med öppna munnar medan apan käkade upp min Bounty.

Sedan för att ge tillbaka så gick jag till bilen och hämtade en tom godispåse, jag stod och låtsades att jag åt ur den och direkt kom tre apor och drog i mig. De blev väldigt förbryllade när dem förstod att den var tom. Hihi!
/Tiago
(Spirits min när han såg aporna utanför bilen):

Ronda – by Tassa


23/5 åkte vi (”vi” är i det här fallet alla utom mamma som var i Sverige då) ut med den hyrda bilen till ett vackert ställe en bit från havet, Ronda. Det var väldigt fin utsikt på vägen dit.
Vi stannade några gånger och tittade och tog foto.

Det var jätte fint i Ronda, riktigt otrolig utsikt.

Det gick en klyfta rakt genom staden med en å längst ner på bottnen.



På ett ställe fanns ett gammalt fort eller någon sorts byggnad som var inbyggd i bergväggen längst ner på bottnen av klyftan. Jag och pappa gick hela vägen ner i de långa vindlande tunnel-trapporna som ledde ner till bottnen inuti berget. Jag hittade mitt drömhus i Ronda. Det var egentligen någon sorts museum, även om jag inte tittade på utställningen, utan bara huset.

Det var underbart i Ronda och det var helt klart ett av de finaste ställen jag varit på!

Tassa<3

Gibraltar – Tarifa
Här i Tarifa – Europeiska fastlandets sydligaste punkt – kan man sitta och titta. Barerna, pubarna, caféna – och alla andra namn dessa går under – ligger tätt i gränderna i gamla stan, blandat i en intressant kombination av det äldsta och det nyaste. De som vågar sig ut i kjol visar – gamla som unga – upp trosorna i vindkasten i de småsmå gränderna iTarifas gamla stadskärnan.
Blåsigaste stället i Spanien, och därav, sägs det, högsta självmordsfrekvensen i landet. Samtidigt dras folk från hela världen hit för de perfekta förhållandena för kite- och windsurfing. Och med dem följer softa chill-out ställen och coola figurer i avslappnade märkeskläder. Yin-yang symboler blandas med tribe-tatueringar, massage med kreativa skrivarkurser, ekologiska pizzor i vedeldad ugn med eklusiv inredning bland vackra valv, och dessutom fågel- och fjärilskådning med delfin- och valutflykter eftersom naturen bjuder på mycket här, både i vattnet, längs med vattnet, och uppe i bergen.
Vi är inställda på att återvända hit fler gånger.

Vi lyckades komma hit på andra försöket genom Gibraltar sund. Det ska inte vara för lätt! Och nu vet vi att det krävs mer än bra tidvattens- ström- och vindkartor för att klara det. Om man inte har en fet motor. Och det har vi som bekant i.n.t.e.
..välslitna svenska flaggan i Gibraltars uppgående sol
Idag – Imorgon – eller inte alls
Vi kom genom tack vare mina ihärdiga drömmar natten innan (nickar övertygat), med många människor i drömmen som rekommenderade mig att vi skulle göra så.
Istället för att gå tidigt på morgonen som dagens karta över tidvattnet och strömmarna rekommenderade, tjatade jag på Nuno om ifall det inte gick att gå ut lite senare framåt lunch(?). Precis som mina drömmar sa..
När jag frågade seglarna i hamnen (som är en privat klubb med bara spanjorer, där vi hade tur att få plats för en natt) sa vissa att vid lunch skulle det vara bra att gå ut mot Atlanten genom sundet. Men de var inte alla överens om det. Endel sa att vi inte skulle klara det, att vi skulle få motvind. För när man ser molnen samlas uppe bakom berget mot väster, då vet man att det blåser Poniente, dvs från väst från Tarifa. Men vinden skulle vända. Och sedan skulle den bli starkare. Och sedan ännu starkare.
Hos räddningsmanskapet Salvamento Marítimo var de lika oense. Den ene sa vi inte skulle klara oss mot strömmarna utan medvind med vår knappa motorkraft på fredagen, men att på lördagen skulle vi få bra medvind, så att det var bättre att vänta en dag. Den andre sa att det var visst det bra idag om vi gick vid lunch, men att nästa dag, lördag, skulle det nog bli för starka vindar.
Och sedan gick vi in till Algeciras centrum till ett Locutorio; ett rum fullt med datorer och telefonhytter som man kan köpa sig tid vid. Väderleksrapporterna på alla fem olika ställen vi konsulterar på internet var lika tvetydiga..
Nuno ville nog helst vänta till lördagen, och jag ville följa drömdirektiven och komma iväg NU fredag.
Det var så påtagligt insisterande drömmar. Annorlunda från de jag brukar ha. Mycket insisterande som sagt. Så jag insisterade. Lirkade och påtalade fördelar.
Så bestämde vi oss att göra ett försök. Hellre det än att sitta i hamnen hela dagen – eller ännu värre bli tvungna att återvända till Gibraltar för att ägaren till ”vår” plats skulle komma hem!
Men barnen var inte lika pigga på att riskerar tuffa tag i sundet utan ville hellre ta det lugnt. Då är det motigt att påtvinga att vi går ut. Men jag gav mig inte.

Och det var bra. Jag tror vi lyckades pricka in en ganska sällsynt lucka i sundet, och fick en förvånansvärt fridfull dag, nästan som en lugn innansjö, mellan Europas och Afrikas kontinenter, sökandes de rätta strömmarna ungefär längs tjugo meters linjen (havsdjupslinjen längs spanska kusten) som vi hört man skulle göra. Det såg helt annorlunda ut där ute jämfört med dagen innan när vi försökte, och fick vända.
Och jämfört med nästa dag – lördagen – när vindarna blev alldeles för starka! Tänk om vi hade väntat – då hade vi varit fast i Algeciras eller Gibraltar fortfarande i jag vet inte hur många dagar!
Här är i Tarifa är ett schysst ställe att vara fast på ett tag!
Lite omständigt i fiske- och kommershamnen, men bra energier.

Tog ett tag att hitta en lösning för att komma av och på när tidvattnet tog ner Siska långt nedan för kajkanten, och Spirit var mycket upprörd, förtvivlad,
när hans hem låg långt där nere bland de obehagliga fiskarna och guppade utom räckhåll för honom.
Här egentligen inga platser för segelbåtar, men som en spanjor marinero sa;
”med lite vaselin och välvilja går det”.
Fler bilder (många!!!) från Gibraltar förra veckan:

VI ÄR SOM SPERMA.

Alla spermier de har ett syfte med sitt liv.
Alla spermier besjälas med detta syfte som sin livsuppgift.
För de flesta av dem blir det ett liv i rusningstrafik, utan att hinna fram i tid.
För de flesta är det kört redan från början, eftersom de inte ens är i närheten av en plats där förutsättningarna finns.
För säkerhets skull vräker naturen på med så stora mängder, att av alla; kommer någon, någonstans, att klara det någongång.Resten föds i en stunds nöje, och dör i glömska,
Så små i en så stor värld.
Bara delar i en större plan.

HAMBURG
I Hamburg skulle utställningslokalen med Mark Rothko snart stängas för dagen, och jag slank in lika kvickt som ut, snabbt konstaterat att det inte var något för mig att lägga en hundring på. Där ute på Hamburgs gator var vindarna ljumvarma smekningar, och på min runda mellan tågbytena stannade jag till vid János Lázló Vargek som spelade hang.

Sällsamt sköna toner trummade han med lätta händer fram. Mannen som satt bredvid på trottoaren och lyssnade, visade sig kunna lite svenska efter att ha bott ett år i Åmål (!), det bästa året i hans liv. Han skrev en dikt till mig och gav mig två Loveparade cd-skivor. Hur kan jag då vara annat än ett vandrande leende när så oväntad vänlighet kommer med gåvor.

SÅ SNÄLLA MÄNNISKOR
Människorna jag och vi mött på resan, har inte en enda gång stämt med de bilder av världens tillstånd som saluförs i daglig media. Det finns fler goda människor än onda out there. Jag är säker på det.

SÅ MÅNGA TIGGARE
Antalet tiggare och boende på gatan har vi sett mest av i Frankrike och Paris det här året. Flickan jag gav två euro till, tjugo kronor, på järnvägsstationen Gare du Nord på min väg upp till Norden, hon hittade mig med sin utsträckta hand på samma plats tio dagar senare när jag var på väg söderut igen, och vi kände igen varandra med ett förvånat ömsesidigt leende och en glimt i ögat. Men den här gången var hon inte nöjd med tjugo kronor utan bad om femtio. Till gas till matlagningen förklarade hon. Min franska är inte tillräckligt bra för att förklara hur min resebudget skulle se ut om jag tänkte så i alla möten med människor som har mindre pengar än jag har. Det krävs inte så mycket för att jag själv snart skulle stå lika tomhänt. Visst jag har tillgångar som går att sälja, men det hjälper inte när den benhårda kvinnan vid toaletten kräver fem kronor för ett toalettbesök, eller Metron kostar femton kronor för att komma med resväskan till Gare d’Austerlitz. Till de flesta som tigger ger jag hellre mat. Men när jag har två små paket skorpor till tre dagar blir jag nästan sur när jag ger det ena till en tiggande kille, som genast stoppar ner det i sin ficka och ber om nästa paket oxå! Då skulle han ha två paket och jag inget! Jag förstår att han ser någonsorts rättvisa i det, eller att han inte ens tänker i sådana termer, och bara tar emot så mycket som möjligt där det går, men för min del känns det inte riktigt rättvist..
De som spelar musik ger jag till så länge jag har pengar kvar. Redan i Lund gick de första kronorna till en dragspelare vars nostalgiska melodi jag uppskattade mycket i tunneln under spåren. Men när jag stått ett tag på perrongen och väntat på det försenade tåget förstod jag att det var bara dessa första toner i refrängen han lärt sig, och mina tjugo minuter där var ett lyssnande på samma repertoar om och om igen. Utanför Pompidou var det värre; en gammal kvinna hade fått fatt i en fiol som hon körde stråken tvärs över fram och tillbaka, så att det inte var helt tydligt omifall meningen var att man skulle lägga mynt i tyget för att få henne att sluta! Hon satt ned i stor kjol, bistert harvande i sitt oväsen och jag mötte hennes blick, men undvek att stödja hennes idé. Slantarna gick istället till en didgeridoospelande ung tjej som imponerade. Tur att toaletterna inte kostade extra på museumet eller tågen.. Och bra att jag inte är så hungrig när jag bara har mig själv att rå om. Det går inte åt lika mycket energi när jag är ensam.

CENTRE POMPIDOU

På Pompidou så fick jag så sett Louise Bourgeois-utställningen efter en timmes köande. Det är egentligen mest saker hon sagt som intresserar mig. Det var de där små citaten i samband med verken jag sökte och fascinerades av.

<!–[endif]–>Traces du Sacré, “Spår av helighet” är sommarens utställning på Pompidou, och både August Strindberg och Hilma af Klint finns representerade från Sverige.

De konstnärer jag fastnade för var konstkritikernas så lovordade Damien Hirst’s, samt Svajone och Paulius Stanikas. Damien Hirst’s verk var tre svartblänkande tjocka tavlor med namnet ”Forgive me Father for I Have Sinned”. När jag närmade mig för att granska tavlorna i det lite mörka rummet, så kände jag tavlornas lukt innan jag såg vad de var tillverkade av..

Gjorda av ett massivt lager döda spyflugor fastlimmade och lackade. Men Svajone och Paulius Stanikas hade gjort de två stora tavlor som jag gärna själv hade gjort; The Fall.

I utställningen med modern konst från nittonhundratalet var somligt samma som i somras när jag var där med barnen, och somligt nytt. Valerie Export hade jag inte sett förut, och jag har nu lagt hennes kontroversiella art-happenings från sextiotalet på minnet. Att bygga en trälåda kring brösten och låta män stoppa in händerna och röra vid henne, var ett förutom ett statement, en intressant uppvisning i diverse minspel såg jag på filmen.

I shopen bläddrade jag i konstböcker och var så frestande nära att köpa William Wegmans underbara bok med bilder av hans livskamrater Weimaranerna i olika arrangemang.

En av mina favorit konstnärer är Alphonse Mucha, och honom lyckades jag springande pricka in mellan tågen när jag hade en och en halv timme i Madrid. Absolut värt stressen, och en jättefin utställning!

PARIS VANDRING

Hade jag tvingats välja hade jag ändå föredragit vandringen till Pompidou än i Pompidou. I Frankrike och Paris finns det så mycket att se att de flesta pärlor inte ens omnämns, och jag lockades av schersminernas söta sommardoft till en kyrka med röda smultron i rabatterna. Inne i kyrkan var jag ensam sånärsom på en kör som övade någonstans i en tillbyggnad och fyllde gångarna mellan pelarna med sakral stämning. Mina flip-flops gjorde själ för sitt namn i de ödsliga lokalernas eko, och jag undrade över om de kristna kyrkorna är som de muslimska där avtagande av skor uppmuntras? Eller tvärtom? ..Borde jag kanske veta, men mindes bara barfota-krav i Moskén i Jerusalem och i Taj Mahal i Agra i Indien. Men minns inte om jag varit barfota någongång i kyrkorna där hemma i Sverige.. Tog försiktigt mina flip-flops i handen och kände det kalla marmorgolvet mot mina bara fötter. Hade kyrkan alldeles för mig själv och lämnade en schersmin-blomma vid altaret. Det kändes bra bara.

INDIEN I PARIS
En bit längre fram fick min näsa mig att vända blicken mot en passage-gränd, Passage Brady badande i dofter av rökelse och Indien. Köpte cashew-nötter till lunch i Velan Sarl. Har sedan konstaterat att tiggarna föredrar skalade valnötter..

STARKA DOFTER M.M.
Det blev en doftrik resa ner med tåg. I Hamburg blandade sig de blommande Robinia-trädens sötma med giftiga gaser från ett brinnande hotell och mångfaldiga sireners tjutande. Från översta våningen steg en kostymklädd herre ut på brandbilens stege, och såg ut att lugnt fortsätta vidare nerför stegen till ett möte efter att han borstat av sig med handflatan.

Nattåget från Paris till Irún, ångrade jag snabbt att jag tagit med billigaste prisalternativet som mål. Oj vad gammal jag blivit! Jag led när jag på min fällbara sittplats inte kunde värja min näsa från allas påträngande utdunstningar i värmen. Med en duns föll min medpassagerare för natten tungt ned med sin stora kropp på platsen bredvid mig. Jag tryckte mig upp mot fönstret och flackade med blicken runt bland övriga platser och passagerare. Ja, jag hade fått värsta tänkbara killen vid mig! Och inga platser skulle bli lediga. Han torkade sig ideligen med en handduk från pannan längs kinderna, för att samla upp sina små bäckar av svett som föddes som källor ur berget i hans ansträngda ansikte. Hans mage var så stor att hans högerarm tvingades in på min platsbokade planhalva där jag förskräckt satt och bad till Gud om en mirakulös räddning från detta öde. Han var så lång att hans stora ben omöjligt gick att ta sig förbi ut i gången, och jag kände mig fullständigt insnärjd i min hörna. Ingen hälsning när han satte sig, inte ens en blick; jag var helt oförberedd. Och det värsta, det värsta var ljuden från hans andning genom hans näsa. De hördes. Mycket. Och jag har en sorts fobi för män som låter så ur näsan när de andas. Halvt traumatiska barndomsminnen gör sig påminda och får mig att rysa. Jag satt som en spänd fjäder och visste att det skulle bli en lång natt. Har förövrigt knappt kunnat sova en blund ändå sedan jag lämnade min mans sida. Med påsar långt ned under ögonen, så försvann jag tillslut in i slummer. När jag vaknade framåt morgonkvisten hade hans svettiga ansikte bytts ut mot ett par eventuellt lika svettiga gympadojjor tretton centimeter från min näsa. Killen bakom hade hittat en ny sovställning och stuckit upp sina fötter i glipan mellan stolarna framför sig.

HÅRDA TAG
Framme vid spanska gränsen plockade polisen ut en kille vars passuppgifter inte var tillfredsställande. ”Mi tren?” pep killen försiktigt när den två meter långa polisen kommenderade ut honom, och det var det sista jag såg av dem, för vår tågvagn åkte vidare med en passagerare mindre.

När vi kom in i nordöstra Spanien med båt i höstas såg vi efterlysnings-affischerna överallt med ETA-aktivister. Någon månad senare var några av dem på affischen överritade med svart gallermönster. Nu tror jag ännu fler tillfångatagits, men det var ett bombmord ganska nyligen, utfört av ETA. Som jag berättat är säkerhetskontrollerna på tågen i Spanien starka, och alla väskor skickas genom röntgenbandet.

VÄNNER MEDRESENÄRER
Jag har haft fina åtta dagar och nätter på tåg från Malaga till Östersund och tillbaka. I sovkupéerna med bara kvinnor hade vi goa pratstunder. Fatouh som kunde lika lite engelska som jag franska, kom jag kanske närmst ändå, för en stund. Jag slog huvudet i britsen ovanför när jag förskräckt for upp och inte visste var jag befann mig väckt av ett skärande skri. Mitt i natten i kolmörkret skrek hon värdigt en skräckfilm, och varken hon eller jag hade en aning om var man tände ljuset, eller om det ens gick att tända ljuset. ”Fatouh, Fatouh” tröstade jag i mörkret när hon skrek igen så att rrrrrrrrrr-en skorrade lika högt som iiiiiiiiiiiiii-na isade. Ingen av oss blev nog kloka på vad som hade hänt. En spindel, en dröm eller en spindel-dröm, jag vet inte. Fatouh var söt.

På järnvägsstationen Gare du Nord, som är så där som jag tycker att en riktig järnvägsstation ska vara, där pratade jag med två fotbollsspelare födda i Kongo, uppväxta i Paris, och nu spelandes i Rotterdam. Den ene av dem berättade att han var i Paris för att träffa sin före detta flickvän som var gravid. Han var mycket skeptisk till om det var hans barn. Han tänkte invänta faderskapstest, och om det var hans barn – köpa det fritt från henne! Han sa att av en svart kvinna kan du få vad som helst om du betalar för det. Han hade mycket bestämda åsikter om skillnader på vita och svarta. Svarta kvinnor kunde man inte lämna ensamma i tre dagar utan att de gick till någonannan. När han hade haft en vit flickvän i Nederländerna hade hon väntat på honom i tre månader! Han skulle gifta sig med en vit kvinna. Som han inte behövde ha någon direkt vänskapsrelation med. Jag påpekade att det kanske kunde bli svårt att hitta en kvinna som uppfyllde den krav-kombinationen. ”Intressant tanke” sa han. Och när jag sa att jag aldrig skulle gifta mig med någon som jag inte var bästa vän med, så skrattade han gott och berättade det roliga skämtet vidare för sin kompis, och så skrattade de tillsammans och himlade med ögonen.

VÅRA OPTIMIST-VÄNNER
Fantastiska Michel och Nadja kom cyklandes till Centralstationen för att hinna träffa mig en stund i tågbytet i Stockholm. Det var så underbart att ses igen! Overkligt och verkligt vackert. Fick en skiva i present med bildspel från deras resa Stockhom-Medelhavet, varav våran resa tillsammans var från Cuxhaven till Lyon, hela sommaren-sensommaren 2007. Jättegulligt, och mycket uppskattat när vi nu såg den tillsammans i Marbella på Siska när jag kom tillbaka. Nostalgi. Kanalerna var speciella. Rekommenderar det verkligen. Och längtar efter att mötas allihopa tillsammans igen. Barnen hälsar så mycket och tackar hjärtligt för presenten! De hade aldrig sett en så stor sa de!

MP, VÄNNER, POLITIK, POLITIKER
På det Miljöparti-chartrade tåget Stockholm-Östersund och Östersund-Stockholm, var stämningen smockad, hemtrevlig och garanterat miljöpratig.
Ombord på tåget träffade jag kära Pontus, och Janne från Lidingö vars sällskap jag gärna delar. Kramkram! Kvällen innan åt jag resans garanterat godaste mat på Stationen i Röstånga hos Andy när vi hade Mp-möte och dryftade våra EU-åsikter i lokalavdelningen. (Hit måste ni komma och uppleva mat, dryck, musikframträden och skönt folk!) Under resan vi gjort har jag känt mig mer europé än någonsin, och Maria Wetterstrands val att vilja stryka kravet om EU-utträde ur Mp’s program, var inte svårt att stå för för mig. Hennes starkaste argument är att klimat-situationen idag är så akut att vi inte har tid att nedmontera EU och bygga upp en ny och bättre form för samarbete för att driva miljöarbetet. Jag vill vara tydlig, så här i media på bloggen (eftersom mången annan media fumlar bort fakta), med att de i Mp som vill ta bort utträdeskravet för den skull inte är positiva till hur EU ser ut idag, och inte har en splittrad syn i partiets viktigaste frågor, men har en tro på att vi bäst kan förändra det från insidan. Väl hemma bland partivännerna i Svalöv och Sverige förstod jag att tveksamheten fortfarande är mycket stor till var vi kan uträtta och påverka mest – i, och med, EU eller utanför, och fristående? På tåget frågade jag genast kloka fina Carl Schlyter som jag har stort förtroende för, som politiker och människa, efter bl.a. många år på plats i Bryssel som EU-parlamentariker. Hans argument och förklaringar fick mig att vända riktning till fritt från EU-styrning. Beskrivningen av hur lobbyverksamheten från de multinationella storföretagen styr besluten i maktens korridorer dagligen var tydlig. Statistiken av hur allt vi fruktat skulle försämras med EU slagit in var ofrånkomlig. Och konsekvenserna av framtiden med Lissabonfördraget lät allt annat än bra. Att stanna kvar i EU som det utvecklas nu kommer att ge oss en allt mindre möjlighet att driva våra lokala krav i Sverige.
Efter seminarium om uranbrytning blev inte mitt förtroende för utomstående krafter större.. Euratoms befogenheter är skrämmande. Bl.a. Jag tänker inte skriva så mycket om politik här på denna bloggen. Men jag vill säga att efter kongressen och informations-updaten den innebar för mig efter så lång tid lite utanför allt till sjöss, utom klimatförändringarna vilka vi påminns om ofta, så tycker jag rätt mycket ser rätt dystert ut, tyvärr.
Bästa trösten i allt som förstörs, är alla sköna människor som fortsätter att jobba för bättre alternativ. I hela världen! Kramar till dem jag redan kände på kongressen (framförallt Malin, Göran, ) och tycker om, och kram till Noah som blev en ny härlig bekantskap!
Sist men inte minst, från kongressen-resultaten: Med ett nu kommande tydligt krav från Miljöpartiet om minskad köttkonsumtion är jag stolt över att vara medlem! Vilket annat parti är så realistiskt?

NORDISKT LJUS
I Östersund blev det inte mörkt! Det var fin svensk hemkänsla i det! Och utanför macken samlades på lördagkvällen så många raggare i sina bilar att jag inte kunde räkna dem alla! Vad ska jag säga?! Jag gillar det i lagom doser då och då! I Kågeröd i Skåne blir det lite patetiskt när en (1) bil ensam kör runt i ”centrum” och försöker leva raggarliv..!

Kågeröd med sin mustiga nattdimma av gödsel över fälten, och kor som förvånat fick en fotoblixt i an siktet när jag kom förbi mitt i natten.
Sa ”Hej så länge” till livet och familjen där hemma bland fälten, skogarna och trädgårdslanden, för att tre dygn senare komma till livet hemma på Siska i hamnar och hav. Brunbrända pepparkaksfamiljen klättrade ut ur båten och kramade mig gott när jag kom! Spirit hade tröstätit ordentligt och blivit alldeles rund om magen, och gjorde så mycket ansiktsgymnastik när jag kom att överläppen fastnade uppe på tandköttet i ett kärleksfullt grin!

Nu lämnar vi Marbella och våra vänner här som bjudit oss på softa stunder.
Line, Santi och Prinsessan samt Leo’s ställe Osiris.

Daniel Holm och hans coola workshop.
Vi undrar om vi snart träffar våra långseglar-vänner på Peter Pan, Wildcat eller Or igen. Kanske i Guadiana, gräns-floden mellan Spanien och Portugal. Narwal fortsätter direkt till Kanarieöarna från Tanger, och det är samma väg de flesta av våra vänner väljer. WestMonsun vi seglade med längre upp längs kusten är i skrivandes stund ute på Biscaya på väg hemåt. Våra andra svenska seglarvänner är i trakterna av Korsika och seglar.

Molinaris, är en romantisk historia jag berättar mer om snart, och dem hoppas vi möta i Portugal.
I morgon tar vi kanske Gibraltar. Det beror på strömmarna och vindarna.

Alldelles borta himma
Halloj! Jag är hemma i huset i byn i landet i norr!
Känns r-i-k-t-i-g-t konstigt. Som om jag alltid varit här de senaste trettio åren.
Men på färjan från Helsingör blev det för mycket, och jag hyperventilerade, och Nuno-Älskling ringde såklart just då när jag skulle låsa in mig på toaletten tvungen och sätta mig ner en stund, men istället stod jag där vid vaskarna och snyftade med mobilen i örat och tanterna tittande på mig. Sedan satt jag för mig själv och tittade ut över sundets vita vågkammar som drev på rätt bra, och såg att jag såg på havet med helt andra ögon än för ett år sedan, och visste att jag blivit en seglare; oerfaren i mycket men rätt erfaren ändå.

Så kom en fransman och började konversera mig, och då kände jag mig lite mindre vilsen när mängden Sverige och svenska talat omkring mig, balanserades med franska och Frankrike. Drömde mig tillbaka till kanalerna och försökte förklara på min dåliga franska. Jag har nog blivit som seglare jag varit rätt trött på ibland – som bara pratar båtar och segelingsresor! Hjälp jag har blivit likadan, haha. Jamen så började jag iallafall hulka igen, och han försökte få till en date med mig samtidigt, men se det gick inte, och jag var helt absorberad av att se Sverige, Helsingborg och vår hemma hamn,

och Marina Plaza där Nuno jobbat så många år, och asfaltsrutan bakom, där han alltid brukade parkera, och… och folk tittade på mig som om det var något med mig, och jag vet inte vad det var med mig, och allt var så konstigt vanligt.
Jag var där med min kropp men inte i min kropp.
Det är det som är det som känns konstigt;
Jag är inte här, jag är inte där – var är jag!?

Har lovat hälsa alla, men drar mig för att gå ut och säga ”hej här är jag” för det känner jag inte att jag är. Har lovat ta foto på katterna, Kiwi och Jesus, och det har jag gjort, så Tassa och Tiago får se. Jesus har blivit en gammal farbror, och Kiwi är större, hårigare och ännu mer liten dam.

Mormor Ulla, mormor Ia och morfar Willie hälsar massor !
Tog en bild av den klassiska bilden (för oss) av gammelmormor vid köksvasken genom fönstret:

Och här är en bild från Siskas vask full med snäckor till kvällsmat en av kvällarna innan jag åkte:

Jag har inte lyckats komma in på internet på ett tag, så därför kommer tankarna från sista tågbiten upp här under nu. Varje gång jag lagt in en massa Jenny-tankar blir jag så trött på mig själv, men sedan tar det inte så lång stund, så måste jag pränta ner saker ur mig igen. Ni behöver ju faktiskt inte läsa det! Det blir en blandning av privat dagbok, hälsningar hem, loggbok och whatever.

Grågrönt

SÅ GRÖNT! SÅ GRÅTT!

Vaknar på väg in i Hamburg och allt är så grönt och så fullt med så gröna träd! Väl inne däremot ruvar en dysterhet på stationen, så att jag blir tvungen att gå ut och ställa mig vid de färgglada blomsterstånden och kolla tempen på morgonsolen. Bestämmer mig för att en färskpressad juice och ett sexkronors toalettbesök bör hjälpa upp min sinnesstämning. Det är något med högljudd tyska i skorrande högtalare som stör mig. Och jag vet varför, och skänker en tanke åt våra segelvänner från Tyskland, som talar en mjuk lekfull tyska men hade en svår inre resa genom Frankrike. De håller alltid en låg profil och bär påtagligt på dåligt samvete för vad nazisterna gjorde.

Så på toaletten tog jag itu med mina inbyggda fördomar för att sluta känna mig så främmande från dessa stora bleka människor så annorlunda från satta korta spanjorer med spanskan som jag förstår. Jag vet ju att det är trams i min hjärna och att jag själv hör mer hemma i den förra gruppen än den senare. Borstade tänderna samtidigt som jag instruerade tysk efter tysk i hur man fick vatten ur kranen och luft ur blåstorken. Förstod faktiskt lite av tyskan att några av dem skämtade med varandra som ”bönderna som kommer till storstan”. Eftersom jag själv brukar vara lika fumlande och famlande med tekniska lösningar, kändes det nu bättre. Vaktade väskor, bidrog med småpengar till dem som saknade och visade igen vilka knappar man skulle trycka på för att tvätta och torka händerna. Kände mig mer hemma i Tyskland, och satte mig på tåget till Danmark. Bra humörhöjare att höja andras humör.

SÅ GRÅGRÖN!

Kunde inte få bort synen av Seine igår från min näthinna. Så stor och så grågrön. Och nu vet jag att vi klarar det, och att jag klarar det. Att mängden av okända problematiska situationer som vi hade framför oss när vi började resan, de går att klara på ett sätt: Ta det när det kommer, en sak i taget.
Alternativt kunde vi planerat bort alla problemen. Och stannat hemma.

Att paxa platser är ett av våra största samhälleliga problem.
På färjan Puttgarden-Rödby frågar jag paret i mitten av de tomma stolarna i solen där det är mer vindskyddat…hinner egentligen bara göra en ansats till att fråga, men de är beredda och skyddar stolarna de bevakar med ett snabbt ”Nej” och en stoppande gest. Omdirigerar mitt sökande och en äldre tysk man erbjuder mig plats vid hans bord. Det svenska medelålders paret blir allt oroligare när de vänner de uppenbarligen vaktar platserna till dröjer nere med shoppandet. Efter en lång stund, men plötsligt, har en svartklädd musiker tagit en av stolarna med sig en meter bort och satt sig med sitt svarta instrumentfodral och sina svarta solglasögon. Paret ser lite skakat ut, och killen i stolen ser fullständigt oberörd ut av sitt agerande att ta för sig utan att fråga om lov. Jag ler för mig själv och spanar ut över havet.
Det är precis sådant där paxande och klamrande vid de bästa platserna som de som har utövar för att inte bli de som inte har.
Vi har ett samhälle med paxade stolar, och stolväktare som är så skraja för att bli av med sina stolar. Så vad är det de fruktar i ett liv utan sina kära stolar? Jag tror inte att det är så genomtänkt. Jag tror inte de har tänkt längre än till ägandet av stolen, och att det är själva förlusten som skrämmer dem. Att de bara tar för givet att livet utan stolarna måste vara om inte hemskt så sämre. För stolarna är ju de bästa platserna. Och då måste logiskt sätt det bästa livet vara innehavet av stolarna, tänker jag att de omedvetet resonerar.
För de har liksom inte tänkt så långt som att dela med sig till varandra och byta plats då och då, det kan vara alldeles underbart gott.

Variation det är min politiska ståndpunkt för människor.
Fast min första reaktion på bortryckande av tillvarons stabilitet och trygghet inte är alls glad, utan tvärtom.
Och bevarande av naturens variation, det är oxå min politiska ståndpunkt, helt ovariabelt.
Det är tack vare vår förmåga att anpassa oss och lära från nya situationer som vi utvecklats. Och de djur och växter som dör ut när de utsätts för förändringar i sin miljö, de vill jag skydda och bevara, för de klarar sig inte mot oss människor, men vi har kapaciteten att inte utrota dem, och i längden oss själva.
Men jag vill väldigt gärna ha kvar mitt hus, och återskapa miljöer, så jag är lika oöverens med mig själv som vanligt..

När rädsla är en spännande resa
Men paxandet är jag medfött van vid. Då är det värre att vänja sig vid rädslan i världen för andra/varandra som växer ända tills den brutalt kollapsar i stort som smått. Och då så blir folk omtänksamma och hjälpsamma, och börjar på en ny cirkel..
Den där rädslan märks lite överallt, och jag vet inte om den ökat, men min medvetenhet om den har gjort det, …och det är en intressant resa.

Förr när jag liftade var det mest min egen rädsla jag konfronterade,
nu är jag nyfiken på subtilare lager av rädsla i mötet med andra,
som jag inte sett förut. Ser både min och andras rädsla för varandra allt tydligare.
Kul.
Faktiskt.

Nuno, Tassa och Tiago – Pussa Spirit på nosen från mig! Love, J