..Men jag förstår inte varför det hela tiden blåser så mycket just där vi är! Det är ju sommar nu!? Igen, Fortfarande, Eller inte.
Jag vet, hela tiden farväl från mig i bloggen… särskilt när vi ska ut på havet,
och det ska vi nu snart. Och det blåser rejält. Men vi tänker vara lite tuffare nu när barnen och Spirit inte är med, och gå ut i vindar som vi lärt oss undvika. Vi tror vi klarar det.
Planerar ankra nästa natt utanför Tavira, och sedan fortsätta mot Faro på tisdag morgon.
Jag har uppdaterat med vårt nuvarande, och enda fungerande, portugisiska telefonnummer under fliken ”div info” längst upp i sidhuvudsbilden.
Det känns lika nervöst som alltid att gå ut i ovissheten om väderkonsekvenserna där ute. För några timmar sedan kändes det helt lugnt i mig, och jag tyckte Nuno studerade väderleksrapporterna tjatigt mycket. Kände mig kaxigt trygg med vår seglingsvana. Nu börjar modet svika, men ännu inte beslutsamheten. Beslutsamheten brukar vara ända tills det ändå redan är lite sent att vända tillbaka..
Ja så nu kommer ett till av mina farväl inlägg..
Farväl och tack för allt,
far väl till alla vänner som är byggstenarna och beståndsdelarna i vår färd,
god färd till er med mycket hjärta,
och god färd till oss tack..!

Jag ville lägga upp en samling av bilder från alla middagar vi haft med alla vänner längs vår väg.. det har hunnit bli en samling .. Nostalgiskt leende på mina läppar, vemod och insikt.
Vi har fått så mycket, av så många. Utan Er….wow……..TACK, för allt!!!

Och tack till goa Noa som upplyste mig om Boom-Festivalen i Portugal 11-18 augusti!
Vilken grej! Skulle gärna varit med!  mer

Istället kanske vi kan komma till festival i Skåne 1-3 augusti; Mossagårdens ekologiska festival, som både Magnus Billqvist och Camilla Åkesson tipsat mig om. Kolla också Camillas nya hemsida Hållbar Livsstil!

Kramar, J

SPIRIT GALEN PÅ STORA DELFINER I FLODMYNNING I ATLANTEN:

..Så nu har ni hört hur det låter ombord på Siska…
GLAD MIDSOMMAR!
RÍO GUADIANA!
Vi har kommit kommit fram till Río Guadiana som är gränsfloden mellan Spanien och Portugal. Det luktar pinjeträd från den portugisiska sidan, men vi drar ut på nöjet och har hållt oss på spanska sidan i Ayamonte. Fint här. Och vi behövde köpa en portugisisk gästflagga, eftersom den flaggan vi hade är mycket större än vår svenska hemmaflaggan..
Med tidvattnet går vi vidare upp i floden om en timme, för att under helgen utforska så omtalade och bland seglare populära Guadiana så långt in i landet vi kan komma.
Nästa helg ska vi på portugisiskt megabröllop med stora släkten.

Och sedan bör vi hitta en lösning på hur vi ska komma hem,
vilket vi ännu inte alls har klart för oss hur det ska gå till.

VÄRLDSOMSEGLARBRÖLLOP
För ett år sedan firade vi midsommar i Dyvig i Danmark. Motorn slutade fungera, och vi hade just blivit påkörda av en tysk fiskebåt som bröt av vårt bogspröt och segelfäste. Känns fantastiskt att vi trots den början på resan har lyckats komma hit. Det bästa i Dyvig var människorna vi umgicks med där. Värdsomseglare Peter Mathiesen som tillverkar Aries Vindroder i Danmark, och hjälpte oss installera vårt Aries vindroder,
-Och blivande världsomseglaren Christian Schmoll från Tyskland som vi blev så goda vänner med.

Christian gifte sig nyligen med Leena, samma dag som de lämnade sin hemmahamn för en världsomsegling. Peter Mathiessen överlämnade brudgummen och bruden till varandra, och gästerna på avskedsfesten fick en överraskning, eftersom bröllopet var en hemlighet. De har avancerat snabbt på sin resa, trots problem med transportstrejken (som är slut nu) och fiskare som vägrade släppa in dem i de franska hamnarna pga sin strejk(!), så att de fick vända över till England, och därifrån utgå för sin resa över Biscaya. De hade en mycket tuff överfärd, men är nu i norra Spanien, och vi hoppas på något sätt hinna träffa dem innan de ska över Atlanten till slutet av sommaren.
Här är deras film med, delfinerna i Biskaya och deras hemsida - Molinaris.

Och nu när vi har internet ombord i Alcoutim, som vi firat och firar midsommar i, kan jag lägga in detta för här är perfekt på alla sätt och vis; vackert, varmt, vänligt, återfunna seglarvänner från Almerimar, billiga café och gratis internet, och mycket mer som får komma i nästa inlägg om att
VI HAR KOMMIT HEM TILL PORTUGAL!

Tack, tack, tack för alla gratulationer som jag inte fått…
PÅ MIN FÖDELSEDAG!!!
…för att igår när jag och Tassa åkte till Marocko så fick mobiltelefonen frispel och skickade mitt meddelande till Nuno tretton gånger till honom, …och sedan till ytterligare telefon-nummer (…det var pinsammare förra gången det hände och jag hade skrivit lite mer privata hälsningar..). Stängde av den, och sedan dess har det inte gått att aktivera SIM-kortet igen för +46-705-249085 eftersom det krävs en PUK-kod som kanske ligger någonstans i en låda där hemma i Sweden.
Så nu finns vi på spanska mobilnumret: +34-691 861 675 tills vidare,
och nu har Nuno precis lyckats få igång antennen på min laptop så att jag fått alla mail – TAAACK!!!!!! Tack för alla hälsningar!
Det är tajt med internet-tid just nu, och imorgon fortsätter vi NORRUT (!) på Atlanten i riktning Cádiz och längre fram Portugals Algarvekust, så förlåt jag blir sen med mina svar! Förlåt!

Allt är fantastiskt bra här, och kunde inte vara bättre – …föutom kanske en dusch då..!
Marocko, Afrika, var maxat, och vattenlinjen på Siska har sänkts ytterligare något.
Hamnpolisen här i Tarifa har mycket roligt åt oss och vår chiqitito båt.
I morse blev jag födelsedagsväckt av att de ropade på oss (för att vi måste flytta båten) och då sjöng de födelsedagssången Feliz Cumpleaños för mig .
Mer rapport från Marocko kommer nästa inlägg.
Nu kommer en massa vi samlat på oss sedan sist, och Tiago och Tassa har skrivit lite oxå. Det är Tassa som tar många av fotona här på bloggen och från Ronda som hon älskade kommer ännu fler nedan!

Gibraltar – by Tiago
22/5 åkte vi till Gibraltar med en hyrbil för att titta på Gibraltars klippa.
(Fler Gibraltar-bilder i högerlisten. Observera husen inne i klipporna på bilden här under.)

Där fanns jätte många apor. Vi var och kollade på en jättestor grotta som hette Saint Michaels Cave och där var jättefint När vi kom ut från grottan så kom vi till lite turistaffärer där det fanns väldigt många apor. När jag och Tassa köpte en Bounty så hoppade en apa ner från taket på restaurangen och tog min Bounty, vi stog bara och glodde med öppna munnar medan apan käkade upp min Bounty.

Sedan för att ge tillbaka så gick jag till bilen och hämtade en tom godispåse, jag stod och låtsades att jag åt ur den och direkt kom tre apor och drog i mig. De blev väldigt förbryllade när dem förstod att den var tom. Hihi!
/Tiago
(Spirits min när han såg aporna utanför bilen):

Ronda – by Tassa


23/5 åkte vi (”vi” är i det här fallet alla utom mamma som var i Sverige då) ut med den hyrda bilen till ett vackert ställe en bit från havet, Ronda. Det var väldigt fin utsikt på vägen dit.
Vi stannade några gånger och tittade och tog foto.

Det var jätte fint i Ronda, riktigt otrolig utsikt.

Det gick en klyfta rakt genom staden med en å längst ner på bottnen.



På ett ställe fanns ett gammalt fort eller någon sorts byggnad som var inbyggd i bergväggen längst ner på bottnen av klyftan. Jag och pappa gick hela vägen ner i de långa vindlande tunnel-trapporna som ledde ner till bottnen inuti berget. Jag hittade mitt drömhus i Ronda. Det var egentligen någon sorts museum, även om jag inte tittade på utställningen, utan bara huset.

Det var underbart i Ronda och det var helt klart ett av de finaste ställen jag varit på!

Tassa<3

Gibraltar – Tarifa
Här i Tarifa – Europeiska fastlandets sydligaste punkt – kan man sitta och titta. Barerna, pubarna, caféna – och alla andra namn dessa går under – ligger tätt i gränderna i gamla stan, blandat i en intressant kombination av det äldsta och det nyaste. De som vågar sig ut i kjol visar – gamla som unga – upp trosorna i vindkasten i de småsmå gränderna iTarifas gamla stadskärnan.
Blåsigaste stället i Spanien, och därav, sägs det, högsta självmordsfrekvensen i landet. Samtidigt dras folk från hela världen hit för de perfekta förhållandena för kite- och windsurfing. Och med dem följer softa chill-out ställen och coola figurer i avslappnade märkeskläder. Yin-yang symboler blandas med tribe-tatueringar, massage med kreativa skrivarkurser, ekologiska pizzor i vedeldad ugn med eklusiv inredning bland vackra valv, och dessutom fågel- och fjärilskådning med delfin- och valutflykter eftersom naturen bjuder på mycket här, både i vattnet, längs med vattnet, och uppe i bergen.
Vi är inställda på att återvända hit fler gånger.

Vi lyckades komma hit på andra försöket genom Gibraltar sund. Det ska inte vara för lätt! Och nu vet vi att det krävs mer än bra tidvattens- ström- och vindkartor för att klara det. Om man inte har en fet motor. Och det har vi som bekant i.n.t.e.
..välslitna svenska flaggan i Gibraltars uppgående sol
Idag – Imorgon – eller inte alls
Vi kom genom tack vare mina ihärdiga drömmar natten innan (nickar övertygat), med många människor i drömmen som rekommenderade mig att vi skulle göra så.
Istället för att gå tidigt på morgonen som dagens karta över tidvattnet och strömmarna rekommenderade, tjatade jag på Nuno om ifall det inte gick att gå ut lite senare framåt lunch(?). Precis som mina drömmar sa..
När jag frågade seglarna i hamnen (som är en privat klubb med bara spanjorer, där vi hade tur att få plats för en natt) sa vissa att vid lunch skulle det vara bra att gå ut mot Atlanten genom sundet. Men de var inte alla överens om det. Endel sa att vi inte skulle klara det, att vi skulle få motvind. För när man ser molnen samlas uppe bakom berget mot väster, då vet man att det blåser Poniente, dvs från väst från Tarifa. Men vinden skulle vända. Och sedan skulle den bli starkare. Och sedan ännu starkare.
Hos räddningsmanskapet Salvamento Marítimo var de lika oense. Den ene sa vi inte skulle klara oss mot strömmarna utan medvind med vår knappa motorkraft på fredagen, men att på lördagen skulle vi få bra medvind, så att det var bättre att vänta en dag. Den andre sa att det var visst det bra idag om vi gick vid lunch, men att nästa dag, lördag, skulle det nog bli för starka vindar.
Och sedan gick vi in till Algeciras centrum till ett Locutorio; ett rum fullt med datorer och telefonhytter som man kan köpa sig tid vid. Väderleksrapporterna på alla fem olika ställen vi konsulterar på internet var lika tvetydiga..
Nuno ville nog helst vänta till lördagen, och jag ville följa drömdirektiven och komma iväg NU fredag.
Det var så påtagligt insisterande drömmar. Annorlunda från de jag brukar ha. Mycket insisterande som sagt. Så jag insisterade. Lirkade och påtalade fördelar.
Så bestämde vi oss att göra ett försök. Hellre det än att sitta i hamnen hela dagen – eller ännu värre bli tvungna att återvända till Gibraltar för att ägaren till ”vår” plats skulle komma hem!
Men barnen var inte lika pigga på att riskerar tuffa tag i sundet utan ville hellre ta det lugnt. Då är det motigt att påtvinga att vi går ut. Men jag gav mig inte.

Och det var bra. Jag tror vi lyckades pricka in en ganska sällsynt lucka i sundet, och fick en förvånansvärt fridfull dag, nästan som en lugn innansjö, mellan Europas och Afrikas kontinenter, sökandes de rätta strömmarna ungefär längs tjugo meters linjen (havsdjupslinjen längs spanska kusten) som vi hört man skulle göra. Det såg helt annorlunda ut där ute jämfört med dagen innan när vi försökte, och fick vända.
Och jämfört med nästa dag – lördagen – när vindarna blev alldeles för starka! Tänk om vi hade väntat – då hade vi varit fast i Algeciras eller Gibraltar fortfarande i jag vet inte hur många dagar!
Här är i Tarifa är ett schysst ställe att vara fast på ett tag!
Lite omständigt i fiske- och kommershamnen, men bra energier.

Tog ett tag att hitta en lösning för att komma av och på när tidvattnet tog ner Siska långt nedan för kajkanten, och Spirit var mycket upprörd, förtvivlad,
när hans hem låg långt där nere bland de obehagliga fiskarna och guppade utom räckhåll för honom.
Här egentligen inga platser för segelbåtar, men som en spanjor marinero sa;
”med lite vaselin och välvilja går det”.
Fler bilder (många!!!) från Gibraltar förra veckan:

Hello everybody.

We are in Almeria. A very nice town here in the south of Spain. Nice and cheap harbour with free internet.
We have been here now 5 days, as the winds have been incredibly strong and from where we want to go. Hopefully on Monday we will move on, but according to the weather sites we consult we won’t go very much further the following days… too much wind again.
During this trip we have been having a lot of bad weather but also beautiful moments.

Here is one of that beautiful moments.

Love to u all,

The Kaptain

EN SEGLINGSRESA I KLIMATFÖRÄNDRINGARNAS TID
Kom inte till Almería idag, utan fick söka nödhamn i San José. Det började bra med vind akter ifrån, men sedan bara ökade vinden och ökade och ökade; och vågorna reser sig skrämmande fort här när vinden sätter igång, så de bara växte, och drev på med hög hastighet och brytande vitt vågskum överallt omkring oss; och växte ännu mer.
Det obehagliga är när inte väderleksrapporterna stämmer, för då vet man inte om det kommer att sluta öka, eller inte.
I Aguilas dit vi kom första april efter en väderleksrapport som var som ett skämt, men inte roligt, berättade hamnkillarna hur vädret varit helt ur led sedan påskas, och inte stämt.
Sedan första början av resan har det varit så hela vägen..

Folk har sagt till oss ”..så här har vi aldrig sett vädret förut vid denna tiden..”

Det är förvisso inget överaskande för en svensk att sommaren regnar bort,
men i Dyvig i Danmark hade ingen förut varit med om att vattnet i hamnen blåste bort på sommaren:

I kanalerna inne i Nederländerna mitt i sommaren regnade och blåste det så kraftigt att vi knappt lyckades pressa oss framåt:

Korsande Ijsselmer hade vi över våra huvud hastigt skruvande sig ur molnen början till en tromb:

Ute på Nordsjön sa seglare som varit i samma farvatten sommar efter sommar i åratal, att vädret aldrig förr varit så dåligt, och vindarna så instabila.

Och efter det bestämde vi oss för franska kanalerna istället för Biscaya.
Till Paris hade sommaren fortfarande inte kommit i slutet av augusti och regnet vräkte ned även här:

I kanalerna står tiden stilla, men när vi kom till Medelhavet i mitten på oktober, var det redan för kallt för att njuta av varma bad, och dax att lära sig styra livet efter höststormarna.
För kallt vid fel tid, var den vanliga kommentaren från folk längs vår kustfärden.

I Barcelona bröt vågorna så enormt att varken vi eller någon annan sett något liknande där, även om fotot nedan bara visar morgonens efterdyningar:

Sedan var vi fast i Valencia med vinterstormar, när de där hade räknat med vårtider.

Och för att göra en lång historia kort är vi nu här i Andalusiens östligaste del; och ingen verkar begripa sig på vädret.

JAG KAN INTE SEGLA
Hade inte gjort det innan resan, och tycker fortfarande inte att jag gjort det. Seglat. Men jag tror jag blivit en rätt bra gast.
När vi var där ute idag och alla koncentrerade sig på att hålla balansen i rullningarna med spända miner, så kom en färsk väderleksrapport på VHF:en, vilken förtäljde att vinden skulle öka ännu mer, och därefter mer. Det var inte med den rapporten vi begett oss ut.. Vi hade redan stormstyrka på de hårdaste vindkasten, och det var inga korta kast. Det var pauserna därimellan som var korta, och de var inte precis några pauser, bara korta påminnelser om att andas.
Vi skulle segla från åtta på morgonen till åtta på kvällen för att komma runt Cabo de Gata och fram till närmsta hamn därefter. Och vindarna skulle vara ganska lugna. När vi hörde den nya väderleksrapporten, behövde vi inte prata med varandra. Överhuvudtaget blir det inget prat-prat när trycket ökar, utan var och en sköter spänt sina uppgifter, och that’s it.
Nuno började anropa Peter Pan som var en bra bit framför oss, för att diskutera nödhamn i San José innan kapet. De svarade inte på den handburna VHF:en, trots många försök, så Nuno gick in till den fasta VHF:en istället.
Då fick jag ta över rodret. Jag tycker det är sk-tsvårt att hålla båten på en kurs som följer vår inritade kurs men ändå se till att hålla seglet fyllt så att det inte börjar slå, och då menar jag verkligen SLÅ i vinden. Därför tog jag till en liten säkerhetsmarginal, för att inte ligga p-r-e-c-i-s på gränsen mellan aktervind från styrbord eller babord. Det var en falsk trygghet märkte jag snart när jag inte hade kalkylerat med vågornas riktning,
och vi började rulla så våldsamt av vågor rakt från sidan, att saker som annars brukar ligga stilla for iväg i sidor och golv med bankande smällar, och jag och Tassa skrek, med gråten i halsen.

Det är det allra värsta för mig; att veta att jag inte har någon kontroll där ute, och att vi är beroende av att Nuno finns ombord i bästa skick. Min största fasa är att det händer honom något, och vi inte klarar det.
Jag är ändlöst rädd för det, och försöker lära mig, men det är alltid i så hemska situationer jag tvingas lära mig, att jag är rädd för det oxå.
I vintras efter att jag slungats överbord av bom-smällen smakade jag med hjärnskakning på ett omfamnande lugn i havet, och har levt kvar i ett tillstånd av stundtals dödslängtan – om döden är en sådan frid. Havet har inte längre varit skrämmande med sitt stora vatten.
Men vad vindarna gör med båten skrämmer mig, och jag vill inte låta döden skåda någon av oss i vitögat, framför allt inte barnen.

För varje darrande dag blir jag klarare över min vilja att leva, på land.

Och imorgon skiljs kanske våra vägar åt.
Min på land, och Nunos på vatten.
Bestämmer imorgon med havet på ena sidan, bergen på andra, och nyaste väderleksrapporten framför mig.

Vunnit en fin utmärkelse, utvalda bland många miljoner andra, har just vår blogg-karta gjort i dagarna!
Honorable Mentions, Blog Map, Platial Map Awards 2007

I högerlisten finns ”Our journey with Siska” som visar vår färd från Kågeröd, Helsingborgs Norra hamnen, Danmark och Dyvig, Tyskland och Kielkanalen och Frisiska öarna, Nederländerna, Amsterdam och kanalerna, Belgien, Frankrike med Paris, Avignon, Lyon och kanalerna genom inlandet, höglandet, vinlandet och våtlandet, och sedan Medelhavet ner längs Spanska östkusten mot Gibraltar, Marocko och Portugal.
Varje ställe vi stannat på över natten med S/Y Siska är utmärkt på Google Earth’s satellit fotograferade karta i detalj på exakt plats, och du kan zooma in eller ut i världen från tydlig närbild till stor helhet.

Jätteglad att just vår karta bland så många uppmärksammats, och peppad att göra den ännu finare!
Som jag berättat tänker jag fylla i med mer uppgifter om hamnarna vi besökt, och lägga till foto, mm.
Det fina med Platial & Frappr’s nätkartor online är, förutom 26 miljarder unika besökare per månad och 150 miljarder platser, att om man vill ha en öppen karta så kan vem som vill lägga till uppgifter, och nu kommer tjänsten att vara tillgänglig via mobiltelefon. Lite som att hitta sig fram via GPS, men mer personligt.

Jag blir sugen på att göra en öppen karta som alla seglare och båtvänner och vattenfärdandes kan använda tillsammans och uppdatera med hamnuppgifter – så håll utkik efter den! Och meddela mig om du är intresserad att bidra till The Harbour Map. Jättebra kan det bli!

GLAD PÅSK!!!

Ok, vi ligger for ankar precis soder om floden Ebros utlopp och delta. Alltsa ingen el, ingen slang med vatten till disken, och bara lite elkraft fran batteriet. Nuno fick vind i seglen i fodelsedagspresent och ett nytt kapitel som han langtat efter har borjat med nya seglings-utmaningar for oss nyborjare i ankring. Spirit vaktar oss mot fiskar som han upprort skaller pa, och vi tar jollen in till deltats platta land for att rasta honom – han vill fortfarande inte gora sina behov pa dack. Ar i sallskap med vara seglarvanner och ror och halsar pa varandra och turas om att bjuda pa fika och mat. Lite mat fran havet ser det ut att bli oxa. Otroligt avslappnat och skont liv just nu. Inte mycket pa schemat! Kommer att fortsatta mer sa har nu, men ga i hamn da och da for att handla, duscha, fylla pa med vatten, och hitta el + internet. Ska nog skriva av mig riktigt langt snart, men har mycket tankar nu (och mycket tid att tanka), sa allt har inte fallit pa plats annu. Hander mycket nar det hander lite. Blir som med stromavbrott; tidiga kvallar anpassat efter dygnets morker och sedan vaknar man klockan halvfyra pa morgonen hur pigg som helst och med tusen tankar i skallen!

Mmmmmmmm, we’ve had a perfect day today. The sea was pleasant and calm with quite fair winds. We were almost alone out there on the greenblue water. Only passing outside the big harbours of Barcelona we saw some big boats:

And then impossible to miss – a never ending stream of airplanes right above our heads the hole day; as we passed Barcelona airport.

When we left our friends in Port Forum it was a lot of waving, filming, etc, and I’m just to sensible with anything similar to a grandiose end in a typical Hollywoodfilm… Crescendos of emotions make me tremble on my voice and almost cry… What can I say..-
Anyway, the truth is we didn’t give Barcelona the attention it deserves. I think we’ll do Barcelona at some other point.

Why? When we arrived to Aiguadolc today in the afternoon-light, then I knew for sure that I have been looking forward to be in a small harbour with a picturesque atmosphere, and big cities are just not very tempting right know for us. We want to get to a place were we can anchor safely and enjoy the nature, as soon as possible.

Aiguadolc is the harbour by Sitges. Sitges is not a nature-reserve, but we did like it Big Time!

We arrived late, and dinner and washing-up takes its time. (I enjoyed being able to do the dishes outside in the dark evening without freezing – summer here we come, soon, soon, soon!) And then we went out for a long nightwalk as we are leaving early Wednesday-morning and wanted to see more of this clearly exclusive place. Expensive – 23 euros/220kr for one night, but better than a museum – so well worth the money.

Read more about Sitges in the link above. It’s famous for its film festival, carnival, nightlife, beaches, culture and history. So if you are looking for the best place to pass carnival in Europe – maybe this is it? Carnival is coming up around the corner!

And it’s well known in the gay-world. It’s very adult here, as a friend told me.

This cat passed the nightcold by the warm of the lamp:

We miss or lovely cats Kiwi and Jesus at home. – We miss you all, and we look forward to meet everybody again in the summer! Until then; we the crew of S/Y Siska are sleeping tight in the warm of each other

Den värsta dagen på resan för Nuno. Den bästa dagen på resan för mig. För barnen båda delarna. Och Spirit var imponerande lugn.

Inget blått, bara grått. Och de största dyningar jag någonsin gungats på. De var höga, men framför allt långa. Ibland kom en extra hög våg med större kraft, och då balanserade Siska en stund uppe på vågkammen, innan vi försvann ner i dalen. Dagen innan registrerades fem meters vågor i Rosenbukten, men idag var de nog bara mestadels två-tre meter. Det är hopplöst svårt att lyckas visa på foto eller film. Titta t.ex. på det här fotot..

Det Du ser är kanske en horisont långt borta och en massa lagom stora vågor? I själva verket befinner vi oss här nere i en vågdal, och fotot är taget mot den vägg av vatten som kommer emot oss täckt av mindre vågor längs sin yta, så någon horisont ser vi här inte skymten av.

T.o.m. Nuno kände snart av den obehagliga föraningen om risk för annalkande sjösjuka så snart vi kom ut på sjön ur den lugna hamnen i Roses. Men om jag tar denna oturs eller tur följda dag någonstans från början, så hade vi redan då känslor i bakhuvudet som inte bådade enbart gott.

Först dagens förstasidesnyhet som Nuno hörde på hamnkontoret: En engelsman stod igår med sina två barn på klipporna, för att fotografera dem när dyningarna slog in och stänkte flera meter upp bakom dem, och då plötsligt kom en stor dyning och bara svepte med dem ner i det kraftfulla vattnet. Pappan lyckades rädda ett barn, men från sitt sökande efter andra barnet återkom han eller barnet aldrig.

Undertiden Nuno var på hamnkontoret hade jag första-dagen-mens och tog en snabbdusch, samt en närmre titt på mitt ärr där läppen spruckit och sytts med fem stygn. Svullnaden har börjat lägga sig, och det känns som en liten kula inne i läppen. Ledsen kände jag mig nu när ärret framträdde mer och en liten vall av ärrvävnad syntes på läppen, för att följa mig resten av livet. Tänderna har också sett bättre dagar…men det har det mesta.

Vi hade händerna fulla av uppgifter för att förbereda för avfärd, och behöll våra tankar för oss själva. Det enda jag hört av nyheter var de växande siffrorna från den stora vågen i Bangladesh, och då blir ens egna bekymmer rätt små.

Men tydligen hade det för oss båda funnits olycksbådande tankar om att ge sig ut på sjön idag. Nuno viftade bort sina ungefär som jag mina, med att det bara var tankar från en olyckskorp rädd att flyga. Och så gav vi oss ut för att korsa bukten innan La Tramontana-vinden skulle komma och fånga oss i hamn igen. Kunde vi bara komma till l’Estartit skulle vi äntligen vara skyddade och fria från La Tramontana som styrt våra liv de senaste tre veckorna, ända sedan Gruissan i Frankrike. Idag var det ingen vind alls, så vi skulle gå för motor över bukten. Det skulle bara ta två-tre timmar. Vi åt upp en ordentlig laddning av den sista grahamnsgrynsgröten till frukost. Det var som en svensk höstmorgon med några strimmor gyllene sol de första morgontimmarna i en fuktig och drypande våt värld mittemellan kallt och varmt. Vid elva var allt färdigfixat och vi lämnade Roses som snabbt försvann in i dimman denna ovanligt molntunga dag. Ni vet, när man liksom färdas inne i ett moln hela tiden och hela omvärlden försvinner. Då och då såg vi i början disiga former av fiskebåtar i utkanten av vår värld, men sedan försvann även dessa tecken på annat mänskligt liv än vårt, och endast sjöfåglar återstod i vår lilla värld på stora havet.

Nej förresten, i början mötte vi den röda sjöräddningsbåten och Nuno tog kontakt med dem via radio för att höra deras åsikt om vädret och vattnet framför oss. De bekräftade lugna vindar på två till tre beaufort och stora dyningar, men att det inte skulle vara några särskilda problem till l’Estartit.

Så, dyningarna och havet var mäktiga och jag och barnen var imponerade. Men Nuno såg sammanbiten ut, och jag har honom som min avslappnings-termometer, och mina olycksbådande aningar ville inte släppa. Jag såg bilder framför mig av sådant som inte fick hända, som att Nuno skulle falla i vattnet och jag behöva kunna rädda honom. Frågade tjatigt om hur jag skulle gå till väga om det hände. Nuno blev faktiskt inte irriterad på mitt olyckstänk, utan förklarade tålmodigt igen vad jag skulle kasta i vattnet och hur jag skulle svänga båten, mm. Jag tänkte; f-n också att jag inte kan slappna av utan tror att det alltid ska hända något – ..bara för att det gjort det åttio procent av seglingsdagarna..! Och så bad jag tyst till de högre makterna om en trygg dag. (Nuno berättade senare att han flera gånger övervägde att vända.)

Snart började det regna, och bara jag stannade kvar på däck med Nuno. Jag märker nu – jag har en bit minneslucka – fram tills plötsligt motorlarmet börjar tjuta med sitt hemska öronskärande ljud! Då kommer två känslor: Lackhet!!! Så himla mycket lackhet på den där överhettningen av motorn..! Och rädsla! Vad gör vi utan motor, när vi inte har någon vind till hjälp för att styra oss dit vi vill, och bort från dit vi inte vill!? Vi hade storseglet uppe för att stabilisera båten och dämpa rullningarna något, men de vindslitna flaggorna hängde slakt idag, och vi var som sagt inne i ett moln av fukt och utan vind. Jag tog rodret, och Nuno fick igång motorn igen, men höll den på lägre rotationer. Sammanbiten stämning. Alla visste allvaret, och det fanns inte så mycket att diskutera. Skulle motorn lägga av skulle vi vara hjälplösa själva. Nuno kontaktade sjöräddningen, för säkerhets skull, och meddelade vår situation. De fick vår position och tiden vi borde vara i hamn med den nu sänkta hastigheten. Vi fick ett telefonnummer att ringa. Om de inte hörde av oss till fyra hade något hänt. Enligt ursprungsplanen skulle vi redan varit tryggt i hamn klockan två.

Minneslucka igen. Jag står vid rodret vilket dämpar sjösjukan bäst. Nuno står vid sidan om och håller koll på motorn, kartan och utsikten. Tassa är sedan länge utslagen och bara ligger. Spirit är rätt spak. Då kräker Tiago, liggandes på golvet i Siska.

Detta ger en bild av hur spänt läget var: Normalt sett skulle en kräkning, ett barns kräkning, utlösa en snabb reaktion och febril aktivitet för att hjälpa till, samt rädda vad som räddas kan undan spyor. Och eftersom detta dessutom var den första sjösjuke-kräkningen på resan, borde reaktionen varit desto större. Men allting är relativt. Vi konstaterar ”nu kräker Tiago” och ser den långa ljusgula ormen av gröt och tilltjatade potatischips välla upp ur munnen på honom. Den hade samma omfång som en öppen mun, var förvånansvärt fast i konsistensen, och höll ihop sin tubform när den fortsatte trycka sig ut ur Tiagos mun över kläder och filtar. Inga hastiga rörelser, bara ett ytterst sammanbitet lugn. Nuno gick ner och gav honom en balja, men stannade inte en sekund längre, väl medveten om att HAN FICK INTE BLI SJÖSJUK. Barnen var sjösjuka. Nuno hade sjösjukearmbandet på och jag rapade ihärdigt. Ingen av oss mår bra av sjösjuketabletterna, utan tycker mest det känns ännu värre; man mår bara pyton Utan att kräka. Nuno och jag fick inte bli sjösjuka. Kräket kunde vi ta hand om bara vi kom i hamn.

Nu hade vi en vägg av berg och mycket höga oregelbundna klippor på styrbordssida. Vi höll oss avsiktligt längre ut än planerad kurs, för att inte drivas in i dem av de stora dyningarna om motorn slutade fungera. Det hade slutat regna och Nuno hade öppnat locket till motorn för att kyla av den. Han såg oroligare ut än han gjort de sjutton år vi varit tillsammans:

Den sista biten var den mest kritiska för vi skulle in mellan fastlandets klippor och Medes-öarnas klippor som utgör ett omtalat naturreservat. När vi var uppe på vågtopparna såg vi bergväggen och vågornas vita skum som klättrade och stänkte mot de mörka kanterna. Jag ville säga till Nuno att vi skulle klara det, men var inte tillräckligt säker på det själv. Vi kände oss påtagligt ensamma på havet, och längs fastlandets klippvägg syntes inga mänsklighetens tecken. Det gråa vädret och de höga spetsiga konturerna på klipputsprången och öarna, gjorde att vi kände oss långt borta från den turkosa idyllen på vykorten från Medelhavet.

Igår hade vi varit på Roses Citadell och museum över de senaste tiotusen-årens mänskligt liv här. Jag tänkte på sjöfararna som varit utanför samma klippor som vi nu, och fascinerades av att vad de sett då var ungefär samma som vi såg nu. På havet har inte lika mycket förändrats som på land. Invånarna I havet är bara inte längre lika många. Så greker, romare, sjörövare och långt senare krigsskepp från II:a Världskriget har sett samma kustlinje som vi nu fruktade. Året delades för sjöfarare på Medelhavet in i två halvor, och vi är i den halvan som började från och med november; av grekerna kallat cheimon, och av romarna mare clausum – den ofördelaktiga tiden på året att färdas på Medelhavet. En resa här kunde lika gärna ta fyra dagar som fyra månader. Innan romarnas lättare och snabbare fartyg, tävlade man om att bygga så stora fartyg som möjligt, med plats för roddare i tre ovanpåliggande nivåer längs hundratjugo meter där man satt fyrtio roddare på varje bänk, med en roddar-besättning på fyratusen man och därtill tretusen soldater ombord. Jag tänkte på hur de sett ut då, och hur vi såg ut nu. Vi talade om vad vi skulle göra om motorn inte klarade mer, och om ifall våra ankare skulle göra någon nytta. Våra ankare ser inte precis ut som dessa urgamla ankare vi såg igår:

Precis när vi gick in mellan klipporna började motorlarmet isa i blodet igen..!

Så uppgivet! Hur i h-vete är universum skapat!? Just exakt när det inte skulle hända, så hände det igen!! Det var mer än typiskt! Det var mer än onaturligt eller otursamt! Det var bara för mycket exakt vid fel tidpunkt för att det skulle kunna vara utan avsikt från livets högre makter! Och vi höll tungan så benhårt rätt i munnen att käkarna var som spikade. Vågvägg och bakom Islas Medes:

Puuuhhh! Det gick att få med sig motorn om vi höll ännu lågre rotationer, och vi åkte upp och ner genom det korta sundet i en evighet av knappa två knop. Framför oss såg vi dimmigt murarna till l’Estartites skyddade hamn, och jag vågade säga till Nuno att vi skulle klara det, fast vi hade klippor på båda sidorna om oss och världen verkade skrämmande obefolkad. Vi höll fast varandras händer kring bomskotet, och jag upprepade ”vi kommer att klara det, vi kommer att klara det” som ett mantra, medan Nuno såg ut som om han inte riktigt vågade utmana turen ännu. Till barnen som låg där inne sa vi inget. Vi var ännu inte säkra. Ända in i de sista metrarna vid pirens stora stenar fruktade vi att motorn skulle ta farväl och lämna oss i vågornas händer. Men när vi kom runt dem fick Spirit komma upp och beundra de av medelhavstall gröna kullarna med husen nedanför längs det lugna lysande mörkt turkosa vattnet i hamnen. Vi klarade det…..!!! Och äntligen hade vi kommit runt bergskammen som skyddar mot de annalkande vindarna från La Tramontana! Och vi klarade det! Jag meddelade barnen och hämtade fendrar och förtöjningslinor! Det var overkligt lugnt, och vi var stumma i kropparna. Våra rörelser kändes tröga och ovana när vi tog emot hjälpen från den underbara hamnpersonalen. Vi kunde prata med alldeles riktiga levande människor ståendes tryggt på land, och försiktigt prova på att låsa upp käkmuskulaturen och småskratta lite i sociala småskämt! På skakiga ben gick vi mot hamnkontoret, när Nuno kom ihåg att han måste ringa sjöräddningen och säga att vi kommit iland! Klockan tio över fyra ringde han, och de stod på tå redo att ta emot vårt samtal för att komma och undsätta oss! Vi var så tacksamma, så jätte tacksamma att de fanns, och förebrådde oss själva att vi inte kommit ihåg att ringa dem klockan fyra när vi rundade piren in i hamnen. Medan vi förtöjde hade de ringt oss tre gånger! Tusen tack till dem!!

Man skulle ju kunna tro att dagen var i hamn här..

Kräk skulle tvättas, mat skulle lagas, elkabel och vattenslang skulle kopplas och mycket behövde torkas. Allt var lika blött och utmattat som efter en lång vandring i regn med våt packning och genomsurt tält. Metodiskt tog alla fatt i olika uppgifter. För två dagar sedan köpte Nuno en ny och bättre Gardena-sats till slangen för att vi ska kunna diska lättare ombord nu när det är kallt att sitta på bryggan eller däck och göra disken. Nu for den i vattnet av trycket och singlade ner på hamnbotten. Kort därefter lämnade även en gummipackning oss och tog samma väg ner i vattnet. Nuno var nära bristningsgränsen. Jag stod med en spann överfull med nedkräkta grejer inklusive Tassas båda par skor, och skulle spola dem med reserv-munstycket – som också öppnade sig så att jag liksom Nuno förut blev helt nerstänkt. Gasen tog slut när vi lagade mat, och det verkade inte vilja ta slut på utmaningar, först stora och nu små på rad efter varandra.

Den värsta dagen på resan för Nuno. Den bästa dagen på resan för mig. För barnen båda delarna. Och Spirit var imponerande lugn.

Nuno var så slutkörd, och jag var så lycklig och tacksam. Aldrig mer sa han! Aldrig att detta skulle ha hänt för fem månader sedan sa jag! Inte en enda gång efter att vi lämnat Roses blev Nuno irriterad eller skrek. Inte en enda gång! Förstår ni hur fantastiskt detta är!?? Nä, det kan ni nog inte förstå – men jag skulle vilja kalla det ett mirakel! En gudagåva från himlen sänd! En lång resa av så kallat latinskt temperament i ständig krock med min natur, som ligger mig för nära för att jag ska kunna sätta namn på den utan att skriva en uppsats, en lång slitande resa, som idag var som bortblåst en vindstilla dag. För mig fanns det äntligen lugn, och jag tackade och älskade och tackade. Och barnen märkte att vi var i harmoni med varandra, och stämde in sig i tonskalan, så att kvällen blev varm och skön ombord på vår lilla båt tillsammans.

Hej… vet knappt var jag ska börja..

Så här såg jag ut i söndags och så här ser jag ut idag:

Det tar aldrig slut, eller hur .

Jag har fortfarande minnesförlust, men jag har förstått att bilder jag trodde var från en dröm jag drömde var vad som hände i verkligheten efter att jag hamnade i vattnet och kom till medvetande, efter smällen av bommen med full kraft. Jag kommer inte ihåg något av vad som hände med bommen. Nuno som såg det, som i slow-motion, har skrivit om det längre ner här.

Som Nuno skriver var jag helt lugn i vattnet. Senare på sjukhuset när jag började förstå vad som hänt, så bekräftade Nunos berättelse bilderna jag ”drömt”. Jag minns det kalla vattnet genom kläderna, men det kändes inte obehagligt, bara susigt skönt och stort. Jag har ett minne av att jag kände hur jag höll på att tappa mina leopardmönstrade fleece-innetofflor jag köpte tillsammans med Michael mest på skämt för att reta Nuno, och att jag tog dem i handen och simmade med dem genom vågorna. Det var stora men långa vågor. Båten var långt borta, men jag var nog avsvimmad ett tag, för för mig var inte Siska borta länge. Jag var noga med att simma så att jag inte skulle komma under fören minns jag. Och väl vid aktern räckte jag först upp mina skor och tänkte att Nuno skulle protestera och säga åt mig att strunta i skorna..! Jag började ta spjärn mot skrovet när jag drog mig upp, och frågade för att försäkra mig om att propellern inte var någon fara för mina fötter. Kommer inte ihåg hur jag kom upp, men vet att Siska normalt är en båt som ligger väldigt nära vattenlinjen och att hon med alla våra grejer ligger ännu djupare, så det underlättade säkert mycket för mig och mina räddare. Senare kom minnesfragment av hur jag var rädd att ramla tillbaka i vattnet när jag svajjade över relingen de sista centimetrarna. Och sedan var jag i säkerhet, och minns inte mer, förrän när jag vaknar i Tiagos koj med honom vid min sida med mjuka ömma händer pysslande om mig så att jag skulle ha det bra. Då fattade jag ingenting och mindes inte min ”dröm”. Ställde nog endel konstiga frågor då.

Sedan var det ett gång ambulanskillar som tog väl hand om mig, försökte höja min kroppstemperatur med filtar och påsar med varmvatten, sydde ihop min läpp osv.  (Alla som vill slippa min – iofs relativt – närgågna berättelse om kissande hoppar över detta stycket som följer här.) Rätt snart blev jag klar över att jag behövde kissa, och när de hjälpte mig att få en sådan där hopplös grej som de tror att de konstruerat smart för kvinnor att kissa i, så märkte jag att jag inte visste vad det var för kläder jag hade på mig. Jag lyckades inte kissa med alla där, då i ambulansen. Men fyrtio minuter senare på sjukhuset var det helt tvunget, och alla sköterskorna sa att det skulle gå så bra så.. Jovisst! Hade jag bara varit litelite kissig så hade det nog kunnat rinna Neråt i ”skålen” i maklig takt, men då skulle jag inte heller ha gjort mig besväret att insistera på att det var det viktigaste i mitt liv just då. Okey jag ska sluta prata om det..!

Jag var ledsen då där på sjukhuset när jag var ensam bland en massa sjuksköterskor på akuten som inte hade tid med mig utan lämnade mig under en otrevlig lysrörslampa bakom några ljusblåa draperier. Fick iallafall klart för mig att min spanska är fullt intakt och förstod allt som sas i rummet. Äntligen kom Nuno, så att jag kunde hålla honom i handen och gråta, och fråga vad som hade hänt och hur det var med barnen och Spirit. Barnen fick inte komma in . Jag tror jag röntgades sju gånger i huvudet och nacken. Jag är inte riktigt som jag ska i kotorna, men så var det inte heller första smällen de fick.. Det första jag var klar över var att jag var innerligt glad att av oss ombord var det jag som fick smällen ner i vattnet, för jag tar mycket hellre det än att det händer mina älskade barn eller min älskade man. Jag vet inte om jag skulle klarat av räddningen lika bra som de gjorde. Nu har de iallafall fått träna på mig .

Tillbaka i Siska i Portbou igen. Byn vid Pyrenéernas fot precis innanför spanska gränsen, där jag tillbringade en tågluffningssemester med min mormor när jag var fjorton år. Vi kom in i Spanien i söndags. Då var det en fantastisk dag i paradiset. Först red vi många vågor utanför klippan där gränsen mellan Frankrike och Spanien går, under tiden som Tiago hissade nya gästflaggan.

Och sedan in runt hörnet ligger Portbou som en dold liten juvel med extremt rent och klart vatten. Vi såg botten under oss i hamnen på tio meters djup, och vi var stormförtjusta. Fiskarna var förvånansvärt orädda vid bryggan.

Och så fanns där en klättervägg på den bastanta muren mot stormarnas vågor.
Nu blir det mycket bilder, för det var alldeles underbart vackert att komma hit och visa stranden där jag blev kär i en spanjor för över tjugo år sedan, och var jag fick förevigt tjock hud där jag skrapade foten mot en sjöborre när jag dök för nära klippkanten. Vi badade och njöt.

Jag hade gärna stannat, men hade inte tänkt mig det riktigt så här.. Nu har dessutom vindarna från bergen satt igång igen och då blåser det rakt ner mot oss med en skrämmande våldsam kraft, så medan vi tar det lugnt här med superspända linor passar jag på att lägga in det jag skrivit förut om resan hit. Och först två bilder från mannen som räddade mig och gav mig barnen som är mina hjältar – Nuno intar sitt morgonkaffe och Nunos matlagning som doftar gott av öl och vitlök.

Här hittade jag minsann en kvällsbild med internet oxå – medan Nuno står vid spisen:
Här nedan följer rader från en av nätterna i Gruissan där bergsvindarna fångade oss några dagar förra veckan :

Känns som om det var mycket länge sedan vi var i Sverige. Sète lämnade vi för några dagar sedan, och det känns också som mycket länge sedan. En av de sista kvällarna där var det regn och rusk. När vi tittade ut över det strömmande levande vattnet mot andra sidan kanalen såg vi ett stort bål under bron, och förstod att uteliggarna försökte värma sig. Så många människor fryser under så många broar. Nästa dag fick vi veta att de bostadslösa slagit sönder och brutit upp båtarna längs andra sidan för att använda allt brännbart till brasan.

När vi lämnade Sète med masten uppe under lyfta broar, lämnade vi oxå Michael som varit vår bästa vän enda sedan Viviers, och det kändes tomt utan honom. Tack vare hans oändliga hjälp mötte vi Medelhavet med vår båt Siska i finare skick än sedan länge skådat. Här är några av våra andra grannar från Sète:

Och Medelhavet var alldeles fantastiskt! Färgen på vattnet var lysande djupt turkost. Vågorna var långa och lugna. Horisonten var glittrande och storslagen. Vattnet tog emot våra dinglande ben utan att kyla oss. Silverblänkande sardiner flög (!) plötsligt förbi oss i ett stort stim över vattnet, ner i vattnet, och upp över vattnet igen.

Det var så makalöst fridfullt att det var märkligt att uppleva – Medelhavet. Vi hade verkligen väntat in en lugn dag. En komplett kontrast mot allt vad vi mött de senaste fyra månaderna. Jag hade svårt att ta lugnet med lugn eftersom jag aldrig förut mött havet så välvilligt inställt. Det gick att bara sitta eller ligga ner och njuta, hela vägen till Agde. Okey, Tiago hade svårt att sitta stilla och ville bara att vi skulle skynda oss att ankra så att vi kunde hoppa i och bada. Här är en bläckfisk som spolats upp på stranden och dött. Tiago är fortfarande arg på mig för att jag fotograferade den, och undrar om jag skulle plockat fram kameran oxå om det var en död människa. Respekt!

Precis utanför Agde´s hamninlopp ligger en gammal piratö, som senare varit fängelse. Det är häftigt hur sagor om pirater här blir så påtaglig verklighet och del av historielektionerna. Det som fascinerar mest med Agde är att det är byggt på den stelnade lavaströmmen efter ett vulkanutbrott långt tillbaka i tiden. Öster om Agde ligger ett av världens främsta naturist-samhälle, med fina ljusa sandstränder som på sommaren fylls av nakna nudister vars vardag sköts utan kläder såväl i affären som på banken. Väster om Agde fortsätter de ljusa sandstränderna. Men just där där lavan vällde ut kantas den asfaltsvarta stranden av eroderade klippor i rostiga färger. Konsistensen man vandrar i på stranden är en barfotaupplevelse. Hade vi stannat längre så hade vi besökt den ovanligt rika undervattensvärlden i dessa delarna av Lyonbukten.

Men vi fortsatte nästa dag längre in i bukten, västerut till Gruissan. Vi visste att starka vindar var på väg och att vi inte fick anlända hamn för sent på eftermiddagen. Hamnen i Gruissan var liksom i Agde storslaget omfattande och vykorts-turistig. Palmer överallt längs båtfyllda bryggor och samstämmiga sommar-lägenheter. Att komma så här när det inte ens längre kallas lågsäsong, utan dödsäsong, det är speciellt. Överallt är barer, butiker, nöjesfält, allt som påminner om vimlande vilda sprängfulla sommarhamnar, stängt och igenbommat. Fönsterna i lägenheterna gapar tomma med sina jalusier i aluminium väl låsta. För vintern övergivna lyxiga segelbåtar och motorbåtar finns det massor, men människor ser vi inte många. Märkligt att vandra här som ett levande spöke på eventuell irrfärd. Fördelarna är många. Hamnavgifterna är överkomliga. Duscharna är lediga. Attraktionerna får vi nästan för oss själva. Stränderna är nästan öde. …Det är såklart en smaksak, och att vi uppskattar dödsäsongen i Medelhavet innebär inte att vi undviker högsäsongen, tvärtom väcks vår nyfikenhet kring hur livet levs här när svetten rinner och hjärtan brinner. Utan tvivel är för en icke överfull plånbok dödsäsongens hamnavgifter, enda möjligheten i denna delen av Medelhavet.

I Gruissan träffade vi ännu en – och sedan en till – av dessa sällskapliga svenskar som inte satt sin fot i Sverige på många många år. Arne kom och knackade på och berättade om sin segelbåt som blivit uppeldad i Canal du Midi för tre veckor sedan efter att allt av värde först stulits. Tydligen är det inte helt ovanligt i Canal du Midi. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, för Arnes nya liv var så nytt att det är osäkert att sätta på pränt. I alla fall fick vi åka med hans kära väninna och honom upp i bergen för att på Alla Helgons Dag besöka en kyrka helt tillägnad de som försvunnit på havet. Den slingrande stigen upp till toppen av krönet med den gamla kyrkan, var kantad av tomma gravar för fiskare, kaptener, sjömän samt besättningen från tre franska ubåtar som förgåtts i havet.

Endel av dessa sjömän från trakten, hade dött alldeles utanför i Golf de Lyon, och andra mer långt borta längs Afrikas kuster eller ännu längre bort i Indiska Oceanen. De flesta minnesstenarna var från artonhundratalet eller början av nittonhundratalet. Uppe på berget blommade ett böljande hav av rosmarin så långt ögat kunde nå. De ljust blåa blommorna, de ljust gråa stenarna, de bulliga tallarna och en hänförande utsikt över bergen och havet.
Vilket godomligt vackert landskap piraten Barbarossa hade i alla vädersträck runt sin borg i Gruissan. Han härjade i hela bukten, från Italien och hit under femtonhundratalet. Han kom från Turkiet och hans bror hette Haroudj. Jag gillar att säga Haroudj. Det känns läckert i munnen. Man vet att de intog hela Nice, och samtidigt verkar man inte veta så mycket, och vi bara längtar efter mer information! Hundra år senare fick kardinal Richelieu kungen av Frankrike att demontera slott och borgar där fiender kunde härbärgera sig, och kvar blev bara Barbarossa Tower, ett ensamt torn på en klippa mellan sjö och hav. Gruissan är oxå berömt för sina strandhus på pelare, och jag mindes franska filmer jag sett med dessa. När vi var på stranden vid de säregna husen, så var det närapå sandstorm – en ny upplevelse för de flesta i vår familj. Vi hade roligt där i den flygande sanden.

Allra roligast hade vi kanske åt att vinden blåste fram Spirits annars hårtäckta delar mer än väl på vägen dit, och han förstod inte alls vad det var vi skrattade åt så mycket:

På grund av den kända/ökända vinden från bergen fick vi stanna i Gruissan flera dagar. Arne visade oss till Phillipe´s café ”Antik och Kuriosa”. Phillipe har bott i Sverige i över tjugo år som mästerkock och bl.a. chefskock till Nobelmiddagen. Nu kokar han ihop en ljuvlig glögg som värmer kroppen och smaklökarna när bergsvindarna blåser rakt genom märg och ben. Här träffade vi den andre svenske stamgästen. Ytterligare en som inte varit i Sverige på sju år, och inte kallar det för ”hemma” längre.

Män vi egentligen inte känner, men som vi träffat flera stycken under resan med liknande avskurna band, får oss att undra vad det är som förgyller deras vardagar. Jag tänker, de verkar ha skurit av alla band med allt, utom alkoholen. Det är mitt ytligaste och starkaste intryck. Sedan är de var och en fulla av spännande historier, och jag vet att jag inte vet sanningen om dem och bara spekulerar.. Och fortsätter jag dra alla över en kam, så är det det här att de talar så gärna, men ändå verkar dölja något väsentligt om sig själva.

Förlåt, jag ska sluta smygdöma och fråga rakt på sak nästa gång.

Sista dagen i Gruissan roade Tassa och Tiago sig högeligen högt upp i träden, uppe på berget med Parcour. I Frankrike finns det över fyrahundra Parcour-anläggningar, och vi är imponerade över hur mångsidiga invånarna i detta land är när det gäller både sport och kultur. Men för att göra en lång historia kort; så gillar vi Parcour, som betyder hinderbana. Här i träden:

Det har börjat växa fram ett Parcour-intresse i Sverige oxå. Då handlar det oftast om att ta sig fram i ett oavbrutet och smidigt flyt i urbana miljöer bland murar, trappor, hustak, träd osv. Det började med en fransmans framgångar på militära hinderbanor. Jag tycker det är fett läckert! Googla på parcour och kolla videosnuttarna på nätet!

Förra gången jag skrev en massa tog jag upp den vanliga frågan hemmaifrån om vad vi äter. Nu vill jag beröra den vanligaste frågan; om hur det går att undervisa barnen. ..Som ni förstår blev det en bra idrottslektion på Parcour-anläggningen. Idrottsundervisningen blir annars bara segling, vandring och en oändlig massa lagträning – med varierande framgång. Vi är ett litet lag ombord på båten, och hur vi förhåller oss till varandra och livet Är Allt. Denna resan skulle inte vara samma resa för någon annan, även om det vore på en båt bredvid oss, samma tid och plats. Bara att byta ut en enda individ i vårt lag skulle förändra allt. Det är en sanning vi står ansikte mot ansikte med varje dag och natt, utan uppehåll. Ibland går det bättre, ibland sämre. Men det räcker att en enda av oss bestämmer sig för att det ska gå bättre, och tar ett positivt initiativ i stunden, så sker det förändring direkt. Med facit i hand borde det vara löjligt enkelt. Men det kommer in så mycket känslor och behov. Hunger, sömn, trygghet…

En av ingredienserna till varför vi tror att detta året tillsammans ger mer än ett år i skolan för barnen, är just närheten i alla situationer. Och en av anledningarna till att jag inte vill hem ännu är att vi har så mycket kvar att nysta rätt i vårt förhållande till varandra. Bit för bit hamnar pusselbitarna på plats i mönstret. Det finns stunder när det inte känns så, när det känns som om vi jobbar på varsitt pussel och det vore bäst om vi fortsatte med det, var och en på sitt håll. De stunderna skriver jag inget, för då skäms jag över soppan jag kokat ihop av livet. Men våra känslor och tankar skiftar som vädret, vindarna och vågorna, och verkar vi fastna löser det sig bara vi fortsätter vidare.

Idag har vi haft den mest perfekta seglingen på resan. Vinden var fortfarande stark när vi lämnade Gruissan på morgonen. Vi seglade med revat storsegel och sju knop. Vågorna var på väg åt samma håll som oss, liksom vindarna. Himlen var blå och hela vägen ruvade Pyrenéerna med snöklädda toppar snett framför oss vackert, lockande och imponerande. Vi kunde sitta ner och prata, och lyssna på radio med perfekt musik. Ett härligt hopkok av språk härskar i dessa trakter där franskan är mest spansk men samtidigt lite italiensk. Spaniens Katalonien och självständighetsivrarna där på andra sidan gränsen ligger inte långt bort. Här i Frankrikes Languedoc har självständighetkraven sedan många hundra år varit på tapeten, och landskapet är döpt efter att man talar språket ”doc”; langue-doc.

…Ja det är sådana saker vi tar med i undervisningen under dagarna och kvällarna. Det finns hela tiden saker att lära sig omkring oss. Såklart. Det blir inte exakt samma saker som i skolan, men jag har heller aldrig tyckt att skolan har patent på vad som är viktigt att lära ut. Seglingsdagar går det inte att sitta ner och skriva några läxor, men sedan kommer det lugna dagar i någon hamn när vi tar fram bordet och jobbar på mer. Det blir inte lika många timmar som i skolan. Tassa som skulle gått första året i högstadiet har fått en saftig samling böcker att bearbeta, och hon är full av lust att lära. Tiago leker mycket, och ligger ändå rätt bra till tror jag. Engelska och andra språk finns omkring oss hela tiden. …Jag tänker faktiskt låta bli att rada upp alla ämnena just nu… Sanningen är att vi tror på att göra den här resan tillsammans och att värdet av den är större än allt annat. Om vi har fel kommer det att visa sig, och då får vi göra det bästa av situationen då. Vi gör vårt bästa. En dag i taget.