Det är inte över! Särskilt igår söndag i Kågeröd, tillbaka från Portugal, var det så klart att resan inte tagit slut, puh, och att utmaningarna fortsätter i samma stil. Det kändes riktigt hemkärt att tillsammans med Siska få nya så kallade problem att lösa. Och som vanligt går det bäst tack vare vänliga människor.
Men först tankar från första dagarna tebaks:
Tänker på det där TV-programmet med mig där de sa att jag trycker mig mot väggarna – vilket jag aldrig gjort – och får nästan lust att göra det, bara för att omfamna mitt hus, mitt hem, och känna på allt. Njuter av att leta efter älskade ytor under damm och spindelväv när jag återupptäcker ALLA SAKER (!!!!!!!!!så mycket saker!!!!!!!!!) som väntar i högar och flyttlådor.
”Min Mamma har kommit hem igen!!!!” jamar Tassas Kiwi-kisen högt, och leker vilt:


Trädgården vågar jag inte ens gå ut i första dagarna, för jag VET att gör jag det så kommer jag inte därifrån förrän det är för mörkt för att se. Men när jag röjt därinne så att åtminstone Ett rum är härligt att vara i, så går jag ut.
Många timmar senare går jag in igen med värkande kropp och fingrarna fulla av småsmå rosentaggar som gör händerna hyperkänsliga och stickigt brännande. Underbart att vara hemma; och ingen lust att lämna tomten, varken för det ena eller andra. Jo, det skulle var för att segla Siska då . Ut på nya äventyr. Redo, och redan planerande!

SEGLA MER
Det är väldans speciellt att läsa böcker och tidningar om segling för mig nu när jag begriper vad det handlar om. Helt annorlunda än innan. Verkligen. Läser både Mot Nordpolen med Ariel IV, och Casellas Atlantsegling. Och; Vi seglar till Galapagos. Lånade nyligen oxå Les Powells bok Open Hands, signerad av honom, med den galna början där han utan att ha någonsin ha seglat ger sig ut på världsomsegling och kommer till helt andra platser än han tror att han är på, pågrund av viss fel navigering.. Rickard och Ingrid,

ombord på Golif III, har mött denne nu nästan nittioårige seglare under sina äventyr, och dem låg vi grannar med på Bruce’s Marina i Faro ( fascinerande seglar-historier vi fick höra av dem!). Där i Faro ligger alla på vaggor på land, medan de pular med sina båtar och förbereder för havet. Ett av de ytterst få ställen i den södra delen av Iberiska halvön som tillåter boende och byggande på båten på land. Vi var blandat nöjda/missnöjda, och fick en prisrabatt på vaggan de svetsade till Siska, för hon fick onödiga brännmärken, eftersom de svetsade rakt mot skrovet (!?!). Toaletten och duscharna var värsta på hela resan, men de förfallna husen tilltalade som vanligt mig och förundrade i svunnen storhet.

Rickard och Ingrid som seglat i trettio år berättar att charmen var större förr här, med grus och gräs istället för betong och plånböcker. Glatt och enkelt då, men alltmer stelt och stiligt nu – ”Överallt” säger de! – Och vi får ännu mer bråttom att förbereda för världsomsegling innan alla kuster blivit tillrättalagda marinor med folk i strykta märkes-kläder, jet-skis och feta guldkedjor.

SEGLA ÄNNU MER
Det seglingsmål som flest under vår resa talat om, så även Nuno, är Patagonien! Överallt pratas Argentina, Patagonien, Sydamerikas sydligaste spets och dess inomskärssegling. Men NU har jag förstått att det allra allra hetaste är följderna av växthuseffekten – Arktis smälter – och det kommer att fungera att segla Nordostpassagen Atlanten –Stilla Havet…! (Fortfarande sur på Islands myndigheter som sköt isbjörnen som simmat så långt just för att överleva…)
Men jag väntar på stabilare tider i Afrika, som jag förväntar mig vara en kustvärld full av färger och skönhet, historia och historier, tragedi och fantasi.
Ändå – när vi kom hem var Sverige vackrast!! Och Tiago hoppade ut ur tåget tjoandes ”Svensk mark under fötterna – Äntligen – Haaa-Haaaa!!” rakt framför en undrande tjej.
(Håller inte fullt med om reklamen som mötte oss i Lund, för jag gillar variation bäst, men det var kul att det var första skylten vi såg:)

När vi mellanlandade i Berlin blev jag orolig, för det var bara beklagansvärt fult-fult-fult och till och med människorna på den där flygplatsen kändes ovackra, så jag var rädd vi var på väg åt fel håll när vi åkte till Sverige, men. ..Men när vi omgärdades av svenskar på tåget från Kastrup över Öresundsbron så var allt och alla vackert-vackert-vackert!! Vi hade lite svårt att vänja oss vid att när vi pratade på fritt så förstod alla vad vi sa! ”Och där borta bor Signe!” (Heej Signe och Tack för välkomst-hälsningarna!) ropade vi när vi susade in mot Malmö och Sverige Sverige SVERIGE!!!!
Redan uppe i luften blev mina barn rusiga när de förstod att det var Turning Torso och Öresund de såg där nere:

TÅGBYTE LUND-TECKOMATORP
Min mobiltelefon hade inte längre ett fungerande kort (snart tillbaka på 0739-476902 igen!), och Nuno hade råkat få med sig mitt bankkort, så det blev lite tillspetsat när vi behövde ringa hem om hämtning från tåget, men inte hade några svenska kronor, bara euro och en telefonautomat för kronor..
Tiago hittade en guldig tia, och snart steg vi av i kvällsmörkret i Teckomatorp där det luktade fränt, och pappa/morfar väntade med ett leende. Kallt var det också, tyckte jag som vant mig vid fyrtiograders-värmen.
KÅGERÖD
Hemma – konstigt och underbart!
Tassa försvann till sina kompisar bums, och Tiago likaså.


Jag förstod att många i Kågeröd följt oss på bloggen! Tack-för-tiden-hälsningar till er!!

På lördagen kom Nuno och Spirit i lastbil med Siska körda av schyssta Arek, till Kågeröds torg.
Och samtidigt kom Therese och lilla Love förbi och var söta.
Många kära möten.

Sedan blev det mat i det gröna och promenad i det sköna.
Prata, prata, prata.
Tömma Siska och inte fatta hur så många saker, och vi, fick plats på den lilla ytan.
Men fatta varför ursprungliga vattenlinjen sjunkit 20 centimeter ned..!

Gråta en skvätt ombord i ännu ett avsked av Vårt År, och svälja en skvätt likör från vår gäst-firar-flaska Brandymel.
Samtidigt en vibration av vad-har-vi-gett-oss-in-i-nu, och en önskan om att åka ut på havet direkt igen, om du frågar Nuno.
VÅR VANLIGA TUR
På söndags-förmiddagen skulle lastbilsfärden med Siska fortsätta till Råå för avlastning hos Syd Marin, och en veckas ompyssling av vårt flytande hem på land.
Gissa vad!?!
Lastbilsbatterierna var slut ( vilket för övrigt även vår söta bils batterier var… – men Tony har hjälpt oss med batteriladdning nu – Tack!)…….!!! Gick inte att starta.
Blev knappt förvånad ens..! Så här har det varit hela resan hela året. Och om det låter som om jag klagar, så lyssnar du fel, för vi har vant oss och ser det som naturligt numera. Lite hemtrevligt och spännande att möta nya människor. Kul att leva vidare hemma så som vi vant oss vid att leva på resan!
Så här är det hela tiden; saker strular; man letar hjälp; hittar hjälpsamma människor; allt fixar sig. Fantastiskt.
Vi fick gå runt i Kågeröd, skickade än hit, än dit, av folks vänliga tips. Många telefonnummer till män med lastbilar. ”Nä, inte hemma”, ”Nä borta”, ”Nä avställd lastbil”, ”Nä men där kanske”, ”Nä inte tillräckligt starkt batteri”, ”Nä men försök hos honom”, ”Nä men jag ringer tillbaka om jag kommer på någon”, ”Nä men Ronny vet kanske”, ”Nä men leta vidare”,,
..och så till slut – ”Nä det kan jag inte (viftande med en förmiddags-bira i handen)! ..men ääh det kan jag väl”!!

Tusen tacksamhet! Lösningsfokusering istället för problemfokusering älskar vi att mötas av. Till mega-trucken som stod på Kågeröds torg med vår båt sållade sig så ännu en bamse, och snart hade starkabels-mötet fått igång vår transport till den väntande kranen i Råå med Niklas som kom och hjälpte fast det var både hans semester och söndag. Fantastiskt!

FANTASTISKT
Fantastiskt – är det svar som jag ger till alla som undrar hur året har varit. Det har varit Fantastiskt!!!

Lite mer som vill vara med från sista dagarna:
MOLINARI
Ett år efter vårt möte med lilla gula Molinari i Dyvigs hamn i Danmark, knyter vi cirkeln och möter våra första vänner från resan igen. Eller tja nästan, för Christian har hittat den rätta kvinnan i sitt seglarliv under året som gått; Leena, men det känns genast som om vi är gamla vänner ändå, och vi tillbringar vår sista Atlant-afton för ankar, ombord på Molinari, utanför Cascais, Lissabon. Det blev tårar igen när vi tog bilen tillbaka till landet.
Bara dagarna innan hade Christian och Leena i kraftiga vågor men inga vindar utanför Nazaré fått ett nät i propellern när de var på väg in mot hamnen för motor. Samma plats som fem fiskare dog på för två år sedan när de råkade ut för detsamma. Vågorna för båten mot kusten, och.. Våra Molinaris-vänner anropade kusträddningen på kanal 16. Inget svar. De sköt nödraketer för att fånga en passerande fiskebåts uppmärksamhet. Ingen reaktion. Räddningen för dem blev satellit-telefonen de hade. Via nödnumret sattes de sedan i kontakt med portugisiska kusträddningen, som kom och förde bort dem från klipporna i sista stund in i trygg hamn. Vi tycker portugisiska kusträddningen är pinsamt sämre utrustad än den spanska – men Molinaris var bara så glada och tacksamma att de klarade sig. Och med tanke på alla berättelser om seglare som Rickard och Ingrid avslutade med ”..men han är död nu” eller ”..de förliste där och där” så var det inte lätt att säga hejdå till våra vänner som ska fortsätta runt jorden:

De har tagit fina bilder på oss, som finns; här

In English; more pics from the Molinaris with us; here.

Det mest fantastiska vi tar med oss från resan tror jag är sammansvetsningen av vår familj.
Inte förrän beslutet var fattat att vi nått slutet och skulle vända hem, inte förrän då började barnen längta hem på riktigt, och bara när det varit riktigt jäkligt har tanken på att lämna skiten uttalats av någon av oss, och det har inte varit barnen som uttalat de orden, utan jag eller Nuno.
Det var fint för oss att avsluta sökandet efter värme med att äntligen hitta den, istället för att ha stressat hem i våras över Biscaya, och aldrig någonsin fått någon sommar.
Det var gott att se barnen med sin portugisiska släkt oxå.

Tassas stora projekt det här året….har när jag tänker efter….varit flera stycken…..läsaläsaläsa, samla snäckor och stenar och göra smycken, fotografera blommor mm – och! Och med stor intensivitet har hon kartlagt släkten, på alla håll och kanter!!
Nu kom hon hem och såg gammelmormor Ullas fotoalbum med nya ögon, så snart blir det ännu fler bilder i det stora släktträd Tassa jobbat fram på My Heritage (en släktforsknings-sida med funktionellt släktträds-uppbyggande på internet).

Tiago är en Krabat som man hittar där det finns vatten, jord, stenar, pinnar, djur och insekter, och sedan håller han sig sysselsatt timme efter timme dagarna i ända. Här i farmors pool som fylls på med nytt vatten efter tvätt. Eftersom vattnet är klorfritt blir det snabbt grönt och byts ut mot nytt efter tvätt, och klorfritt är det eftersom det töms ut i fåror till gårdens odlingar. Gissa om Tiago älskar att leda vattnet i fårorna!?




Sista kvällen hos farmor kom Tiago inrusande och berättade upphetsat om en kolibri i trädgården! ”Allvar?!” sa vi. Jaa!!! Den var så liten och så vibrerande snabb att det inte gick att se att det var en fågel om man inte koncentrerade blicken totalt. Och snart var den inte En, utan flera stycken! Små som halva min tumme! Fin avskedsgåva för oss.
Här är de:

…och här:

Ut-zoomad (hittar du den??!!) (i nederkanten, till vänster om mitten):

Och nu är vi alltså hemma bland åkrar och träd i Kågeröd, och snart är vår uthyrda del av huset vår igen. Utsikt från mitt barndomshem Mellantorp, och STÖRSTA TACKET AV ALLA TILL MINA FÖRÄLDRAR/NUNOS SVÄRFÖRÄLDRAR/TASSAS & TIAGOS MORFÖRÄLDRAR SOM FUNNITS TILL VÅR HJÄLP I ALLA LÄGEN!!
!

Nuno (0705-249085) bor i Råå på Siska denna veckan och försöker hitta en temporär lösning kring böldpesten /osmosis-bubblorna så att vi kan få Siska i vattnet igen och segla hemma omkring i höst.
Precis som sista veckan innan vi åkte; Nuno fixar ordning i båten och jag i huset. Och sedan en liten blandning av båda för att vi saknar varandra så himla mycket om vi inte ses varenda dag!

Det ska komma några få inlägg till,
innan jag säger hejdå till bloggen och minnena för att fokuserar på jobb, nuet och framtiden.
Nu ska jag diska, och det är ooooh så mycket lättare i huset än i båten!

..Men jag förstår inte varför det hela tiden blåser så mycket just där vi är! Det är ju sommar nu!? Igen, Fortfarande, Eller inte.
Jag vet, hela tiden farväl från mig i bloggen… särskilt när vi ska ut på havet,
och det ska vi nu snart. Och det blåser rejält. Men vi tänker vara lite tuffare nu när barnen och Spirit inte är med, och gå ut i vindar som vi lärt oss undvika. Vi tror vi klarar det.
Planerar ankra nästa natt utanför Tavira, och sedan fortsätta mot Faro på tisdag morgon.
Jag har uppdaterat med vårt nuvarande, och enda fungerande, portugisiska telefonnummer under fliken ”div info” längst upp i sidhuvudsbilden.
Det känns lika nervöst som alltid att gå ut i ovissheten om väderkonsekvenserna där ute. För några timmar sedan kändes det helt lugnt i mig, och jag tyckte Nuno studerade väderleksrapporterna tjatigt mycket. Kände mig kaxigt trygg med vår seglingsvana. Nu börjar modet svika, men ännu inte beslutsamheten. Beslutsamheten brukar vara ända tills det ändå redan är lite sent att vända tillbaka..
Ja så nu kommer ett till av mina farväl inlägg..
Farväl och tack för allt,
far väl till alla vänner som är byggstenarna och beståndsdelarna i vår färd,
god färd till er med mycket hjärta,
och god färd till oss tack..!

Jag ville lägga upp en samling av bilder från alla middagar vi haft med alla vänner längs vår väg.. det har hunnit bli en samling .. Nostalgiskt leende på mina läppar, vemod och insikt.
Vi har fått så mycket, av så många. Utan Er….wow……..TACK, för allt!!!

Och tack till goa Noa som upplyste mig om Boom-Festivalen i Portugal 11-18 augusti!
Vilken grej! Skulle gärna varit med!  mer

Istället kanske vi kan komma till festival i Skåne 1-3 augusti; Mossagårdens ekologiska festival, som både Magnus Billqvist och Camilla Åkesson tipsat mig om. Kolla också Camillas nya hemsida Hållbar Livsstil!

Kramar, J

Alltså, innan Torrevieja, som nu har passerat gränsen som innebär att invånarna består av fler utlänningar än spanjorer, så gav jag mig tid att skriva av mig, vilket jag inte helt hann. Det är som att öppna en kran, och det bara kommer mer och mer, och hjärnan blir inställd på ett speciellt sätt att tänka dagarna som går runt skrivandet. Jag har endel flummigt nedskrivet på papper från Internationella kvinnodagen oxå, då vi inte hade någon ström och datorn inte var användbar, vilket gick ut på att jag tänker det vore najs att vara en man som kunde ägna sig hundraprocent åt sitt kall så som män kunde (kan?) när någon annan sköter allt omkring och ingen tänker på om det påverkar miljön. Men min självrannsakan ifrågasätter starkt mig och mitt skrivande, och jag blir så trött på mig själv. Nedan följer så mycket jag hann skriva den där dagen, och jag har inte publicerat det för, suck, jag tröttnar på min hjärna, men. Nu gör jag det ändå. Här i Cartagena idag på Långfredagen har en bit vinterstorm till blåst förbi, men jag är helt mossig och mosig i huvudet, och känner det som om jag tappat verklighetskonceptet. Hörde lite svensk radio för internet är bra, och – det känns så konstigt!!! Helt utspejsat… Hade redan vant mig vid tanken på att höra skandinaviska resten av resan här, och ändå är det så skönt när det i Cartagena är mer spanjorer än turister. Ååh, det är så mycket mer jag lagrat i min minnesbank för saker att skriva om… människor jag aldrig glömmer och lustigheter som händer. Har inte hunnit berätta om BABOSAS som är de coolaste varelserna vi skådat. De är så maxade!! Är det Aliens undrade vi först? Eller fladdermöss under vatten? Eller sniglar? Eller maneter? Eller VAD? De fanns i en hamndel i Vila Joyosa, och Pepe och Pepe som jobbar där sa att de är Babosas. …C-o-o-l-a!!!

Sedan dess, har det varit val i Spanien och ingen jag träffat bryr sig, för de tycker det är som att välja mellan kattbajs och hundbajs. Och jag kan säga att sättet att göra valpropaganda tjutande och tutande med bilar i kortege, hade fått mig att göra anti-val.

Och sedan dess, har vi alltså ankrat i Mar Menor utanför ön Perdiguera, vilken ni kan kolla in på blogg-kartan i högerlisten. Men där har ön fullt med pontoner och bebyggelse. Idag ett år senare är allt rivet och övergivet, vilket lämnat ön med en mycket märklig utstrålning som jag ogillade och resten gillade. Har inte hunnit kolla bilderna ännu, men de kommer, kanske. Ön var full med tunnlar sedan Spanska Inbördeskriget då de hade en ammunitionsfabrik här!

Men nu, utlovad skåpmat jag ruvat på ett tag:

2008 03 13

Sarong!! Fattar ni?! Sarong!! Det är så skönt!!

KANALMINNEN
Befinner oss i hamnen i floden Seguras utlopp, Marina de las dunas. (Ställe som har haft ett kalifat en gång, och om och om igen begravts i sand. Alltså fullt med arkeologiska fyndplatser.) Återupplever kanalkänslor och minns allt det bästa med tiden i somras i franska kanalerna tillsammans med Nadja och Michel på Optimist.
På kanalerna var det sommarkänsla, men dock oaptitligt att tänka sig ett dopp i vattnet. Då som nu hägrade det gyllene havsbadandet. Dagarna puttrade angenämnt långsamt på, och bestod av varierande längd på pauserna mellan slussarna. Tvätta för hand på fördäck, plocka ihop ingredienser till smarriga nybakade baguetter, styra med hjälp av Nunos uppfinningsrika lin-förlängning från rodret till fören, titta på utsikten; och klara slussarna så effektivt och harmoniskt som möjligt.
Då skrev jag mycket mer. Det var så mycket nya intryck. Nu har vi fortsatt till andra upplevelser. Det som händer, händer antingen som en upprepning av vad seglare och turister gjort så många gånger innan oss, eller som en upprepning av vad familjer och individer gått igenom i årtusende innan oss. Inget nytt under solen. Förfining av upprepning och dagliga rutiner.
…Nä, så var det kanske förut också…sanningen är bara att lugnet runt om för att kunna skriva så här, inte funnits på samma sätt? I kanalerna var det ok för mig att dåsa mellan slussarna. Men är jag trött ute på havet efter en sen natts eller tidig morgons skrivande, så blir havet allt för jobbigt, och därmed farligt. Behöver vara hundra procent på havet. Har förstått det och anpassat mig därefter. Ingen ofullständig sömn innan havet för mig. Sömn, mat, dryck och förberedelser och organisering blir Alltet.
Och därför har vi inte gjort längre resor än dagsresor, för vi har inte hittat kapaciteten att få ihop dessa ingredienser alla fem ombord på åtta gånger två meter. Det har alltid varit något. Hunden, Spirit, behöver rastas. Matförråden saknar något. Vattentankarna behöver fyllas. Duschar känns efterlängtade. Smutstvätten upptar för mycket plats. Det gungar för mycket för att göra mer än bara mat, dvs mat som smakar riktigt gott. Kylväskan och datorn till navigeringen tar mer ström än vi laddar, och datorjobb plus kamerabatteri och annat smått och gott kräver mer el. Vädret känns inte tryggt. Alltid någon som den dagen helst vill i land snart. Dessutom så har vi gett upp hoppet om att kunna filtrera vattnet vi fyller tankarna med i hamnarna, till en drickbar kvalitét – inte ens Spirit vill dricka det klorerade vattnet, så vi köper de hemska vattenflaskorna och plågas av förpacknings- och transportslöseriet det är. Vattenkvalitén vi har i Sverige är en av våra dyrbaraste och viktigaste skatter. Sanna mina ord.

FULA LINJER
Några andra ord som blivit mina följeslagare sedan vi följt spanska östkusten allt längre söderut är ”Tänk så vackert det varit här – förut, innan de byggde alla de här fula husen!” Som ett mantra jag inte lyckas byta ut följer det mig dagligen. De där fula husen med sina höga kantiga former utan vacker form eller färg, som totalt skiljer Spaniens dåtid från Spaniens nutid. Som totalt skiljer natur från människor, och människor från natur. Ett så vackert landskap där berg möter hav med en bit sand och land som konturlinje mellan de båda. Så fula linjer det blivit nu när människor skapat i kortkortsiktigt. De förpestar mig. Och de är inte så där livfullt fulla av död som slum är, utan bara kalt gapande av tomhet utan charm. Monster utan själ. Ingen hemma. Så nära stranden som bara går, men bara några få veckor om året.
Vi märker vi äntrar sommar-riktningen, allt pekar åt det hållet. Turisterna blir bara fler och fler för varje dag, för varje kilometer närmre värmen. Kläderna blir allt färre och allt färggladare. Nordvästra-medelhavets invånare är ett folk i toner av brunt och olivgrönt, särskilt under vintern, men vi som är turister eller invandrare från norr vi avslöjar genast vår närvaro på långt håll med blått, rött, randigt, blommigt och vitt omvartannat. Den randiga generationen är vanligast förekommande förtillfället. De mellangamla generationer som förenas över världsgränserna genom sin musiksmak och sina svartare valda kläder suddar i nationalitetsklädseln. Svart och grått och musik. Men de är inte så många. Nu mest mer och mer vitt.

FLAMENCO OCH TESTOSTERON
I Vila Joiosa hittade jag som en inbiten spårhund raka vägen till flamenco och testosteron. Ett café där unga män med långt hår uppknutet i nacken sjöng och klappade i takt till gitarrspel, medan de äldre männen såg ut som om de varit med förr, och kvinnan bakom baren såg ut som om ingen satte sig på henne ostraffat. När jag tog med mig Nuno, Susan och Jan dit på kvällen hördes inte längre något långt ut på gatan. Men det var samma män vid baren, och jag frågade vart festen tagit vägen. Männen blev glatt ljudliga, och kvinnan bakom bardisken dämpande. ”Vill du ha mer fest?” sa de, ”Nej” sa kvinnan, och så tog de ändå fram gitarren igen och började sjunga flamenco med hjärta och smärta så som jag älskar. Då kallade jag in de andra. Utan en rörelse så pissade min man som en stel hanhund runt sitt revir, och kvinnan bakom baren såg kanske lugnare ut, tillskillnad från oss andra lite vilsekomna. Blev lite konstig känsla av ”nu sitter vi turister och tittar på när ur-invånarna gör sin show”. Obekvämt. Så de slutade innan den tagna tonen klingat hela vägen, och kvar satt vi i ett café på väg att stänga med varsin öl i handen. Ett stort fint inramat foto på kvinnan låg på vårt bord innan vi satte oss, och när jag frågade hennes man förstod jag att både hon och han ägnat sig mycket åt flamencons ädla konst. Jag älskar flamenco-grejjen så som bara en naiv utomstående kan, om du frågar min man. Lika förstående som jag är för dess skönhet och temperament, lika oförstående är min portugisiska man för min blåögdhet. Men jag har melerade ögon, och Portugal har fadon, så vi kunde mötas i samtal kring detta, tack vare våra tyska vänners lugnande effekt. Vi bjöds generöst på dryck och mat av mannen som ägde stället och hade jobbat sedan klockan halvsju på morgonen. Han förklarade att grannarna ovanför inte uppskattade flamencons höga toner så som jag, utan ringde polisen om ljuden störde kvällsfriden.
Barnbarnet kom och hälsade på med sin mamma och gitarrspelaren var tydligen pappan. Familjemedlemmar samlades innanför baren i kvällsavslut, och de starka gränserna mellan vem som hörde hemma på caféet och vem som inte gjorde det, blev tydligare när alkoholnivån i blodet steg hos en tjock zigenare vid bardisken, så Nuno som fattade läget bäst –ansåg han i alla fall- lotsade pressat ut oss så fort han kunde.
Vi fortsatte kvällen på ett mer turistanpassat ställe vid stranden, helt utan testosteron, och blev klådda av Susan och Jan i både dart och hockey. Nästa dag var jag bakis på tre glas öl, och mindes igen att på havet behöver jag vara skärpt och absolut inte må illa, så vi stannade i hamn en dag till i Vila Joiosa, vilket tilltalade hela familjen.

MORISKA FÄRGER
Vila Joiosa har kvar en bit genuin morisk/spansk stadsdel vid stranden, i starka och många färger. Smutsigt och många spanjorer som en go’ svensk sa oss. Lite förvånat, men förtjust, vandrade vi trånga gator med högljudda människor innanför öppna dörrar vid lunchtid, och kikade så omärkligt som möjligt i ögonvrån på blandade åldrar vid matborden. Tiago var så klart inte lika omärklig, utan var på väg att stoppa in hela näsan innanför plastdraperierna. Plattskärms TV på väggen men fattigdom i utstrålningen. Fick inte riktigt ihop det, men gissade att lägenheterna går vidare från generation till generation med låg hyra, istället för att säljas för dyra pengar till andra livsstilar.

Andra goa svenskar vi känner skulle kalla invånarna här för hillbillies. Spanska hillbillies. Zigenare säger min man. Och jag tar en massa foto. Det som betyder något för mig om jag ska stoppa in folk i fack, är hur de behandlar djur och natur och sig själva. Kan jag efter min måttstock hitta skönhet är jag öppen. Det var frustande nära att jag stoppade undan kameran och blandade mig i förloppet mellan den lilla hunden vid väggen och barnen som attackerade. Men så kallade en mamma och en matte från varsin dörr, hundarna kaxade till sig när barnen sprang hem, och jag såg något vackert i det, lät det vara, och tog ett foto.

KULTURKROCK/CHOCK
Nu kom Nuno just tillbaka från provianteringsrunda i Guardamar del Segura, helt förskräckt över att ha sett strand och strandserveringar fulla av stora feta rosa turister omkrullade av svarta män som säljer solglasögon, och öststatare som spelar dragspel.
Chockade över vår chock?!
Jag har hela livet skytt turistfällor, och aldrig satt min fot i en, trots många och långa resor. Nuno och barnen har inte heller varit på några klassiska resmål, upp och ner mellan hemmet i Portugal och hemmet i Sverige som de senaste två decennierna bestått av. …Så JA, den här soliga-spanska-kusten-grejjen är en kulturkrock för oss, och den kommer nog att fortsätta vara vårt samtalsämne ett tag framöver.

CAMPOAMOR
Om Campoamor, söder om Alicante, läser jag i den tidning på skandinaviska som för första gången längs resan väntar oss i en turistbyrå. I Campoamor anlägger man en arton-håls-golfbana för nio millioner euro, dvs ca nittio miljoner kronor. Nästa år, 2009, ska villor och lägenheter runt om vara klart för inflyttning. Stolt berättas hur man bygger i klang med naturen och miljön runt omkring. Golfbanan slingrar sig fram i en dal som varit en citrusfrukt-odling, och för varje pinjeträd i bergen runt om som sågas ned vid byggandet planteras ett nytt gammalt och ett nytt ungt. Vid stranden byggs en autentisk medelhavsby upp. En äkta medelhavsby från scratch – alldeles autentisk… Jag förstår att här ska det byggas med smak och närhet till naturen, precis som jag ju efterfrågar. Helikopterplattan ska ligga en bit avsides, och Formel 1-föraren Mika Häkkinen från Finland, har fått avslag på att ha en egen helikopterplatta på tomten för att det inte passar in i med hänsyn till området. Allt enligt Magasinet Scandinavia på Costa Blanca. I denna tidning läser jag att år 2007 besöktes Spanien av 59 miljoner turister.
I spanska Metro står det turist-siffrorna sviktar, och att det tros bero på att turister från norra Europa på grund av klimatförändringarna inte ser samma behov av att åka söderut när värmen ökar hemma.
Jag frågar mig själv varför Jag hellre skulle åkt till spanska kusten förr än nu, och ser de höga kantiga betonglådorna längs stranden som främsta skäl. Men det var ingen i byggbranshen som frågade mig när jag föddes, och nu är det försent, både med lådorna och klimatförändringen. Ja, förutom för Campoamor då som hittat en bit orörd natur att bygga på i samklang med naturen, och autentiskt.
Kan nog bli snyggt. Men jag är full av motstridiga tankar.

SKÖNT ATT SLIPPA KAMERAÖVERVAKNING I HAMNEN
Ofta när man saknar något, förstår man inte vad det är som inte stämmer, förrän det man saknade är tillbaka. Och det har hänt mig flera gånger under resan, på varierande teman.
När vi kom till Marina de las Dunas i Guardamar del Segura var det så skönt! Och jag förstod att jag/vi saknat lite skit i hörnen. Inte så att här är skitigt, men det känns att det är tillåtet. Det får finnas lite ogräs i rabatterna, man får slipa lite på båten, damma och lassa av sina projekt på bryggan. Det står några oputsade bilar på parkeringen och skräpar, och det verkar helt okey. Det är ingen som är för fin för att ens rynka på näsan här. Vi har varit i så många hamnar med flashighet att de blivit norm. På vår lilla yta med våra personligheter är det inget koncept som riktigt funkar nu, men när normen omärkligt tränger sig in i själen, börjar man/vi känna att det är fel på oss. I Alicante ville de inte ens ha oss i hamnen. De sa bara kallt bakom solglasögonen att det inte fanns plats. Ironiskt nog var vår båt för liten. Större båtar som betalar mer fanns det plats för. Ingen av de två hamnarna i Alicante centrum hade platser för en åttametersbåt. Vi kändes oss skitiga i deras ögon när vi undrade om plats för en natt, där vi låg förtöjda vid de polerade skinande jättestora segel- och motor-yachterna med städpersonal. Som skit i hörnet. Och så hade vi en hund dessutom.
Vi blev ivägskickade.
Fuck them, sa vi utan vår värdighet i behåll.

I början när vi kände oss fel i fina hamnar tänkte vi att vi nog skulle köpa lite nya kläder istället för ärvda gamla godingar, och jobba på att se allmänt blankare ut, osv.
Nu har vågskålen slagit över och uppror känns mer rätt. Tillrättalagt, prydligt, sterilt, perfekt, välstruket, korrekt, storslaget, lyxigt, flashigt, blänkande, designat, med klass, med stil, – allt det där som ska symbolisera välstånd och bättre levande, står mig just nu upp i halsen.
Jag spolar inte båten med en massa sötvatten för jag vill inte slösa. Jag överdriver inte med polering med blankgörande produkter, för jag vet att det inte är bra för inne- eller utemiljön. Jag klarar mig med en liten båt, och jag tycker om att ha djur ombord. Mina barn får lov att bli sandiga och jordiga och gå barfota i naturen.
När spanskt överklasstänkande riktas mot mig och min familj blir det tydligare för mig hur det ser ut i Sverige, och hur jag inte vill att det ska vara. Det är inte snyggheten eller osnyggheten som är problemet. Det är det talande föraktet däremellan, och den orensade luften som uppstår därav.

Jag tycker om asfalt. Nuno tycker också om asfalt. Vi tycker om olika asfalt. Jag tycker om smutsig asfalt, jag tycker om smutsiga människor och jag tycker om jord mellan tårna. Jag hade bara glömt det. Men nu märker jag att jag saknat det.

HYGGLIGA PEPE
Lyckliga och tacksamma blev vi när vi fick ligga i en liten hamn precis söder om Alicante lagom till solnedgången – en ”varadero” som har kran för att ta upp/ner båtar. Inte så stiligt som i centrum av Alicante, utan mer av arbetarkänsla och asfalt. Vi fnissade när hamnkillen hette Pepe, för alla hamnkillar tycks heta Pepe eller Paco. Hade vi inte kunnat spanska kunde vi trott att ”pepe” var det spanska ordet för hamnkille. Pepe var jätteschysst och lät oss ligga helt gratis , för hamnkontoret var stängt för helgen, så det var han som bestämde när chefen var hemma. Hamnkillarna här var jättetrevliga, och hundvänliga.
Vi har verkligen träffat många hyggliga människor. Och verkligen många Pepe.

ISLA DE TABARCA

Nästa dag seglade vi till ön Tabarca. Där blev vi hjärtligt mottagna och fick ligga mellan färjan som kördes av en spanjor med en båt precis likadan som Siska, en 28:a fots svensktillverkad Laurin Koster, och en spansk härlig familj med tre döttrar ombord på sin segelbåt. Han med samma båt som Siska hojtade och tjoade till sina kollegor att vår båt var som hans båt, och sedan var han på besök ombord. Familjen, blev vi glada att se, för det var faktiskt första spanska familjen vi mött på segelbåt. (Skattereglerna för båt-innehav för spanjorer är kostsamma och det påverkar utbudet av ägare markant) Gissar att det inte varit spansk familje-seglings-säsong ännu. Fick vin med specialgjord seglaretikett av dem i present. De hade hus på ön. Och de berättade att bästa tiden för besök är nu, för sedan kommer det för mycket turister.
Tabarca har 3000 besökare per dag under sommaren! Så det finns många fördelar med att segla på Medelhavet vintertid. Vi hade ön nästan för oss själva, och var förutom naturreservats-vakterna de enda övernattande i hamnen. Vi älskade ö-känslan. Det är något speciellt med öar. Himlen känns mycket högre. På smalaste stället är den 1800 meter långa ön bara 400 meter, och vi hade på ena sidan kraftig sjö med brusande vågor, medan andra sidan som vi låg vid hade alldeles lugnt vackert vatten. Den strandsträckan som var uppbyggd av meter tjocka lager sjögräs var som den bästa soffa, och jag sjönk ner i den soltorra prassliga värmen med största välbehag så att bara huvudet stack upp:

Den lilla byn med kanske tio-tjugo pers var magiskt öde, och sand var det enda gatumaterialet att finna. Tjusande ödslighet. Helt annorlunda än den i turistkomplexen på vintern. Här sitter många hundra års historia i väggarna.
År 1741 erövrade Tunisiens kung ön och fängslade invånarna, som blev slavar under Algiers sultan, ända tills 1764 då spanska kung Carlos III köpte dem fria. Den spanska monarkin beslutade därefter bygga ett fort på ön för att skydda fastlandet mot att pirater använde den som bas.

Vår kvällsrunda med Spirit på Tabarca förevigad med hjälp av självutlösaren:

Hemmastadda i Palamós. Ännu en blöt natt med nittio procents fuktighet i luften här i hamnen i Palamós. Kvällsutsikt från Siska.

Tror det är de stora fartygen på genomfart som släpper ut diesel över hela vattenytan då och då. Sète och Palamós är de kommersiella hamnar vi varit i i Medelhavet, och på båda ställena tyvärr sett kraftiga föroreningar med olja/diesel.

Men vi har inte sett till otrevliga hamnsnubben från första kvällen mer, utan bara träffat schysst personal här. Toppenvänliga. Hamnkaptenen Maria José – jag vet inte om hon är hamnkapten, men det är helt klart ingen som sätter sig över henne – har varit så himla snäll att hon tagit hem endel av vår tvätt och tvättat till oss.

Tvätt och folk. Vi har inte sett en tvättmaskin i en hamn sedan… hmm, Avignon tror jag.

Blir ganska omständigt. I Portbou fick vi gå till tåget, ta tåget med all smutstvätt, och sedan gå genom halva Llanca för att få tvättat på ett tvätteri. Här i Palamós verkar bara finnas en kemtvätt. Men så har folk anmärkningsvärt dålig koll på annat än sitt eget liv – eller så rör det sig om ett komplexare kulturellt sätt att vara vi inte begriper. T.ex. frågade vi i början här efter en större affär, och fick den ena huvudskakningen efter den andra till svar, ”nänä, tyvärr, finns inte här”, och då är vi ändå bra på spanska båda två. Precis utanför gamla stan finns stora affärer på rad efter varandra, upptäcker vi sedan själva..! Och då ska vi inte tala om hur det varit att försöka hitta internet i stan. (Numera har jag t.o.m. bibliotekskort här, och rekommenderare det till andra resenärer som stannar en tid på samma plats!)

FÖRLÅT! – jag skulle vilja svara alla som skriver, men omständigheterna tillåter inte riktigt det.

TACK! – tycker mycket om att höra av er!

Fiske. Freddie, du sparkade absolut inte in några öppna dörrar när du gav fisketips, tvärtom. Alla sådana kunskaper tages tacksamt emot. Jag blev vegetarian som tolvåring, men äter nu vad jag känner för, och mina känslor är kraftigt blandade i denna fråga. Nuno är en portugis från Ribatejo, tjurfäktningarnas och vinodlingarnas landskap, som drömde om havet som liten, men har noll erfarenhet av fiske. Vi har därmed sagt inte nått punkten där vi livnär oss av vad havet ger, utan ser framemot att fortsätta resan och lära oss mer.

När det satt en fisk fast i en krok med avsliten lina vid sidan om Siska, och vi efter några dagar förstod att den satt fast och inte var här för att den tyckte så mycket om oss, så befriade Nuno den så gott det gick, även om kroken inte gick att få ut. Det här med att döda fiskar är inte lika lätt som att äta dem när de är uppskurna på tallriken, redan döda och kryddade.

Vi har fiskehamnen precis akterom och på kvällen när de lastat av säljs superfärsk fisk och havsfrukt i marknaden här intill. Nuno grämer sig att han inte är expert på att tillaga läckerheterna, och hans julklapp är redan bestämd; en bok med allt om fiskar, fiske och fiskmatlagning samt övrig seafood. Krukor för bäckfiskfångst:

Vid sidan om fiskmarknaden i Palamós ligger fiskerimuseumet. Det var extra intressant att jämföra den gamla tidens sätt att fiska här med vad vi lärde oss på fiskerimuseumet i Cuxhaven, Medelhavet jämfört med Nordsjön. Fiskenät:

En kväll jämförde vi med pizzorna hemma, och blev mer imponerade av pizzapåsen än av pizzan. Öppna hörnor till pizzakartonger, smart tänkt:

Motorn, ankringen och skönheten. Har bestämt oss för att fortsätta resan kosta vad det kosta vill, eftersom tiden vi har tillsammans känns så värdefull. Pengar och saker får komma och gå, medan vår lycka vill bestå. Har smällt en månads resekassa på bara några dagar, och fattat endel radikala ekonomiska beslut. Orkar och kan inte beskriva alla turer kring motorn, men nu har vi fått den skadade delen reparerad och installerad för femtusen kronor. Tycker att den borde funka bra nu, men är alls icke övertygade och säkra.

Tog en test-tur igår med jollen på släp. Norrut till stränder jag besökt till fots och ville visa resten av familjen. Här är så vackert att om jag hade en miljard och erbjöd ägarna till ett av de fina strandhusen i naturreservatet det, för att få köpa deras hus, förstår jag inte varför de skulle sälja det, för vad skulle de kunna köpa för pengarna som är bättre än detta?! Siska för ankar:

Det har varit mycket byggstrider mellan markägare och naturskyddsintressen här, och än så länge är det en välbevarad naturpärla nära Barcelona, med få hus, mestadels ägda och ärvda från generation till generation av ”los ricos” i Barcelona och Girona.

Sjöborrsskalen låg tätt tömda vid de gamla fiskehusen, där eleganta fester numera avnjuts bland eleganta människor. Jag plockade upp några söta snäckor, och blev rädd när det kröp ut små ben som kilade iväg med snäckan över min hand.

För över 2500 år sedan bosatte sig de iberiska invånarna här längst ut på ett utstickande berg med en smal passage dit och bedövande utsikt runt om. Tydligen har ännu ingen lyckats tyda deras skriftspråk, och nu är det bara ruiner kvar här.

Testade motorn, och testade ankaret, som vi knappt haft möjlighet att använda, men planerar utnyttja allt mer framöver. Nuno plus Spirit vid jollen, och längre bort lilla Siska:

Inte ensamma. På väg hem till Palamós igår kväll, spanade vi in seglare från Tyskland i en långfärdsutrustad båt, på väg åt samma håll som oss. Nuno blev genast alldeles förtjust över möjligheten att de skulle till vår hamn, och såg i kikaren hur de gjorde sten-påse-sax i valet mellan de två hamnarna i Palamós. Han sa deras val skulle visa om de var som oss, och det var de tydligen. Vi hann knappt förtöja förrän Nuno låg med jollen utanför deras båt Peter Pan och pratade utan stopp, så att han nu ser sexigt smidig ut i läpparna av alla stora skratt och långa utlägg. Första långseglarna vi möter sedan kanalerna. De har byggt sin båt själva under fem år, och kommit ner genom kanalerna från Hannover för att göra båtens första segling någonsin i Mistralens höstvindar på Medelhavet. Innan de vågade sig ut ur Port-Saint-Louis låg de där vid våra gamla kanalvänner ombord på Monsun, som nu flugit hem till Sverige liksom saknade Michel och Nadja. Heej Monsun-vänner!, tack för era mail, hoppas ni kommer tillbaka till Medelhavet snart igen! Och Heej våra Optimister, det var härligt att höras via Skype och det kändes som att sitta ombord på kvällen och prata igen! Ett seglar-hej till; till Alicja och Sayonara-besättningen, många hälsningar från oss! Och så ett rese-hej till vännerna i Thailand – Kramar! Jättestora jättemånga hälsningar oxå till alla er hemma i stugvärmen som följer oss och uppmuntrar oss.

Lite personlig inre resa nu. Att mycket handlat om pengar och förhållandet till medgångar och motgångar på sistone, har ni som följt bloggen säkert förstått..! Ändå är det inte det jag ska berätta om, utan om min trevlighet, eller inte.

Det går inte att missa min mans totala förmåga att öppna upp personliga samtal vart än han vänder sig. Och jag vill inte vara sämre, så jag har försökt jag oxå. Inte helt lyckat. Känner mig mest bortkommen och genomskådad. Men så gick det av någon anledning upp ett ljus för mig häromdagen. Mitt misslyckande i att lyckas har jag varit medveten om länge, men jag har därav bara ansträngt mig stötvis ännu mer, och det kan nog liknas vid en nedåtgående spiral, skratt. Nu kanske det har blivit en vana att försöka, men det var definitivt en vändpunkt häromdagen. Vi var i nautic-shopen med spenderbyxorna på. De där spenderbyxorna var inte riktigt täta, och när vi skulle betala så gick inte kortet igenom. Så jag och barnen fick stanna som garanti, medan Nuno gav sig ut för att få fram pengarna från rätt konto på rätt kort. Innan han gick hade han haft butikspersonalens fulla uppmärksamhet, och de hade pratat på så där gemytligt och skrattande, om oss och resan och båten.

Någon som vet hur det känns när det blir ett tomrum i luften som fylls av obekväm tystnad för att centrum lämnat rummet..? Just det. Tog genast utmaningen att bibehålla småpratets kvalitét ossemellan. Ni fattar redan att det gick sådär. Besväret jag kände i mig, spred sig till dem, från dem tillbaka till mig, från mig tillbaka till dem, och förstärktes för varje mening. De gjorde ansats att fortsätta med sina papper, och efter något litet försök till, så släppte jag dem fria från mina ansträngningar. Jag hade kört slut-tentan i botten, och uppenbarheten i det var förlösande skön. Äntligen kunde jag sluta med de här dumheterna! Att försöka vara någon annan, är precis som det står redan i flertalet barnböcker, inte att rekommendera. Men här vill jag göra en passus, för det är en utomordentlig skolning, förutsatt att man till slut finner sig själv och integrerar lärdomarna från andra, i sitt eget jag, som ni klokare än jag ju redan vet. Följande dag försökte jag inte se snäll ut, utan tog på mig min auktoritära look, vilket svaldes med hull och hår vart jag än gick. Genast var det så att de jag mötte istället stod för ansträngningarna och trevligheten. Det var som ett kvittrande hemligt segerrus när jag gjorde upptäckten!

Känns okey att Nuno får vara den trevlige, och jag inte, i lugn och ro med mitt. På endel har jag en skrämmande effekt. Så om jag uppför mig som om jag vore lite farlig, så stämmer folks sammansatta intryck av mig bättre ihop, och det ger en trygghet – tryggheten när idén om utseendet stämmer med idén om uppförandet samt vår intuition. För de obehagligaste typerna, är för de flesta av oss de som inte stämmer ihop. ”Det är något som inte stämmer!” = Varning. Eller hur!?

En resa från barnvärldens värld helt sedd ur mitt perspektiv, till ungdomens då det var så lätt att bli sedd och hörd bland män, till vuxen-förvirring och omvärdering av det mesta, till stunder av klarhet i långa rader vardagsrutiner som jag tänkte inte skulle vara mitt liv, men nu har sin charm i sin massdrabbande ofrånkomlighet.

I duschen. Det är de där små klarheterna som förgyller vardagssituationerna. När jag stod här i hamnens ovarma dusch, så kände jag för en stund en förmäten men klar, extra stark förståelse för missbrukare. Duschen var mestadels ovarm. Och luften runtomkring den var kall för en naken. Utan jämna intervaller kom det ibland en dos ljuvlig värme. Den efterlängtade värmen! När värmen kom ville jag bara ha mer, stå kvar, och vänta på nästa värmeinjektion. Bara en till! Jag lovar, jag ska sluta bara jag får en enda till, den sista, sedan går jag ut i kylan och tar fatt i mitt liv. Och så led jag en stund till för den sköna värmens skull, för att när den kom tänka; bara en gång till, en sista stunds värme, innan jag går ut i kylan och jobbar på att bygga upp en egen inre värme. Ju mer jag duschade ju mer steg det upp en stank från avloppet där under byggnaden. Jag visste att det inte var bra, att jag slösade på vatten, att det inte var bra för samhället, men det krävdes en kraftansträngning och ett stort mått mod att kliva ut ur duschen naken i den kalla luften.

Inga bilder .

Politik. Jag kan inte vara tyst. Påtal om missbruk så brister jag av upprördhet när läkare ordinerar mediciner på löpande band till äldres krämpor och sjukdomar, utan att ha kunskap om grundorsaken till besvären, och utan insikt i biverkningskonsekvenserna. Vaknade en morgon med Radio Sweden och hörde att det nu börjar uppmärksammas mer, men att samtidigt kunskapen om äldre människors kroppar nästan raderats ur utbildningen inom vården.

* Andra morgnar hör jag om unga killar som skjuter ihjäl så många som möjligt omkring sig innan de tar sitt eget liv, och räknar med uppmärksamhet genom död. Tänker att om vi inte vände ryggen till de utdömt misslyckade skulle de inte känna sig misslyckliga. Tänker att om skolundervisningen berättade mindre om historisk död, och mer om lyckliga människor som i sitt liv varit utdömt misslyckade och misslyckliga men kämpat vidare och vänt motgångarna till fördelar, så hade vi kanske inte sett vårt eget lidande med så missunsamma ögon.

* Och sedan fortsätter jag att förvånas över de fundamentala skillnader i vad kommuner här i Spanien,Portugal erbjuder sina ungdomar jämfört med hemma. Anslagstavlorna i Palamós är fulla av aktivitetserbjudanden för ungdomar genom Ungdomsinstitutet.

Redan för femton år sedan i Portugal imponerades jag av en av staden Santaréms största byggnader – Ungdomens hus; fullspäckat med allt från show-scen, föreställningar, utbildningar, bibliotek, info, rådgivare, arbetsförmedling, terapi, ny teknik, multimedia, rum att hyra för kurser, och t.o.m. vandrarhem. Genom dem fick jag och Nuno en tvåveckors oförglömlig resa, helt gratis, hela vägen från floden Tejos början i Spanien, i gummiflotte enda tills utloppet i Lissabon vid Atlanten. Detta tillsammans med fyrtio stycken ungdomar från tjugo till femtio års ålder från Spanien. EU-pengar. I min kommun har vi inte ens en ungdomsnämnd eller en fritidsgård.

Men vi är duktiga på att jobba på ideellt. Det ena behöver inte utesluta det andra?

Många morgnar sätter jag inte igång Radio Sweden utan ligger tyst och njuter av tystnaden. Det är ett rofyllt lugn i de stilla gungningarna och små knarren, som är så skönt.

Aah!! Och nu har jag skrivit och ordnat med foton hela förmiddagen – medan Nuno varit runt och pratat intensivt med folk i hamnen. Dax att duscha. Och tvätta en massa för hand. Värma vatten till att diska. Vandra till internet och affären. Och städa. Läxläsning. En grå skön mellan lagom dag utan större händelser.

Nuno ska kolla upp motorn mer idag, och sedan tror vi att vi fortsätter söderut imorgon eller i övermorgon när tvätten torkat. Kanske tillsammans med Peter Pan, som Nuno sitter och dricker öl tillsammans med nu i hamnbaren över Medelhavskartorna.

Oki , nu har Jenny oxå hittat till internet-caféet, och här kommer förra veckans korta små rader . Tack alla vänner som läser och kommenterar, vi tycker fortfarande att det är lika spännande varje gång vi får internet att se vem som hälsat på . Ser att vi snart haft 10 000 besök . Inlägget som följer kommer att vara vårt första försök att lägga in videosnuttar via www.youtube.com.

Kollade just mailboxen, och hade fått en förfrågan om att skriva kontinuerligt om vårt familjeliv under resan i HD, Helsingborgs Dagblad, , så det blir kanske så.

Sedan raderna nedan skrevs har vi roat oss med att roa hela staden med att åka i kanalerna i vår minimala jolle med utombordare, vilket tydligen såg Mycket roligt ut eftersom alla skrattade, pekade, vinkade, ropade skämt och t.o.m. fotograferade oss, där vi for fram tungt lastade uppstickandes ur vattenlinjen.

En morgon vaknade vi av diesellukt och upptäckte musseldykare utanför Siska som fyllde sin båt med tunnor med musslor de plockade upp under oss. De gillade kanske Fransyskan, (hon är kvar men inte klar – inte heller hennes öde är klart..)

och lämnade kvar en stor klump musslor vilka Michael kokade lunch av till oss alla. Tassa tänkte inte ens tanken att smaka, och Tiago som älskar musslor avstod eftersom han nu visste vad de här musslorna livnärt sig på – båttoaletterna rakt ovanför .Vi andra åt .

SÈTE

Är här i Sète som för hette Cette, men bara har funnits i trehundra år – och ändå är en lång historia. Kallat både Frankrikes Gibraltar och Venedig på en och samma gång. Jag tycker här är för mycket bilar och för gråsmutsiga hus.

Sète invigdes 1666 när en säker hamn byggts, som sedan blev ena änden av Canal du Midi som förbinder Medelhavet med Atlanten. Canal du Midi, påbörjad i Bourdeux vid Biscaya av Pierre-Paul Riquet samma år, kommer vi inte att färdas på denna gången, utan det blir havet nu. Jag hade gärna utforskat en bit av den kanalen, och dess spännande historia i kombination med vackra vyer, så att vi hade kommit ut i Port La Nouvelle, men nu lockar havet mot Spaniens kust, och det är lika okey. Men en dag återvänder jag hit till landskapet Languedoc som var centrum för de stora religionskrigen och inkvisitionens början. Särskilt intresserad är jag av Katarerna..

Sète är i särklass en vattenrikets fruktträdgård med t.ex. en fångst av 12 000 ton ostron årligen. Det är här innanför den smala landremsan där vattendjupet ligger på 3-4 meter i stora sjöar som djur- och växtlivet frodas i överdåd. Vi ligger med Siska på insidan av staden och är ständigt insvepta i stora stim av fiskar i olika färger. Turkosa, röda, gula, randiga, prickiga. Musslor, sjöborrar, sjöstjärnor. Kattfisk finns här många, stora och jättestora. På kvällarna sjuder vattenytan av dem när de skvalpar och skvätter med sina mörka kroppar och vita munnar så att utrymmena mellan båtarna formligen rör sig. Så mycket att vi vid första anblicken trodde att det var luft som bubblade upp ur stora rör eller något annat mystiskt..!

En annan markant faktor här är det mäktiga monopol fiskarnas yrkeskår besitter. De är klara och tydliga med att de inte har något till övers för nöjesbåtar som vi, och kör förbi utan hastighetsbegränsningar så att det rycker och spänner i linor och skrov. Vill man tanka båten så går det inte här om man inte har ett franskt betalkort, och på hamnkontoret så uppmanas vi uppgivet att tanka i nästa stad, Agde, några timmar bort, eftersom de som styr här inte vill ha oss här. Även nattklubbarna sägs vara i deras regim i denna stad. Här är speciellt på många vis. Under eftermiddagar och kvällar passerar konstant små färgglada båtar med ett helt lag roddare taktfast och fartfyllt. T.o.m. småbarn är ute och tränar. Stads-sporten, les joutes, är att på medeltida vis som i en riddartornering mötas båt mot båt i full fart med lans och sköld och stöta ned sin motståndare i vattnet. Det är ett tusentals år gammalt tornerspel som ingenannanstans bevarats och upphöjts som här. Båtarna är speciellt utformade med en lång trappliknande upphöjning i aktern att stå på. Själva festen och tävlingen äger rum i slutet av augusti, och regerande mästaren är en ex-rugby-spelare på 1,88m och 130 kg.

De roddbåtar som vi ser så många träna i varje dag är kopior av ett nyligen gjort vrakfynd av en gammal typisk rodd- och fiskebåt från trakten. Fr.o.m. 1995 har Sète och byarna häromkring ett antal kopior, och det ordnas kapptävlingar flera gånger om året.

Sète är oxå känt för sina kyrkogårdar, och det faktum att de döda och begravda har bästa och vackraste utsiktsplatserna i staden. Poeten Paul Valéry´s dikt om kyrkogården vid havet på en balkongformad klippa bland duvor, har gjort kyrkogården på berget Saint-Clair till Frankrikes näst mest berömda kyrkogård efter Père Lachaise i Paris med alla berömdheter.

VÅRT MASTUPPTAG!

Efter allt turistande vi gjort i två månader på kanalerna ägnar vi oss nu framförallt åt att förbereda Siska, och gör inte mycket utflykter här. För att passera Sète mellan sjö och hav, måste man invänta att broarna öppnas morgon vid tio eller kväll vid sju, om man inte har en riktigt låg båt. Vi gjorde detta i söndags för att komma ut till marinan vid havet och sätta upp masten, innan vi återvände in till ”vår” plats vid sidan om Michael på Cuelo, för vidare förberedelser och reparationer. Ljust när vi började och mörkt när vi kom fram; för när solen går ner går det undan här, och vi ovana seglare fick en liten aning om hur världen ter sig under nattsegling. En stilla frid som verkligen tjusade med sitt lugn, och samtidigt förvillande många lysande lampor att urskilja för rätt väg vid navigation.

Vi kom fram till en stinkande plats vid kranen där ytan var blänkande svart av olja och diesel. Sorgligt och förskräckligt och DISGUSTING! Vi behövde stanna där och sova, och det var INTE ROLIGT, inte alls. Ångorna från dieseln invaderade oss obönhörligt, och jag kan ärligt säga att jag aldrig förr vistats så länge i så ohälsosam ”luft” trots att jag löst upp mycket hjärnvävnad med mycket målarfärg. Det värsta var att säga ”God natt” till barnen, och jag var bara några millimeter från att få spel och göra något drastiskt drag för att komma bort därifrån. Som vanligt var det mest jag som brydde mig så väldigt..

Det var i alla fall häftigt att återigen efter en sådan lång tid ligga bland båtar med master och vajrar som slog i vinden och skapade det där unika ljudet som finns i en hamn vid havet.

Nästa morgon sattes masten på plats under endel komplikationer som löste sig, samtidigt som saneringsmän kom och försökte få bort oljan från vattnet. De sa att ”olyckan” hänt på lördagen, att de inte visste vem det var, och att det inte var första gången..

MEDELHAVET!

På andra sidan kaj Port Saint Louis fanns varken olja eller diesel utan underbara blåa Medelhavet med långa lugna vågor. Barnen badade hela dagen lång, och när masten var på plats och en utsökt måltid var förberedd, så doppade sig hela familjen Antunes-Wenhammar tillsammans för första gången i detta efterlängtade vatten. Även Spirit såg sig tvungen att simma ut när hela hans familj var i vattnet och han stod kvar ensam på stranden hysteriskt skällande.

Nå, helt ensam blev han nu inte eftersom en uppmärksamhetstörstande gammal farbror kom tätt följande oss i sina string-badbyxor. Suck, inte nu igen! Nästa snuskgubbe kommer jag att be fara och flyga! Den här farbrorn, som förut låg uppe vid strandentrén med undanvikt tyg så att hela paketet fick sol, gick direkt efter mig (och Nuno – knappast…) till av alla lediga platser vår plats. Precis vid sidan om våra kläder ställde han sig mot en sten – och kissade!! Uuuuuäh! Vi stod ute i vattnet och kunde inte tro våra ögon! Sedan ställde han sig mot oss med sin tjocka mage och bockade sig ansträngt ner så att han kunde lägga handen i det låga vattnet efter en våg – och föra upp den till sin tygbit och gnugga noggrant..! Denna procedur upprepades om och om igen, och Tassa och Tiago, och vi oxå, tyckte han var så pinsam att vi inte hittade ord för det utan bara skakade på huvudet, fnittrade och ulkade omvartannat. ”Amen, skojar han?!!” utropade Tiago med skratt och rodnande kinder när gubben bara fortsatte gnida.

Ja, så var vår lilla familjs första Medelhavsdopp. Ett minne för livet.

NÄSTA KAPITEL

Tanken var att segla till Agde på torsdag, men nu säger väderleksrapporten att Mistralen kommer att blåsa väldigt kraftigt då, så vi väntar någon dag till. I skrivandes stund får jag veta att vi troligen måste vänta här ytterligare några dagar på en ny bränslepump till motorn som Nuno beställt idag från Marseille. Som det är nu får motorn hosta.

Och jag tar tillfället i akt att sammanfatta vår resa i de övergripande kapitel vi passerat.

Bortsett från sjutton års drömmande och en massa förberedelser, så var KAPITEL ETT Danmark och Dyvig, vars lugna regniga sommarveckor blandade med sol, lämnat oss med framförallt minnen av vänliga hjälpsamma människor vi hoppas förblir våra vänner för livet.

KAPITEL TVÅ, började med en livmodershals i form av Kiel-kanalen, ut till Nordsjön, som fyllde mig med skräck och kamp om liv eller död. Även om det inte var så för resten av familjen, så var det ingen på lilla Siska som undkom varandra. Sjösjuka, tidvattenströmmar, motorkrångel, segelkrångel och stormande vågor bland saker som ramlade runt i det knarrande skrovet, är starka minnen. Intensiteten var skrämmande och ändå tilltalande.. Stränderna på de Frisiska öarna älskar vi för alltid, och minnet ger ett vackert skimmer till vad vi upplevde. Det var i Cuxhaven vi första och senaste gången träffade en annan svensk barnfamilj - ombord på båten Sayonara (Heej Alicija och hela familjen, och tack för det du skriver! Uppskattar det och dig mycket.), och det var oxå här vi blev grannar för lång tid framöver med Nadja och Michel som vi slog följe med in i nästa kapitel. Nu ser vi framemot att besöka alla våra vänner hemma i Stockholm när vi återvänder.

KAPITEL TRE, har varit det längsta och är nu snart över. Att färdas genom Europa på kanaler.. Det var inte planerat, vi trodde vi hade för svag motor, men med stöd från nyfunna vänner gav vi oss in bland nästan trehundra slussar med masten liggande över lilla Siska. Det har varit en fantastisk resa, och egentligen är jag inte mogen att sammanfatta den ännu. I stort och i smått har vi upplevt Paris och alla av historia sprängfyllda orter i Frankrike från vattensidan, i troget och tryggt sällskap med Optimist vid vår sida bland allt vackrare landskapsvyer. Saknar det redan.

KAPITEL FYRA, är nu nästa, och vad som väntar oss längs Medelhavets kuster kan vi inte ens ana.

JENNY

Någonstans i en zon av litenhet och obetydlighet, så nöjd att jag är nöjd, och så missnöjd att det inte spelar någon roll. ”Nothing left to lose ” och redo att göra ett nytt möte med havet efter två månaders relativ trygghet på kanalerna.

Har gått igenom en distinkt tillits- och tros-test, och kan nu ett steg sanningsenligare ge mitt liv till livet och låta ske vad som må ske.

Ordet ”ansvar” – snart så uttjatat att våra barns generation kommer att sky det så som min generation skyr ”plikt” och ”skyldighet”.

Tänker inte fokusera lika mycket på mitt ansvar..

Jag lyssnar som sagt på Radio Sweden och nyheterna hemifrån på morgnarna.

Blir in i märgen upprörd och ledsen när munkarna möts med våld i Burma, irriterad när jag inte äger en röd tröja ombord på båten, och arg när media släpper dem i tystnad.

Blir jätteglad och hoppfylld när Al Gore och IPCC vinner Nobels fredspris. Rätt riktning.

Skakar på huvudet åt en snubbe i en panel som kategoriskt säger att Miljöpartiet är bakåtsträvare.

Nickar instämmande när en flykting i Sverige får frågan om han tror han kommer att flytta tillbaka till sitt ursprungsland och svarar ungefär ”att har man smakat på vattnet i Sverige så vill man knappast flytta”.

Det klorerade vattnet här är ytterligt motbjudande i min mun. Tvärvägrar att dricka det, och dvalar hellre i törst-framkallade hallucinationer än låter det komma in i min kropp. Erkänner utan hymmel att ”ja” jag är extremt känslig och oresonabel på den punkten.

Vårt vattenfilter la ner för någon eller några veckor sedan, och det har blivit endel köpa vatten och kånka hem i plastflaskor utan pant, vilket är ungefär lika motbjudande. Droppen var häromdagen när jag spottade och fräste ut första klunken av tolvliters packen jag kånkat långt. Luktade och smakade klor! Klor; 5 mg/liter läser jag då försent på innehållsförteckningen.

Nu har Nuno bytt filtret (som skulle hålla längre) och samtidigt både med och mot min vilja rengjort vattentankarna MED KLOR.

Svårt för mig att hålla mig till principer under rådande omständigheter! Frustrerande!

Så tacksam att vattnet i kranen där hemma, som ändå inte är i närhet av toppklass, tack och lov inte smakar som att dricka ur en simbassäng!

TIAGO

”Nej mamma, hahahihihe, tttihe, asså jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte, jag kan inte, amen sluta, amen mamma, amen mamma, sluta, sluuuuuuuta, jag vill inte skriva nååååt, nä, amen sluta, jag vill inte”, …säger Tiago när hans mamma försöker få honom att skriva till bloggen. Några rader blir det till slut:

”Här är så mycket fiskar, och så mycket ödlor! Här är jättefint och jättemånga fåglar. Jag har bara fiskat hela dagarna sedan vi kom hit. Och jag har badat i Medelhavet – det var skönt! Vattnet var genomskinligt som kranvatten fast blåare.”

Jag kan berätta att Tiago-turgubbe hittade en diamant för ett tag sedan. Han fick titta på gamla saker i en ask hos en båtgranne. Denne granne hade för tjugofem (!) år sedan blivit av med en av fem (blods-)diamanter från Sydafrika, och förgäves letat som en galning utan att någonsin hitta den igen. En av de andra likadana diamanterna hade sålts för hundrafemtiotusen kronor styck för tjugofem år sedan. Tiago pillade fram någonting som låg bakom innertyget i asken, och frågade ”Vad är det här för någonting vitt?”……..!!!! Diamanten..!

Här är den:

Så nu är diamanten tillbaka i sina inte helt rättmätiga ägares händer, och vi ska kolla ”Blood diamonds” med Leonardo di Caprio som vi fick i present av Felix. Tack Felix!

…Och tack än en gång till Cicci, Jocke samt Uffe som förgyllt våra kvällar med media.

MAT

När vi pratar med vänner hemma, förstår vi att det undras endel om hur vi har det med kosthållningen; bl.a. med tanke på att Go Green alldeles fantastiskt sponsrar oss med sjuhundra kilo färdiglagade bönor av alla de slag. (Nej här fises inte mer än vanligt.)

Så nu ska jag berätta hur vi har det. Sedan vi kom till Frankrike har Nuno varje morgon tillsammans med Spirit i minsta lilla by alltid hittat nybakade baguetter och croissanter som han köpt med hem till oss, efter att han druckit sitt kaffe och konverserat på caféet.

På eftermiddagar och kvällar har vi var eller varannan dag köpt färsk mat, gigantiska salladshuvuden och gott om tomat, gurka, ost och lite kött/fisk. Under färd har vi hjälpts åt att göra fyllda baguetter till varandra med olika läckra innehåll efter var och ens smak.

Yoghurt säljs tyvärr inte i litersförpackningar utan bara i irriterande skräp-producerande småportions-pack. Min favorit är naturell med katrinplommonmos i botten. Barnen mumsar sina favoritblandningar.

På kvällarna har vi gjort en rejäl måltid med vad gott vi hittat, och på dagarna har jag suttit framme på fördäck och diskat i solen.

Bönorna vi fått från Go Green är perfekta att hälla upp i en skål några timmar innan mat, och temperera med olivolja, äppelcidervinäger, lök, vitlök, salt, peppar och andra kryddor innan man blandar med kapris, oliver, sparris eller något annat gott. Goda senaps-sorter finns här såklart att experimentera med.

Ekologiskt ris, couscous och solroskärnor har vi fått i massor av Go Green, och vi varierar det med potatis, pasta i olika former och ägg. Godis har vi oxå fått av Go Green; när det är fullt upp och snabb energi behövs är deras sesamkakor perfekta!

Vi brukade inte äta efterrätt förr, men här gör vi nästan alltid det; choklad, potatischips eller popcorn.

Vi har lagt mycket mer tid på mat här än någonsin förr, vilket blivit en höjdpunkt efter en lång dag bland slussar utan ände.

När vi var på havet var det nödvändigt att få maten gjord så snabbt som möjligt p.g.a. sjösjuke-faktorn vid matlagning, och till alla som ska segla vill jag verkligen rekommendera Go Greens färdiglagade bönor, inte bara för att de är goda, utan för att de är så perfekt förpackade, lättstuvade, tetrapaks-kuber. På havet åt vi inte lika mycket som på land.

Vin har majoriteten av familjen varit ointresserade av, men för den som uppskattar det så är franska kanalerna paradiset.

Ju längre söderut vår färd nått, ju dyrare har maten blivit. Vid Nordsjökusten kostade min favvo-yoghurt fjorton kronor, och här vid Medelhavskusten kostar den tjugosex kronor. En liten burk oliver kostar tjugotvå kronor. Enklaste osten, Emmentaler, säljs i 300 grams paket och kostar ca trettio kronor, medan de dyrare kan kosta hur mycket som helst och finns i hur många sorter som helst. Fransk färskost är ibland billig men påminner mer om kornig yoghurt. Fetaost är för dyrt. Frukt och grönsaker är inte billigare än hemma. Listan kan göras lång, men kontentan är att vi är förvånade att mat som är närmre sin produktionsort här, ändå är dyrare här. Jag menar – oliver! – hur kan de vara så dyra här jämfört med hemma?! Ska bli intressant att se hur det blir i Spanien. Äter gott gör vi i alla fall, men det blir inga pengar över till restauranger, då hade vi inte kunnat göra resan alls. Försöker hålla oss balanserande på linjen mellan att överhuvudtaget kunna göra vår resa och ändå fylla den med så mycket innehåll som möjligt av sådant som kostar.

Skapad av jennys dreamroom på dreamalive S/Y Siska fredag, maj 18 2007 13:50:40
Jag blir så glad!

Till frukost fick jag som näring idag ett litet meddelande på min hemsida, www.barefootbabe.se, en liten hälsning från Ida som också målar med kroppsavtryck.

Letade mig fram till hennes och Jörgens blogg www.helaminjord.blogspot.com, Och blev så Glad, för de är så gröna och sköna i vad de uttrycker!

Och länklistan är full av andra bloggare som flödar av samma härliga frammåt-anda för en bättre värld!

Bl.a. har Bett R World www.tredjeklotet.blogspot.com startat en utmaning inspirerad av Emma Hamberg som sagt;

”Vi måste bli störigare. Jag tror det är bristen på störningar som får oss svenskar att kallas kalla. Vi är inte kalla, vi är bara så in i märgen rädda för att störa.”

Jag antar bums utmaningen!

Och listar nedan upp bloggare som verkar tänka som jag.

En dålig nyhet fick jag också till frukost. Tyvärr.

Vi har fått en kaolingruva på halsen här i Svalövs kommun. Egentligen i Eslövs kommun, men precis vid vårt naturreservat Jällabjär, som är en gammal vulkan vid Röstånga.

Mineral tillgången av kaolin ( som framförallt används för att göra fotopapper blanka) räknas som riksintresse. Vi vill stoppa gruvan genom att skydda ett annat riksintresse: Söderåsens naturliv, som ligger precis intill. Det pågår en massa politiska processer om detta just nu. Antagligen kommer det att avgöras på regeringsnivå.

Och den dåliga nyheten fick jag i form av en insändare i morgontidningen, Av Solweig Lewin, från Kaolingruppen och fp Eslöv. Jag citerar:

”I onsdags antog miljönämnden i Eslöv ett naturvårdsprogram, av vilket framgår vilka områden man tycker är speciellt skyddsvärda. Samtidigt gick motorsågen varm i Billinge fälad. Ett av de skyddsvärda områdena försvann bara några timmar innan nämnden fattade sitt beslut. Ingen ska få mig att tro att det var en tillfällighet att markägaren valde att totalavverka sitt bestånd av sumpskog av al, björk och ek just nu, mitt under häckningstiden. Just nu när Svenska Kaolin lämnat in en ansökan, vars miljöinventering visar att just detta område har de största naturvärdena inom själva brytningsområdet. Jag tror inte heller att det är en tillfällighet att bläcket knappt hunnit torka på markägarens avtal med företaget om att företaget får disponera mark vid eventuell brytning.”

Satte teet i halsen och ringde runt. Vad ska vi göra?!

I alla fall glad att engagemanget för miljön lyfts så fantastiskt på kort tid.

Kommer att göra mitt år på havet till en resa för miljön och en expedition i överlevnad på naturvänliga sätt under segling i möte med människor som är både för och emot.

Även ombord på Siska har vi olika uppfattningar om val. Ibland får jag min vilja igenom och ibland orkar jag inte kämpa för det jag tror på, och faller till föga för miljöovänligare val. Ibland är tillgängligheten alltför omständig och obefintlig för miljövänliga val. Ibland, eller alltid, är det en inre fråga om hur långt Jag är beredd att gå för att göra det bästa valet för miljön. Ibland blir det bästa valet baserat på andra behov som känns starkare just då.

Oavsett vilket, många fler bryr sig idag, och det gör att det blir lättare och lättare att göra valen jag vill göra. Att Eko-klädes-indusrin fått en boom glädjer mig enormt! Och jag längtar efter att hitta de kläderna utan att behöva leta! Här är utlovad lista på bloggare:

www.helaminjord.blogspot.com

www.tredjeklotet.blogspot.com

www.allavidjur.blogg.se

www.asfaltblomman.wordpress.com

www.jordnara.typepad.com/jordnra

www.charity.se

www.djurensratt.se

www.mp.se

www.naturellt.blogspot.com

www.lunken.wordpress.com

www.miljobloggen.randler.se

www.theorchidblog.blogspot.com

www.klimatfakta.com

www.lucastankar.blogspot.com

www.ecoprofile.se

www.magnusfranzen.blogspot.com

www.lillhulda.blogg.se

www.notbuying.blogspot.com

www.frivilligenkelhet.blogspot.com

www.blogg.aftonbladet.se/10576

www.elins-tradgard.blogspot.com

In english:

www.marklynas.org/blog

www.curtrosengren.typepad.com/alternative_energy

www.alt-e.blogspot.com

www.monbiot.com

www.consumerdisobedience.blogspot.com

www.simplereduce.wordpress.com

www.thegreenguy.typepad.com

www.ecogeek.org

www.nikkishell.typepad.com/wardroberefashion

www.trehugger.com

www.greenguru.org

Skriv gärna en hälsning att du varit på besök här på bloggen! Kul att veta vem som hälsar på, och dessutom tror jag det blir lättare att hitta sponsorer -gröna!- om här är många besökare. Ska tala mer med Gogreen idag.