VI ÄR SOM SPERMA.

Alla spermier de har ett syfte med sitt liv.
Alla spermier besjälas med detta syfte som sin livsuppgift.
För de flesta av dem blir det ett liv i rusningstrafik, utan att hinna fram i tid.
För de flesta är det kört redan från början, eftersom de inte ens är i närheten av en plats där förutsättningarna finns.
För säkerhets skull vräker naturen på med så stora mängder, att av alla; kommer någon, någonstans, att klara det någongång.Resten föds i en stunds nöje, och dör i glömska,
Så små i en så stor värld.
Bara delar i en större plan.

HAMBURG
I Hamburg skulle utställningslokalen med Mark Rothko snart stängas för dagen, och jag slank in lika kvickt som ut, snabbt konstaterat att det inte var något för mig att lägga en hundring på. Där ute på Hamburgs gator var vindarna ljumvarma smekningar, och på min runda mellan tågbytena stannade jag till vid János Lázló Vargek som spelade hang.

Sällsamt sköna toner trummade han med lätta händer fram. Mannen som satt bredvid på trottoaren och lyssnade, visade sig kunna lite svenska efter att ha bott ett år i Åmål (!), det bästa året i hans liv. Han skrev en dikt till mig och gav mig två Loveparade cd-skivor. Hur kan jag då vara annat än ett vandrande leende när så oväntad vänlighet kommer med gåvor.

SÅ SNÄLLA MÄNNISKOR
Människorna jag och vi mött på resan, har inte en enda gång stämt med de bilder av världens tillstånd som saluförs i daglig media. Det finns fler goda människor än onda out there. Jag är säker på det.

SÅ MÅNGA TIGGARE
Antalet tiggare och boende på gatan har vi sett mest av i Frankrike och Paris det här året. Flickan jag gav två euro till, tjugo kronor, på järnvägsstationen Gare du Nord på min väg upp till Norden, hon hittade mig med sin utsträckta hand på samma plats tio dagar senare när jag var på väg söderut igen, och vi kände igen varandra med ett förvånat ömsesidigt leende och en glimt i ögat. Men den här gången var hon inte nöjd med tjugo kronor utan bad om femtio. Till gas till matlagningen förklarade hon. Min franska är inte tillräckligt bra för att förklara hur min resebudget skulle se ut om jag tänkte så i alla möten med människor som har mindre pengar än jag har. Det krävs inte så mycket för att jag själv snart skulle stå lika tomhänt. Visst jag har tillgångar som går att sälja, men det hjälper inte när den benhårda kvinnan vid toaletten kräver fem kronor för ett toalettbesök, eller Metron kostar femton kronor för att komma med resväskan till Gare d’Austerlitz. Till de flesta som tigger ger jag hellre mat. Men när jag har två små paket skorpor till tre dagar blir jag nästan sur när jag ger det ena till en tiggande kille, som genast stoppar ner det i sin ficka och ber om nästa paket oxå! Då skulle han ha två paket och jag inget! Jag förstår att han ser någonsorts rättvisa i det, eller att han inte ens tänker i sådana termer, och bara tar emot så mycket som möjligt där det går, men för min del känns det inte riktigt rättvist..
De som spelar musik ger jag till så länge jag har pengar kvar. Redan i Lund gick de första kronorna till en dragspelare vars nostalgiska melodi jag uppskattade mycket i tunneln under spåren. Men när jag stått ett tag på perrongen och väntat på det försenade tåget förstod jag att det var bara dessa första toner i refrängen han lärt sig, och mina tjugo minuter där var ett lyssnande på samma repertoar om och om igen. Utanför Pompidou var det värre; en gammal kvinna hade fått fatt i en fiol som hon körde stråken tvärs över fram och tillbaka, så att det inte var helt tydligt omifall meningen var att man skulle lägga mynt i tyget för att få henne att sluta! Hon satt ned i stor kjol, bistert harvande i sitt oväsen och jag mötte hennes blick, men undvek att stödja hennes idé. Slantarna gick istället till en didgeridoospelande ung tjej som imponerade. Tur att toaletterna inte kostade extra på museumet eller tågen.. Och bra att jag inte är så hungrig när jag bara har mig själv att rå om. Det går inte åt lika mycket energi när jag är ensam.

CENTRE POMPIDOU

På Pompidou så fick jag så sett Louise Bourgeois-utställningen efter en timmes köande. Det är egentligen mest saker hon sagt som intresserar mig. Det var de där små citaten i samband med verken jag sökte och fascinerades av.

<!–[endif]–>Traces du Sacré, “Spår av helighet” är sommarens utställning på Pompidou, och både August Strindberg och Hilma af Klint finns representerade från Sverige.

De konstnärer jag fastnade för var konstkritikernas så lovordade Damien Hirst’s, samt Svajone och Paulius Stanikas. Damien Hirst’s verk var tre svartblänkande tjocka tavlor med namnet ”Forgive me Father for I Have Sinned”. När jag närmade mig för att granska tavlorna i det lite mörka rummet, så kände jag tavlornas lukt innan jag såg vad de var tillverkade av..

Gjorda av ett massivt lager döda spyflugor fastlimmade och lackade. Men Svajone och Paulius Stanikas hade gjort de två stora tavlor som jag gärna själv hade gjort; The Fall.

I utställningen med modern konst från nittonhundratalet var somligt samma som i somras när jag var där med barnen, och somligt nytt. Valerie Export hade jag inte sett förut, och jag har nu lagt hennes kontroversiella art-happenings från sextiotalet på minnet. Att bygga en trälåda kring brösten och låta män stoppa in händerna och röra vid henne, var ett förutom ett statement, en intressant uppvisning i diverse minspel såg jag på filmen.

I shopen bläddrade jag i konstböcker och var så frestande nära att köpa William Wegmans underbara bok med bilder av hans livskamrater Weimaranerna i olika arrangemang.

En av mina favorit konstnärer är Alphonse Mucha, och honom lyckades jag springande pricka in mellan tågen när jag hade en och en halv timme i Madrid. Absolut värt stressen, och en jättefin utställning!

PARIS VANDRING

Hade jag tvingats välja hade jag ändå föredragit vandringen till Pompidou än i Pompidou. I Frankrike och Paris finns det så mycket att se att de flesta pärlor inte ens omnämns, och jag lockades av schersminernas söta sommardoft till en kyrka med röda smultron i rabatterna. Inne i kyrkan var jag ensam sånärsom på en kör som övade någonstans i en tillbyggnad och fyllde gångarna mellan pelarna med sakral stämning. Mina flip-flops gjorde själ för sitt namn i de ödsliga lokalernas eko, och jag undrade över om de kristna kyrkorna är som de muslimska där avtagande av skor uppmuntras? Eller tvärtom? ..Borde jag kanske veta, men mindes bara barfota-krav i Moskén i Jerusalem och i Taj Mahal i Agra i Indien. Men minns inte om jag varit barfota någongång i kyrkorna där hemma i Sverige.. Tog försiktigt mina flip-flops i handen och kände det kalla marmorgolvet mot mina bara fötter. Hade kyrkan alldeles för mig själv och lämnade en schersmin-blomma vid altaret. Det kändes bra bara.

INDIEN I PARIS
En bit längre fram fick min näsa mig att vända blicken mot en passage-gränd, Passage Brady badande i dofter av rökelse och Indien. Köpte cashew-nötter till lunch i Velan Sarl. Har sedan konstaterat att tiggarna föredrar skalade valnötter..

STARKA DOFTER M.M.
Det blev en doftrik resa ner med tåg. I Hamburg blandade sig de blommande Robinia-trädens sötma med giftiga gaser från ett brinnande hotell och mångfaldiga sireners tjutande. Från översta våningen steg en kostymklädd herre ut på brandbilens stege, och såg ut att lugnt fortsätta vidare nerför stegen till ett möte efter att han borstat av sig med handflatan.

Nattåget från Paris till Irún, ångrade jag snabbt att jag tagit med billigaste prisalternativet som mål. Oj vad gammal jag blivit! Jag led när jag på min fällbara sittplats inte kunde värja min näsa från allas påträngande utdunstningar i värmen. Med en duns föll min medpassagerare för natten tungt ned med sin stora kropp på platsen bredvid mig. Jag tryckte mig upp mot fönstret och flackade med blicken runt bland övriga platser och passagerare. Ja, jag hade fått värsta tänkbara killen vid mig! Och inga platser skulle bli lediga. Han torkade sig ideligen med en handduk från pannan längs kinderna, för att samla upp sina små bäckar av svett som föddes som källor ur berget i hans ansträngda ansikte. Hans mage var så stor att hans högerarm tvingades in på min platsbokade planhalva där jag förskräckt satt och bad till Gud om en mirakulös räddning från detta öde. Han var så lång att hans stora ben omöjligt gick att ta sig förbi ut i gången, och jag kände mig fullständigt insnärjd i min hörna. Ingen hälsning när han satte sig, inte ens en blick; jag var helt oförberedd. Och det värsta, det värsta var ljuden från hans andning genom hans näsa. De hördes. Mycket. Och jag har en sorts fobi för män som låter så ur näsan när de andas. Halvt traumatiska barndomsminnen gör sig påminda och får mig att rysa. Jag satt som en spänd fjäder och visste att det skulle bli en lång natt. Har förövrigt knappt kunnat sova en blund ändå sedan jag lämnade min mans sida. Med påsar långt ned under ögonen, så försvann jag tillslut in i slummer. När jag vaknade framåt morgonkvisten hade hans svettiga ansikte bytts ut mot ett par eventuellt lika svettiga gympadojjor tretton centimeter från min näsa. Killen bakom hade hittat en ny sovställning och stuckit upp sina fötter i glipan mellan stolarna framför sig.

HÅRDA TAG
Framme vid spanska gränsen plockade polisen ut en kille vars passuppgifter inte var tillfredsställande. ”Mi tren?” pep killen försiktigt när den två meter långa polisen kommenderade ut honom, och det var det sista jag såg av dem, för vår tågvagn åkte vidare med en passagerare mindre.

När vi kom in i nordöstra Spanien med båt i höstas såg vi efterlysnings-affischerna överallt med ETA-aktivister. Någon månad senare var några av dem på affischen överritade med svart gallermönster. Nu tror jag ännu fler tillfångatagits, men det var ett bombmord ganska nyligen, utfört av ETA. Som jag berättat är säkerhetskontrollerna på tågen i Spanien starka, och alla väskor skickas genom röntgenbandet.

VÄNNER MEDRESENÄRER
Jag har haft fina åtta dagar och nätter på tåg från Malaga till Östersund och tillbaka. I sovkupéerna med bara kvinnor hade vi goa pratstunder. Fatouh som kunde lika lite engelska som jag franska, kom jag kanske närmst ändå, för en stund. Jag slog huvudet i britsen ovanför när jag förskräckt for upp och inte visste var jag befann mig väckt av ett skärande skri. Mitt i natten i kolmörkret skrek hon värdigt en skräckfilm, och varken hon eller jag hade en aning om var man tände ljuset, eller om det ens gick att tända ljuset. ”Fatouh, Fatouh” tröstade jag i mörkret när hon skrek igen så att rrrrrrrrrr-en skorrade lika högt som iiiiiiiiiiiiii-na isade. Ingen av oss blev nog kloka på vad som hade hänt. En spindel, en dröm eller en spindel-dröm, jag vet inte. Fatouh var söt.

På järnvägsstationen Gare du Nord, som är så där som jag tycker att en riktig järnvägsstation ska vara, där pratade jag med två fotbollsspelare födda i Kongo, uppväxta i Paris, och nu spelandes i Rotterdam. Den ene av dem berättade att han var i Paris för att träffa sin före detta flickvän som var gravid. Han var mycket skeptisk till om det var hans barn. Han tänkte invänta faderskapstest, och om det var hans barn – köpa det fritt från henne! Han sa att av en svart kvinna kan du få vad som helst om du betalar för det. Han hade mycket bestämda åsikter om skillnader på vita och svarta. Svarta kvinnor kunde man inte lämna ensamma i tre dagar utan att de gick till någonannan. När han hade haft en vit flickvän i Nederländerna hade hon väntat på honom i tre månader! Han skulle gifta sig med en vit kvinna. Som han inte behövde ha någon direkt vänskapsrelation med. Jag påpekade att det kanske kunde bli svårt att hitta en kvinna som uppfyllde den krav-kombinationen. ”Intressant tanke” sa han. Och när jag sa att jag aldrig skulle gifta mig med någon som jag inte var bästa vän med, så skrattade han gott och berättade det roliga skämtet vidare för sin kompis, och så skrattade de tillsammans och himlade med ögonen.

VÅRA OPTIMIST-VÄNNER
Fantastiska Michel och Nadja kom cyklandes till Centralstationen för att hinna träffa mig en stund i tågbytet i Stockholm. Det var så underbart att ses igen! Overkligt och verkligt vackert. Fick en skiva i present med bildspel från deras resa Stockhom-Medelhavet, varav våran resa tillsammans var från Cuxhaven till Lyon, hela sommaren-sensommaren 2007. Jättegulligt, och mycket uppskattat när vi nu såg den tillsammans i Marbella på Siska när jag kom tillbaka. Nostalgi. Kanalerna var speciella. Rekommenderar det verkligen. Och längtar efter att mötas allihopa tillsammans igen. Barnen hälsar så mycket och tackar hjärtligt för presenten! De hade aldrig sett en så stor sa de!

MP, VÄNNER, POLITIK, POLITIKER
På det Miljöparti-chartrade tåget Stockholm-Östersund och Östersund-Stockholm, var stämningen smockad, hemtrevlig och garanterat miljöpratig.
Ombord på tåget träffade jag kära Pontus, och Janne från Lidingö vars sällskap jag gärna delar. Kramkram! Kvällen innan åt jag resans garanterat godaste mat på Stationen i Röstånga hos Andy när vi hade Mp-möte och dryftade våra EU-åsikter i lokalavdelningen. (Hit måste ni komma och uppleva mat, dryck, musikframträden och skönt folk!) Under resan vi gjort har jag känt mig mer europé än någonsin, och Maria Wetterstrands val att vilja stryka kravet om EU-utträde ur Mp’s program, var inte svårt att stå för för mig. Hennes starkaste argument är att klimat-situationen idag är så akut att vi inte har tid att nedmontera EU och bygga upp en ny och bättre form för samarbete för att driva miljöarbetet. Jag vill vara tydlig, så här i media på bloggen (eftersom mången annan media fumlar bort fakta), med att de i Mp som vill ta bort utträdeskravet för den skull inte är positiva till hur EU ser ut idag, och inte har en splittrad syn i partiets viktigaste frågor, men har en tro på att vi bäst kan förändra det från insidan. Väl hemma bland partivännerna i Svalöv och Sverige förstod jag att tveksamheten fortfarande är mycket stor till var vi kan uträtta och påverka mest – i, och med, EU eller utanför, och fristående? På tåget frågade jag genast kloka fina Carl Schlyter som jag har stort förtroende för, som politiker och människa, efter bl.a. många år på plats i Bryssel som EU-parlamentariker. Hans argument och förklaringar fick mig att vända riktning till fritt från EU-styrning. Beskrivningen av hur lobbyverksamheten från de multinationella storföretagen styr besluten i maktens korridorer dagligen var tydlig. Statistiken av hur allt vi fruktat skulle försämras med EU slagit in var ofrånkomlig. Och konsekvenserna av framtiden med Lissabonfördraget lät allt annat än bra. Att stanna kvar i EU som det utvecklas nu kommer att ge oss en allt mindre möjlighet att driva våra lokala krav i Sverige.
Efter seminarium om uranbrytning blev inte mitt förtroende för utomstående krafter större.. Euratoms befogenheter är skrämmande. Bl.a. Jag tänker inte skriva så mycket om politik här på denna bloggen. Men jag vill säga att efter kongressen och informations-updaten den innebar för mig efter så lång tid lite utanför allt till sjöss, utom klimatförändringarna vilka vi påminns om ofta, så tycker jag rätt mycket ser rätt dystert ut, tyvärr.
Bästa trösten i allt som förstörs, är alla sköna människor som fortsätter att jobba för bättre alternativ. I hela världen! Kramar till dem jag redan kände på kongressen (framförallt Malin, Göran, ) och tycker om, och kram till Noah som blev en ny härlig bekantskap!
Sist men inte minst, från kongressen-resultaten: Med ett nu kommande tydligt krav från Miljöpartiet om minskad köttkonsumtion är jag stolt över att vara medlem! Vilket annat parti är så realistiskt?

NORDISKT LJUS
I Östersund blev det inte mörkt! Det var fin svensk hemkänsla i det! Och utanför macken samlades på lördagkvällen så många raggare i sina bilar att jag inte kunde räkna dem alla! Vad ska jag säga?! Jag gillar det i lagom doser då och då! I Kågeröd i Skåne blir det lite patetiskt när en (1) bil ensam kör runt i ”centrum” och försöker leva raggarliv..!

Kågeröd med sin mustiga nattdimma av gödsel över fälten, och kor som förvånat fick en fotoblixt i an siktet när jag kom förbi mitt i natten.
Sa ”Hej så länge” till livet och familjen där hemma bland fälten, skogarna och trädgårdslanden, för att tre dygn senare komma till livet hemma på Siska i hamnar och hav. Brunbrända pepparkaksfamiljen klättrade ut ur båten och kramade mig gott när jag kom! Spirit hade tröstätit ordentligt och blivit alldeles rund om magen, och gjorde så mycket ansiktsgymnastik när jag kom att överläppen fastnade uppe på tandköttet i ett kärleksfullt grin!

Nu lämnar vi Marbella och våra vänner här som bjudit oss på softa stunder.
Line, Santi och Prinsessan samt Leo’s ställe Osiris.

Daniel Holm och hans coola workshop.
Vi undrar om vi snart träffar våra långseglar-vänner på Peter Pan, Wildcat eller Or igen. Kanske i Guadiana, gräns-floden mellan Spanien och Portugal. Narwal fortsätter direkt till Kanarieöarna från Tanger, och det är samma väg de flesta av våra vänner väljer. WestMonsun vi seglade med längre upp längs kusten är i skrivandes stund ute på Biscaya på väg hemåt. Våra andra svenska seglarvänner är i trakterna av Korsika och seglar.

Molinaris, är en romantisk historia jag berättar mer om snart, och dem hoppas vi möta i Portugal.
I morgon tar vi kanske Gibraltar. Det beror på strömmarna och vindarna.

Alldelles borta himma
Halloj! Jag är hemma i huset i byn i landet i norr!
Känns r-i-k-t-i-g-t konstigt. Som om jag alltid varit här de senaste trettio åren.
Men på färjan från Helsingör blev det för mycket, och jag hyperventilerade, och Nuno-Älskling ringde såklart just då när jag skulle låsa in mig på toaletten tvungen och sätta mig ner en stund, men istället stod jag där vid vaskarna och snyftade med mobilen i örat och tanterna tittande på mig. Sedan satt jag för mig själv och tittade ut över sundets vita vågkammar som drev på rätt bra, och såg att jag såg på havet med helt andra ögon än för ett år sedan, och visste att jag blivit en seglare; oerfaren i mycket men rätt erfaren ändå.

Så kom en fransman och började konversera mig, och då kände jag mig lite mindre vilsen när mängden Sverige och svenska talat omkring mig, balanserades med franska och Frankrike. Drömde mig tillbaka till kanalerna och försökte förklara på min dåliga franska. Jag har nog blivit som seglare jag varit rätt trött på ibland – som bara pratar båtar och segelingsresor! Hjälp jag har blivit likadan, haha. Jamen så började jag iallafall hulka igen, och han försökte få till en date med mig samtidigt, men se det gick inte, och jag var helt absorberad av att se Sverige, Helsingborg och vår hemma hamn,

och Marina Plaza där Nuno jobbat så många år, och asfaltsrutan bakom, där han alltid brukade parkera, och… och folk tittade på mig som om det var något med mig, och jag vet inte vad det var med mig, och allt var så konstigt vanligt.
Jag var där med min kropp men inte i min kropp.
Det är det som är det som känns konstigt;
Jag är inte här, jag är inte där – var är jag!?

Har lovat hälsa alla, men drar mig för att gå ut och säga ”hej här är jag” för det känner jag inte att jag är. Har lovat ta foto på katterna, Kiwi och Jesus, och det har jag gjort, så Tassa och Tiago får se. Jesus har blivit en gammal farbror, och Kiwi är större, hårigare och ännu mer liten dam.

Mormor Ulla, mormor Ia och morfar Willie hälsar massor !
Tog en bild av den klassiska bilden (för oss) av gammelmormor vid köksvasken genom fönstret:

Och här är en bild från Siskas vask full med snäckor till kvällsmat en av kvällarna innan jag åkte:

Jag har inte lyckats komma in på internet på ett tag, så därför kommer tankarna från sista tågbiten upp här under nu. Varje gång jag lagt in en massa Jenny-tankar blir jag så trött på mig själv, men sedan tar det inte så lång stund, så måste jag pränta ner saker ur mig igen. Ni behöver ju faktiskt inte läsa det! Det blir en blandning av privat dagbok, hälsningar hem, loggbok och whatever.

Grågrönt

SÅ GRÖNT! SÅ GRÅTT!

Vaknar på väg in i Hamburg och allt är så grönt och så fullt med så gröna träd! Väl inne däremot ruvar en dysterhet på stationen, så att jag blir tvungen att gå ut och ställa mig vid de färgglada blomsterstånden och kolla tempen på morgonsolen. Bestämmer mig för att en färskpressad juice och ett sexkronors toalettbesök bör hjälpa upp min sinnesstämning. Det är något med högljudd tyska i skorrande högtalare som stör mig. Och jag vet varför, och skänker en tanke åt våra segelvänner från Tyskland, som talar en mjuk lekfull tyska men hade en svår inre resa genom Frankrike. De håller alltid en låg profil och bär påtagligt på dåligt samvete för vad nazisterna gjorde.

Så på toaletten tog jag itu med mina inbyggda fördomar för att sluta känna mig så främmande från dessa stora bleka människor så annorlunda från satta korta spanjorer med spanskan som jag förstår. Jag vet ju att det är trams i min hjärna och att jag själv hör mer hemma i den förra gruppen än den senare. Borstade tänderna samtidigt som jag instruerade tysk efter tysk i hur man fick vatten ur kranen och luft ur blåstorken. Förstod faktiskt lite av tyskan att några av dem skämtade med varandra som ”bönderna som kommer till storstan”. Eftersom jag själv brukar vara lika fumlande och famlande med tekniska lösningar, kändes det nu bättre. Vaktade väskor, bidrog med småpengar till dem som saknade och visade igen vilka knappar man skulle trycka på för att tvätta och torka händerna. Kände mig mer hemma i Tyskland, och satte mig på tåget till Danmark. Bra humörhöjare att höja andras humör.

SÅ GRÅGRÖN!

Kunde inte få bort synen av Seine igår från min näthinna. Så stor och så grågrön. Och nu vet jag att vi klarar det, och att jag klarar det. Att mängden av okända problematiska situationer som vi hade framför oss när vi började resan, de går att klara på ett sätt: Ta det när det kommer, en sak i taget.
Alternativt kunde vi planerat bort alla problemen. Och stannat hemma.

Att paxa platser är ett av våra största samhälleliga problem.
På färjan Puttgarden-Rödby frågar jag paret i mitten av de tomma stolarna i solen där det är mer vindskyddat…hinner egentligen bara göra en ansats till att fråga, men de är beredda och skyddar stolarna de bevakar med ett snabbt ”Nej” och en stoppande gest. Omdirigerar mitt sökande och en äldre tysk man erbjuder mig plats vid hans bord. Det svenska medelålders paret blir allt oroligare när de vänner de uppenbarligen vaktar platserna till dröjer nere med shoppandet. Efter en lång stund, men plötsligt, har en svartklädd musiker tagit en av stolarna med sig en meter bort och satt sig med sitt svarta instrumentfodral och sina svarta solglasögon. Paret ser lite skakat ut, och killen i stolen ser fullständigt oberörd ut av sitt agerande att ta för sig utan att fråga om lov. Jag ler för mig själv och spanar ut över havet.
Det är precis sådant där paxande och klamrande vid de bästa platserna som de som har utövar för att inte bli de som inte har.
Vi har ett samhälle med paxade stolar, och stolväktare som är så skraja för att bli av med sina stolar. Så vad är det de fruktar i ett liv utan sina kära stolar? Jag tror inte att det är så genomtänkt. Jag tror inte de har tänkt längre än till ägandet av stolen, och att det är själva förlusten som skrämmer dem. Att de bara tar för givet att livet utan stolarna måste vara om inte hemskt så sämre. För stolarna är ju de bästa platserna. Och då måste logiskt sätt det bästa livet vara innehavet av stolarna, tänker jag att de omedvetet resonerar.
För de har liksom inte tänkt så långt som att dela med sig till varandra och byta plats då och då, det kan vara alldeles underbart gott.

Variation det är min politiska ståndpunkt för människor.
Fast min första reaktion på bortryckande av tillvarons stabilitet och trygghet inte är alls glad, utan tvärtom.
Och bevarande av naturens variation, det är oxå min politiska ståndpunkt, helt ovariabelt.
Det är tack vare vår förmåga att anpassa oss och lära från nya situationer som vi utvecklats. Och de djur och växter som dör ut när de utsätts för förändringar i sin miljö, de vill jag skydda och bevara, för de klarar sig inte mot oss människor, men vi har kapaciteten att inte utrota dem, och i längden oss själva.
Men jag vill väldigt gärna ha kvar mitt hus, och återskapa miljöer, så jag är lika oöverens med mig själv som vanligt..

När rädsla är en spännande resa
Men paxandet är jag medfött van vid. Då är det värre att vänja sig vid rädslan i världen för andra/varandra som växer ända tills den brutalt kollapsar i stort som smått. Och då så blir folk omtänksamma och hjälpsamma, och börjar på en ny cirkel..
Den där rädslan märks lite överallt, och jag vet inte om den ökat, men min medvetenhet om den har gjort det, …och det är en intressant resa.

Förr när jag liftade var det mest min egen rädsla jag konfronterade,
nu är jag nyfiken på subtilare lager av rädsla i mötet med andra,
som jag inte sett förut. Ser både min och andras rädsla för varandra allt tydligare.
Kul.
Faktiskt.

Nuno, Tassa och Tiago – Pussa Spirit på nosen från mig! Love, J

Aldrig i livet att jag kommer att vilja ha en sittplats som den som beskrivs här

• som utsikt från mitt hem
• som dekoration i min by
• som konst i mina barns skola
• som del i min kommuns utgifter

Varför?

• jag tycker den är ful
• jag tycker inte den passar in
• den formar byns uttryck i en form jag vill motverka
• konstnären har mig veterligen ingen anknytning till bygden
• för de pengarna -95 000/150 000 kr- kan man göra något bättre
• jag tycker att utsmyckningen ska kunna förenas med lek och natur
• jag tycker att elever ska vara delaktigare i skapandet av sin skolas konst, inte bara i namnet

Idag frustrerande att vara långt hemifrån från byn och från politiken,
men jag ska göra allt vad jag kan för att stoppa bygget av Alf Björks sittplats på Lunnaskolan i Kågeröd.
Tyvärr vet jag inte hur responsen på ”konstverket” är där hemma, men jag hoppas fler än jag hellre vill ha något vackrare och ändamålsenligare för pengarna. Subjektiva omdömen, jag vet.

Under resan har just formandet av orters uttryck gjorts mycket tydligt, eftersom vi flyttar oss från plats till plats och så påtagligt märker skillnaderna. Vi märker hur viktigt det är vad orter gör av sin presentation, och hur mycket det påverkar stämningen, både bland boende och besökare.
Här är det självklart att ortens konstnärer knyts samman med sin byggd med stolthet, och jag tycker att vi ska verka för det. Jag hade gärna gjort jobbet, och gärna tillsammans med barnen på skolan; och jag hade gärna sett att någon annan lokal konstnär fått uppdraget – bara inte detta som idag presenteras i Helsingborgs Dagblad.
Kända exempel här i Spanien är hur Salvador Dalí och Antoni Gaudí gjort sina hemorter världsberömda, och hur detta idag tillvaratas och lyfts fram.
Jag tycker det är ett klokt samarbete om kommunen lyfter fram sina konstnärer, och konstnärerna lyfter fram sina kommuner. Det behövs mer sådans samarbeten anser jag. Inte bara – men mer.

Sedan kommer vi in på regelverk. En halv procent av investeringskostnaden skall enligt lag användas till konstnärlig utsmyckning. Och vad konstnärlig utsmyckning är, det finns det många enligt mig dumma regler om.
Så där finns tyvärr mycket motstånd uppifrån. Vi har i Miljöpartiet pratat om något mer jordnära med trädgårdsarkitektur och lustgårdskänsla. Jag har hört glada rykten om en fontän hos barnen, vilket verkar vara deras favoritval. Och nu kommer istället detta som en kalldusch, när det innan bygget inte ens var många som utnyttjade de sittplatser som fanns.

När det gäller Kågeröds uttryck har jag inte mycket till övers för ”modern konst” utan önskar något i linje med Kågerödslund och Lunden som är vårt vackraste smycke i byn enligt mig.

När jag tänker på Kågeröd tänker jag inte på tegel i första hand utan på trä och träd; ekar, bokar och vitsippor, friskt grönt och porlande vatten. Och så tänker jag på en litet antal som förstör vad de kan på kvällar och nätter i Kågeröds centrum. Och så tänker jag på hur det stör mig att pengar och energi uppifrån så ofta kolliderar med energi utan pengar nerifrån, och att inget vettigt görs för att förena de båda källorna..

Mina barn som liksom jag gått/går på skolan hälsar; Fult tegeltorn för hundratusenkronor – Nej tack!

  Nu fyller jag på med mitt Tack till Cartagena och dagarna här. Jag vill ge något tillbaka, och jag ger bilderna av husen som förändras och inte finns kvar på samma sätt i framtiden. Ett vemodigt förevigande, fotograferat med mycket passion för denna stad som Hannibal en gång kommit till från Karthago.

I morse hade jag just träffat ägaren till caféet som kommer att inte-finnas, och vara rivet till sommaren. Då var jag arg och sorgsen. Så här ser café-huset ut idag i slutet av mars 2008, en liten spillra stödd mot flydda grannar:

Till höger har alla de gamla husen rivits redan, och nya är på gång att byggas. Till vänster ligger tjurfäktningsarenan Ortega Cano som byggdes år 1854 och restaurerades år 1911. Ortega Cano är dessutom namnet på Cartagenas kända tjurfäktare.

Nyligen har en amfiteater upptäckts under tjurfäktningsarenan, och nu ska den plockas fram. Det sägs att man även ska spara endel av tjurfäktningsarenan under utgrävningarna av arenan för forna gladiatorspel, och det för djäkligt om de inte gör det, särskilt som det är en av Spaniens äldsta tjurfäktningsarenor:

Här är farligt förfallet, och en upptäcksfärd med kameran görs med trevande steg och andan i halsgropen, medan dörrarna smäller i luften av vinddragen. Det finns delar som ”bebotts”, och det finns delar som ensamt rasar. Se hålen i taket/golvet. Uppspelt att det gick att gå omkring här, men tror att det är slut med det ganska snart.

Här är byggnaden mittemot som hör till Universitetet, och gissar jag, anger tonen för hur det kommer att se ut där caféet står/stått:

Kunde varit värre:

Det första man ser när Cartagena uppenbarar sig utifrån havet är dussintals med lyftkranar, fler än jag någonsin sett. Och Cartagenas gamla centrum är vad jag kan minnas den stad jag någonsin sett med flest övergivna gamla hus. Inte nya tomma tillfälligt övergivna kantiga lägenheter som längs turist-stråken, utan tomma detaljerade fasader där ingen längre kan bo i rummen bakom. Hopp väcks av det rätt mångna antalet fasader som rangligt och skört står ensamma mot byggställningar, utan något annat än luft bakom. Alltså sparas fasaderna för att bygga moderna lägenheter bakom:

Men på ännu fler ställen gapar bara tomma hål, gul isolering, och grannväggar med kakelrester där de olika våningarnas kök och badrum fanns:

Det är verkligen alldeles fullt med tomma gamla hus vars vackra fasader står slitna och grånande:

Något annat som är slående här är de utgrävningar som sker omkring kullarnas toppar. Du tittar in i sidogränderna, och så slutar de som i tomma intet, alldeles abrupt avslutade och utbytta mot jord och berg och ruiner därunder. Eller bara ett stort inget-där:

Vi vandrade bland detta underliga skelett av något som varit, inte längre är, undrandes vad som komma skall. Rivet och rasat omvartannat, och så här och var folk som bor kvar. Tittade in i ett hål i jorden där allt omkring var bortforslat, och ut ur berget hördes en vasst kraxig röst som undrade vad vi glodde på, och bad oss fara och flyga. Tiago som såg bäst in i skumrasket sa det var en kvinna i tjugoårsåldern.

Längre ner följer det jag upprört skrev imorse – efter vanmakten i caféägarens ögon när jag frågade vad som kommer att hända med hans ställe, och han svarade att det ska rivas innan sommaren. Jag hann inte ens gå till min egen dator, utan tog första bästa spanska hamn-dator för att uttrycka mig. Funderar nu på att redigera om åäö-stavningen, men fyller istället på så här, för att ge en lite mer fördjupning i hur det ser ut här, och bredd till mitt kanske nyanslösa utspel.
Och naturligtvis vill jag hit igen! Det kan bli jättefint. ..Jag är svag i min tro på det just nu, men jag hoppas. Jag hoppas att anledningen till att de fina gamla husen står tomma och övergivna, är att man väntar på att ha råd att restaurera dem istället för att riva dem. Och jag förstår att det måste vara en står ekonomisk risk att riva, eftersom det nog garanterat finns rester under från romartiden eller tidigare, som enligt lag skall vidarebefordras till arkeologerna. Överallt ser man vittnesmål om det.

Och det finns både bevarade och nyrenoverade hus som inger ett visst förtroende. De som är nyrenoverade utan kalkfärg tycker jag sämre om än de som låter kalken ge liv till ytan. Blir så stumt och trist med modernare sk plastfärger, tycker jag. Ett långt inlägg om tycke, och medvetenhet om att andra tycker annorlunda.

SORG OCH ILSKA FRÅN INLÄGGET IMORSE UTAN ÅÄÖ:

Halla! (spanskt tangentbord)
ARG!
Upprord over hur arkitekter, politiker, och i slutandan FOLK tanker och agerar.
Fan oxa nar charmiga hus med sjal
(soul alltsa… problem utan prickarn vi har i slutet i alfabetet..)
rivs for att arkitektritade komplex ska inta hela omraden!
Bevara sparen av tidigare generationer, och bygg vidare utifran det i en kreativ komposition istallet sager jag.
Argt irriterad pa stilagenter!
Ska stod-support-fika nu pa ett stalle som ar borta till sommaren. Agaren har sadan uppgiven sorg i ogonen och hjartat att det skar i mig.

Jag tror Cartagena ar som bast nu, och att jag aldrig mer vill besoka det,

for jag kommer att bli sa ledsen nar de gamla luggslitna husen ar overkorda och borta, for evigt, tack vare politikers storslagna planer och ”goda idéer”.
Ofarlatligt for all framtid, ofarlitligt dumt.

Jag har inte sett nagra hembygdsmuseum i Spanien!
Det skulle verkligen behovas manga sadana, tycker jag.
Verkar som om det bara ar gagna hogkulturer som raknas, och den tranga fattigdomen, smaboddheten, hemkarleken och noden i det lilla – det ar inte fint nog att minnas!

Ay, vad det fyller mig med sorg att de som bestammer- folket, och politikerna vi/de valjer – inte alskar samma som jag alskar!!
Oppna hjartana sa som JAG vill!!!!…?

_

Ironiskt nog, tillägger jag i efterhand, efter dagens besök på hd.se/svalov,
så ser jag att just nu idag, just i min kommun där just jag är politiker;
är frågan kring vad som är förfall på tapeten i Teckomatorp.
Sociala frågor blir endel av frågestallningen, där som här.

_

Påtal om Teckomatorp och nitiska arkitekter samt välvilliga politiker;
Jag hör till dem som vill att pizzerian ska få finnas kvar i någon form vid tågstationstorget med sina nuvarande ägare, så länge de själva vill det, och utan ekonomiska förluster för dem. Bygg vidare utifrån det som finns i en kreativ komposition med gammalt och nytt.
stängningsrisk
protester

Nä jag har inte skrivit ihop något ännu…

Den här hamnen är billig. Som seglarinformation vill jag berätta att söder om Ebro verkar hamnarna vara billigare – PEPPARPEPPAR. Här är ännu billigare än i Les Cases d’Alcanar, men vi trivs inte lika bra här i Benicarló. Just nu sitter jag i korridoren till toaletterna för det är bästa stället med internet.. Vilket leder mig till Mias och Mickes fråga innan om vilka hamnar som vi rekommenderar internetmässigt. I Medelhavet har det i stort sett funnits internet där vi varit, och när det inte funnits så har det oftast berott på tillfälliga fel, så det går nog inte att ge några säkra besked framåt i tiden, mer än att alla hamnar blir bättre och bättre hela tiden men ibland har problem. Vi har köpt lite bättre antenner med våra julklappspengar, men när Nuno sätter sig vid datorn kan han säga bättre vad han rekommenderar för egen teknisk utrustning till er.

*

Fan också! Nu försvann internet just när jag skulle spara och jag hade inte kopierat……… suck, ni vet hur det är, somliga lär sig aldrig – fast jag tyckte jag sparade så noga…….. Suck igen – skriva om allt eller inte…det är frågan…batteriet tar snart slut…

Ungefär så här hade jag skrivit:

Les Cases d’Alcanar – billigt och totalt lugn och tom fridfullhet på vintern, men liten hamn, så full på sommaren. Drivs av klubb som inte får gå med vinst när de säljer diesel, alltså mycket billigt att tanka här. En euron litern just nu, men ändras beroende på inköpspriset de får nästa gång.

Benicarló – ännu billigare hamn men har inte charmat Oss. Knäppt videoövervakningssystem i hamnen. Men det kan ju ändra sig. Om de fattar hur knäppt det är…

Viktigast: Personligen tycker jag inte att en massa förhandsinfo om hamnar är så värdefullt, eftersom det bygger på föränderliga fakta samt personliga upplevelser. Vad ska man med en långresa till om den inte bjuder på variation och överraskningar, sköna som osköna?!

*

Nuno gillar inte när jag lägger in för resan ovidkommande videosnuttar, så jag ber lite – men bara lite – om ursäkt för att här kommer en till, längst ner. När jag berättar lite mer och längre, berättar jag snart om hur jag gör lite dagligt myteri, så att Nuno inte tror att han är min Kapten i Allt .

Jag har inte ljudet på här i korridoren där jag sitter på kakelgolvet och skriver, så jag har inte hört följande video, och jag behöver föralldel inte höra vad ni tycker heller om ni inte vill (ett litet mutter till alla besökare på bloggen som inte ger sig tillkänna), men jag har hört/sett att den ska vara bra. Så i ren glädje och härlighet i att jag med dagens teknik och internet så lätt kan skicka vidare med några enkla knapptryck på ett jordklot fullt av människor som vill påverka sin värld, så bifogar jag tankar kring fildelning i VIDEOFILM HÄR  (för oerfarna datoranvändare: klicka på texten i annan färg, och kom till en annan sida där du klickar på play-pilen i svarta filmrutan).  Internet är underbart, solen är underbar, och nu ska jag njuta av en varm dusch. Tror vi drar vidare imorgon. Och i övermorgon firar vi Spirits födelsedag med presenter med MYCKET papper att slita och dra i. Helst önskar han sig BodyShops läppbalsam. Tydligen har deras diverse naturliga ingredienser i dessa små burkar väldigt hundvänliga smaker. Ska förresten nog skriva lite mer mina om BodyShop-erfarenheter snart, men som sagt, nuuuu ska jag in i duschen. Och njuta av mina BodyShop produkter.

Hemmastadda i Palamós. Ännu en blöt natt med nittio procents fuktighet i luften här i hamnen i Palamós. Kvällsutsikt från Siska.

Tror det är de stora fartygen på genomfart som släpper ut diesel över hela vattenytan då och då. Sète och Palamós är de kommersiella hamnar vi varit i i Medelhavet, och på båda ställena tyvärr sett kraftiga föroreningar med olja/diesel.

Men vi har inte sett till otrevliga hamnsnubben från första kvällen mer, utan bara träffat schysst personal här. Toppenvänliga. Hamnkaptenen Maria José – jag vet inte om hon är hamnkapten, men det är helt klart ingen som sätter sig över henne – har varit så himla snäll att hon tagit hem endel av vår tvätt och tvättat till oss.

Tvätt och folk. Vi har inte sett en tvättmaskin i en hamn sedan… hmm, Avignon tror jag.

Blir ganska omständigt. I Portbou fick vi gå till tåget, ta tåget med all smutstvätt, och sedan gå genom halva Llanca för att få tvättat på ett tvätteri. Här i Palamós verkar bara finnas en kemtvätt. Men så har folk anmärkningsvärt dålig koll på annat än sitt eget liv – eller så rör det sig om ett komplexare kulturellt sätt att vara vi inte begriper. T.ex. frågade vi i början här efter en större affär, och fick den ena huvudskakningen efter den andra till svar, ”nänä, tyvärr, finns inte här”, och då är vi ändå bra på spanska båda två. Precis utanför gamla stan finns stora affärer på rad efter varandra, upptäcker vi sedan själva..! Och då ska vi inte tala om hur det varit att försöka hitta internet i stan. (Numera har jag t.o.m. bibliotekskort här, och rekommenderare det till andra resenärer som stannar en tid på samma plats!)

FÖRLÅT! – jag skulle vilja svara alla som skriver, men omständigheterna tillåter inte riktigt det.

TACK! – tycker mycket om att höra av er!

Fiske. Freddie, du sparkade absolut inte in några öppna dörrar när du gav fisketips, tvärtom. Alla sådana kunskaper tages tacksamt emot. Jag blev vegetarian som tolvåring, men äter nu vad jag känner för, och mina känslor är kraftigt blandade i denna fråga. Nuno är en portugis från Ribatejo, tjurfäktningarnas och vinodlingarnas landskap, som drömde om havet som liten, men har noll erfarenhet av fiske. Vi har därmed sagt inte nått punkten där vi livnär oss av vad havet ger, utan ser framemot att fortsätta resan och lära oss mer.

När det satt en fisk fast i en krok med avsliten lina vid sidan om Siska, och vi efter några dagar förstod att den satt fast och inte var här för att den tyckte så mycket om oss, så befriade Nuno den så gott det gick, även om kroken inte gick att få ut. Det här med att döda fiskar är inte lika lätt som att äta dem när de är uppskurna på tallriken, redan döda och kryddade.

Vi har fiskehamnen precis akterom och på kvällen när de lastat av säljs superfärsk fisk och havsfrukt i marknaden här intill. Nuno grämer sig att han inte är expert på att tillaga läckerheterna, och hans julklapp är redan bestämd; en bok med allt om fiskar, fiske och fiskmatlagning samt övrig seafood. Krukor för bäckfiskfångst:

Vid sidan om fiskmarknaden i Palamós ligger fiskerimuseumet. Det var extra intressant att jämföra den gamla tidens sätt att fiska här med vad vi lärde oss på fiskerimuseumet i Cuxhaven, Medelhavet jämfört med Nordsjön. Fiskenät:

En kväll jämförde vi med pizzorna hemma, och blev mer imponerade av pizzapåsen än av pizzan. Öppna hörnor till pizzakartonger, smart tänkt:

Motorn, ankringen och skönheten. Har bestämt oss för att fortsätta resan kosta vad det kosta vill, eftersom tiden vi har tillsammans känns så värdefull. Pengar och saker får komma och gå, medan vår lycka vill bestå. Har smällt en månads resekassa på bara några dagar, och fattat endel radikala ekonomiska beslut. Orkar och kan inte beskriva alla turer kring motorn, men nu har vi fått den skadade delen reparerad och installerad för femtusen kronor. Tycker att den borde funka bra nu, men är alls icke övertygade och säkra.

Tog en test-tur igår med jollen på släp. Norrut till stränder jag besökt till fots och ville visa resten av familjen. Här är så vackert att om jag hade en miljard och erbjöd ägarna till ett av de fina strandhusen i naturreservatet det, för att få köpa deras hus, förstår jag inte varför de skulle sälja det, för vad skulle de kunna köpa för pengarna som är bättre än detta?! Siska för ankar:

Det har varit mycket byggstrider mellan markägare och naturskyddsintressen här, och än så länge är det en välbevarad naturpärla nära Barcelona, med få hus, mestadels ägda och ärvda från generation till generation av ”los ricos” i Barcelona och Girona.

Sjöborrsskalen låg tätt tömda vid de gamla fiskehusen, där eleganta fester numera avnjuts bland eleganta människor. Jag plockade upp några söta snäckor, och blev rädd när det kröp ut små ben som kilade iväg med snäckan över min hand.

För över 2500 år sedan bosatte sig de iberiska invånarna här längst ut på ett utstickande berg med en smal passage dit och bedövande utsikt runt om. Tydligen har ännu ingen lyckats tyda deras skriftspråk, och nu är det bara ruiner kvar här.

Testade motorn, och testade ankaret, som vi knappt haft möjlighet att använda, men planerar utnyttja allt mer framöver. Nuno plus Spirit vid jollen, och längre bort lilla Siska:

Inte ensamma. På väg hem till Palamós igår kväll, spanade vi in seglare från Tyskland i en långfärdsutrustad båt, på väg åt samma håll som oss. Nuno blev genast alldeles förtjust över möjligheten att de skulle till vår hamn, och såg i kikaren hur de gjorde sten-påse-sax i valet mellan de två hamnarna i Palamós. Han sa deras val skulle visa om de var som oss, och det var de tydligen. Vi hann knappt förtöja förrän Nuno låg med jollen utanför deras båt Peter Pan och pratade utan stopp, så att han nu ser sexigt smidig ut i läpparna av alla stora skratt och långa utlägg. Första långseglarna vi möter sedan kanalerna. De har byggt sin båt själva under fem år, och kommit ner genom kanalerna från Hannover för att göra båtens första segling någonsin i Mistralens höstvindar på Medelhavet. Innan de vågade sig ut ur Port-Saint-Louis låg de där vid våra gamla kanalvänner ombord på Monsun, som nu flugit hem till Sverige liksom saknade Michel och Nadja. Heej Monsun-vänner!, tack för era mail, hoppas ni kommer tillbaka till Medelhavet snart igen! Och Heej våra Optimister, det var härligt att höras via Skype och det kändes som att sitta ombord på kvällen och prata igen! Ett seglar-hej till; till Alicja och Sayonara-besättningen, många hälsningar från oss! Och så ett rese-hej till vännerna i Thailand – Kramar! Jättestora jättemånga hälsningar oxå till alla er hemma i stugvärmen som följer oss och uppmuntrar oss.

Lite personlig inre resa nu. Att mycket handlat om pengar och förhållandet till medgångar och motgångar på sistone, har ni som följt bloggen säkert förstått..! Ändå är det inte det jag ska berätta om, utan om min trevlighet, eller inte.

Det går inte att missa min mans totala förmåga att öppna upp personliga samtal vart än han vänder sig. Och jag vill inte vara sämre, så jag har försökt jag oxå. Inte helt lyckat. Känner mig mest bortkommen och genomskådad. Men så gick det av någon anledning upp ett ljus för mig häromdagen. Mitt misslyckande i att lyckas har jag varit medveten om länge, men jag har därav bara ansträngt mig stötvis ännu mer, och det kan nog liknas vid en nedåtgående spiral, skratt. Nu kanske det har blivit en vana att försöka, men det var definitivt en vändpunkt häromdagen. Vi var i nautic-shopen med spenderbyxorna på. De där spenderbyxorna var inte riktigt täta, och när vi skulle betala så gick inte kortet igenom. Så jag och barnen fick stanna som garanti, medan Nuno gav sig ut för att få fram pengarna från rätt konto på rätt kort. Innan han gick hade han haft butikspersonalens fulla uppmärksamhet, och de hade pratat på så där gemytligt och skrattande, om oss och resan och båten.

Någon som vet hur det känns när det blir ett tomrum i luften som fylls av obekväm tystnad för att centrum lämnat rummet..? Just det. Tog genast utmaningen att bibehålla småpratets kvalitét ossemellan. Ni fattar redan att det gick sådär. Besväret jag kände i mig, spred sig till dem, från dem tillbaka till mig, från mig tillbaka till dem, och förstärktes för varje mening. De gjorde ansats att fortsätta med sina papper, och efter något litet försök till, så släppte jag dem fria från mina ansträngningar. Jag hade kört slut-tentan i botten, och uppenbarheten i det var förlösande skön. Äntligen kunde jag sluta med de här dumheterna! Att försöka vara någon annan, är precis som det står redan i flertalet barnböcker, inte att rekommendera. Men här vill jag göra en passus, för det är en utomordentlig skolning, förutsatt att man till slut finner sig själv och integrerar lärdomarna från andra, i sitt eget jag, som ni klokare än jag ju redan vet. Följande dag försökte jag inte se snäll ut, utan tog på mig min auktoritära look, vilket svaldes med hull och hår vart jag än gick. Genast var det så att de jag mötte istället stod för ansträngningarna och trevligheten. Det var som ett kvittrande hemligt segerrus när jag gjorde upptäckten!

Känns okey att Nuno får vara den trevlige, och jag inte, i lugn och ro med mitt. På endel har jag en skrämmande effekt. Så om jag uppför mig som om jag vore lite farlig, så stämmer folks sammansatta intryck av mig bättre ihop, och det ger en trygghet – tryggheten när idén om utseendet stämmer med idén om uppförandet samt vår intuition. För de obehagligaste typerna, är för de flesta av oss de som inte stämmer ihop. ”Det är något som inte stämmer!” = Varning. Eller hur!?

En resa från barnvärldens värld helt sedd ur mitt perspektiv, till ungdomens då det var så lätt att bli sedd och hörd bland män, till vuxen-förvirring och omvärdering av det mesta, till stunder av klarhet i långa rader vardagsrutiner som jag tänkte inte skulle vara mitt liv, men nu har sin charm i sin massdrabbande ofrånkomlighet.

I duschen. Det är de där små klarheterna som förgyller vardagssituationerna. När jag stod här i hamnens ovarma dusch, så kände jag för en stund en förmäten men klar, extra stark förståelse för missbrukare. Duschen var mestadels ovarm. Och luften runtomkring den var kall för en naken. Utan jämna intervaller kom det ibland en dos ljuvlig värme. Den efterlängtade värmen! När värmen kom ville jag bara ha mer, stå kvar, och vänta på nästa värmeinjektion. Bara en till! Jag lovar, jag ska sluta bara jag får en enda till, den sista, sedan går jag ut i kylan och tar fatt i mitt liv. Och så led jag en stund till för den sköna värmens skull, för att när den kom tänka; bara en gång till, en sista stunds värme, innan jag går ut i kylan och jobbar på att bygga upp en egen inre värme. Ju mer jag duschade ju mer steg det upp en stank från avloppet där under byggnaden. Jag visste att det inte var bra, att jag slösade på vatten, att det inte var bra för samhället, men det krävdes en kraftansträngning och ett stort mått mod att kliva ut ur duschen naken i den kalla luften.

Inga bilder .

Politik. Jag kan inte vara tyst. Påtal om missbruk så brister jag av upprördhet när läkare ordinerar mediciner på löpande band till äldres krämpor och sjukdomar, utan att ha kunskap om grundorsaken till besvären, och utan insikt i biverkningskonsekvenserna. Vaknade en morgon med Radio Sweden och hörde att det nu börjar uppmärksammas mer, men att samtidigt kunskapen om äldre människors kroppar nästan raderats ur utbildningen inom vården.

* Andra morgnar hör jag om unga killar som skjuter ihjäl så många som möjligt omkring sig innan de tar sitt eget liv, och räknar med uppmärksamhet genom död. Tänker att om vi inte vände ryggen till de utdömt misslyckade skulle de inte känna sig misslyckliga. Tänker att om skolundervisningen berättade mindre om historisk död, och mer om lyckliga människor som i sitt liv varit utdömt misslyckade och misslyckliga men kämpat vidare och vänt motgångarna till fördelar, så hade vi kanske inte sett vårt eget lidande med så missunsamma ögon.

* Och sedan fortsätter jag att förvånas över de fundamentala skillnader i vad kommuner här i Spanien,Portugal erbjuder sina ungdomar jämfört med hemma. Anslagstavlorna i Palamós är fulla av aktivitetserbjudanden för ungdomar genom Ungdomsinstitutet.

Redan för femton år sedan i Portugal imponerades jag av en av staden Santaréms största byggnader – Ungdomens hus; fullspäckat med allt från show-scen, föreställningar, utbildningar, bibliotek, info, rådgivare, arbetsförmedling, terapi, ny teknik, multimedia, rum att hyra för kurser, och t.o.m. vandrarhem. Genom dem fick jag och Nuno en tvåveckors oförglömlig resa, helt gratis, hela vägen från floden Tejos början i Spanien, i gummiflotte enda tills utloppet i Lissabon vid Atlanten. Detta tillsammans med fyrtio stycken ungdomar från tjugo till femtio års ålder från Spanien. EU-pengar. I min kommun har vi inte ens en ungdomsnämnd eller en fritidsgård.

Men vi är duktiga på att jobba på ideellt. Det ena behöver inte utesluta det andra?

Många morgnar sätter jag inte igång Radio Sweden utan ligger tyst och njuter av tystnaden. Det är ett rofyllt lugn i de stilla gungningarna och små knarren, som är så skönt.

Aah!! Och nu har jag skrivit och ordnat med foton hela förmiddagen – medan Nuno varit runt och pratat intensivt med folk i hamnen. Dax att duscha. Och tvätta en massa för hand. Värma vatten till att diska. Vandra till internet och affären. Och städa. Läxläsning. En grå skön mellan lagom dag utan större händelser.

Nuno ska kolla upp motorn mer idag, och sedan tror vi att vi fortsätter söderut imorgon eller i övermorgon när tvätten torkat. Kanske tillsammans med Peter Pan, som Nuno sitter och dricker öl tillsammans med nu i hamnbaren över Medelhavskartorna.

Ihjälklubbning av diande sälungar ska fr.o.m. idag upphöra i Nambia, för att om det inte stoppas, fortsätta nästa års säsong den 1:e juli t.o.m. den 15:e nov. Beroende på kvoten som sätts för att skydda fiskerinäringen så kommer någonstans mellan 50 000 och 100 000 sälungar att klubbas ihjäl av säsongsarbetare. Sista dagen idag för i år alltså – men nästa år..?

Här finns en LÄNK/LINK, och fler finns på nätet. Min eloge till Francois Hugo.

Ibland är det svårt att veta vad man ska göra för att få stopp på det som är fel.

I måndags fick jag nog av det här livet.

När jag kom till läkaren för att plocka bort mina stygn ur läppen, hade jag redan gråtit floder av bråk, och det syntes väl antar jag, för läkaren var alldeles nervös och skakig när han skulle dra ut de svarta små trådarna ur sårskorpan. Och eftersom jag inte ville vara med längre under rådande omständigheter, så packade jag till slut ihop mina saker och sa hejdå. Det var förbi gränsen för vettigt handlande, och samtidigt det enda kloka beslut jag kunde finna.

Och sedan bara satt jag på en bänk och var helt utom mig, i väntan på att någon lösning skulle komma till mig. Så gick jag några meter till till nästa parkbänk, och sedan till kyrkan, som var stängd, och det blåste kallt, kallt. Satt en lång stund på en dubbelbänk under ett träd med en uteliggare i en sovsäck som hostade på den andra delen av bänken. Såg människor komma och gå, inte många människor, men upptagna med sina mål för kvällen. Det var mörkt och kallt i världen. Tomt framför mig och hopplöst bakom mig. Gick till järnvägsstationen, och såg tåg på väg söderut och på väg norrut. Tog några steg till, och satte mig att vänta på vad jag vill. Tänkte på vänner jag kunde åka till söderut, och tänkte på mitt liv uppe i norr. Hittade inte någonstans i mig en lust att knacka på någons dörr och berätta att jag lämnat min man. Barnen ville fortsätta resan. Det ville jag oxå, men inte så. ”Så” är lika med personliga mönster jag och Nuno kört fast i. Tanken på att lämna resan och fortsätta med mitt liv i Sverige var otänkbar. Allt var otänkbart. Kunde inte hitta ett enda tänkbart alternativ i min värld. Timmarna gick och kylan satt i märg och ben. Sista tåget gick och jag visste fortfarande inte vad jag skulle göra av mig själv. Kände ingenstans i min själ att någon skulle kunna komma i närheten av mig; att jag skulle vilja vara nära någon annan än min familj på båten. Med min familj JA, välkommen värld, men utan min familj, bara nej, nej och nej. Bestämde mig för att inte åka, och kanske sova på stranden, så jag kunde följa barnen på avstånd nästa dag. Tänkte på den fruktansvärda tanken att något skulle hända dem ute på havet utan mig.. Insåg bit för bit att även om det var skit med mycket, så var alla andra alternativ värre. Att det inte skulle bli bättre utan min man, även om det kanske skulle bli sämre med min man. Fattade att mitt liv är som det är. Och så är det. Det finns ingen större lycka i att totalförändra det, så det var bara att gå tillbaka och försöka ändra en liten bit i taget. När jag kom hem med svansen mellan benen, urgråten men fortfarande full med gråt, ledsen men fortfarande arg på det som hänt, så kom jag HEM. Och så visste jag att mitt hem är inte längre bara mitt hjärta, utan mitt hem är oxå min familj. Hellre dör jag än lever utan dem.

Typ nyförälskade nu. Nu har vi infört romantik på den gemensamma agendan, och alla är nöjda och belåtna, även om Tassa och Tiago ujjar sig när vi pussas för mycket. Det är som sagt trångt ombord på åtta komma tre meter båt.

Vi bestämde oss för att ta tåget tillsammans och komma ut från hamnen vi är fastblåsta i. Hösten är här. Och vi är nyförälskade !

När jag kom till Figueres med ambulans hade jag ingen aning om att det var Salvador Dalí’s hemort. När vi åkte till Dalí’s teatermuseum visste jag inte Salvador Dalí själv låtit bygga det. Och när jag vandrade runt där bland hans kreationer anade jag inte att han faktiskt låg begravd där inne bakom stenen i det mycket varma rummet fullt av hans guldskapelser.

Att det var hans hustru Gala som genomsyrade hans liv var tydligt. Här en guld-foto-hållare av Dalí, med Gala.

Det sägs att det var hon som sporrade honom till galenskaper blandat med sus och dus i lyx.

Barnen upptäckte med mycket tankar hur det här rummet visade sig vara ett ansikte; Mae West´s.

Vi konstaterade att han enastående väl roade sig själv med att förverkliga sina bilder och bli rik i samma veva.

Entrén i den före detta teaterbyggnaden är storslagen. Dalí valde att göra sitt museum här för att 1) han var en teatralisk konstnär, 2) han döptes i kyrkan mittemot och 3) för att han hade sin allra första utställning i foajén där.

Det tråkiga med besöket var att vi inte ville lämna Spirit ensam i båten så många timmar, och att en person fick stanna ute med honom under övrigas museibesök… Nuno offrade sig. Det var väldigt storsint och storhjärtat tycker jag. Han var stelfrusen och glad att se oss när vi kom ut igen.

Nu ska vi ta fatt i kvällsmatsdax i vår gungande båt. Det blåser kolossalt här, och för att vara ett litet ställe mellan tårna av Pyrenéernas fötter är det imponerande hur sådana vindar kan kasta sig fram mellan bergväggarna. Jag har förstått nu vad folk talar om när de talar om plötsliga kastvindar på Medelhavet… Havet är alldeles skummande vitt med flygande vita vattenvindar som spolar Siska i salt. Plötsligt blir det alldeles, alldeles stilla, och det känns nästan kusligt, medan man vet att man väntar på nästa vibrerande slitande i förtöjningarna. Här är morgonutsikten mot byn i morse:

Och såhär ser det ut inne i båten på kvällen när Tiago organiserar sina playmobiltrupper:

Hjärtliga hälsningar från oss, och så jätte stora TACK för de julbidrag vi fått till resan!!!   Och tack till er som hälsar på här, läser och skriver, vi uppskattar det mycket.

Oki , nu har Jenny oxå hittat till internet-caféet, och här kommer förra veckans korta små rader . Tack alla vänner som läser och kommenterar, vi tycker fortfarande att det är lika spännande varje gång vi får internet att se vem som hälsat på . Ser att vi snart haft 10 000 besök . Inlägget som följer kommer att vara vårt första försök att lägga in videosnuttar via www.youtube.com.

Kollade just mailboxen, och hade fått en förfrågan om att skriva kontinuerligt om vårt familjeliv under resan i HD, Helsingborgs Dagblad, , så det blir kanske så.

Sedan raderna nedan skrevs har vi roat oss med att roa hela staden med att åka i kanalerna i vår minimala jolle med utombordare, vilket tydligen såg Mycket roligt ut eftersom alla skrattade, pekade, vinkade, ropade skämt och t.o.m. fotograferade oss, där vi for fram tungt lastade uppstickandes ur vattenlinjen.

En morgon vaknade vi av diesellukt och upptäckte musseldykare utanför Siska som fyllde sin båt med tunnor med musslor de plockade upp under oss. De gillade kanske Fransyskan, (hon är kvar men inte klar – inte heller hennes öde är klart..)

och lämnade kvar en stor klump musslor vilka Michael kokade lunch av till oss alla. Tassa tänkte inte ens tanken att smaka, och Tiago som älskar musslor avstod eftersom han nu visste vad de här musslorna livnärt sig på – båttoaletterna rakt ovanför .Vi andra åt .

SÈTE

Är här i Sète som för hette Cette, men bara har funnits i trehundra år – och ändå är en lång historia. Kallat både Frankrikes Gibraltar och Venedig på en och samma gång. Jag tycker här är för mycket bilar och för gråsmutsiga hus.

Sète invigdes 1666 när en säker hamn byggts, som sedan blev ena änden av Canal du Midi som förbinder Medelhavet med Atlanten. Canal du Midi, påbörjad i Bourdeux vid Biscaya av Pierre-Paul Riquet samma år, kommer vi inte att färdas på denna gången, utan det blir havet nu. Jag hade gärna utforskat en bit av den kanalen, och dess spännande historia i kombination med vackra vyer, så att vi hade kommit ut i Port La Nouvelle, men nu lockar havet mot Spaniens kust, och det är lika okey. Men en dag återvänder jag hit till landskapet Languedoc som var centrum för de stora religionskrigen och inkvisitionens början. Särskilt intresserad är jag av Katarerna..

Sète är i särklass en vattenrikets fruktträdgård med t.ex. en fångst av 12 000 ton ostron årligen. Det är här innanför den smala landremsan där vattendjupet ligger på 3-4 meter i stora sjöar som djur- och växtlivet frodas i överdåd. Vi ligger med Siska på insidan av staden och är ständigt insvepta i stora stim av fiskar i olika färger. Turkosa, röda, gula, randiga, prickiga. Musslor, sjöborrar, sjöstjärnor. Kattfisk finns här många, stora och jättestora. På kvällarna sjuder vattenytan av dem när de skvalpar och skvätter med sina mörka kroppar och vita munnar så att utrymmena mellan båtarna formligen rör sig. Så mycket att vi vid första anblicken trodde att det var luft som bubblade upp ur stora rör eller något annat mystiskt..!

En annan markant faktor här är det mäktiga monopol fiskarnas yrkeskår besitter. De är klara och tydliga med att de inte har något till övers för nöjesbåtar som vi, och kör förbi utan hastighetsbegränsningar så att det rycker och spänner i linor och skrov. Vill man tanka båten så går det inte här om man inte har ett franskt betalkort, och på hamnkontoret så uppmanas vi uppgivet att tanka i nästa stad, Agde, några timmar bort, eftersom de som styr här inte vill ha oss här. Även nattklubbarna sägs vara i deras regim i denna stad. Här är speciellt på många vis. Under eftermiddagar och kvällar passerar konstant små färgglada båtar med ett helt lag roddare taktfast och fartfyllt. T.o.m. småbarn är ute och tränar. Stads-sporten, les joutes, är att på medeltida vis som i en riddartornering mötas båt mot båt i full fart med lans och sköld och stöta ned sin motståndare i vattnet. Det är ett tusentals år gammalt tornerspel som ingenannanstans bevarats och upphöjts som här. Båtarna är speciellt utformade med en lång trappliknande upphöjning i aktern att stå på. Själva festen och tävlingen äger rum i slutet av augusti, och regerande mästaren är en ex-rugby-spelare på 1,88m och 130 kg.

De roddbåtar som vi ser så många träna i varje dag är kopior av ett nyligen gjort vrakfynd av en gammal typisk rodd- och fiskebåt från trakten. Fr.o.m. 1995 har Sète och byarna häromkring ett antal kopior, och det ordnas kapptävlingar flera gånger om året.

Sète är oxå känt för sina kyrkogårdar, och det faktum att de döda och begravda har bästa och vackraste utsiktsplatserna i staden. Poeten Paul Valéry´s dikt om kyrkogården vid havet på en balkongformad klippa bland duvor, har gjort kyrkogården på berget Saint-Clair till Frankrikes näst mest berömda kyrkogård efter Père Lachaise i Paris med alla berömdheter.

VÅRT MASTUPPTAG!

Efter allt turistande vi gjort i två månader på kanalerna ägnar vi oss nu framförallt åt att förbereda Siska, och gör inte mycket utflykter här. För att passera Sète mellan sjö och hav, måste man invänta att broarna öppnas morgon vid tio eller kväll vid sju, om man inte har en riktigt låg båt. Vi gjorde detta i söndags för att komma ut till marinan vid havet och sätta upp masten, innan vi återvände in till ”vår” plats vid sidan om Michael på Cuelo, för vidare förberedelser och reparationer. Ljust när vi började och mörkt när vi kom fram; för när solen går ner går det undan här, och vi ovana seglare fick en liten aning om hur världen ter sig under nattsegling. En stilla frid som verkligen tjusade med sitt lugn, och samtidigt förvillande många lysande lampor att urskilja för rätt väg vid navigation.

Vi kom fram till en stinkande plats vid kranen där ytan var blänkande svart av olja och diesel. Sorgligt och förskräckligt och DISGUSTING! Vi behövde stanna där och sova, och det var INTE ROLIGT, inte alls. Ångorna från dieseln invaderade oss obönhörligt, och jag kan ärligt säga att jag aldrig förr vistats så länge i så ohälsosam ”luft” trots att jag löst upp mycket hjärnvävnad med mycket målarfärg. Det värsta var att säga ”God natt” till barnen, och jag var bara några millimeter från att få spel och göra något drastiskt drag för att komma bort därifrån. Som vanligt var det mest jag som brydde mig så väldigt..

Det var i alla fall häftigt att återigen efter en sådan lång tid ligga bland båtar med master och vajrar som slog i vinden och skapade det där unika ljudet som finns i en hamn vid havet.

Nästa morgon sattes masten på plats under endel komplikationer som löste sig, samtidigt som saneringsmän kom och försökte få bort oljan från vattnet. De sa att ”olyckan” hänt på lördagen, att de inte visste vem det var, och att det inte var första gången..

MEDELHAVET!

På andra sidan kaj Port Saint Louis fanns varken olja eller diesel utan underbara blåa Medelhavet med långa lugna vågor. Barnen badade hela dagen lång, och när masten var på plats och en utsökt måltid var förberedd, så doppade sig hela familjen Antunes-Wenhammar tillsammans för första gången i detta efterlängtade vatten. Även Spirit såg sig tvungen att simma ut när hela hans familj var i vattnet och han stod kvar ensam på stranden hysteriskt skällande.

Nå, helt ensam blev han nu inte eftersom en uppmärksamhetstörstande gammal farbror kom tätt följande oss i sina string-badbyxor. Suck, inte nu igen! Nästa snuskgubbe kommer jag att be fara och flyga! Den här farbrorn, som förut låg uppe vid strandentrén med undanvikt tyg så att hela paketet fick sol, gick direkt efter mig (och Nuno – knappast…) till av alla lediga platser vår plats. Precis vid sidan om våra kläder ställde han sig mot en sten – och kissade!! Uuuuuäh! Vi stod ute i vattnet och kunde inte tro våra ögon! Sedan ställde han sig mot oss med sin tjocka mage och bockade sig ansträngt ner så att han kunde lägga handen i det låga vattnet efter en våg – och föra upp den till sin tygbit och gnugga noggrant..! Denna procedur upprepades om och om igen, och Tassa och Tiago, och vi oxå, tyckte han var så pinsam att vi inte hittade ord för det utan bara skakade på huvudet, fnittrade och ulkade omvartannat. ”Amen, skojar han?!!” utropade Tiago med skratt och rodnande kinder när gubben bara fortsatte gnida.

Ja, så var vår lilla familjs första Medelhavsdopp. Ett minne för livet.

NÄSTA KAPITEL

Tanken var att segla till Agde på torsdag, men nu säger väderleksrapporten att Mistralen kommer att blåsa väldigt kraftigt då, så vi väntar någon dag till. I skrivandes stund får jag veta att vi troligen måste vänta här ytterligare några dagar på en ny bränslepump till motorn som Nuno beställt idag från Marseille. Som det är nu får motorn hosta.

Och jag tar tillfället i akt att sammanfatta vår resa i de övergripande kapitel vi passerat.

Bortsett från sjutton års drömmande och en massa förberedelser, så var KAPITEL ETT Danmark och Dyvig, vars lugna regniga sommarveckor blandade med sol, lämnat oss med framförallt minnen av vänliga hjälpsamma människor vi hoppas förblir våra vänner för livet.

KAPITEL TVÅ, började med en livmodershals i form av Kiel-kanalen, ut till Nordsjön, som fyllde mig med skräck och kamp om liv eller död. Även om det inte var så för resten av familjen, så var det ingen på lilla Siska som undkom varandra. Sjösjuka, tidvattenströmmar, motorkrångel, segelkrångel och stormande vågor bland saker som ramlade runt i det knarrande skrovet, är starka minnen. Intensiteten var skrämmande och ändå tilltalande.. Stränderna på de Frisiska öarna älskar vi för alltid, och minnet ger ett vackert skimmer till vad vi upplevde. Det var i Cuxhaven vi första och senaste gången träffade en annan svensk barnfamilj - ombord på båten Sayonara (Heej Alicija och hela familjen, och tack för det du skriver! Uppskattar det och dig mycket.), och det var oxå här vi blev grannar för lång tid framöver med Nadja och Michel som vi slog följe med in i nästa kapitel. Nu ser vi framemot att besöka alla våra vänner hemma i Stockholm när vi återvänder.

KAPITEL TRE, har varit det längsta och är nu snart över. Att färdas genom Europa på kanaler.. Det var inte planerat, vi trodde vi hade för svag motor, men med stöd från nyfunna vänner gav vi oss in bland nästan trehundra slussar med masten liggande över lilla Siska. Det har varit en fantastisk resa, och egentligen är jag inte mogen att sammanfatta den ännu. I stort och i smått har vi upplevt Paris och alla av historia sprängfyllda orter i Frankrike från vattensidan, i troget och tryggt sällskap med Optimist vid vår sida bland allt vackrare landskapsvyer. Saknar det redan.

KAPITEL FYRA, är nu nästa, och vad som väntar oss längs Medelhavets kuster kan vi inte ens ana.

JENNY

Någonstans i en zon av litenhet och obetydlighet, så nöjd att jag är nöjd, och så missnöjd att det inte spelar någon roll. ”Nothing left to lose ” och redo att göra ett nytt möte med havet efter två månaders relativ trygghet på kanalerna.

Har gått igenom en distinkt tillits- och tros-test, och kan nu ett steg sanningsenligare ge mitt liv till livet och låta ske vad som må ske.

Ordet ”ansvar” – snart så uttjatat att våra barns generation kommer att sky det så som min generation skyr ”plikt” och ”skyldighet”.

Tänker inte fokusera lika mycket på mitt ansvar..

Jag lyssnar som sagt på Radio Sweden och nyheterna hemifrån på morgnarna.

Blir in i märgen upprörd och ledsen när munkarna möts med våld i Burma, irriterad när jag inte äger en röd tröja ombord på båten, och arg när media släpper dem i tystnad.

Blir jätteglad och hoppfylld när Al Gore och IPCC vinner Nobels fredspris. Rätt riktning.

Skakar på huvudet åt en snubbe i en panel som kategoriskt säger att Miljöpartiet är bakåtsträvare.

Nickar instämmande när en flykting i Sverige får frågan om han tror han kommer att flytta tillbaka till sitt ursprungsland och svarar ungefär ”att har man smakat på vattnet i Sverige så vill man knappast flytta”.

Det klorerade vattnet här är ytterligt motbjudande i min mun. Tvärvägrar att dricka det, och dvalar hellre i törst-framkallade hallucinationer än låter det komma in i min kropp. Erkänner utan hymmel att ”ja” jag är extremt känslig och oresonabel på den punkten.

Vårt vattenfilter la ner för någon eller några veckor sedan, och det har blivit endel köpa vatten och kånka hem i plastflaskor utan pant, vilket är ungefär lika motbjudande. Droppen var häromdagen när jag spottade och fräste ut första klunken av tolvliters packen jag kånkat långt. Luktade och smakade klor! Klor; 5 mg/liter läser jag då försent på innehållsförteckningen.

Nu har Nuno bytt filtret (som skulle hålla längre) och samtidigt både med och mot min vilja rengjort vattentankarna MED KLOR.

Svårt för mig att hålla mig till principer under rådande omständigheter! Frustrerande!

Så tacksam att vattnet i kranen där hemma, som ändå inte är i närhet av toppklass, tack och lov inte smakar som att dricka ur en simbassäng!

TIAGO

”Nej mamma, hahahihihe, tttihe, asså jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte, jag kan inte, amen sluta, amen mamma, amen mamma, sluta, sluuuuuuuta, jag vill inte skriva nååååt, nä, amen sluta, jag vill inte”, …säger Tiago när hans mamma försöker få honom att skriva till bloggen. Några rader blir det till slut:

”Här är så mycket fiskar, och så mycket ödlor! Här är jättefint och jättemånga fåglar. Jag har bara fiskat hela dagarna sedan vi kom hit. Och jag har badat i Medelhavet – det var skönt! Vattnet var genomskinligt som kranvatten fast blåare.”

Jag kan berätta att Tiago-turgubbe hittade en diamant för ett tag sedan. Han fick titta på gamla saker i en ask hos en båtgranne. Denne granne hade för tjugofem (!) år sedan blivit av med en av fem (blods-)diamanter från Sydafrika, och förgäves letat som en galning utan att någonsin hitta den igen. En av de andra likadana diamanterna hade sålts för hundrafemtiotusen kronor styck för tjugofem år sedan. Tiago pillade fram någonting som låg bakom innertyget i asken, och frågade ”Vad är det här för någonting vitt?”……..!!!! Diamanten..!

Här är den:

Så nu är diamanten tillbaka i sina inte helt rättmätiga ägares händer, och vi ska kolla ”Blood diamonds” med Leonardo di Caprio som vi fick i present av Felix. Tack Felix!

…Och tack än en gång till Cicci, Jocke samt Uffe som förgyllt våra kvällar med media.

MAT

När vi pratar med vänner hemma, förstår vi att det undras endel om hur vi har det med kosthållningen; bl.a. med tanke på att Go Green alldeles fantastiskt sponsrar oss med sjuhundra kilo färdiglagade bönor av alla de slag. (Nej här fises inte mer än vanligt.)

Så nu ska jag berätta hur vi har det. Sedan vi kom till Frankrike har Nuno varje morgon tillsammans med Spirit i minsta lilla by alltid hittat nybakade baguetter och croissanter som han köpt med hem till oss, efter att han druckit sitt kaffe och konverserat på caféet.

På eftermiddagar och kvällar har vi var eller varannan dag köpt färsk mat, gigantiska salladshuvuden och gott om tomat, gurka, ost och lite kött/fisk. Under färd har vi hjälpts åt att göra fyllda baguetter till varandra med olika läckra innehåll efter var och ens smak.

Yoghurt säljs tyvärr inte i litersförpackningar utan bara i irriterande skräp-producerande småportions-pack. Min favorit är naturell med katrinplommonmos i botten. Barnen mumsar sina favoritblandningar.

På kvällarna har vi gjort en rejäl måltid med vad gott vi hittat, och på dagarna har jag suttit framme på fördäck och diskat i solen.

Bönorna vi fått från Go Green är perfekta att hälla upp i en skål några timmar innan mat, och temperera med olivolja, äppelcidervinäger, lök, vitlök, salt, peppar och andra kryddor innan man blandar med kapris, oliver, sparris eller något annat gott. Goda senaps-sorter finns här såklart att experimentera med.

Ekologiskt ris, couscous och solroskärnor har vi fått i massor av Go Green, och vi varierar det med potatis, pasta i olika former och ägg. Godis har vi oxå fått av Go Green; när det är fullt upp och snabb energi behövs är deras sesamkakor perfekta!

Vi brukade inte äta efterrätt förr, men här gör vi nästan alltid det; choklad, potatischips eller popcorn.

Vi har lagt mycket mer tid på mat här än någonsin förr, vilket blivit en höjdpunkt efter en lång dag bland slussar utan ände.

När vi var på havet var det nödvändigt att få maten gjord så snabbt som möjligt p.g.a. sjösjuke-faktorn vid matlagning, och till alla som ska segla vill jag verkligen rekommendera Go Greens färdiglagade bönor, inte bara för att de är goda, utan för att de är så perfekt förpackade, lättstuvade, tetrapaks-kuber. På havet åt vi inte lika mycket som på land.

Vin har majoriteten av familjen varit ointresserade av, men för den som uppskattar det så är franska kanalerna paradiset.

Ju längre söderut vår färd nått, ju dyrare har maten blivit. Vid Nordsjökusten kostade min favvo-yoghurt fjorton kronor, och här vid Medelhavskusten kostar den tjugosex kronor. En liten burk oliver kostar tjugotvå kronor. Enklaste osten, Emmentaler, säljs i 300 grams paket och kostar ca trettio kronor, medan de dyrare kan kosta hur mycket som helst och finns i hur många sorter som helst. Fransk färskost är ibland billig men påminner mer om kornig yoghurt. Fetaost är för dyrt. Frukt och grönsaker är inte billigare än hemma. Listan kan göras lång, men kontentan är att vi är förvånade att mat som är närmre sin produktionsort här, ändå är dyrare här. Jag menar – oliver! – hur kan de vara så dyra här jämfört med hemma?! Ska bli intressant att se hur det blir i Spanien. Äter gott gör vi i alla fall, men det blir inga pengar över till restauranger, då hade vi inte kunnat göra resan alls. Försöker hålla oss balanserande på linjen mellan att överhuvudtaget kunna göra vår resa och ändå fylla den med så mycket innehåll som möjligt av sådant som kostar.

Nuno på inspektionsrunda bland de fyra svenska båtarnas propellrar:

Herbamare örtsalt är slut nu! Om jag skulle åkt till Robinsson hade jag valt mellan att ta med mig Herbamare örtsalt eller tandtråd. Och detta har inget med bilderna att göra, jag vet, men jag har många bilder och ingen på Herbamare..

Vi är i Lyon och trodde det skulle regna idag men solen skiner och det är vaaarmt!

Och nedan följer alldeles för mycket som jag har skrivit och funderat på att låta bli att lägga in, men som sagt, skriva är nästan lika välgörande som att måla och mindre platskrävande i trånga utrymmen, så.. Och återigen om jag låter tjatig i somligas öron så är jag säkert det, men jag trivs med det , take it or leave it.

Vi har bråkat endel de senaste dagarna men jag tror vi vänt riktningen nu. Jag ska behärska mina humörsvängningar och Nuno ska skaffa en almanacka för kvinnligt tidvatten (…), vilket han han kanske snart fattar handlar om att välkomna gråt och förstå att allt inte handlar om månen och mens, utan om att rida ut vågen fördomsfritt.

Super bra internet café det här! www.raconte-moi.com

NÄR MAN MINST ANAR DET X 2

ETT:

Som sagt; vi har gjort många slussar – någonstans uppåt trehundra skulle jag tro. Så när vi i Saône mellan Chalon-sur-Saône och Macôn bara skulle göra en enda sluss den dagen, och i gott sällskap dessutom, så var vi avslappnade. För avslappnade. Vi såg oss som klara redan innan vi börjat. Aella med den Nederländska familjen gick in först och sedan Optimist, och de valde båda högersidan. Det var en enorm sluss jämfört med vad vi vant oss vid senaste månaden, så tre små segelbåtar skulle hur lätt som helst fått plats på samma sida. Men slussen var inte bara lång, den var bred oxå, och vi har ofta brukat ta vänstersidan för att inte trängas med Optimist på samma sida med vår långa utstickande mast. Så det kändes helt naturligt att välja vänster den här gången oxå. Eftersom Nuno inte hör mycket av vad jag säger när jag står i fören med linan, när han står i aktern vid motorn, så är det bäst att vara överens om var vi ska ligga innan jag går fram, så slipper jag skrika. Tassa brukar stå på mitten med akterlinan och vi har tränat upp en bra skicka-vidare-kommunikation mellan varandra. I de små uppåt-slussarna har Tassa och Tiago hoppat av precis innan eller klättrat uppför stegen, så att de kunnat hjälpa till med allt från kanten, vilket underlättat mycket för oss alla.

Den här dagen var slussen enorm och gick neråt, så Tiagos uppgift var att hålla Spirit ur vägen och tyst. Spirit vill gärna upp på land och markera att han varit där, och ibland tappar han helt sinnet för proportioner och funderar på att hoppa själv. Ibland trasslar han in sig i linorna just när de behöver löpa ut friktionsfritt. Och försöker vi undvika ovanstående och sätta in honom under däck, så skäller han så vansinnigt att ingetdera kan göras av koncentration eller kommunikation. Så Tiago tog Spirit.

Men då när vi redan var långt innan för slussportarna och på väg längre in ifall ifall de ville vänta in fler båtar till slussningen – då ropar Michel ”det är flytväst-krav i den här slussen”! Oj, så avslappnade har vi blivit i små pittoreska och trevliga slussar med årliga tävlingar om vem som har vackrast blomsterdekorationer; med personligt utsmyckade små hem; och med udda figurer till slussvakter, som t.o.m. delade ut Jehovas Vittnes informationsblad en gång. Snabbt sprang Tiago in och grävde fram flytvästarna ingen använt på länge. I hasten fick jag Nunos och viceversa. Under tiden valde vi plats på den helt lediga vänstersidan.

Michel har en utmärkt kartbok som deras vänner lånat dem efter att grundligt ha utforskat kanalerna under sex år och lämnat små värdefulla anteckningar i kanterna. Vi har inga sådana sluss-uppgifter, och vet bara tack vare Michel vad som väntar. Men hur pollarna sitter blir alltid en överraskning för oss alla, och går sällan att förbereda sig på. Vi hade lite svårt att bestämma oss mellan valmöjligheterna. Vi valde en stege vid sidan om en pollare i kantväggen, så att vi kunde fästa akter och för på två olika punkter, och flytta linorna nedåt efterhand som vattnet sjönk. Det fanns inga pollare så nära varandra att vi kunde göra samma sak utan stege. Men så precis när vi skulle lägga fast linorna kände vi simultant en oro för att av slussvakten bli ombedda att flytta längre fram om en båt till skulle in, så vi bestämde att fortsätta framåt.

Längre fram visade det sig finnas något nytt vi inte sett just så förut; grova svarta stångar införsänkta i väggen som linorna kunde glida längst med, utan att behöva hålla på med byten av fästpunkt på väg nedåt. En snabb tanke om att satsa på det istället, och kommunikation mellan varandra om detta beslut. Vi ville inte ta den här pelaren, för det verkade onödigt att ligga i bredd med de andra när det fanns gott om plats framför. Tur i oturen att vi gjorde så…

Precis förbi Aella fanns stång nummer två. Den tog vi! Alltså; för och akter kring en stång som vi kunde glida ned längst med. Kändes som ett gott beslut, just då. Vi var fortfarande avslappnade och skämtade om hur Nuno såg ut i min flytväst som klämde ihop honom över bröstkorgen och päronformade honom. Siska var fastsatt och vattnet såg lugnt ut så vi började byta flytväst, allihopa ståendes uppe vid babords mitt.

Då rycker det till och vattnet börjar sänkas. Vad som följer är bara en av versionerna av vad som följde, och den består av fragment av blixtupplysta bilder som jag satt ihop.

Tiago är jätteduktig och får undan Spirit till styrbordssidan snabbt. Dessutom lyckas han stoppa honom från att skälla, tror jag, eller så blev mitt hörselsinne avskärmat när det brakade lös. En nästan hopplös uppgift som kräver att man brottas med Spirit och forcerar ihop hans käftar. Alternativt blev Spirit så varse situationen att han tappade talförmågan – och då är det allvarligt för denna hund läser direkt av våra tonfall och rörelser och vet direkt när oro finns varpå han skäller som i panik, normalt.

Kraften i slussen är ohygglig, och visar det sig fördelad till vänstersidan i riktning mot högersidan. Dessutom var vi långt fram där mest vatten strömmar in. Underifrån, uppåt längs vänsterkanten, upp och ut mot höger kanten; så var vattnets riktning. Skrämmande stark därför att det syntes inte ens något skum på ytan, vilket vi vant oss vid vara de kraftfullaste slussarna. När vi kommit in i en sluss där vattnet forsat i vattenfall, där luckorna stängts med dova smällar, och där vattnet fyllts på så att det kokat, sjudit, virvlat och skummat, då har vi imponerats av kraften och respektfullt insett att ingen flytväst i världen skulle vara till någon nytta. Men här, här stod vi med flytvästar och hörde inget och såg inget av kraft, för den här slussen var så mäktig att ingen kraftansträngning behövdes. Det bara pös lite när någon tryckte på en knapp högt däruppe i vakttornet så att momenten utfördes stilla och effektivt.

I det sugande lugna vattnet började Siskas akter dra rakt ut, och Nuno fick bråttom till rodret samtidigt som jag skickade fram Tassa i fören för att försöka dämpa trycket på masten som snabbt låg pressad mot kanten. Innan jag visste ordet av stod jag med två tampar och skulle hålla fast Siska vars roder ville motsatsen. Nej, inte två tampar utan snarare fyra! Eller en? Vet inte. Min förtamp hade jag. Nunos/Tassas aktertamp var så lång att den var dubbel kring stången och blev till ett virrvarr av linor att hålla reda på. Och jag minns inte att jag någonsin hade rätt ände i min hand sedan Nuno släppte och tog rodret istället. Med aktern fortfarande på väg rakt ut ser jag hur akterlinan jag får fatt i är fel del, och att om jag drar i den så kommer hela linan att dras ut och bort från stången. Jag släpper fort och försöker få fatt i rätt sida av linan som är på väg ned i vattnet. Allt händer blixtsnabbt och jag ropar på hjälp. Jag ropar efter Tassa och båtshaken för att försöka rädda den dubbelvikta linan som formar en ögla och nu ligger i vattnet på väg att glida bort från stångens baksida vid väggen. Hon ser vad som håller på att hända, och lyckas nästan, n-ä-ä-ä-s-t-a-n rädda linan i sista stund, men aktern och vattnet sliter oss längre och längre bort från kanten. Allt Nuno kan göra är att försöka kämpa emot med hjälp av motorn. Och det hjälper inte. Det hjälper inte. Jag håller min förtamp och Siska med hela mig och nästan ligger ned för att inte dras överbord när jag bit för bit tvingas släppa efter. Mantågets vajer skär in i min högra armhåla och jag tänjs ut som på sträckbänk när jag försöker hålla kvar hoppet om att rädda oss från att driva lös i slussen. Jag kan inte hålla emot, såklart, och dras allt längre av Siska när jag i skiljepunkten mellan att slita av mina armar, dras överbord eller skiljas från vårt fäste, släpper och faller tillbaka på däck samtidigt som jag ser den av spänning vibrerande linan bli slak, och väggen försvinner i mitt tunnelseende snabbt bort. Jag ser inget annat, och hinner inte titta efter något annat. Var och en gör vad som kan göras, och jag vet vad jag måste göra. Ta loss linan från babordsför och byta den till styrbordsför, för att försöka få fast oss på andra sidan som vi pressas mot av strömmen.

Som i slowmotion och ultrarapid på en gång, är vi på väg mot andra sidan med aktern först. Där Aella ligger med mamma, pappa och tre barn, älskad och välskött. Till den sidan är vi på väg utan stopp. Ingen får panik utan alla är fullt närvarande i att rädda situationen. Nuno kämpar med motorn samtidigt som han räddar akterlinan från att trasslas in i propellern. Tiago lyckas effektivt hålla Spirit ur vägen genom att på eget initiativ bära ner honom under däck, där han håller honom i famnen och går runt med honom visande oss genom fönstergluggarna och lugnade honom. Jag klättrar över masten som ligger över däck, väl medveten om att jag inte kan göra något om vi smäller i Aella, men att jag måste göra allt för förhindra att det händer. Tassa tänker på samma sätt och möter mig på styrbordssidan kommandes från aktern med den linan. Vi får fast oss på en pollare på högerkanten nästan samtidigt, och för första gången har jag tid att titta mot Aella och se hur det gått.

Jag har hört smällen och känt dunsen när vi stötte emot. Jag hör och ser en förtvivlad Nuno som säger något, men jag minns inte vad han säger. Att masttoppen, lamporna, antennen osv är förstört? Ändå är det en sådan fantastisk lättnad att vi klarade det utan att smälla rakt i Aella. Underbar lättnad. Fastän de bakom oss på Aella kämpar de också eftersom de förlorade sin organisation och kontroll när de gjorde sig förberedda på att försöka stoppa Siska från att slå emot.

Fortfarande tunnelseende, och nu kommer chocken och benen vill inte bära mig länge till. Jag är alldeles matt i kroppen och vill bara försvinna långt under ett täcke och gråta ut alla bilder i mitt huvud. All ångest och panik från maktlösheten på havet kom tillbaka till mig, och jag reagerade med okontrollerad gråt.

Min man sa till mig att vara vuxen medan min dotter tröstade mig…

Vi hade tur i oturen när vi minst anade det. Det gör mig misstänksam mot både tur och stunder av lycka. När jag minst anar det då kommer olyckan… Jag litar inte längre på livet. Det är mig nyckfullt och egenmäktigt.

Planering och förberedelser verkar vara säkraste sättet att styra upp situationer. Positiva visualiseringar funkar jättebra på mycket, men jag har mycket kvar att lära, och ibland spelar det ingen roll hur positiv man är för livet har bestämt annorlunda. Och ibland gör planering och förberedelser bara saker tråkiga utan överraskningar och spontanitet.

TVÅ:

Glädjande nog uppväger fördelarna nackdelarna. När jag minst anar det kommer även tur och lycka! Efter slussen väntade ett otippat kort; ett ställe som vi hört skulle ha en lång gratis brygga. Vi tänkte stanna, de andra tänkte fortsätta. Men Optimist gillade läget när Tournes visade sig och styrde in mot bryggan. På Aella tjoade barnen att vi svenskar verkade stanna och uppmanade bestämt sina föräldrar att göra detsamma. De är på väg mot Grekland, kanske Turkiet, och vill skynda vidare till Medelhavet. Barnen hade funnit varandra redan i Chalon-sur-Saône och ville inte säga hejdå redan. Tournes visade sig vara en riktig liten pärla. Kanske just för att det var så oanat och oförberett! För det första så har politikerna i byn varit så turistmässigt smarta att de bjuder på 36 timmar fri brygga med gratis el och vatten, vilket de mig veterligt är ensamma om, och kommer att vinna mycket kredit på. För det andra så kan jag inte komma på någon kyrka eller dylikt jag sett de senaste tjugo åren som varit vackrare och mer trolskt härlig än den i Tournes. För det tredje så fanns här i klosterdelarna flera fantastiskt fina utställningslokaler med imponerande konstnärer. Och för det fjärde så var den lilla staden välförsedd med trånga gränder och vackra hus.

Dessutom så var platanerna längs floden märkligt överbefolkade med fåglar som kom på kvällarna i flockar stora som himlatäckande moln. Deras prat och sång var ett totalt dominerande fenomen under kvällarna och nätterna. Och sedan på morgnarna när de flög ut för dagen, så kom gatusoparna och förde bort ”guanon” som gjorde att strandpromenaden stank likt en ostädad fågelbur i storformat. I Tournes fick vi för första gången på lääänge en stund för oss själva, eftersom barnen var fullt sysselsatta med varandra. Tassa, Tiago, Jessy, Bobby och Ferry; tillsammans i en salig röra av olika språk!

När vi gick en kvällspromenad jag och Nuno, så noterade jag med ett skratt att hemma så har endel pizzerior och kebabställen smaken att tapetsera väggarna med varmt rödbruna tegelstens-tapeter, men här där den naturliga färgen på stenarna är ljust vitgul så har oxå de fejkade tegelstensväggarna på kebabställena tapeter med ljust vitgula stenar.

De är stolta över sina gyllene byggstenar här, och sedan ovanstående dagar i Tournes har vi passerat dagar i flera gyllene medeltida små städer med vackra kyrkor och fort.

Trévoux som varit huvudstad i det egna landet Dombes, med eget parlament och egna mynt, utgjorde en gång gränsen mot Romarriket, och var tull-stad då. Våra dagar i Trévoux präglades av varmt väder, cirkusen som slog upp sitt tält intill med alla djuren ute på gräsmattan och en plötsligt lust hos Nuno att ta massvis med turistiga familjefoton:

Innan Trévoux och Montmerle var vi i Macôn och blev på jättepiggt och gott humör när posten och vi fick paketen från mormor och morfar i Kågeröd. Spirit hjälpte till att öppna lite och alla var glada, samtidigt som vi sparade endel att öppna till första oktober.

I Macôn var det hippt och modernt men alldeles för mycket avgaser för vår smak, så vi stannade inte för att invänta alla paket utan omdirigerade posten till Valence dit vi kommer efter Lyon innan Tassas födelsedag.

TRE

Har det blivit i Lyon, och jag skriver i vetskap om att idag blir det internet på ett jättefint och skönt café som oxå är världsbokhandel. Det ska regna idag och vi passar på att vara inomhus på museum osv. Just nu är klockan fyra på morgonen och mitt sömnbehov verkar tillfredsställt. Är egentligen sugen på att springa en runda, men har inga andra skor än mina kära gamla styltor och Tassas flip-flops (som vi turas om att använda när vi inte går barfota). Är sugen på att köpa ett par löpardojjor men vill inte göra det ännu mer trångt ombord, och vet att resekassan passerat hälften för rätt länge sedan. Så jag skriver istället. Med blandade känslor. Å ena sidan är jag jätteglad för att jag skrivit ned resan genom mina ögon, för jag har redan endel saker jag behöver gå in och läsa på vår blogg eftersom mitt minne sviktar – å andra sidan känns ”hemma” mindre och mindre som något i Kågeröd och mer och mer som Siska, och jag undrar ibland varför jag skriver om vårt/mitt liv till någon jag inte vet läser och diverse jag vet läser men inte vet vem de är… Undrar om det är nu någonstans jag börjar tappa greppet om gränsen för offentliga dagboksanteckningar… Särskilt så här dags på morgonen när jag tänker mer än jag sover. Pendlar i tankarna, och det är så uppenbart hur min verklighet och vardag styrs av mina tankar. Familjelivet hemma i huset tar man med sig på båten, bara mer komprimerat och med utbyte av endel rutiner. Och det är lika lätt att fastna i mönster här som där. Vi är som vanligt, var och en på sitt sätt. Dagligen utmanas vi i att förändras och har varenda minut möjligheter att göra något vi aldrig gjort förut; röra oss annorlunda, tala annorlunda, mötas annorlunda – osv. Oftast så blir det inte så mycket av det, och vi förändras inte så mycket som vi vill. Förändring och växande, det är honnörsord i mitt vokabulär, och äsch så trögt det går på sätt och vis. Eller inte.

Har märkt att så snart jag skriver eller säger något bedömande så blir det inom kort tvärtom. Vågar knappt uttala mig längre, för jag vet redan på förhand att jag kommer att bli motbevisad..!

Jag vill vara mer som vatten. Mjuk och följsam så att jag inte står stelbent i vågorna och knäcks när det stormar. Jag menar det både som metafor, och ordagrant.

LYON

Vi ligger gratis längs kanten mitt i centrum av äldsta delen där allt man ska se finns nära. Ingen el, lite vatten – men som alltid man tar och man ger av fördelar och nackdelar, för det är alltid en blandning med samma ingredienser i olika proportioner.

På vår måndagsvandring mötte vi en demonstration för hundratusen nya bostäder för hemlösa ”toute de suite” och en miljon snarast. En lekplats, en karusell och en Habitat-affär som inte hade myggnät men fat och underlägg med hästar och blommor:

Världen är en märklig kontrast av katastrof och konsumtion.

Medan Arktis smälter tittade vi in i kyrkor, fotograferade berömd fontän med maffiga hästar, hamnade i mer kreativa kvarter, köpte oskalade jordnötter, och satte oss ner och skalade dem framför en högst imponerande muralmålning med Lyons mest berömda personligheter inbakade tillsammans i ett enda hus.

Fortsatte till andra sidan Saône uppför backen räknandes ca sjuhundra trappsteg, med ganska stor variation beroende på vem du frågar, Tassa eller Tiago.. Däruppe närmst Gud fanns den överdådiga hyllningen till Modern; ännu en Notre Dame-kyrka, Basilikan Notre Dame de Fourvière.

En skapelse som om den tar andan av turisterna, verkligen lär ha omskakat fattiga bönder i grundvalarna en gång i tiden. Vår Dam, Maria, Jesus mamma, så vördad att det är svårt att ta in och förstå i sitt fulla perspektiv. Kyrkor, kyrkor, kyrkor, överallt kyrkor.

Och innan kyrkorna?

- Romarriket!

Strax intill Basilikan ligger den över tvåtusen år gamla romerska amfiteatern, som idag rymmer fyratusenfemhundra pers och fortfarande används. Då, när Lyon hette Lugdunum och amfiteatern var färgglatt överdåd, inte ruiner i gråsten, då fanns här platser för elvatusen människor. De täcktes av ett tygtak på träribbor för att skyddas mot solen, och en trettio meter hög teatervägg fanns bakom scenen där man idag ser utsikten över Frankrikes tredje största stad med en miljon invånare kring Saônes och Rhônes stränder.

Vi har kikat lite på Rhône som vi snart ska vidare ut i. Stor, strömmande. Och precis runt hörnet.

Tror vi fortsätter söderut på onsdag, mot Valence där vi nog tillbringar helgen och firar Tassas födelsedag. Verkar som om vi kommer att få besök av vänner som bor tre timmar bort, i Schweiz vid Genèvesjön; Felix, Mikaela, Rafael och Gaia. Fest!

DJURKURIOSA ATT NOTERA

Vi gick en kvällspromenad över gångbron. Där rådde full aktivitet! Längs sidornas skydd spann spindlar nät i mer än hundratals hundratal! Somliga var redan färdiga och satt lugnt i mitten av sitt mästerverk, medan andra gömde sig i väntan på napp. De som höll på att spinna cirklade från tråd till tråd med i kvällsljuset glittrande vävmaterial kommandes ur baken. Har aldrig sett så många spindlar på språng förut.

När det gäller hundar har jag sett en påfallande korsning jag vill minnas: En tågluffare hade den coolaste korsning jag sett på länge! Fanns nog jakthund i den, men gud vet vad mer.. Tänk Lady´s Lufsen. Total Lufsen utstrålning. En ung Lufsen, innan han skaffade fru och barn. Ögonen var så ljusa att de nästan var vita. Färgen var handflatestora fläckar, omvartannat mjölkchoklad bruna, omvartannat jakthundsmelerade mjölkchokladvitt, och däremellan något mittemellan. Det fanns inget svart någonstans på den hunden. Bara mjölkchoklad och rester av grädde. Och Lufsens kropp, med den avbitna svansen.

KAMPHUNDAR

Kamphundskorsningar har vi sett gott om hela vägen sedan Amsterdam.

Nuno nojjar mer än vad jag gör, för han kan inte lika lätt läsa av vad som är på gång eller inte på hundspråk. Å andra sidan ser hans radar direkt människor som helst inte skulle ha kamphund.

Det händer ofta att jag går fram och tar en stor lös hund i halsbandet för att hålla den ifrån Spirit tills ägaren kommer och försäkrar att den är snäll. Jovisst, det ser jag oxå, annars hade jag inte fångat in den så, men jag gör det inte bara för Nunos skull, för jag vet hur snabb vår hanhund är att mäta sig och ta varje chans att kämpa om topp-positionen. Och jag vet hur många ägare det är som inte har koll.

I en sluss kom en slimmad och trimmad Dogo Argentino rusande i högsta hugg så att gruset stänkte. Den såg läskigt onåbar ut när den fått syn på Spirit, och stod spänd som en fjäder på andra sidan slussen. Spirit kan oxå läsa hundar(!..) och stod mycket stilla medan han funderade över möjliga flyktvägar. Då såg man hur det gick upp ett ljus i huvudet på det vita muskelberget och han kastade om kursen, forcerade slussportens gallerövergång med några få språng, och närmade sig hastigt Siska. Innan han hunnit fram och stod redo att hoppa ombord från stenkanten med oss i lagom höjd, på väg uppåtslussande, så greppade jag fatt om Spirit och formligen slängde in honom under däck. Han sa varken pip eller morr utan höll sig tyst som en mus, välmedveten om när det är läge att hålla låg profil. Doggen var på lekhumör och väntade med spänt viftande svans på andra sidan vårt lilla mantåg, och alla höll andan rädda att han tänkte fortsätta jakten på sitt svartlockiga byte. Matte skrek och svor, både på sin hund och på slussvakten som förmanade henne att området var förbjudet för obehöriga. Hon såg ut som om hon var van både att skrikas på och skrika tillbaka. ..Men det var bara en fördomsfull iakttagelse vi på Siska och Optimist delade.. Om hundens fokus släppte in några mänskliga ljud verkade de bara uppeggande, och matte hann slutligen ikapp och släpade bort sin hund.

I Amsterdam var det obehagligt; för barn som fick hjälpas åt att hålla emot i kopplet var själva ute med kamphundskorsningar som var mycket mer än vad de klarade av där de mötte pundare med kamphundskorsningar som de inte borde ha – eller mötte oss med Spirit Kontentan var att det var som ett upptrappat väpnat krig av försvar mot varandra. Då lyfte vi upp Spirit och mindes vår galna myskanka Kalle som anföll Spirit, och därmed oss, även om vi lyfte honom aldrig så högt upp.

Det är mycket kamphundar här i Frankrike oxå och en flicka blev ihjälbiten av en i dagarna… Ser ut som om det kommer att bli tvång på särskild utbildning för att få ha kamphund här nu. Dilemmat med var gränsen för vad som är en kamphund går, det vet jag inte hur de kommer att lösa.

Vi lyssnar några gånger i veckan på kortvågsradio från Sverige och hör på nyheter. När vi är på nätet hinner vi ibland med att skumläsa Aftonbladet. Det var med stora ögon och höga utrop som Tassa och Tiago kände igen en skolkamrat på bilden på första sidan i somras, när hennes lilla älskade hund hade blivit ihjälbiten av kamphundar i Malmö. För djävligt!!! Vi beklagar, och undrar var/när det kommer att sluta.

Nu är klockan åtta, och det innebär faktiskt snart Radio Swedens nyhetssändningar, som jag ska sätta på, och sluta skriva tills vi landar på internetcafé ikväll.

Förr brukade jag alltid undra om svenskar som ringde till radion, i Sverige, från typ Australien, inte hade något liv..!? Lol, nu är jag nästan en av dem.

Nähej, de hade inte börjat sända ännu, så då tar jag tillfället i akt att dubbeltacka två personer vi tänker på;

Tack Christine för hjälpen med den inre resan,

Och Tack Tony för hjälpen med den praktiska resan!

Våra kompisar här:

Typisk hundrastplats med ”här gör jag det jag vill”-skylt, vid sidan om pissoaren:

Dimmiga morgnar:

Akterutsikt med Aries windvane och Optimist bakom:

Skapad av Jenny onsdag, maj 30 2007 21:49:41
Varje dag möter jag flertalet människor som säger ”vad häftigt!”, och jag tänker varje gång -jodå, i dubbel bemärkelse.

För just nu när vi sliter som f-n för att få allt klart, känns det som om det går häftigt åt oss, i ordets äldre bemärkelse. För mycket på för kort tid.

Jag avslutade mina uppdrag i kommunen för Miljöpartiet i måndags, för ett år frammåt. Och igår tisdag avslutade jag mitt bildlärarjobb på Montessori. Vi har gjort en tavla tillsammans, jag och barnen. Den är till salu, och vi hoppas ett företag i trakten köper den så att de kan träffa sitt konstverk i sin vardag. Och jag hoppas vi får bra betalt så att barnen kan få rejäla målardukar med sig hem på sommarlovet, och en härlig klassresa senare. Det var en fin artikel om det i tidningen idag i Skånskan, tillsammans med mitt uttalande om budgeten från kommunfullmäktige.. .

Så här ser tavlan ut. Och jag saknar redan barnen.       Sovande sköldpadda:

Nu har jag bara ett uppdrag kvar att slutföra innan resan. Ska måla tre tavlor till Marina Plazas hotell i Helsingborg för Tillbergs design. Tacksamt till resekassan, och jättekul att ha fått jobbet. Tack alla som stödjer mig i mitt målande!! Här är bild på Enricas Harley Davidson som jag målade förra månaden:

Tisdagen den 2:a juni flyttar jag över bloggen till wordpress, och kopierar alla tidigare inlägg och kommentarer hit. Därför ser det fr.o.m. här under, och hela vägen tillbaka till första inlägget, fortsättningsvis märkligt ut med datum och namn.