Det är inte över! Särskilt igår söndag i Kågeröd, tillbaka från Portugal, var det så klart att resan inte tagit slut, puh, och att utmaningarna fortsätter i samma stil. Det kändes riktigt hemkärt att tillsammans med Siska få nya så kallade problem att lösa. Och som vanligt går det bäst tack vare vänliga människor.
Men först tankar från första dagarna tebaks:
Tänker på det där TV-programmet med mig där de sa att jag trycker mig mot väggarna – vilket jag aldrig gjort – och får nästan lust att göra det, bara för att omfamna mitt hus, mitt hem, och känna på allt. Njuter av att leta efter älskade ytor under damm och spindelväv när jag återupptäcker ALLA SAKER (!!!!!!!!!så mycket saker!!!!!!!!!) som väntar i högar och flyttlådor.
”Min Mamma har kommit hem igen!!!!” jamar Tassas Kiwi-kisen högt, och leker vilt:


Trädgården vågar jag inte ens gå ut i första dagarna, för jag VET att gör jag det så kommer jag inte därifrån förrän det är för mörkt för att se. Men när jag röjt därinne så att åtminstone Ett rum är härligt att vara i, så går jag ut.
Många timmar senare går jag in igen med värkande kropp och fingrarna fulla av småsmå rosentaggar som gör händerna hyperkänsliga och stickigt brännande. Underbart att vara hemma; och ingen lust att lämna tomten, varken för det ena eller andra. Jo, det skulle var för att segla Siska då . Ut på nya äventyr. Redo, och redan planerande!

SEGLA MER
Det är väldans speciellt att läsa böcker och tidningar om segling för mig nu när jag begriper vad det handlar om. Helt annorlunda än innan. Verkligen. Läser både Mot Nordpolen med Ariel IV, och Casellas Atlantsegling. Och; Vi seglar till Galapagos. Lånade nyligen oxå Les Powells bok Open Hands, signerad av honom, med den galna början där han utan att ha någonsin ha seglat ger sig ut på världsomsegling och kommer till helt andra platser än han tror att han är på, pågrund av viss fel navigering.. Rickard och Ingrid,

ombord på Golif III, har mött denne nu nästan nittioårige seglare under sina äventyr, och dem låg vi grannar med på Bruce’s Marina i Faro ( fascinerande seglar-historier vi fick höra av dem!). Där i Faro ligger alla på vaggor på land, medan de pular med sina båtar och förbereder för havet. Ett av de ytterst få ställen i den södra delen av Iberiska halvön som tillåter boende och byggande på båten på land. Vi var blandat nöjda/missnöjda, och fick en prisrabatt på vaggan de svetsade till Siska, för hon fick onödiga brännmärken, eftersom de svetsade rakt mot skrovet (!?!). Toaletten och duscharna var värsta på hela resan, men de förfallna husen tilltalade som vanligt mig och förundrade i svunnen storhet.

Rickard och Ingrid som seglat i trettio år berättar att charmen var större förr här, med grus och gräs istället för betong och plånböcker. Glatt och enkelt då, men alltmer stelt och stiligt nu – ”Överallt” säger de! – Och vi får ännu mer bråttom att förbereda för världsomsegling innan alla kuster blivit tillrättalagda marinor med folk i strykta märkes-kläder, jet-skis och feta guldkedjor.

SEGLA ÄNNU MER
Det seglingsmål som flest under vår resa talat om, så även Nuno, är Patagonien! Överallt pratas Argentina, Patagonien, Sydamerikas sydligaste spets och dess inomskärssegling. Men NU har jag förstått att det allra allra hetaste är följderna av växthuseffekten – Arktis smälter – och det kommer att fungera att segla Nordostpassagen Atlanten –Stilla Havet…! (Fortfarande sur på Islands myndigheter som sköt isbjörnen som simmat så långt just för att överleva…)
Men jag väntar på stabilare tider i Afrika, som jag förväntar mig vara en kustvärld full av färger och skönhet, historia och historier, tragedi och fantasi.
Ändå – när vi kom hem var Sverige vackrast!! Och Tiago hoppade ut ur tåget tjoandes ”Svensk mark under fötterna – Äntligen – Haaa-Haaaa!!” rakt framför en undrande tjej.
(Håller inte fullt med om reklamen som mötte oss i Lund, för jag gillar variation bäst, men det var kul att det var första skylten vi såg:)

När vi mellanlandade i Berlin blev jag orolig, för det var bara beklagansvärt fult-fult-fult och till och med människorna på den där flygplatsen kändes ovackra, så jag var rädd vi var på väg åt fel håll när vi åkte till Sverige, men. ..Men när vi omgärdades av svenskar på tåget från Kastrup över Öresundsbron så var allt och alla vackert-vackert-vackert!! Vi hade lite svårt att vänja oss vid att när vi pratade på fritt så förstod alla vad vi sa! ”Och där borta bor Signe!” (Heej Signe och Tack för välkomst-hälsningarna!) ropade vi när vi susade in mot Malmö och Sverige Sverige SVERIGE!!!!
Redan uppe i luften blev mina barn rusiga när de förstod att det var Turning Torso och Öresund de såg där nere:

TÅGBYTE LUND-TECKOMATORP
Min mobiltelefon hade inte längre ett fungerande kort (snart tillbaka på 0739-476902 igen!), och Nuno hade råkat få med sig mitt bankkort, så det blev lite tillspetsat när vi behövde ringa hem om hämtning från tåget, men inte hade några svenska kronor, bara euro och en telefonautomat för kronor..
Tiago hittade en guldig tia, och snart steg vi av i kvällsmörkret i Teckomatorp där det luktade fränt, och pappa/morfar väntade med ett leende. Kallt var det också, tyckte jag som vant mig vid fyrtiograders-värmen.
KÅGERÖD
Hemma – konstigt och underbart!
Tassa försvann till sina kompisar bums, och Tiago likaså.


Jag förstod att många i Kågeröd följt oss på bloggen! Tack-för-tiden-hälsningar till er!!

På lördagen kom Nuno och Spirit i lastbil med Siska körda av schyssta Arek, till Kågeröds torg.
Och samtidigt kom Therese och lilla Love förbi och var söta.
Många kära möten.

Sedan blev det mat i det gröna och promenad i det sköna.
Prata, prata, prata.
Tömma Siska och inte fatta hur så många saker, och vi, fick plats på den lilla ytan.
Men fatta varför ursprungliga vattenlinjen sjunkit 20 centimeter ned..!

Gråta en skvätt ombord i ännu ett avsked av Vårt År, och svälja en skvätt likör från vår gäst-firar-flaska Brandymel.
Samtidigt en vibration av vad-har-vi-gett-oss-in-i-nu, och en önskan om att åka ut på havet direkt igen, om du frågar Nuno.
VÅR VANLIGA TUR
På söndags-förmiddagen skulle lastbilsfärden med Siska fortsätta till Råå för avlastning hos Syd Marin, och en veckas ompyssling av vårt flytande hem på land.
Gissa vad!?!
Lastbilsbatterierna var slut ( vilket för övrigt även vår söta bils batterier var… – men Tony har hjälpt oss med batteriladdning nu – Tack!)…….!!! Gick inte att starta.
Blev knappt förvånad ens..! Så här har det varit hela resan hela året. Och om det låter som om jag klagar, så lyssnar du fel, för vi har vant oss och ser det som naturligt numera. Lite hemtrevligt och spännande att möta nya människor. Kul att leva vidare hemma så som vi vant oss vid att leva på resan!
Så här är det hela tiden; saker strular; man letar hjälp; hittar hjälpsamma människor; allt fixar sig. Fantastiskt.
Vi fick gå runt i Kågeröd, skickade än hit, än dit, av folks vänliga tips. Många telefonnummer till män med lastbilar. ”Nä, inte hemma”, ”Nä borta”, ”Nä avställd lastbil”, ”Nä men där kanske”, ”Nä inte tillräckligt starkt batteri”, ”Nä men försök hos honom”, ”Nä men jag ringer tillbaka om jag kommer på någon”, ”Nä men Ronny vet kanske”, ”Nä men leta vidare”,,
..och så till slut – ”Nä det kan jag inte (viftande med en förmiddags-bira i handen)! ..men ääh det kan jag väl”!!

Tusen tacksamhet! Lösningsfokusering istället för problemfokusering älskar vi att mötas av. Till mega-trucken som stod på Kågeröds torg med vår båt sållade sig så ännu en bamse, och snart hade starkabels-mötet fått igång vår transport till den väntande kranen i Råå med Niklas som kom och hjälpte fast det var både hans semester och söndag. Fantastiskt!

FANTASTISKT
Fantastiskt – är det svar som jag ger till alla som undrar hur året har varit. Det har varit Fantastiskt!!!

Lite mer som vill vara med från sista dagarna:
MOLINARI
Ett år efter vårt möte med lilla gula Molinari i Dyvigs hamn i Danmark, knyter vi cirkeln och möter våra första vänner från resan igen. Eller tja nästan, för Christian har hittat den rätta kvinnan i sitt seglarliv under året som gått; Leena, men det känns genast som om vi är gamla vänner ändå, och vi tillbringar vår sista Atlant-afton för ankar, ombord på Molinari, utanför Cascais, Lissabon. Det blev tårar igen när vi tog bilen tillbaka till landet.
Bara dagarna innan hade Christian och Leena i kraftiga vågor men inga vindar utanför Nazaré fått ett nät i propellern när de var på väg in mot hamnen för motor. Samma plats som fem fiskare dog på för två år sedan när de råkade ut för detsamma. Vågorna för båten mot kusten, och.. Våra Molinaris-vänner anropade kusträddningen på kanal 16. Inget svar. De sköt nödraketer för att fånga en passerande fiskebåts uppmärksamhet. Ingen reaktion. Räddningen för dem blev satellit-telefonen de hade. Via nödnumret sattes de sedan i kontakt med portugisiska kusträddningen, som kom och förde bort dem från klipporna i sista stund in i trygg hamn. Vi tycker portugisiska kusträddningen är pinsamt sämre utrustad än den spanska – men Molinaris var bara så glada och tacksamma att de klarade sig. Och med tanke på alla berättelser om seglare som Rickard och Ingrid avslutade med ”..men han är död nu” eller ”..de förliste där och där” så var det inte lätt att säga hejdå till våra vänner som ska fortsätta runt jorden:

De har tagit fina bilder på oss, som finns; här

In English; more pics from the Molinaris with us; here.

Det mest fantastiska vi tar med oss från resan tror jag är sammansvetsningen av vår familj.
Inte förrän beslutet var fattat att vi nått slutet och skulle vända hem, inte förrän då började barnen längta hem på riktigt, och bara när det varit riktigt jäkligt har tanken på att lämna skiten uttalats av någon av oss, och det har inte varit barnen som uttalat de orden, utan jag eller Nuno.
Det var fint för oss att avsluta sökandet efter värme med att äntligen hitta den, istället för att ha stressat hem i våras över Biscaya, och aldrig någonsin fått någon sommar.
Det var gott att se barnen med sin portugisiska släkt oxå.

Tassas stora projekt det här året….har när jag tänker efter….varit flera stycken…..läsaläsaläsa, samla snäckor och stenar och göra smycken, fotografera blommor mm – och! Och med stor intensivitet har hon kartlagt släkten, på alla håll och kanter!!
Nu kom hon hem och såg gammelmormor Ullas fotoalbum med nya ögon, så snart blir det ännu fler bilder i det stora släktträd Tassa jobbat fram på My Heritage (en släktforsknings-sida med funktionellt släktträds-uppbyggande på internet).

Tiago är en Krabat som man hittar där det finns vatten, jord, stenar, pinnar, djur och insekter, och sedan håller han sig sysselsatt timme efter timme dagarna i ända. Här i farmors pool som fylls på med nytt vatten efter tvätt. Eftersom vattnet är klorfritt blir det snabbt grönt och byts ut mot nytt efter tvätt, och klorfritt är det eftersom det töms ut i fåror till gårdens odlingar. Gissa om Tiago älskar att leda vattnet i fårorna!?




Sista kvällen hos farmor kom Tiago inrusande och berättade upphetsat om en kolibri i trädgården! ”Allvar?!” sa vi. Jaa!!! Den var så liten och så vibrerande snabb att det inte gick att se att det var en fågel om man inte koncentrerade blicken totalt. Och snart var den inte En, utan flera stycken! Små som halva min tumme! Fin avskedsgåva för oss.
Här är de:

…och här:

Ut-zoomad (hittar du den??!!) (i nederkanten, till vänster om mitten):

Och nu är vi alltså hemma bland åkrar och träd i Kågeröd, och snart är vår uthyrda del av huset vår igen. Utsikt från mitt barndomshem Mellantorp, och STÖRSTA TACKET AV ALLA TILL MINA FÖRÄLDRAR/NUNOS SVÄRFÖRÄLDRAR/TASSAS & TIAGOS MORFÖRÄLDRAR SOM FUNNITS TILL VÅR HJÄLP I ALLA LÄGEN!!
!

Nuno (0705-249085) bor i Råå på Siska denna veckan och försöker hitta en temporär lösning kring böldpesten /osmosis-bubblorna så att vi kan få Siska i vattnet igen och segla hemma omkring i höst.
Precis som sista veckan innan vi åkte; Nuno fixar ordning i båten och jag i huset. Och sedan en liten blandning av båda för att vi saknar varandra så himla mycket om vi inte ses varenda dag!

Det ska komma några få inlägg till,
innan jag säger hejdå till bloggen och minnena för att fokuserar på jobb, nuet och framtiden.
Nu ska jag diska, och det är ooooh så mycket lättare i huset än i båten!

Inte en av våra bästa dagar idag när vi summerar utgifter, istället för upplevelser, minnen och vänner. Särskilt inte som vi samtidigt säger farväl till våra vänner och vår resa.
Hejdå-kramade The Pans en gång till idag med tårar längs kinderna,

hejdå-omfamnade återupptäckta släktingarna från Kalifornien som kommit hit för släktbröllopet och blivit oss nära,


och har fler släktingar att säga hejdå till som väntar;

samt delar just nu  hejdå-visitkort, telefonnummer och foton med seglarvänner som fortsätter sin färd
- medan vi känner en växande ångest i kroppen.

SIFFROR
Hemtransporten av oss alla härifrån till Skåne, inkl. Siska, ser i dagsläget ut att kosta 50 000 kronor. Resan hit under ett år har kostat ca 200 000 kronor varav det mesta är lån att återbetala. Siska plus extra-utrustning har kostat 150 000 kronor. Och när vi kommer hem väntar en strulig värmepanna och antagligen därför ett nyköp på 70 000 kronor. Därefter skatteinbetalningar på 40 000 kronor. ..Hoppas att avställda bilen fungerar, och behöver köpa en bil till eftersom vi sålde Nunos bil/ar+mc innan vi åkte. Och så är det stora hål i garagetaket och väggarna murknar bit för bit. ..Det är väl de summorna som är mest påtagbara, förutom allt annat som kostar. ..Som böldpesten / osmois … 30 000 kronor?

Vi trivs i vår soliga bubbla, och har inte precis bråttom hem till allt jobb, men nästa vecka ser det ut som om vi börjar röra oss norrut, och sedan är det jobbajobbajobba jävlar i det som gäller!! Fast vi har bestämt att vi ska ut med Siska i farvattnen därhemma för att hålla modet uppe, så några lediga dagar tänker vi ta oss tillsammans i vår lilla båt!

Under tiden planeras för fullt för nästa båt, så får barnen behålla Siska och huset när de växt till sig lite och vi har fått ihop ekonomin till längre långsegling om kanske åtta år.

En av båtmodellerna som är på favvo-listan just nu; en Ovni:

Eller en Meta? Vi får se vad det blir ..!

Jag ska skriva några blogg-inlägg till för att sammanfatta kustseglings-tipsen till andra seglare på väg hit, och jag har lite annat jag lovat mig själv att pränta ner, innan jag byter till pensel istället för pekfingervals. För min del är det måla som gäller nu mycket snart. Tavlor och väggar och annat. Plus färg-terapin och zen-coachingen. Och politiken. Och kanske lite annat !
Barnen har skolan och kompisarna som väntar,
och Nuno, Nuno har som vanligt gott om goda idéer, och coachingen, framförallt recovery-coachingen för missbrukare.

Under hösten tänker vi erbjuda bildvisning och föredrag om vår resa tillsammans fyra personer och en hund på några få kvadratmetrar – och en mannekängdocka..:-), jag måste bara köpa en ny projektorlampa för 4000 spänn först..

Tja-a, det här konstigt, att det tar slut nu.. Vad ska jag säga..?
Min inspiration att skriva är inte så slut som den kanske verkar,
det är bara så mycket.. Men vi talar om att skriva en bok på portugisiska, eftersom det är ont om portugisiska seglare – vi har inte mött EN ENDA PORTUGIS på hela resan, och detta från en nation som dominerade haven en gång.
När man kör härifrån Algarve, genom Alentejo, för att komma till familjen i Ribatejo, så passerar man en liten by som heter Cuba. Och där i Cuba, långt bort från havet, så står Columbus med blicken mot väster. Och på andra sidan havet ligger en ö som fick namnet Cuba. Forskarna som stödjer teorin att Columbus var portugis i spansk tjänst, säger att Cristóvão Colon föddes som Salvador Fernandes Zarco, son till furst Infante Don Fernando och Dona Isabel Goncalves Zarco, i byn Cuba i Alentejo, Portugal
.

Det jag kan säga säkert är att här är nu så varmt att gatuhundarnas tungor hänger och dinglar alldeles uttänjda och soltorkade, som deg som stelnat och sedan sträckts ut så att det skymtar en fuktigare konsistens under den torkade skorpans sprickor.

SPIRIT GALEN PÅ STORA DELFINER I FLODMYNNING I ATLANTEN:

..Så nu har ni hört hur det låter ombord på Siska…
GLAD MIDSOMMAR!
RÍO GUADIANA!
Vi har kommit kommit fram till Río Guadiana som är gränsfloden mellan Spanien och Portugal. Det luktar pinjeträd från den portugisiska sidan, men vi drar ut på nöjet och har hållt oss på spanska sidan i Ayamonte. Fint här. Och vi behövde köpa en portugisisk gästflagga, eftersom den flaggan vi hade är mycket större än vår svenska hemmaflaggan..
Med tidvattnet går vi vidare upp i floden om en timme, för att under helgen utforska så omtalade och bland seglare populära Guadiana så långt in i landet vi kan komma.
Nästa helg ska vi på portugisiskt megabröllop med stora släkten.

Och sedan bör vi hitta en lösning på hur vi ska komma hem,
vilket vi ännu inte alls har klart för oss hur det ska gå till.

VÄRLDSOMSEGLARBRÖLLOP
För ett år sedan firade vi midsommar i Dyvig i Danmark. Motorn slutade fungera, och vi hade just blivit påkörda av en tysk fiskebåt som bröt av vårt bogspröt och segelfäste. Känns fantastiskt att vi trots den början på resan har lyckats komma hit. Det bästa i Dyvig var människorna vi umgicks med där. Värdsomseglare Peter Mathiesen som tillverkar Aries Vindroder i Danmark, och hjälpte oss installera vårt Aries vindroder,
-Och blivande världsomseglaren Christian Schmoll från Tyskland som vi blev så goda vänner med.

Christian gifte sig nyligen med Leena, samma dag som de lämnade sin hemmahamn för en världsomsegling. Peter Mathiessen överlämnade brudgummen och bruden till varandra, och gästerna på avskedsfesten fick en överraskning, eftersom bröllopet var en hemlighet. De har avancerat snabbt på sin resa, trots problem med transportstrejken (som är slut nu) och fiskare som vägrade släppa in dem i de franska hamnarna pga sin strejk(!), så att de fick vända över till England, och därifrån utgå för sin resa över Biscaya. De hade en mycket tuff överfärd, men är nu i norra Spanien, och vi hoppas på något sätt hinna träffa dem innan de ska över Atlanten till slutet av sommaren.
Här är deras film med, delfinerna i Biskaya och deras hemsida - Molinaris.

Och nu när vi har internet ombord i Alcoutim, som vi firat och firar midsommar i, kan jag lägga in detta för här är perfekt på alla sätt och vis; vackert, varmt, vänligt, återfunna seglarvänner från Almerimar, billiga café och gratis internet, och mycket mer som får komma i nästa inlägg om att
VI HAR KOMMIT HEM TILL PORTUGAL!

Ett år idag

Ett år sedan vi lämnade Helsingborg hamn. Och kom till Gilleleje:

Fick hamnbesök idag i Rota av svensk trevlig familj från Uppsala på semester här två veckor. Fick frågor. Frågade Tassa och Tiago om bästa minnena. Santeney svarade de båda. Och delfinerna. Här är vi i Santeney i mitten på september 2007, lite öster om mitten av Frankrike.

…och Tiagos favvo Wangerooge, Frisiska öarna;

Tassa minns gärna Marocko, men de bilderna har ni ju just sett.

Nunos bästa från det här året; – ”Inte en aning! Faktiskt inte en aning! Vattnet i PortBou?”

Jenny älskade Costa Brava kusten:

Alla älskade delfinerna, utom Spirit som ansåg oss invaderade.Tiagos små tår och delfiner:
Här är delfinerna i repris, med alldeles för lågt redigerad ljudvolym på rösterna eftersom Nuno tyckte det var omacho att han nästan grät……:(höj ljudet!)

Men när vi börjar prata om det, och tittar på bilderna så är det så MYYYYYYCKET!!!!! …som alla äventyr på kanalerna förra sommaren med Michel och Nadja…;

Stunder tillsammans med vänner:

Men ändå är det inte bara de goda minnena vi gärna minns. Sjösjuketillvaron på durken/golvet inne i Siska på Nordsjön;

De stora vågorna mot kusten när det var vindstilla i dimman och motorn slutade fungera i Rosenbukten;

En annan fråga idag var hur vi hanterar dåligt humör och bråk ombord på så liten yta. Vi gled undan från ämnet genom tacksamhet för vår kärleksmaskin Spirit, men svaret är kanske;

Att rida ut stormen. Eller att undvika den.

Bra böcker, bra filmer och bra musik har räddat oss flest gånger. Favorit i repris:

Utan vänner hade det inte blivit någon resa. Ni där hemma, och de som vi mött på vägen.Och här Michel och jag, som kom och mötte i Stockholm med Nadja, när jag var hemma om (de är i Medelhavet och seglar nu hoppas vi). På bilden är Nuno med i mobilen i Michels öra:

Och ni där hemma som vi träffat här på er semester (som åker motorbåt i Skälderviken nu hoppas vi):

Och så fick jag en sista fråga som jag tänkte vidare på för jag märkte att jag inte hade ett svar som kunde anses som vettigt. Hur var min plan för hur jag skulle göra om det hände något med Nuno så att jag skulle bli tvungen att ta över om jag inte kunde segla?! Jag hade ju aldrig seglat innan- Hur tänkte jag??

Jaaaaaa-aaaa……

Eeeh, jag var rädd, och….eeeh….

När det var som värst var jag på väg hem.

Fast när det var ännu värre så bet jag ihop och klarade av det på något sätt.

Och kapten Nuno har funnits där hela tiden än så länge, så ….

Skulle jag förberett mig mer hade jag kanske inte kommit iväg.

Nu är vi lite mer förberedda för nästa äventyr.

Och – övertygat gemensamt nehej-skratt – vi gör inte om Medelhavet på vintern på länge kan vi lova!!!

Imorgon fortsätter vi till Mazagón, och i övermorgon hoppas vi på gränsfloden Guadiana mellan Spanien och Portugal.

Tack, tack, tack för alla gratulationer som jag inte fått…
PÅ MIN FÖDELSEDAG!!!
…för att igår när jag och Tassa åkte till Marocko så fick mobiltelefonen frispel och skickade mitt meddelande till Nuno tretton gånger till honom, …och sedan till ytterligare telefon-nummer (…det var pinsammare förra gången det hände och jag hade skrivit lite mer privata hälsningar..). Stängde av den, och sedan dess har det inte gått att aktivera SIM-kortet igen för +46-705-249085 eftersom det krävs en PUK-kod som kanske ligger någonstans i en låda där hemma i Sweden.
Så nu finns vi på spanska mobilnumret: +34-691 861 675 tills vidare,
och nu har Nuno precis lyckats få igång antennen på min laptop så att jag fått alla mail – TAAACK!!!!!! Tack för alla hälsningar!
Det är tajt med internet-tid just nu, och imorgon fortsätter vi NORRUT (!) på Atlanten i riktning Cádiz och längre fram Portugals Algarvekust, så förlåt jag blir sen med mina svar! Förlåt!

Allt är fantastiskt bra här, och kunde inte vara bättre – …föutom kanske en dusch då..!
Marocko, Afrika, var maxat, och vattenlinjen på Siska har sänkts ytterligare något.
Hamnpolisen här i Tarifa har mycket roligt åt oss och vår chiqitito båt.
I morse blev jag födelsedagsväckt av att de ropade på oss (för att vi måste flytta båten) och då sjöng de födelsedagssången Feliz Cumpleaños för mig .
Mer rapport från Marocko kommer nästa inlägg.
Nu kommer en massa vi samlat på oss sedan sist, och Tiago och Tassa har skrivit lite oxå. Det är Tassa som tar många av fotona här på bloggen och från Ronda som hon älskade kommer ännu fler nedan!

Gibraltar – by Tiago
22/5 åkte vi till Gibraltar med en hyrbil för att titta på Gibraltars klippa.
(Fler Gibraltar-bilder i högerlisten. Observera husen inne i klipporna på bilden här under.)

Där fanns jätte många apor. Vi var och kollade på en jättestor grotta som hette Saint Michaels Cave och där var jättefint När vi kom ut från grottan så kom vi till lite turistaffärer där det fanns väldigt många apor. När jag och Tassa köpte en Bounty så hoppade en apa ner från taket på restaurangen och tog min Bounty, vi stog bara och glodde med öppna munnar medan apan käkade upp min Bounty.

Sedan för att ge tillbaka så gick jag till bilen och hämtade en tom godispåse, jag stod och låtsades att jag åt ur den och direkt kom tre apor och drog i mig. De blev väldigt förbryllade när dem förstod att den var tom. Hihi!
/Tiago
(Spirits min när han såg aporna utanför bilen):

Ronda – by Tassa


23/5 åkte vi (”vi” är i det här fallet alla utom mamma som var i Sverige då) ut med den hyrda bilen till ett vackert ställe en bit från havet, Ronda. Det var väldigt fin utsikt på vägen dit.
Vi stannade några gånger och tittade och tog foto.

Det var jätte fint i Ronda, riktigt otrolig utsikt.

Det gick en klyfta rakt genom staden med en å längst ner på bottnen.



På ett ställe fanns ett gammalt fort eller någon sorts byggnad som var inbyggd i bergväggen längst ner på bottnen av klyftan. Jag och pappa gick hela vägen ner i de långa vindlande tunnel-trapporna som ledde ner till bottnen inuti berget. Jag hittade mitt drömhus i Ronda. Det var egentligen någon sorts museum, även om jag inte tittade på utställningen, utan bara huset.

Det var underbart i Ronda och det var helt klart ett av de finaste ställen jag varit på!

Tassa<3

Gibraltar – Tarifa
Här i Tarifa – Europeiska fastlandets sydligaste punkt – kan man sitta och titta. Barerna, pubarna, caféna – och alla andra namn dessa går under – ligger tätt i gränderna i gamla stan, blandat i en intressant kombination av det äldsta och det nyaste. De som vågar sig ut i kjol visar – gamla som unga – upp trosorna i vindkasten i de småsmå gränderna iTarifas gamla stadskärnan.
Blåsigaste stället i Spanien, och därav, sägs det, högsta självmordsfrekvensen i landet. Samtidigt dras folk från hela världen hit för de perfekta förhållandena för kite- och windsurfing. Och med dem följer softa chill-out ställen och coola figurer i avslappnade märkeskläder. Yin-yang symboler blandas med tribe-tatueringar, massage med kreativa skrivarkurser, ekologiska pizzor i vedeldad ugn med eklusiv inredning bland vackra valv, och dessutom fågel- och fjärilskådning med delfin- och valutflykter eftersom naturen bjuder på mycket här, både i vattnet, längs med vattnet, och uppe i bergen.
Vi är inställda på att återvända hit fler gånger.

Vi lyckades komma hit på andra försöket genom Gibraltar sund. Det ska inte vara för lätt! Och nu vet vi att det krävs mer än bra tidvattens- ström- och vindkartor för att klara det. Om man inte har en fet motor. Och det har vi som bekant i.n.t.e.
..välslitna svenska flaggan i Gibraltars uppgående sol
Idag – Imorgon – eller inte alls
Vi kom genom tack vare mina ihärdiga drömmar natten innan (nickar övertygat), med många människor i drömmen som rekommenderade mig att vi skulle göra så.
Istället för att gå tidigt på morgonen som dagens karta över tidvattnet och strömmarna rekommenderade, tjatade jag på Nuno om ifall det inte gick att gå ut lite senare framåt lunch(?). Precis som mina drömmar sa..
När jag frågade seglarna i hamnen (som är en privat klubb med bara spanjorer, där vi hade tur att få plats för en natt) sa vissa att vid lunch skulle det vara bra att gå ut mot Atlanten genom sundet. Men de var inte alla överens om det. Endel sa att vi inte skulle klara det, att vi skulle få motvind. För när man ser molnen samlas uppe bakom berget mot väster, då vet man att det blåser Poniente, dvs från väst från Tarifa. Men vinden skulle vända. Och sedan skulle den bli starkare. Och sedan ännu starkare.
Hos räddningsmanskapet Salvamento Marítimo var de lika oense. Den ene sa vi inte skulle klara oss mot strömmarna utan medvind med vår knappa motorkraft på fredagen, men att på lördagen skulle vi få bra medvind, så att det var bättre att vänta en dag. Den andre sa att det var visst det bra idag om vi gick vid lunch, men att nästa dag, lördag, skulle det nog bli för starka vindar.
Och sedan gick vi in till Algeciras centrum till ett Locutorio; ett rum fullt med datorer och telefonhytter som man kan köpa sig tid vid. Väderleksrapporterna på alla fem olika ställen vi konsulterar på internet var lika tvetydiga..
Nuno ville nog helst vänta till lördagen, och jag ville följa drömdirektiven och komma iväg NU fredag.
Det var så påtagligt insisterande drömmar. Annorlunda från de jag brukar ha. Mycket insisterande som sagt. Så jag insisterade. Lirkade och påtalade fördelar.
Så bestämde vi oss att göra ett försök. Hellre det än att sitta i hamnen hela dagen – eller ännu värre bli tvungna att återvända till Gibraltar för att ägaren till ”vår” plats skulle komma hem!
Men barnen var inte lika pigga på att riskerar tuffa tag i sundet utan ville hellre ta det lugnt. Då är det motigt att påtvinga att vi går ut. Men jag gav mig inte.

Och det var bra. Jag tror vi lyckades pricka in en ganska sällsynt lucka i sundet, och fick en förvånansvärt fridfull dag, nästan som en lugn innansjö, mellan Europas och Afrikas kontinenter, sökandes de rätta strömmarna ungefär längs tjugo meters linjen (havsdjupslinjen längs spanska kusten) som vi hört man skulle göra. Det såg helt annorlunda ut där ute jämfört med dagen innan när vi försökte, och fick vända.
Och jämfört med nästa dag – lördagen – när vindarna blev alldeles för starka! Tänk om vi hade väntat – då hade vi varit fast i Algeciras eller Gibraltar fortfarande i jag vet inte hur många dagar!
Här är i Tarifa är ett schysst ställe att vara fast på ett tag!
Lite omständigt i fiske- och kommershamnen, men bra energier.

Tog ett tag att hitta en lösning för att komma av och på när tidvattnet tog ner Siska långt nedan för kajkanten, och Spirit var mycket upprörd, förtvivlad,
när hans hem låg långt där nere bland de obehagliga fiskarna och guppade utom räckhåll för honom.
Här egentligen inga platser för segelbåtar, men som en spanjor marinero sa;
”med lite vaselin och välvilja går det”.
Fler bilder (många!!!) från Gibraltar förra veckan:

Nuno har med stor glädje äntligen hittat nya begagnade blad till vindgeneratorn, efter att de ursrungliga försvann ner i Kielkanalens östra sluss när de slog i Nunos huvud! Nu snurrar vindgeneratorn på fint igen.

Och vi har hittat hem,fram, till hur vi trodde det skulle vara i de flesta hamnar under resan, men först nu blivit verklighet – Almerimar är så fullt med långseglare på väg, att vi stortrivs och har svårt att slita oss!

Men inser att vi måste, snart, när vi träffar seglare som är här sedan elva eller t.o.m. arton år tillbaka, och aldrig vill lämna igen. Vi skulle åkt förrförra veckan, vi skulle åkt förra veckan, vi skulle åkt idag, vi skulle åkt imorgon – och just nu har vi faktiskt ingen aning om när vi åker!

Vet dock att jag behöver lift upp till Sverige från södra Spanien så att jag är i Skåne till den tjugonde eller tjugoförsta maj, och sedan ner igen sista dagarna i maj eller första i juni!

Vill inte flyga. Tåg vill jag gärna, men det är för dyrt, tyvärr och knäppt nog..!

Tåg ska inte vara dyrare än flyg!

Men en ledig plats i en bil eller lastbil som ändå ska åka, hade suttit fint!

Några bilder från idag på bryggan när

våra vänners hundar Falco och Rumbo hälsade på.

Fransyskan har nu så mycket växt in i vår familj, och blivit en familjemedlem samt besättningsmedlem ombord på Siska,

att rubriken till www.dreamalive.se nu ändras från ”4 persons + 1 dog on 8,5×2 meter sailboat for 1 year living their dreams together” till:

”4 persons + 1 dog + 1 french mannequin on 8,5×2 meter sailboat for 1 year living their dreams together”

Fantastic news!!!!!!

It’s happening now; my new little baby is born;

THE HARBOUR MAP

This is so fresh and so young, I still don’t now all the tricks,
but it’s coming, and later on you’ll find it at www.theharbourmap.com,
until then the Google Earth map for boaters and sailors all over the world
will hang around at a blog-page (just click the link above).

You want to help me fill in harbours, marinas, and anchoring-places you know about!?

Please YES!!!

(there are probably some new-born situations for me to deal with,
but bring it on!!!)

Oh!!,
At The Harbour Map you’ll also find

THE SAILORS MAP,
where you sailors can add an message from where you are on this planet with a photo and a little message
-and your home site for example-

Love, from Jenny in Almerimar

Har beslutsångest, är trött på alltihopa, har bråkat, har gråtit, skrikit oxå, har ont i hjärtat och vill bara… nåntingannat än detta. Båda två.
Och samtidigt, så klart, så mycket tydligare, allt vackert som varit, som kan fortsätta i olika riktningar.
Och jag måste välja. Vi måste välja. Nu. Snabbt. Peter Pan drar ut snart, nu. Ska vi med eller inte? Ska jag med eller inte?
Spirit får bara åka spansk buss om han är i en väska..!

Vet inte hur det blir,
men vet att jag har några bilder från Susanne som väntat på att bli inlagda:

De här sista är kul, för vi var uppe på klippan vid fyren och fotograferade dem ombord på Peter Pan, medan de fotograferade oss. Vi är de väldigt små prickarna till höger om fyren och masten. De är det lillalilla vita seglet nere på havet.

DET FINNS OLIKA SÄTT ATT FATTA BESLUT
Och jag har precis valt ett genom att skriva detta inlägget istället för att förbereda båten för avfärd, eller leta reda på en väsk-lösning till Spirit. Bussen går klockan femton, och är inte försent, men Nuno är inte längre lika pigg på att segla ensam, och jag är inte heller lika pigg på att lämna honom ensam.

Peter Pan har just gått ut. Var hos dem och diskuterade alla väder, vind och vågrapporterna ännu en gång. De valde att gå ut, och vi är fortfarande här. Vi kan ff gå senare i eftermiddag, och vi avvaktar väderutvecklingen. Vi överväger att gå i kväll, eller i natt, eller tidigt imorgonbitti. Vi måste komma iväg senast imorgonbitti, för detta, San José, är den dyraste hamnen vi varit i på hela resan – 290 kronor natt för vår 8 meters båt, och mycket mer för större båtar – och på söndag/måndag drar det ihop sig till riktigt oväder vid den här kusten för en vecka framåt, så vi kan inte fastna här.
Så, första nattseglingen kan bli inatt.

Helt slut efter seglingsupplevelserna igår, emotionellt och mentalt utmattade.
Men när vi såg Peter Pan gå ut och såg hur de slängdes fram och tillbaka i vågorna, tills de försvann bort bakom berget efter 45 minuter, då var vi alla så glada att vi stannat.
Nu pratade vi just med varandra via VHF, och de är okey, men avråder oss från att gå ut. Det blir mycket värre i en liten båt, och med svag motor.
Nu ska vi förbereda oss, så att vi är redo när det lugnar sig.

Nej. Nu kommer nya bud. Lokalbefolkningen säger det bästa är att lämna senare i eftermiddag, innan vindarna vänder. Jobbigt det här. Barnen vill inte heller ut. Fy fan för detta. Vi kastas fram och tillbaka mellan olika viljor och val, vindar och vågor.

EN SEGLINGSRESA I KLIMATFÖRÄNDRINGARNAS TID
Kom inte till Almería idag, utan fick söka nödhamn i San José. Det började bra med vind akter ifrån, men sedan bara ökade vinden och ökade och ökade; och vågorna reser sig skrämmande fort här när vinden sätter igång, så de bara växte, och drev på med hög hastighet och brytande vitt vågskum överallt omkring oss; och växte ännu mer.
Det obehagliga är när inte väderleksrapporterna stämmer, för då vet man inte om det kommer att sluta öka, eller inte.
I Aguilas dit vi kom första april efter en väderleksrapport som var som ett skämt, men inte roligt, berättade hamnkillarna hur vädret varit helt ur led sedan påskas, och inte stämt.
Sedan första början av resan har det varit så hela vägen..

Folk har sagt till oss ”..så här har vi aldrig sett vädret förut vid denna tiden..”

Det är förvisso inget överaskande för en svensk att sommaren regnar bort,
men i Dyvig i Danmark hade ingen förut varit med om att vattnet i hamnen blåste bort på sommaren:

I kanalerna inne i Nederländerna mitt i sommaren regnade och blåste det så kraftigt att vi knappt lyckades pressa oss framåt:

Korsande Ijsselmer hade vi över våra huvud hastigt skruvande sig ur molnen början till en tromb:

Ute på Nordsjön sa seglare som varit i samma farvatten sommar efter sommar i åratal, att vädret aldrig förr varit så dåligt, och vindarna så instabila.

Och efter det bestämde vi oss för franska kanalerna istället för Biscaya.
Till Paris hade sommaren fortfarande inte kommit i slutet av augusti och regnet vräkte ned även här:

I kanalerna står tiden stilla, men när vi kom till Medelhavet i mitten på oktober, var det redan för kallt för att njuta av varma bad, och dax att lära sig styra livet efter höststormarna.
För kallt vid fel tid, var den vanliga kommentaren från folk längs vår kustfärden.

I Barcelona bröt vågorna så enormt att varken vi eller någon annan sett något liknande där, även om fotot nedan bara visar morgonens efterdyningar:

Sedan var vi fast i Valencia med vinterstormar, när de där hade räknat med vårtider.

Och för att göra en lång historia kort är vi nu här i Andalusiens östligaste del; och ingen verkar begripa sig på vädret.

JAG KAN INTE SEGLA
Hade inte gjort det innan resan, och tycker fortfarande inte att jag gjort det. Seglat. Men jag tror jag blivit en rätt bra gast.
När vi var där ute idag och alla koncentrerade sig på att hålla balansen i rullningarna med spända miner, så kom en färsk väderleksrapport på VHF:en, vilken förtäljde att vinden skulle öka ännu mer, och därefter mer. Det var inte med den rapporten vi begett oss ut.. Vi hade redan stormstyrka på de hårdaste vindkasten, och det var inga korta kast. Det var pauserna därimellan som var korta, och de var inte precis några pauser, bara korta påminnelser om att andas.
Vi skulle segla från åtta på morgonen till åtta på kvällen för att komma runt Cabo de Gata och fram till närmsta hamn därefter. Och vindarna skulle vara ganska lugna. När vi hörde den nya väderleksrapporten, behövde vi inte prata med varandra. Överhuvudtaget blir det inget prat-prat när trycket ökar, utan var och en sköter spänt sina uppgifter, och that’s it.
Nuno började anropa Peter Pan som var en bra bit framför oss, för att diskutera nödhamn i San José innan kapet. De svarade inte på den handburna VHF:en, trots många försök, så Nuno gick in till den fasta VHF:en istället.
Då fick jag ta över rodret. Jag tycker det är sk-tsvårt att hålla båten på en kurs som följer vår inritade kurs men ändå se till att hålla seglet fyllt så att det inte börjar slå, och då menar jag verkligen SLÅ i vinden. Därför tog jag till en liten säkerhetsmarginal, för att inte ligga p-r-e-c-i-s på gränsen mellan aktervind från styrbord eller babord. Det var en falsk trygghet märkte jag snart när jag inte hade kalkylerat med vågornas riktning,
och vi började rulla så våldsamt av vågor rakt från sidan, att saker som annars brukar ligga stilla for iväg i sidor och golv med bankande smällar, och jag och Tassa skrek, med gråten i halsen.

Det är det allra värsta för mig; att veta att jag inte har någon kontroll där ute, och att vi är beroende av att Nuno finns ombord i bästa skick. Min största fasa är att det händer honom något, och vi inte klarar det.
Jag är ändlöst rädd för det, och försöker lära mig, men det är alltid i så hemska situationer jag tvingas lära mig, att jag är rädd för det oxå.
I vintras efter att jag slungats överbord av bom-smällen smakade jag med hjärnskakning på ett omfamnande lugn i havet, och har levt kvar i ett tillstånd av stundtals dödslängtan – om döden är en sådan frid. Havet har inte längre varit skrämmande med sitt stora vatten.
Men vad vindarna gör med båten skrämmer mig, och jag vill inte låta döden skåda någon av oss i vitögat, framför allt inte barnen.

För varje darrande dag blir jag klarare över min vilja att leva, på land.

Och imorgon skiljs kanske våra vägar åt.
Min på land, och Nunos på vatten.
Bestämmer imorgon med havet på ena sidan, bergen på andra, och nyaste väderleksrapporten framför mig.

Vi lämnar Cartagena om en liten stund,
och det känns alltid lika läskigt efter en tid på land.
Har varit en vecka farligt väder därute, medan solen skinit här på land.
Idag är himlen molntäckt, och vi behöver komma i hamn innan tre-tiden när vindarna ökar.
Precis som vi hade hört; gäller ofta för Medelhavet på vintern  att vara i hamn till tre på eftermiddagen, för då ökar nästan alltid vindstyrkan.

Ok, håll tummarna! Hejdå! Kärlek från oss!