Nu närmar bloggandet här för oss sitt slut.
Ni har fått lite innan, mycket under tiden, och lite efter, och jag Jenny är rätt färdigbloggad.
Nu är det dax för andra resor och andra sätt att förmedla dem.
Nuno har påbörjat sin blogg på portugisiska och sin nya/fortsatta livsresa.
Jag har gott om andra sidor på nätet att synas på och vill ni hitta mig där så gör ni nog det.
Annars hittar ni oss kanske oss någonannanstans, på land eller till sjöss.

Mycket har kommit med i dreamalive-bloggen om våra tretton månader tillsammans på S/Y Siska alla fem, och fransyskan; Jag Jenny, Nuno min man, Tassa och Tiago våra barn samt Spirit vår hund, ombord på de knappa meter det blir kvar på en överlastad liten segelbåt som är åtta meter på utsidan från akter till för.
Allt har varit sant, men inget har varit hela sanningen, bara blänk från utvalda fasetter i tillvarons nu.

Somliga känner oss bättre, somliga TROR de känner oss bra, somliga vill känna oss bättre och somliga vill känna oss sämre, eller inte alls. Endel ligger i betraktarens ögon, och endel ligger välbevarat från insyn.

Och till er som ställer oss frågan ”Var det värt det?” En något odefinierad fråga, men svaraet är – Daaa!
JA!

Vi går iallafall vidare nu, och minnena är minnen.
Ibland tittar vi bakåt, ibland tittar vi framåt.
Vi är här nu. Här och Nu. Sekund för sekund.

Kanske kommer en bok, kanske inte. Eller något liknande, eller något helt annat.
Det känns spännande och utmanande att göra verklighet av fler drömmar, nya som gamla.

I have not yet landed well on land, or in the right words to formulate how I feel about this landlife.
I just paint.

NJA. HEMMA? NJA.
Näääää….det är tungt.
Hej.
Det är med blandade känslor jag skriver här igen.
Jag trodde det skulle gå över snart; de där känslorna av att inte känna sig väl till mods här tillbaka, men det har tvärtom bara fortsatt accelerera för min del, och jag hade så mycket hellre varit ute på Atlanten nu tillsammans med Siska, havet och solen.
MEN BARNEN ÄR GLADA OCH NÖJDA
Istället för att måla under året i båten har jag skrivit här för mitt behov av att uttrycka migs skull. Och nu är det bara måla jag vill på min tid. Måla, måla, måla och sedan jobba ihop till en världsomsegling, och komma ut på havet igen om åtta år.
Som sagt; lagom till barnen blir stora vill vi flytta hemifrån och segla ut utan hemkomstdatum, med barnen om de vill, eller med besök av dem då och då om de vill.
Barnen har fått sin dos av hav och sol just nu tycker de och vill vara med sina kompisar, så det blir jag och Nuno som tar en liten tur i sundet med Siska när vi kan. Och då kan jag börja lipa av känslor, för det är så skönt att vara där, och tanken på att kunna dra så länge dagen räcker, fortsätta över natten om man vill, och sedan bara fortsätta, fortsätta hela tiden över vidare vatten – är överväldigande.
FEST
Min låt när vi lämnade Norra hamnen förra året var Timbuktus ”Jag Drar”,
och det är tråkigt att vi inte kunde segla in i samma hamn tretton månader senare med stor fest, men skulle vi gjort det hade vi tvingats lämna Medelhavet och segla norrut i slutet av vintern, för att hinna tillbaka innan La Nortada-vinden vände mot oss….och då skulle vi alltså aldrig ha fått någon sommar på åtminstone två år!!!!!! ……. Oavsett vilket skulle det varit rätt omöjligt för oss att klara av att hinna segla hem efter allt som hände första halvan av resan.

Jag är sugen på att ha en hemkomst fest här i huset nu när det börjar komma iordning, och det blir kanske så, men rätt mycket annat måste oxå komma iordning först. Jag, bl.a…
Därför var det en så fantastiskt skön överrasknings fest att få en oväntad Timbuktu-spelning i fredags i Röstånga! Barnen var lika lyckliga, och Nuno hade ingen koll, och det var han och de inte ensamma om. Komiskt nog trodde flera stycken att det var Nuno som var den efterlängtade sångaren i bandet, och en liten pojke drog försiktigt Nuno i skjortan och räckte fram papper och penna för att få autograf. Nuno fattade inte alls vad det skulle finnas för likheter mellan dem, men på vägen hem undrade han om han skulle börja sjunga .

AKUSTIK MED TIMBUKTU I RÖSTÅNGA PÅ STATIONEN FÖR UTSATTA UNGA I TANZANIA
Gamla järnvägsstationen i Röstånga (som korttänkta politiker rivit bort spåret från) drivs av Andy som serverar bästa maten i mysiga lokaler. Sedan ordnar Akustik bästa musiken. Och i fredags ordnade Ingrid och Örjan Afrikansk Afton för att stödja deras nystart av Moyo Mmojas’s tillblivelse i Sverige. Moyo Mmoja’s Vänner stöder och driver utvecklingsprojekt med särskilt fokus på helt övergivna och andra mycket utsatta barn och unga i Tanzania. Och vi blev faddrar. Vi kom till Stationen i älskade lilla Lupon medan alla barnen och kompisarna åkte i Limousine med Bonde (hyra Limousine? – Ring våra vänner Bonde 070-21 001 86!). Som Thåström sjunger ”ja vill, du vill, alla vill till himlen å åka limousine förståss”. Vilken glad överraskning att Timbuktu kom dit och lyfte taket med Alla Vill Till Himmelen

Musiken och Solen är våra energipåfyllare. Och färgerna, så klart, för mig.
JENNYS KONST
Till helgen ställer jag ut nya tavlor tillsammans med ett gäng Nordvästskåningar i Linnéaträdgårdens restaurang i Maria Park, Helsingborg. Och på tisdagen den sextonde september kommer jag att vara där från tio till fem. Vänner och intresserade – Hjärtligt Välkomna !

Tack oxå för musikupplevelsen vi blev bjudna på direkt när vi kom hem från södern av Marie och Anna, så att vi fick höra Arja Saijonmaa och Wille Crafoord på Knutstorp med sin Hovturné, och Tack Maria!
Och Tack till Ana från mig, och Tack till våra ärliga härliga vänner från oss.

Jag är just nu så trött på alla som väljer att missförstå mig och tolka det jag gör och gjort dömande, att jag mår illa.
Målar och försöker fokusera på det jag tror på. Inte alltid lätt.
Men jag är inte bara svagare än ni tror, jag är starkare än ni tror oxå.

I’ll be back.

More than fifteen years ago I fell in love, deeply and long lasting.
Me and Nuno always went to all harbours to watch the sailboats and dream about going out sailing in the world together. Nuno was the enthusiastic one and I was the patient one.
Until one day in the last village of Portugal, when we had followed the whole coast from north to south in our old Citroën HZ mobilehome-car, looking for harbours;
we arrived to the river Guadiana, the border between Portugal and Spain, Algarve and Andalusia;
Vila Real de Santo António. (Vila Real de Santo António was destroyed by a tsunami, caused by the 1755 Lisbon earthquake, and largely rebuilt in 1774.)

In that time I made my first visit here, only the old harbour existed.
We are right now, today, in the new harbour.
(Nuno in red in the pic)

More than fifteen years ago when we arrived here to the harbour in Vila Real de Santo António,
we fell in love.
Have you ever heard us telling our boat-stories?!
Well, when we tell stories about boats we have met, I tend to mention my first and biggest boat-love.
And then Nuno describe all the technical details, while I just have a dreamy look.
I don’t even remember or know her name, but I have never forgot her, and she has been mine the-ultimate-boat. A beauty! Steel-hull and a lot of carved wood-details. Like a pirate-ship.
Like a minature of the ships in my childhood favourite film The Crimson Pirate with my childhood love Burt Lancaster (..another end of a love-story in my life…)!

She was caught with her crew for smuggling, and stuck in decay because of bureaucracy when we met her. Love at first sight. And we didn’t have the means.. Not in anyway. She was supposed to be sold in auction. But when?

So many times I wondered about her. Thinking about what it would be like if we had bought her. Wondering what happened with her..

We have passed some great great time here around Guadiana now since midsummer, and a week together with our very large Portuguese family. All of us finding new and old dear friends (extra love to Sonia, Nelson, Alana and Lucas). Hundreds and hundreds and hundreds of photos later we have arrived here to Vila Real de Santo António again, after more than fifteen years.

When we passed by the old harbour out in the river,
Nuno thought he saw the mast of our old love.
IN RUINS

We went to look for her together yesterday, me and Nuno.
The whole area on the way to there is falling apart.

The big old tin-fabric is in ruins.
The sun was already touching the horizon.
Stray dogs everywhere barking at us.
I like ruins. I find beauty in them.

My hope to see her again was growing together with the fear of finding her in pieces.
We passed by some ship-wrecks, and I was all elated to find HER waiting,
soon behind those wrecks, (we could see a mast, but we couldn’t be sure yet).

Soon. Just some more meters and we would know.
She wasn’t in the same place anymore. But;
It was her! And it was sad and upsetting! She was dead or dying!
If I was at home in my studio now, I could scan my old photos of her and show you how she looked fifteen years ago. So much beautiful wood-details she had. She was my dream-boat!……….
Now; a poor wreck…!
The low-tide had left her naked with water dripping out of her, waiting to be filled again with the next high-tide, and I stepped out in the water to come close to her again – all full of emotions.
My love and the end of her life:

..And we never got to know her name..

The end of her.
The end of this journey so soon.
Today Tassa, Tiago and Spirit left us to pass a week with their family here;
while Nuno and I’ll sail Siska to Faro where we’ll take down the mast, lift her up on land, and prepare her for a truck-journey home through Europe to Sweden.
Honeymoon.
Today was the first time in seventeen years together that we went alone – J+N / N+J – to a restaurant and accompanied with the food ordered a bottle of wine for us. We realized how incredible it was that we had never made this before..!

Not the end we had dreamt about,
yet; full of desires for letting the end be
only a continuation,
a passage towards new beginnings.

Best wishes, and huge greatfullness,
from Jenny and Nuno feeling honey and moon in Siska,
- maybe eight years away from a future world around cruising
with a bigger sailboat, and grown up children..?

(Iknow it sounds like goodbye when I´m writing. I’m just processing the end, but we

Alldelles borta himma
Halloj! Jag är hemma i huset i byn i landet i norr!
Känns r-i-k-t-i-g-t konstigt. Som om jag alltid varit här de senaste trettio åren.
Men på färjan från Helsingör blev det för mycket, och jag hyperventilerade, och Nuno-Älskling ringde såklart just då när jag skulle låsa in mig på toaletten tvungen och sätta mig ner en stund, men istället stod jag där vid vaskarna och snyftade med mobilen i örat och tanterna tittande på mig. Sedan satt jag för mig själv och tittade ut över sundets vita vågkammar som drev på rätt bra, och såg att jag såg på havet med helt andra ögon än för ett år sedan, och visste att jag blivit en seglare; oerfaren i mycket men rätt erfaren ändå.

Så kom en fransman och började konversera mig, och då kände jag mig lite mindre vilsen när mängden Sverige och svenska talat omkring mig, balanserades med franska och Frankrike. Drömde mig tillbaka till kanalerna och försökte förklara på min dåliga franska. Jag har nog blivit som seglare jag varit rätt trött på ibland – som bara pratar båtar och segelingsresor! Hjälp jag har blivit likadan, haha. Jamen så började jag iallafall hulka igen, och han försökte få till en date med mig samtidigt, men se det gick inte, och jag var helt absorberad av att se Sverige, Helsingborg och vår hemma hamn,

och Marina Plaza där Nuno jobbat så många år, och asfaltsrutan bakom, där han alltid brukade parkera, och… och folk tittade på mig som om det var något med mig, och jag vet inte vad det var med mig, och allt var så konstigt vanligt.
Jag var där med min kropp men inte i min kropp.
Det är det som är det som känns konstigt;
Jag är inte här, jag är inte där – var är jag!?

Har lovat hälsa alla, men drar mig för att gå ut och säga ”hej här är jag” för det känner jag inte att jag är. Har lovat ta foto på katterna, Kiwi och Jesus, och det har jag gjort, så Tassa och Tiago får se. Jesus har blivit en gammal farbror, och Kiwi är större, hårigare och ännu mer liten dam.

Mormor Ulla, mormor Ia och morfar Willie hälsar massor !
Tog en bild av den klassiska bilden (för oss) av gammelmormor vid köksvasken genom fönstret:

Och här är en bild från Siskas vask full med snäckor till kvällsmat en av kvällarna innan jag åkte:

Jag har inte lyckats komma in på internet på ett tag, så därför kommer tankarna från sista tågbiten upp här under nu. Varje gång jag lagt in en massa Jenny-tankar blir jag så trött på mig själv, men sedan tar det inte så lång stund, så måste jag pränta ner saker ur mig igen. Ni behöver ju faktiskt inte läsa det! Det blir en blandning av privat dagbok, hälsningar hem, loggbok och whatever.

Grågrönt

SÅ GRÖNT! SÅ GRÅTT!

Vaknar på väg in i Hamburg och allt är så grönt och så fullt med så gröna träd! Väl inne däremot ruvar en dysterhet på stationen, så att jag blir tvungen att gå ut och ställa mig vid de färgglada blomsterstånden och kolla tempen på morgonsolen. Bestämmer mig för att en färskpressad juice och ett sexkronors toalettbesök bör hjälpa upp min sinnesstämning. Det är något med högljudd tyska i skorrande högtalare som stör mig. Och jag vet varför, och skänker en tanke åt våra segelvänner från Tyskland, som talar en mjuk lekfull tyska men hade en svår inre resa genom Frankrike. De håller alltid en låg profil och bär påtagligt på dåligt samvete för vad nazisterna gjorde.

Så på toaletten tog jag itu med mina inbyggda fördomar för att sluta känna mig så främmande från dessa stora bleka människor så annorlunda från satta korta spanjorer med spanskan som jag förstår. Jag vet ju att det är trams i min hjärna och att jag själv hör mer hemma i den förra gruppen än den senare. Borstade tänderna samtidigt som jag instruerade tysk efter tysk i hur man fick vatten ur kranen och luft ur blåstorken. Förstod faktiskt lite av tyskan att några av dem skämtade med varandra som ”bönderna som kommer till storstan”. Eftersom jag själv brukar vara lika fumlande och famlande med tekniska lösningar, kändes det nu bättre. Vaktade väskor, bidrog med småpengar till dem som saknade och visade igen vilka knappar man skulle trycka på för att tvätta och torka händerna. Kände mig mer hemma i Tyskland, och satte mig på tåget till Danmark. Bra humörhöjare att höja andras humör.

SÅ GRÅGRÖN!

Kunde inte få bort synen av Seine igår från min näthinna. Så stor och så grågrön. Och nu vet jag att vi klarar det, och att jag klarar det. Att mängden av okända problematiska situationer som vi hade framför oss när vi började resan, de går att klara på ett sätt: Ta det när det kommer, en sak i taget.
Alternativt kunde vi planerat bort alla problemen. Och stannat hemma.

Att paxa platser är ett av våra största samhälleliga problem.
På färjan Puttgarden-Rödby frågar jag paret i mitten av de tomma stolarna i solen där det är mer vindskyddat…hinner egentligen bara göra en ansats till att fråga, men de är beredda och skyddar stolarna de bevakar med ett snabbt ”Nej” och en stoppande gest. Omdirigerar mitt sökande och en äldre tysk man erbjuder mig plats vid hans bord. Det svenska medelålders paret blir allt oroligare när de vänner de uppenbarligen vaktar platserna till dröjer nere med shoppandet. Efter en lång stund, men plötsligt, har en svartklädd musiker tagit en av stolarna med sig en meter bort och satt sig med sitt svarta instrumentfodral och sina svarta solglasögon. Paret ser lite skakat ut, och killen i stolen ser fullständigt oberörd ut av sitt agerande att ta för sig utan att fråga om lov. Jag ler för mig själv och spanar ut över havet.
Det är precis sådant där paxande och klamrande vid de bästa platserna som de som har utövar för att inte bli de som inte har.
Vi har ett samhälle med paxade stolar, och stolväktare som är så skraja för att bli av med sina stolar. Så vad är det de fruktar i ett liv utan sina kära stolar? Jag tror inte att det är så genomtänkt. Jag tror inte de har tänkt längre än till ägandet av stolen, och att det är själva förlusten som skrämmer dem. Att de bara tar för givet att livet utan stolarna måste vara om inte hemskt så sämre. För stolarna är ju de bästa platserna. Och då måste logiskt sätt det bästa livet vara innehavet av stolarna, tänker jag att de omedvetet resonerar.
För de har liksom inte tänkt så långt som att dela med sig till varandra och byta plats då och då, det kan vara alldeles underbart gott.

Variation det är min politiska ståndpunkt för människor.
Fast min första reaktion på bortryckande av tillvarons stabilitet och trygghet inte är alls glad, utan tvärtom.
Och bevarande av naturens variation, det är oxå min politiska ståndpunkt, helt ovariabelt.
Det är tack vare vår förmåga att anpassa oss och lära från nya situationer som vi utvecklats. Och de djur och växter som dör ut när de utsätts för förändringar i sin miljö, de vill jag skydda och bevara, för de klarar sig inte mot oss människor, men vi har kapaciteten att inte utrota dem, och i längden oss själva.
Men jag vill väldigt gärna ha kvar mitt hus, och återskapa miljöer, så jag är lika oöverens med mig själv som vanligt..

När rädsla är en spännande resa
Men paxandet är jag medfött van vid. Då är det värre att vänja sig vid rädslan i världen för andra/varandra som växer ända tills den brutalt kollapsar i stort som smått. Och då så blir folk omtänksamma och hjälpsamma, och börjar på en ny cirkel..
Den där rädslan märks lite överallt, och jag vet inte om den ökat, men min medvetenhet om den har gjort det, …och det är en intressant resa.

Förr när jag liftade var det mest min egen rädsla jag konfronterade,
nu är jag nyfiken på subtilare lager av rädsla i mötet med andra,
som jag inte sett förut. Ser både min och andras rädsla för varandra allt tydligare.
Kul.
Faktiskt.

Nuno, Tassa och Tiago – Pussa Spirit på nosen från mig! Love, J

TILLBAKA. TILLBAKA HÄR. TILLBAKA TILL BLOGGEN.
TILLBAKA TILL SISKA. TILLBAKA HEM.
(Morgonskriver ombord på Siska och har fortfarande inte haft internet sedan Almerimar. Förväntar mig en smockfull mailbox och glada överraskningar bland kommentarerna på bloggen, när vi senare idag letar efter ett internetcafé i Marbella.)

Ankrat omständigt i Motril, varit på marknad i Caleta de Vélez, och förvånat kommit till Solkustens hjärta Malaga med Torremolinos och Benalmádena där vi tittade på turister och undrade om det var vi eller de som var utomjordingar. Siska blev fotograferad där hon låg i det illaluktande vattnet hundra meter från turistshoppingcentret.

Mina barn som läst om Fritzl kort efter Engla, tittade skeptiskt på stormagade rosa håriga män i små badbyxor som rörde sig runt mat och dryck och vykort i en värld mycket full av saker och främlingar.

I Puerto Banúz här vid Marbella har vi hälsat på i pool- och restaurangvärlden i gott sällskap med goda vänner under fyra dagar. Det är som clichén med utlänningar man inte gillar medan man gillar jobbekompisen/grannen som är utlänning men ju schysst. Våra bitvis mer röda än rosa vackra vänner på semester en vecka med förberedda plånböcker och ledigt från allt jobb inklusive matlagning, de älskar vi.
OLIKA LIKA, KONSTIGT ALLDELES SOM VANLIGT
Det kändes riktigt riktigt konstigt att efter elva månaders liv på Siska genom Europas vattenvägar, möta våra kära favoritgrannar som på fyra timmar tagit luftvägen hit till sin veckas semester medan vi har tre månader kvar för att semestra oss hemåt. Riktigt konstigt.
Nuno blev konstig, och jag skriver konstiga saker (som jag precis raderat).
Nuno fick någonsorts vägvalskris när vi satt där och allt var precis som hemma med samma konversation, samma mönster, samma allting, alldeles som om vi inte alls varit på väg i snart ett år och levt ett nytt liv, utan skulle kunna vara som vanligare människor som inte sätter sig i så ansträngande sitsar.
Det var lika hemtrevligt, gemytligt, avslappnat, gott, skönt, tryggt, roligt som vanligt hos våra vänner. Och vi utmanar våra liv lika komplicerat som vanligt. Det var så lugnt omkring oss, och så rörigt inne i oss.

NU VÄNDER VI SNART NORRUT
Nuno Det är mycket som ska klaffa för att vi ska komma hem allihopa inklusive Siska, och vi förstår att ni undrar hur det ska gå till. Det undrar vi själva oxå. Nuno framförallt undrar väldigt mycket över det. Ännu mer nu när jag åker, nästan två veckor, för att hålla ihop mitt jobb med mitt liv, och lämnar familjen utan mig på Siska i sol som storm.

FRAM OCH TILLBAKA
Nä, vi har nog inte förändrats så mycket… Vi har växt och vi har krympt, växt och krympt, men vi är liksom oförändrade ändå. Äldre, rynkigare, med nya ärr. Barnen; äldre men ännu inte rynkiga för de växer fortfarande utan krympning. Kanske blir man rynkig av tänjandet på elasticiteten som krävs av allt växande och krympande? Om man bara växte och växte och aldrig hade tillbakagångar skulle man kanske stråla sig blank och skrynkelfri genom detta livet in i nästa?
Jag som aldrig seglat förr, inledde med två smällar resan med djupa tankar om envishet och allvishet, men har som på en spelplan som skickar en tillbaka till ruta ett kommit tillbaka till både envishet och rädslor jag trodde jag dealat klart med.
Rädslorna bygger på viljan att leva.
Våra barn har med Engla, Fritzl och andra nyheter från vår värld blivit mindre barn, och även seglingen har ryckt dem ur den trygghet som somliga behåller länge och andra inte. Livet kan ta slut på ett obehagligt sätt och det är ingen saga. Kan man finna trygghet i det så är stormar coola.

PLANERA OCH VAR FÖRSIKTIG

…eller lägg ditt liv i ödets händer och styr bara lusten att njuta av stunden? Olika sätt att resa livsresa.
FÄRDSÄTT

Efter påtryckningar om att inte lifta, och dessutom ett försäkringsnoggrannare lastbilskörande genom Europa, plus väl stora var-sova-frågetecken, så har lift-alternativet lagts på hyllan av mig. Återstår tåg som jag envist tycker borde vara billigare än flyg; men kostar mer än dubbelt så mycket.
Inser efter några restaurangbesök att två gånger på restaurang med familjen, är finansiellt jämställt med mellanskillnaden mellan flyg och tåg.
Den billigaste tågbiljetten är Interrail. Den Interrail-biljetten för dem som fyllt år mer än tjugofem gånger blir det för mig. Tio dagars resande under en tidsperiod av tjugotvå dagar ger den rätt till, för ca fyratusenfemhundra kronor. Det lär bli en hel del tilläggsavgifter, som man bara slipper undan om konduktören har dålig koll eller ser genom fingrarna. Jag tror det tar fyra dagar upp, lika många ner, och så har jag två dagars resande i Sverige till Östersund och tillbaka.
Nuno är inte alls glad att jag åker, men det får han berätta om. Han vet ännu inte hur han kommer att göra under tiden, eftersom han inte vill segla utan mig. Framförallt inte genom Gibraltar.

STRÖMMAR OCH STÖRRE VÅGOR OCH ÅSNOR
Lustigt att England för med sig tidvatten, strömmar och t.o.m. dimma hit till sitt Gibraltar. Inte lika lustigt att ta sig förbi. Med vår motor som går med max tre knop är vi chanslösa i Gibraltarsund om vi inte har både tidvatten och vindar med oss, så där gäller tungan rätt i mun vid exakt rätt stund.
- Och så sticker jag! Envis som en åsna.
<!–[if !supportLineBreakNewLine]–>
<!–[endif]–>

Tassa och Lina skänkte påtal om åsnor pengar till bevarandet av den Andalusiska Åsnan, som bytts ut mot motorfordon och riskerar att försvinna.

Nuno found a bottle with a letter. This is how it goes:

2 girls, the ocean and a bottle of wine

20 years old today, she now has wings

to fly and be herself. Her own person.

The other, will be learning to fly again,

to love life and trust it is something to love.

Nothing to escape from,

Nothing to come back to

a vast ocean of possibilities

the sky is no longer a limit

no more concrete sky or glass walls

we are free

like we are supposed to be

The waves crash and whisper to always

Remember this moment of freedom… of life

No past, no history. it’s now. All life starts at

the beginning.

Det var inte detta jag hade tänkt skriva om, men så vaknade jag tidigt på morgonen och kunde inte somna om för att det här trängde sig på:

Jag saknar människor att prata känslor med istället för båtar och vindar.

Jag saknar naturen som finns någonstans på andra sidan den här sträckans fula hus och skräpiga stränder.

Jag saknar att gråta och skratta fullt ut, för det har jag inte gjort nu på ett tag.

Jag saknar att måla, mitt jobb, mina kunder, mina färger.

Jag saknar konstnärer att prata färg och form med.

Jag saknar politiken och politikerna och alla mötena.

Jag saknar människor som tänker mer på miljön och sina handlingars konsekvenser. Som inte har sopsorteringstunnor omkring sig och slänger vad som helst i vilken som helst, osv.

Jag saknar mina aura-soma flaskor, tarot, kollegorna, kunderna, kurserna och människorna som tycker det är lika roligt som jag att vända ut och in på sig själv.

Jag saknar att dansa, flirta och festa med hög bra musik.

Jag saknar ett hus att inreda och göra mysigt med blommor och ljus.

Jag saknar min trädgård, snödropparna, vintergäcken, krokusen, funkians bladspetsar som kommer upp ur den fortfarande krispigt frusna jordskorpan med fuktig kall jord på vårvärmning undertill, och buskarnas små skott som berättar om vår och sommar med ljuvliga blommor och dofter. Och fjärilar.

Jag saknar människor som blir lika lyckliga som jag över att mandelträden blommar här nu i skirt rosa samtidigt som mimosaträden i fluffigt överdådigt doftande gult.

Jag saknar en diskmaskin oxå..

Jag saknar utrymme att leva och mitt liv så som jag tycker om.

Jag saknar mitt liv med mina människor.

Jag saknar lyckliga år som gått, och aldrig mer kommer tillbaka.

Jag saknade att få vara olycklig när allt pekar på att jag borde vara lycklig.

Nu har solen gått upp, och vi ska fortsätta in i den nya dagen, skrattande eller gråtande, men inte med jämnmod, inte idag, kanske inte idag.

*

Glad jag blir när jag lägger in detta och ser att vi fått gamla vänner som  nya besökare bland kommentatörerna. Tack! Lyser som solen!

Förlåt jag/vi inte svarat så mycket på kommentarerna. Vi tycker iallafall jättemycket om att få dem!

Hej allihopa detta är Tiago som skriver. Förrigår så var vi på ett ställe som heter Sitges. Det var Jätte kul. Jag behöver nog inte förklara hur där ser ut för det har nog mamma redan gjort. Jag saknar er. Hejdå!!! Ses i sommar!!!!!!!!!!!!

*

Hejsan alla! Nu är det TASSA som skriver.

Om någon undrar, så är anledningen till detta plötsliga skrivande någon som har namnen ”mamma” eller ”Jenny”.

Vi har nu som de flesta vet lämnat Barcelona. Jag måste säga att när vi kom tillbaka från Portugal så kändes båten VÄLDIGT liten! Nu har vi förmodligen passerat halvtid på vår resa, och jag har fått en och annan släng av hemlängtan… Men jag VILL fortsätta, jag SKA fortsätta resan! Det är konstigt, ibland känns det som om jag bara vill fortsätta resan för evigt och ibland känns det som om jag bara vill ta flyget hem.. Oftast känns det som om jag vill fortsätta resan några månader till och sedan komma hem, och det är också den tankegången jag föredrar. Ja, nu när jag har babblat lite om mig själv, så ska jag lämna över mammas dator till mamma så att hon kan uppdatera vår karta i högerlisten.

KOM IHÅG! : Om några timmar; fredagen den 25 Januari så fyller pappa 37 år!! GRATTIS PAPPA, 37 år!!

Så nu, efter att ha uppfyllt mammas krav på minst tre meningar på bloggen, såska jag åtegå till mitt läsande av Rosens Namn…

Puss & Kram till er alla! ///Tassa<3<3

Resten av oss ombord på Siska:

Känns overkligt att vara bland människor som inte har en susning om vad vårt liv på båten och Europas diverse farvatten innebär. Från att bara ha umgåtts med båtfolk under ett halvt år till att bara träffa inbitna och fastklamrande landkrabbor. För första gången upplever jag mig ha en seglar-identitet. När jag på TV-nyheterna ser oljetankern som riskerar läcka ut tonvis med olja utanför Portugals kust, tittar jag på vågorna som rör sig mot den, och känner havets sug i mig. När jag flöt där som en liten prick i havets vågor efter olyckan med bommen.. vet inte hur länge sedan det är nu, vet inte när det var,.. då hände något Stort. Jag slutade vara rädd för havet. Jag slutade vara rädd för havet. Jag slutade vara rädd för havet. (Jag är fortfarande rädd för båten)
I Nordsjön där jag med en lättirriterad portugis och våra barn seglade utan att veta hur man seglar för några månader sedan, där var jag Ett-med-fruktan, och förstod varför litteraturen beskriver sjöfarare som på alla fyra kysser jorden när de kommer i land. En enda lång genomgång av rädslor i mig har jag kämpat mig igenom, och varje dag har jag befarat vara den sista. Kanalerna var som balsam, förutom de värsta slussarna när mitt hjärta stod still. Och Medelhavet var fortsättningen. Att slungas i vattnet medvetslös av bommen och vakna i vattnet med Siska försvinnande ur synfältet. Det jag kommer ihåg är ett stort lugn; ett oändligt stort omfamnande mjukt lugn, som kändes tryggt skönt och välkomnande. Jag är inte längre rädd för havet. Jag älskar havet. När jag dör, vill jag dö i havet. Jag är inte längre rädd för havet. På resten av familjen hade händelsen motsatt effekt. De sjåpar nu, vill inte ut i vågorna. Är rädda för än det ena än det andra. Nuno har lugnat sig på ett behagligt sätt som handlar mer om oss än om honom. Tiago har fått vissa verklighetsproportioner i sin sagovärld från havet, och allt bättre koll på hur segling sköts. Tassa är fortsatt stabilt med koll på allt, och framförallt på att hon inte vill bli sjösjuk och kräka.
Men det var en läskig känsla att efter i sex månader ha färdats i ca sex kilometer i timmen, och sedan som att dra av ett plåster med ett snabbt ryck, sitta med lite plåt mellan oss och Barcelonas bisvärm av bilar i hundratjugo kilometer i timmen. Oavsett hur snabbt man kör, för att inte varva upp irritation hos förarna bakom, så finns det alltid de som vill köra fortare, och viner förbi nära mycket nära. Ganska snart passerade vi en lastbil som låg på sidan på motorvägen. – Mycket tryggare på havet!Nuno hade förberett sin lap (bärbara dator) beräknad och klar med färdväg och alla tillkommande siffror för tid och bränsleförbrukning osv. Inte tillräckligt väl – blev det tydligt tre minuter efter hamnen när vi befann oss på motorvägen bland alla filerna, och GPS:en inte blivit väckt i förväg. Jag satt med lappien i knäet och en sladd till laddaren, plus en sladd till GPS-mottagaren uppe på instrumentbrädan. Inbiten kartläsare av PAPPERSKARTOR som jag gammal orienterare är, var jag inte helt förtjust i vad som skulle föreställa en förenkling med hjälp av modern teknik, utan dubbelläste på papperskartan över Spanien för att hålla koll. Men det var tillräckligt allvarligt med den höga hastigheten runtomkring oss, för att jag skulle vara klok, mjuk, och foglig när vi kom fel och vår livsviktiga chaufför höjde rösten. Även barnen höll sig och sina tungor bältade.
Sedan rullade det på och när vi kom upp i bergen satt vi med näsorna tryckta mot rutorna pekandes på allt. Och när det blev vitare och vitare, med sådana där gråa rester av snödrivor längs vägkanten, förstod vi varför biluthyrningsfirman erbjöd snökedjor. Här som där är dagen kort på vintern, och snart blev det mörkt bland de vita bergen. Vi hann räkna till fem tjurar; de där som står som jättestatyer på höjderna och till barnens första förvåning är alldeles platta. Om jag hade ett litet barn och bodde i Spanien, kan jag se framför mig hur jag skulle använda dessa monstertjurar som lockbete för att hålla en Liten vaken och pigg, för att inte somna riiiktigt ännu.
På tal om barn: Jag vet att endel vill jag berättar mer om barnen… Jag vill de själva ska skriva och välja vad de lämnar ut om sig och sitt. Förlåt jag mest håller mig till mig själv. Det blir mycket jag, jag, jag, men så är det oxå det enda Jag har äganderätt till.
JAG och Nuno verkar ha bättre samarbetsförmåga på havet nu, i alla fall bättre än på vägar. Efter halva resan på totalt fjorton timmar skulle vi runt huvudstaden, Madrid, på ringvägarna – Runt alltså! Så blev det inte. Snabbt missade vi en avfart och tappade kontrollen. Jag ville banka laptopen i huvudet på Nuno när han hetsade och skällde om hur jag skulle göra med datorinställningarna mitt bland alla filerna som jag förväntades ha koll på medan skyltarna susade förbi. Det står inget på zoomen av filerna om vad det ska stå på skyltarna! Och zoomar man ut för att räkna ut vad det bör stå på skyltarna, så kan man inte längre se filerna! Och så hamnar man/Jag någon helt annanstans på Spanienkartan. Förbannad på mig själv för att jag inte grejjade det, och förbannad på Nuno för att han inte fattade varför, och ilsken för att jag inte hade en hederlig PAPPERSkarta över Madrid i min hand. Vi var ungefär lika arga, men min hjärtklappning gick inte över förrän långt efter Madrid, när Nuno tyckte jag som kan yoga och meditation borde tänka och andas bort det. Då kunde jag bankat lappien i huvudet på honom igen, eller stigit av och gått till Portugal, men jag tänkte och andades bort det, och så var vi inte ovänner längre. Vet ni vad – Madrid har ett kolossalt nät av tunnlar under sig. De förgrenar sig i hundranittio och fortsätter hela tiden djupare ner i underjorden när man tycker de borde ta slut. Och det finns ingen GPS-mottagning där. Bara så ni vet.
Mitt i natten korsade vi gränsen till Portugal och jublade högt. Direkt efter följde en stor skylt med siffror över hur många som dött i trafiken i Portugal under december månad ännu så länge: 78 människor. Den siffran kommer att vara mycket högre till nyår…
Det luktade gott när vi klev ur bilen för att hälsa landet. Som efter ett vårregn. Det var regn och kraftig blåst som gällde de första dagarna. Och en smärre kulturchock med folks inställning till livet. Enligt ….hmmm….alla! så är det värre ställt än någonsin i Portugal – med det mesta..! Alla har sin version av ”problemet med detta landet är…”. Lösningen för allt är (inte) självuppfyllande bitter klagan och mustiga skämt. Har inte helt lärt mig linjen mellan skämt och allvar ännu men fick en lektion häromnatten när en känd vinproducent som säger och gör som han vill, roade sig med att provocera mig till bristningsgränsen med att fyllemala om hur illa han tyckte om Sverige och svenskar och hur betydelselösa vi och vårt språk är. Med sina fullständigt irrelevanta fakta och sitt enträgna insisterande i att inte släppa mig ifred, lyckades han få mig precis dit han ville – den filuren. Jag var så arg och irriterad att jag tog till storleken på hans pitt – och då är jag verkligen arg om jag säger något sådant. Samtidigt var min bästa vän här, som är tillsammans med den buffeln, helt lyrisk över sin kärlek till Mannen, Portugisen och Äktheten i känslorna och känslolösheten. Allt under en ridå av rök.
Det var och är gott med alla familj- och släktmöten. Mycket stort omfång på Nunos släkt..! Mostrar, morbröder, kusiner osv i massor. Vi har fyllt dagar och nätter med samtal över bord med mat och vin. Det är härligt att se barnen tillsammans med alla sina släktingar.


Och roligt för oss är oxå är att så många som förut var tystlåtna barn nu är vuxna och spännande att prata med. Vemodigt att se att de som var ”vuxna” när jag kom hit för sexton år sedan blivit så gamla. Många livshistorier att lyssna på. Tassa och Tiago stannar gärna på gården hos farmor när jag och Nuno hälsar på rökiga vänner på nätterna. En stor applåd till Nuno som inte rökt sedan han lovade Tassa sluta i födelsedagspresent! Här är eldprovet bland gamla vänner i dimmor av rök. Här är kallt oxå, och helst sitter alla nära öppna spisen på kvällen, eftersom husen är ”byggda på sommaren” helt utan tanke på lösningar för vinterns råhet. Så vi luktar både vedrök och cigarettrök. Och ute doftar det skönt under blå himmel och julpynt. Spirit har fått sitt julbad, och vi önskar alla en God Jul.