Det är inte över! Särskilt igår söndag i Kågeröd, tillbaka från Portugal, var det så klart att resan inte tagit slut, puh, och att utmaningarna fortsätter i samma stil. Det kändes riktigt hemkärt att tillsammans med Siska få nya så kallade problem att lösa. Och som vanligt går det bäst tack vare vänliga människor.
Men först tankar från första dagarna tebaks:
Tänker på det där TV-programmet med mig där de sa att jag trycker mig mot väggarna – vilket jag aldrig gjort – och får nästan lust att göra det, bara för att omfamna mitt hus, mitt hem, och känna på allt. Njuter av att leta efter älskade ytor under damm och spindelväv när jag återupptäcker ALLA SAKER (!!!!!!!!!så mycket saker!!!!!!!!!) som väntar i högar och flyttlådor.
”Min Mamma har kommit hem igen!!!!” jamar Tassas Kiwi-kisen högt, och leker vilt:


Trädgården vågar jag inte ens gå ut i första dagarna, för jag VET att gör jag det så kommer jag inte därifrån förrän det är för mörkt för att se. Men när jag röjt därinne så att åtminstone Ett rum är härligt att vara i, så går jag ut.
Många timmar senare går jag in igen med värkande kropp och fingrarna fulla av småsmå rosentaggar som gör händerna hyperkänsliga och stickigt brännande. Underbart att vara hemma; och ingen lust att lämna tomten, varken för det ena eller andra. Jo, det skulle var för att segla Siska då . Ut på nya äventyr. Redo, och redan planerande!

SEGLA MER
Det är väldans speciellt att läsa böcker och tidningar om segling för mig nu när jag begriper vad det handlar om. Helt annorlunda än innan. Verkligen. Läser både Mot Nordpolen med Ariel IV, och Casellas Atlantsegling. Och; Vi seglar till Galapagos. Lånade nyligen oxå Les Powells bok Open Hands, signerad av honom, med den galna början där han utan att ha någonsin ha seglat ger sig ut på världsomsegling och kommer till helt andra platser än han tror att han är på, pågrund av viss fel navigering.. Rickard och Ingrid,

ombord på Golif III, har mött denne nu nästan nittioårige seglare under sina äventyr, och dem låg vi grannar med på Bruce’s Marina i Faro ( fascinerande seglar-historier vi fick höra av dem!). Där i Faro ligger alla på vaggor på land, medan de pular med sina båtar och förbereder för havet. Ett av de ytterst få ställen i den södra delen av Iberiska halvön som tillåter boende och byggande på båten på land. Vi var blandat nöjda/missnöjda, och fick en prisrabatt på vaggan de svetsade till Siska, för hon fick onödiga brännmärken, eftersom de svetsade rakt mot skrovet (!?!). Toaletten och duscharna var värsta på hela resan, men de förfallna husen tilltalade som vanligt mig och förundrade i svunnen storhet.

Rickard och Ingrid som seglat i trettio år berättar att charmen var större förr här, med grus och gräs istället för betong och plånböcker. Glatt och enkelt då, men alltmer stelt och stiligt nu – ”Överallt” säger de! – Och vi får ännu mer bråttom att förbereda för världsomsegling innan alla kuster blivit tillrättalagda marinor med folk i strykta märkes-kläder, jet-skis och feta guldkedjor.

SEGLA ÄNNU MER
Det seglingsmål som flest under vår resa talat om, så även Nuno, är Patagonien! Överallt pratas Argentina, Patagonien, Sydamerikas sydligaste spets och dess inomskärssegling. Men NU har jag förstått att det allra allra hetaste är följderna av växthuseffekten – Arktis smälter – och det kommer att fungera att segla Nordostpassagen Atlanten –Stilla Havet…! (Fortfarande sur på Islands myndigheter som sköt isbjörnen som simmat så långt just för att överleva…)
Men jag väntar på stabilare tider i Afrika, som jag förväntar mig vara en kustvärld full av färger och skönhet, historia och historier, tragedi och fantasi.
Ändå – när vi kom hem var Sverige vackrast!! Och Tiago hoppade ut ur tåget tjoandes ”Svensk mark under fötterna – Äntligen – Haaa-Haaaa!!” rakt framför en undrande tjej.
(Håller inte fullt med om reklamen som mötte oss i Lund, för jag gillar variation bäst, men det var kul att det var första skylten vi såg:)

När vi mellanlandade i Berlin blev jag orolig, för det var bara beklagansvärt fult-fult-fult och till och med människorna på den där flygplatsen kändes ovackra, så jag var rädd vi var på väg åt fel håll när vi åkte till Sverige, men. ..Men när vi omgärdades av svenskar på tåget från Kastrup över Öresundsbron så var allt och alla vackert-vackert-vackert!! Vi hade lite svårt att vänja oss vid att när vi pratade på fritt så förstod alla vad vi sa! ”Och där borta bor Signe!” (Heej Signe och Tack för välkomst-hälsningarna!) ropade vi när vi susade in mot Malmö och Sverige Sverige SVERIGE!!!!
Redan uppe i luften blev mina barn rusiga när de förstod att det var Turning Torso och Öresund de såg där nere:

TÅGBYTE LUND-TECKOMATORP
Min mobiltelefon hade inte längre ett fungerande kort (snart tillbaka på 0739-476902 igen!), och Nuno hade råkat få med sig mitt bankkort, så det blev lite tillspetsat när vi behövde ringa hem om hämtning från tåget, men inte hade några svenska kronor, bara euro och en telefonautomat för kronor..
Tiago hittade en guldig tia, och snart steg vi av i kvällsmörkret i Teckomatorp där det luktade fränt, och pappa/morfar väntade med ett leende. Kallt var det också, tyckte jag som vant mig vid fyrtiograders-värmen.
KÅGERÖD
Hemma – konstigt och underbart!
Tassa försvann till sina kompisar bums, och Tiago likaså.


Jag förstod att många i Kågeröd följt oss på bloggen! Tack-för-tiden-hälsningar till er!!

På lördagen kom Nuno och Spirit i lastbil med Siska körda av schyssta Arek, till Kågeröds torg.
Och samtidigt kom Therese och lilla Love förbi och var söta.
Många kära möten.

Sedan blev det mat i det gröna och promenad i det sköna.
Prata, prata, prata.
Tömma Siska och inte fatta hur så många saker, och vi, fick plats på den lilla ytan.
Men fatta varför ursprungliga vattenlinjen sjunkit 20 centimeter ned..!

Gråta en skvätt ombord i ännu ett avsked av Vårt År, och svälja en skvätt likör från vår gäst-firar-flaska Brandymel.
Samtidigt en vibration av vad-har-vi-gett-oss-in-i-nu, och en önskan om att åka ut på havet direkt igen, om du frågar Nuno.
VÅR VANLIGA TUR
På söndags-förmiddagen skulle lastbilsfärden med Siska fortsätta till Råå för avlastning hos Syd Marin, och en veckas ompyssling av vårt flytande hem på land.
Gissa vad!?!
Lastbilsbatterierna var slut ( vilket för övrigt även vår söta bils batterier var… – men Tony har hjälpt oss med batteriladdning nu – Tack!)…….!!! Gick inte att starta.
Blev knappt förvånad ens..! Så här har det varit hela resan hela året. Och om det låter som om jag klagar, så lyssnar du fel, för vi har vant oss och ser det som naturligt numera. Lite hemtrevligt och spännande att möta nya människor. Kul att leva vidare hemma så som vi vant oss vid att leva på resan!
Så här är det hela tiden; saker strular; man letar hjälp; hittar hjälpsamma människor; allt fixar sig. Fantastiskt.
Vi fick gå runt i Kågeröd, skickade än hit, än dit, av folks vänliga tips. Många telefonnummer till män med lastbilar. ”Nä, inte hemma”, ”Nä borta”, ”Nä avställd lastbil”, ”Nä men där kanske”, ”Nä inte tillräckligt starkt batteri”, ”Nä men försök hos honom”, ”Nä men jag ringer tillbaka om jag kommer på någon”, ”Nä men Ronny vet kanske”, ”Nä men leta vidare”,,
..och så till slut – ”Nä det kan jag inte (viftande med en förmiddags-bira i handen)! ..men ääh det kan jag väl”!!

Tusen tacksamhet! Lösningsfokusering istället för problemfokusering älskar vi att mötas av. Till mega-trucken som stod på Kågeröds torg med vår båt sållade sig så ännu en bamse, och snart hade starkabels-mötet fått igång vår transport till den väntande kranen i Råå med Niklas som kom och hjälpte fast det var både hans semester och söndag. Fantastiskt!

FANTASTISKT
Fantastiskt – är det svar som jag ger till alla som undrar hur året har varit. Det har varit Fantastiskt!!!

Lite mer som vill vara med från sista dagarna:
MOLINARI
Ett år efter vårt möte med lilla gula Molinari i Dyvigs hamn i Danmark, knyter vi cirkeln och möter våra första vänner från resan igen. Eller tja nästan, för Christian har hittat den rätta kvinnan i sitt seglarliv under året som gått; Leena, men det känns genast som om vi är gamla vänner ändå, och vi tillbringar vår sista Atlant-afton för ankar, ombord på Molinari, utanför Cascais, Lissabon. Det blev tårar igen när vi tog bilen tillbaka till landet.
Bara dagarna innan hade Christian och Leena i kraftiga vågor men inga vindar utanför Nazaré fått ett nät i propellern när de var på väg in mot hamnen för motor. Samma plats som fem fiskare dog på för två år sedan när de råkade ut för detsamma. Vågorna för båten mot kusten, och.. Våra Molinaris-vänner anropade kusträddningen på kanal 16. Inget svar. De sköt nödraketer för att fånga en passerande fiskebåts uppmärksamhet. Ingen reaktion. Räddningen för dem blev satellit-telefonen de hade. Via nödnumret sattes de sedan i kontakt med portugisiska kusträddningen, som kom och förde bort dem från klipporna i sista stund in i trygg hamn. Vi tycker portugisiska kusträddningen är pinsamt sämre utrustad än den spanska – men Molinaris var bara så glada och tacksamma att de klarade sig. Och med tanke på alla berättelser om seglare som Rickard och Ingrid avslutade med ”..men han är död nu” eller ”..de förliste där och där” så var det inte lätt att säga hejdå till våra vänner som ska fortsätta runt jorden:

De har tagit fina bilder på oss, som finns; här

In English; more pics from the Molinaris with us; here.

Det mest fantastiska vi tar med oss från resan tror jag är sammansvetsningen av vår familj.
Inte förrän beslutet var fattat att vi nått slutet och skulle vända hem, inte förrän då började barnen längta hem på riktigt, och bara när det varit riktigt jäkligt har tanken på att lämna skiten uttalats av någon av oss, och det har inte varit barnen som uttalat de orden, utan jag eller Nuno.
Det var fint för oss att avsluta sökandet efter värme med att äntligen hitta den, istället för att ha stressat hem i våras över Biscaya, och aldrig någonsin fått någon sommar.
Det var gott att se barnen med sin portugisiska släkt oxå.

Tassas stora projekt det här året….har när jag tänker efter….varit flera stycken…..läsaläsaläsa, samla snäckor och stenar och göra smycken, fotografera blommor mm – och! Och med stor intensivitet har hon kartlagt släkten, på alla håll och kanter!!
Nu kom hon hem och såg gammelmormor Ullas fotoalbum med nya ögon, så snart blir det ännu fler bilder i det stora släktträd Tassa jobbat fram på My Heritage (en släktforsknings-sida med funktionellt släktträds-uppbyggande på internet).

Tiago är en Krabat som man hittar där det finns vatten, jord, stenar, pinnar, djur och insekter, och sedan håller han sig sysselsatt timme efter timme dagarna i ända. Här i farmors pool som fylls på med nytt vatten efter tvätt. Eftersom vattnet är klorfritt blir det snabbt grönt och byts ut mot nytt efter tvätt, och klorfritt är det eftersom det töms ut i fåror till gårdens odlingar. Gissa om Tiago älskar att leda vattnet i fårorna!?




Sista kvällen hos farmor kom Tiago inrusande och berättade upphetsat om en kolibri i trädgården! ”Allvar?!” sa vi. Jaa!!! Den var så liten och så vibrerande snabb att det inte gick att se att det var en fågel om man inte koncentrerade blicken totalt. Och snart var den inte En, utan flera stycken! Små som halva min tumme! Fin avskedsgåva för oss.
Här är de:

…och här:

Ut-zoomad (hittar du den??!!) (i nederkanten, till vänster om mitten):

Och nu är vi alltså hemma bland åkrar och träd i Kågeröd, och snart är vår uthyrda del av huset vår igen. Utsikt från mitt barndomshem Mellantorp, och STÖRSTA TACKET AV ALLA TILL MINA FÖRÄLDRAR/NUNOS SVÄRFÖRÄLDRAR/TASSAS & TIAGOS MORFÖRÄLDRAR SOM FUNNITS TILL VÅR HJÄLP I ALLA LÄGEN!!
!

Nuno (0705-249085) bor i Råå på Siska denna veckan och försöker hitta en temporär lösning kring böldpesten /osmosis-bubblorna så att vi kan få Siska i vattnet igen och segla hemma omkring i höst.
Precis som sista veckan innan vi åkte; Nuno fixar ordning i båten och jag i huset. Och sedan en liten blandning av båda för att vi saknar varandra så himla mycket om vi inte ses varenda dag!

Det ska komma några få inlägg till,
innan jag säger hejdå till bloggen och minnena för att fokuserar på jobb, nuet och framtiden.
Nu ska jag diska, och det är ooooh så mycket lättare i huset än i båten!

SPIRIT GALEN PÅ STORA DELFINER I FLODMYNNING I ATLANTEN:

..Så nu har ni hört hur det låter ombord på Siska…
GLAD MIDSOMMAR!
RÍO GUADIANA!
Vi har kommit kommit fram till Río Guadiana som är gränsfloden mellan Spanien och Portugal. Det luktar pinjeträd från den portugisiska sidan, men vi drar ut på nöjet och har hållt oss på spanska sidan i Ayamonte. Fint här. Och vi behövde köpa en portugisisk gästflagga, eftersom den flaggan vi hade är mycket större än vår svenska hemmaflaggan..
Med tidvattnet går vi vidare upp i floden om en timme, för att under helgen utforska så omtalade och bland seglare populära Guadiana så långt in i landet vi kan komma.
Nästa helg ska vi på portugisiskt megabröllop med stora släkten.

Och sedan bör vi hitta en lösning på hur vi ska komma hem,
vilket vi ännu inte alls har klart för oss hur det ska gå till.

VÄRLDSOMSEGLARBRÖLLOP
För ett år sedan firade vi midsommar i Dyvig i Danmark. Motorn slutade fungera, och vi hade just blivit påkörda av en tysk fiskebåt som bröt av vårt bogspröt och segelfäste. Känns fantastiskt att vi trots den början på resan har lyckats komma hit. Det bästa i Dyvig var människorna vi umgicks med där. Värdsomseglare Peter Mathiesen som tillverkar Aries Vindroder i Danmark, och hjälpte oss installera vårt Aries vindroder,
-Och blivande världsomseglaren Christian Schmoll från Tyskland som vi blev så goda vänner med.

Christian gifte sig nyligen med Leena, samma dag som de lämnade sin hemmahamn för en världsomsegling. Peter Mathiessen överlämnade brudgummen och bruden till varandra, och gästerna på avskedsfesten fick en överraskning, eftersom bröllopet var en hemlighet. De har avancerat snabbt på sin resa, trots problem med transportstrejken (som är slut nu) och fiskare som vägrade släppa in dem i de franska hamnarna pga sin strejk(!), så att de fick vända över till England, och därifrån utgå för sin resa över Biscaya. De hade en mycket tuff överfärd, men är nu i norra Spanien, och vi hoppas på något sätt hinna träffa dem innan de ska över Atlanten till slutet av sommaren.
Här är deras film med, delfinerna i Biskaya och deras hemsida - Molinaris.

Och nu när vi har internet ombord i Alcoutim, som vi firat och firar midsommar i, kan jag lägga in detta för här är perfekt på alla sätt och vis; vackert, varmt, vänligt, återfunna seglarvänner från Almerimar, billiga café och gratis internet, och mycket mer som får komma i nästa inlägg om att
VI HAR KOMMIT HEM TILL PORTUGAL!

Blandade crazigheter;
*Glömde berätta att när vi låg i hamnen i Gibraltar, väcktes vi på morgonen vid fyratiden av ett jämrande skrik och ett stort plask. En man, troligen alkoholpåverkad, hade fallit i. Nuno for upp och rusade nästan ut naken, medan jag bannade mig själv för att jag inte hade kläderna mer lättillgängliga i trångboddheten. Mannen simtag hördes tydligt i den stilla natten, och hans klagan sluddrigt nykter i insikten om att han inte kunde ta sig upp själv. Hur kan man inte ha en stege någonstans på bryggan??! Det är jättesvårt att ta sig in och ut ur båtarna i den hamnen, beroende på tidvattnets skiftningar. Och ramlar man i får man nog simma till andra sidan där flygbanan ligger som en gräns mellan Storbritannien och Spanien, så nära att trumhinnorna vibrerar nästan sönder när motorerna startar för lyft. Nuno hämtade vår räddningsstege, men tillslut blev det ändå med hjälp av en ögla gjord i en förtöjningslina som mannen kunde hasa sig upp, knappt hjälpt av sin nästan handlingsförlamade och eventuellt berusade vän. Vi gissade att de just kommit fram genom Gibraltarsund och att det behövts endel dricka för nervernas skull. Två timmar senare gick vi ut i sundet, och vände tillbaka ytterligare några timmar senare.

*Men nu är vi klara med Medelhavet för den här gången, och havet här ute i Atlanten har uppvisat betydligt pålitligare humör. Det som inte skiljer sig är katterna i hamnarna. Magra och skitiga, men alltid välförsedda med mat av diverse välvilliga människor. Men igår blev vi anfallna av en kattmamma som ut ur intet slängde sig upp på kajkanten och anföll Spirit vilt fräsande och skrikande med alla klorna utspärrade och galenskap lysande i ögonen. ”Helt crazy!!!” sa Spirit och retirerade medan hans matte gick till motattack i försvar med handduken som en torero på tjurfäktning.
Tassas kattbilder:

Det som ändå är helt mest crazy är resultatet av transportstrejken:

*Mathyllorna är allt tommare pga av transport-strejken om bränslepriserna. Igår blev vi rätt omskakade när vi lyckades få fatt i de sista vattenflaskorna på hyllan i gången. Och toalettpapper och hushållspapper var helt rensat så vi köpte några servetter istället som fanns kvar. I alla de olika hyllorna ser man olika stor naggning av tillgången, och jag tänker på att jag borde köpt mer hundmat. Och på att en watermaker och ett miniväxthus måste man ha på sin båt om man ska överleva framtiden. I tomaternas Mecka går det idag inte att köpa en tomat. Grönsaksavdelningen har varit rensad de senaste dagarna, och vi har helt enkelt under vår livstid i våra liv inte varit med om något liknande. Om det fortsätter så här blir tillvaron helt och hållet annorlunda.

Vet inte hur ni har det där hemma, har inte alls följt nyheterna. Radio Sweden har varit svårt att pricka in bra, och internet har vi inte haft i en hamn sedan….. vet inte, i våras någongång. Senast jag hörde på Radio Sweden var det en värnpliktig som blivit ihjälskjuten under övning i Stockholms skärgård, och det blev jag och vi på besättningen på Siska kraftigt påminda om på väg till Cádiz:

Konsten att ändra sig…

För att få min man att ändra sina seglingsplaner krävs det hårda tag har det här årets resa bevisat några gånger. Beslutet att inte gå ut i Atlanten över Biscaya var stort, och fattades som resultat av ett himla väder som skulle föreställa sommar men mer påminde om klimatförändring. Det var helt crazy. En annan stor förändring skedde efter att jag fått bommen i huvudet och kapten Nuno sedan dess blivit en mycket mjukare kapten på skutan. De upprepade ekonomiska smällarna kring motorn och andra bekymmer, gjorde att vi till slut tillsammans bestämde oss för att upphöra att oroa oss för pengar, eftersom det var ett tänkande som konsumerade allt för mycket av vår tid. Det blev ett nytt liv för oss efter det beslutet, fattat när allt brakade ihop. Och så nu häromdagen brakade det ordentligt;

*Hade hört skjutvarningarna på Navigational Warnings, men de var längre bort. Sa de i alla fall. Redan dagarna innan hade vi hört hur det dånade i fjärran, så vi var vanda. Vi hade riktigt skönt seglingsväder här ute i Atlanten, något vi inte upplevt på Medelhavet, och gled på bra. När det gäller att stoppa en timme för ankar för att bara vara stilla och njuta av matlagning, fiske eller bad, är det svårt att övertala Nuno. Det har alltid varit så, även när vi bilat mellan Sverige och Portugal. Han vill inte stanna förrän vi är framme. Och med de instabila Medelhavsvindarna kändes ingen trygghet till havs på vintern. På Nordsjön var det tidvattnet som gjorde att stopp var olämpliga. Eller farleder, eller något annat, alltid något. Svårt att få plats i hamnen kanske, om man anländer sent på dagen. Den här dagen gick det så smidigt och fint i farten och seglingen att det vore ju syn att stanna, och vi hade dessutom ringt till hamnen i Rota i förväg och bokat en plats, så de väntade oss på eftermiddagen när vi sagt vi skulle anlända. Så att göra en paus var inget alternativ.
Inte förrän vi var nära att bli bombade..!
Vi satt och njöt och hörde då och då de där smällarna i fjärran. Men så började de höras tydligare. Ungefär med tio minuters mellanrum. HaHaHa skämtade Nuno om hur han skulle ha rusat in till radion och undrat vem som besköt oss omifall det plötsligt skulle landa en kanonkula vid sidan om oss med en stor vattenkaskad, Ha-Ha-Haaaaaaaa…..och det skrattet satte han i halsen ordentligt.
Det smällde igen, högt, dovt. Jag såg hur Nuno blev alldeles lång i ansiktet, när han bakom mig längre ut såg vattenpelaren från kanonkulans landning (”Använder man fortfarande kanoner??!” undrade jag)! Jäklar i det vilken fart han fick! Snabbt ner till radion och sedan tankestillestånd – Vem anropar man?!? Vad säger man?!? Tassa och Tiago tyckte det var t jättespännande framme i fören tittandes efter vattenpelare, och Spirit var i upplösningstillstånd och försökte komma ner i eller helst under kölen. Nuno anropade Radio Cádiz, och det var inte lätt att få kvinnan där att hänga med i svängarna, men hon bekräftade att skjutövning pågick där vi befann oss. När Nuno redan upprepat vem vi var och vårt läge några gånger – och hon undrade om vi var ett krigsskepp (!!!???), – medan det smällde väldigt nära och vinden taktfast förde oss framåt längre in i militärövningens skjutområde, då skedde det en förändring i mig oxå, och jag som bara brukar hantera segel i fören, men inte i sittbrunnen rörande styrning, jag vände kosingen helt om och fick över genuan på rätt sida och storseglet på plats utan tvekan, ut ur skjutområde så fort som bara möjligt. Samtidigt hade en man tagit över i instruktionerna till Nuno och sa att vi måste lämna området och gå runt om det, eller vänta utanför i en och en halvtimme. Ankra utanför helt bestämt tyckte jag. Ja, gå runt skulle ta alldeles för lång tid för lilla oss tyckte Nuno, men om man gick riktigt nära kusten skulle det NOG (!!!) vara lugnt. Med vår tur – icke sa jag!! Och så kom det en smäll till som var så kraftig att tryckvågen kändes i luften och våra hjärtan sögs fram och tillbaks bakom bröstkorgen. Japp, så får man min man att stanna för ankar en stund. Och det blev en mysig stund, med fruktlöst fiske och tre paket bönor plus potatis. Nakensolning och en liten ö som hyst ett tempel tillägnat Herkules en gång. Och för tvåhundra år sedan stod Slaget vid Trafalgar inte långt bort, med över femtio skepp och mycket blod. Tiago har läst en hel roman om det på engelska av Bernard Cornwell; Sharpe’s Trafalgar.
Och just nu läser jag tegelstenstunga Spanska Inbördeskriget av Antony Beevor och förfasas över fascister, kommunister, och godtyckliga massmord.

Ibland lägger vi oss till ro på stränder där blodbad i krig stått. Tanken på det är då svår att föreställa sig. Mycket svårare än det är att fatta hur havet ena dagen kan vara så lugnt och andra dagen helt crazy. …Och i Medelhavet på vintern handlar det bara om minuter mellan himmel och helvete. Men nu är vi på Atlanten, och det är sommar!

I Sancti Petri berättade Reeds Nautical Almanac the Yachtsman’s Bible att vi skulle mötas av en ghosttown. Hmm! En spökstad gjorde oss nyfikna. Men de spanska farbröderna som seglad Iman hade berättat att det skulle var nästan hopplöst att få någon plats där i hamnen som ligger en bit in i floden. Då är det bra att vara liten, för någon liten yta brukar det efter lock och pock att gå att trolla fram. ”Vi är ju så små, och barnen, tänk på barnen, vi kan inte dra ut dem på en långseglingsträcka till nästa hamn”, trugar vi medan de alltid – alltid!!! – först gör sig omöjliga och sedan ändå alltid har flera lediga platser. Det bara är så här. Man ska veta, alltid få veta, vilket besvär de gör sig för vår skull, och hur tacksamma vi bör vara för det. Det är verkligen en fördel att kunna spanska i Spanien. Då blir ett Nej snart till ett Ja. Särskilt om man har en så trevlig man som jag har.

Sancti Petri hade mycket riktigt sin spökstad; resterna av en blommande tonfiske-by upprättad under generalissimo Francos tid, år 1940. Gedigna byggnader i långa rader, som nu var ruiner i eftermiddagssolens skuggor, med en och annan ljusskygg figur levandes i spillror och smuts.

*Helt crazy när en liten valp kommer fram och skäller på Spirit, för att minut efter minut få förstärkning av allt fler gatuhundar som kom skällande från alla väderstreck, men främst från ruinen med en stor Majja-flagga i fönsterhålet.

Spirit har blivit en cool kille och hetsade inte upp sig för det, men jag var inte så glad över alla loppor som fick nytt blod att smaka.
(Här är en bild på fiskar, pargos, som Spirit däremot morrade högt och upprört på:)

Tassa och Tiago var desto gladare, och hade snart namngett de två hundar som slog följe med oss efter allt gullande med dem. Så när någon släppte lös sina större bestar efter allt bjäbbande, och vi såg hur de närmade sig i ett dammoln, fann vi för gott att ta oss därifrån kvickt. De som vänskapligt följde med oss fick av Tassa och Tiago namnen Indra och Crazy. Crazy var helt crazy. När det kom bilar rusade hon ut, fick dem att sakta in och förföljde dem sedan vilt skällande och attackerande framdäcket. Vi hade andan i halsen varje gång, och styrde mot stranden, bort från vägen. På stranden fick man som vanligt inte ha hund enligt skyltarna, men som vanligt är det ingen som verkar bry sig om de där skyltarna.. Men med tre hundar väckte vi såklart uppmärksamhet och när vi försökte dela upp oss och finta bort Crazy och Indra lyckades vi inget vidare, och Nuno blev utskälld för att hans hundar Indra och Crazy sprang fram till en barnfamilj..! (I denna delen av Spanien är det arabiska ursprunget mer påtagligt, och många är muslimer och rädda för hundar.) Till slut gav Indra, valpen, upp. Våra barn tyckte vi var mycket elaka föräldrar som inte ville ta dem med oss. Crazy hängde med oss några timmar till medan vi vandrade i kvällssolen på en makalös strand.

Jag har i alla fall aldrig sett något liknande! Berg efter berg av likrester i olika stadier från slemmigt till stenhårt. Det blev en geologi-lektion, för vi kunde tydligt se de olika stegen från snäcka/mussla till berggrund. Och det var både vackert och varmt i pölarna och poolerna som bildades när tidvattnet drog sig tillbaka.




Stränderna här på Atlant-sidan av Andalusien är i en helt annan klass än de på Medelhavssidan! Jättefina! Härlig sand och stora ytor. Och så allt spännande som tidvattnet blottar. Krabbor i tusental som kommer upp ur små hål, t.ex.
Vill nämna stranden alldeles vid hamnen i Barbate, där det är nära till naturen men längre till affären. Ställe att besöka om man är intresserad av den fångstform av tonfisk som har bedrivits här sedan tusende år; Almadrabas.

Och så information till er andra båtburna:
Här i Andalusien så finns så kallade Eppa-hamnar som är statliga och alla har samma prissättning. De är billigare än de privatägda hamnarna, även om alla sedan juni dubblerat priserna till sommarpris. Och det är för att vi valt Eppa-hamnarna som vi inte har haft internet ombord på så länge, för de har ännu inte utvecklat detta.

I Tanger var det oxå billigare, och Peter Pan som var där, är nu åter här med oss, i Rotas hamn väster om Cádiz, i en Eppa-hamn.

*Det som var helt crazy i Tanger, Marocko, var vårt besök på stranden där. Massor med män och pojkar, och några kvinnor och barn.
De som var av samma kön som jag och Tassa är var rätt väl påklädda, och tjejerna i Tassas ålder stod ute i vågorna med jeans och allt (det står en grupp till höger på bilden). Tassa var helt förfärad över hur där kunde vara så många pojkar som var lika störigt busiga som Tiago – utan att någon sa till dem!!! Fast de stänkte sand, kastade och sparkade bollar,och de lite större körde både jeepar och waterski mitt bland allt folk och tog allt utrymme i besittning.
Jag övertalade Tassa att prova på känslan av kamelridning, som är i ett slag för sig. Just som hingst-kamelen Jamél gungande fram och tillbaks reste sig upp med Tassa högt uppe på ryggen, så kom strandpolisen galopperande över sanden på sina hästar.

Vi (jag, Tassa, Susan, Jan, Valérie, David) gapade storögt när de stannade vid ett par som satt tillsammans på stranden – med alla kläderna på – och häktade mannen; uppenbarligen för att de varit för nära varandra!! Han sattes i handbojjor (!!!!!!!) och så leddes han därifrån med henne i bredvid. Första tanken är ju att vi måste ha missförstått vad som hänt; att han var en eftersökt kriminell som nu upptäckts. Men på kvällen när jag och Tassa lärde oss vilka som var de rimliga priserna att pruta sig fram till vid shoppande i Medinan i gamla staden (byggd delvis av portugiser vilka Tanger tillhörde förr), då pratade jag med massor av män (inga kvinnor i sikte någonstans i den delen), och när jag frågade om vad vi sett på stranden, så förklarades att han nog fick en natt i fängelset. Att hålla på sådär offentligt på stranden var inte okej. Att pussas eller vänslas fick man sköta i det privata i hemmet. Han som förklarade för mig såg besvärad ut både över tanken på att någon gjort sådana snuskigheter öppet, och över att jag som turist sett ett sådant polisingripande. Han sa att för utlänningar som jag gällde inte samma regler. Men det var ändå skönt att komma ”hem” till Spanien. Fler bilder från Tanger:




Saknar bara all god mat på marknaden där nu när strejken här tömt grönsakshyllorna.. Och så förstår jag inte helt varför jag bor i ett kallt hus i norr, när det finns så fina hus här och solen skiner varmt.
Turistinformationsmässigt vill jag upplysa om att här är mycket finare och genuinare på Ljuskusten än på Solkusten, i alla fall om man gillar spanska Spanien. Inom en vecka kan vi dock vara i Portugal och nära resans slut. Snyft. Känns tungt på många sätt. Samtidigt som det finns mycket vi längtar efter att ta fatt i där hemma. Men mest längtar vi efter att jobba ihop livet till möjlighet till nya resor.

Imorgon den 17: juni har vi varit ute i ett år.

Att vara tillsammans med sin familj hela tiden är inte bara roligt. Att träffa goda vänner ibland är roligare. Och roligast är Spirit. Det ska detta inlägget handla om.

SPIRITS SJÖ-BEN
Jag ler fortfarande när jag tänker på Spirits min ute i jobbigt väder för några veckor sedan. Det gungade rejält, och jag försökte upprätthålla lugnet genom att agera lugnt. Gick ner för att göra mackor, och Spirit som är noga med att hålla koll på flocken följde med. Nuno höll oss rätt i vind, och Tassa och Tiago satt i sittbrunnen som är så liten att inte alla får plats samtidigt, men är bästa platsen för att inte bli sjösjuk. Så stod jag därnere med spänt lugn och koncentrerade mig på att mackorna inte skulle flyga i iväg med färskosten doppad neråt i golvets hundhår. Då fick jag syn på Spirit.
Han var oxå koncentrerad på osten.
Och detta visar hur han, som vi, vant oss vid att ha sjö-ben:
Jag tittar rakt in i ögonen på en nästan dräglande liten svart krullig Mudi, som menande leder min blick mot maten vid mina händer. Och så börjar jag skratta medan han allvarligt står svängande fram och tillbaka stint fokuserande på osten.
Som om de vore alldeles naturligt och självklart balanserar han sin vikt från sida till sida med tankarna på helt annat håll. När Siska lägger sig på babordssidan fördelar Spirit sin kroppsvikt mot styrbord, och i nästa stund gungar vi över till styrbordssidan och Spirit mot babord. Med ett gapskratt landar jag i komiken i situationen vi befinner oss i, när jag egentligen är så skraj att jag inte vågar skaka. Och Spirit bara fortsätter vagga fram och tillbaka med blicken menande flackande mellan mig och osten. Även hans ögon vaggade med i takt med vågorna. Hans stod inte bredbent som jag för att hitta stabilitet, utan var lite uppochnervänd-kon-formad från mitt fågelperspektiv, med sina små tassar invid varandra vaggande under den svarta hårbollen hans kropp är, men väl fästad vid golvytan. Minut efter minut medan jag gjorde mumsiga mackor på valnötsbröd med smör, färskost, hårdost och gurka plus kryddor, så stod han där och gungade i motsatt riktning mot båten. En oredigerad vardagsbild från seglingsdag ombord på SY/ Siska med Spirit som observerar och följer varje steg som tas däruppe:

BARN DJUR OCH TILLSAMMANS

Nu så har vi varit fyra sköna dagar hos våra vänner Dolle, Gabriella och Lina i deras familjelägenhet i Puerto Banúz och firat högtidsdagar tillsammans med dem och deras vänner; sköna familjen Hunnefalk. Stor lycka, även hos Spirit som mest njöt av kallt stilla stengolv under sängen efter att han busat med barnen:

Tassa och Tiago älskade pool-tillvaron dag som natt,
och hittade en trädgård full av blommor,

frukter, djur och dofter. Golfbane-natur, prunkande välskötta trädgårdar, nattliga vattenspridare som blötte oss sena kvällar på väg hem, och vattenhål är dokumenterat välbesökta oaser för diverse djur. Paddorna var gigantiska, ödlorna snabba och sniglarna långsamma.

Tiago, påhejjad av Edvin och William, räddade syrsor som klarar sig på vattenytan men inte i den evighet som en skarp pool-kant innebär. Gröna pojken.

GOTT ATT ÄTA

Nisperos är en frukt vi inte hittar hemma, men älskar att pricka in i majmånad när träden står dignande av denna delikatess. Träden var överfulla eftersom ingen där visste att de var ätliga,

och jag plockade massor varje morgon så att det nästan räckte till att hålla sig mätt fram till kvällarnas restaurangnöjen. Då åt vi så mycket och så gott att det blir ett minne för livet. Så mätta på godsaker har vi inte varit sedan vi var bjudna hos Jorm och Ann-Sofie i deras vackra dal utanför Barcelona.


Det bästa var att träffa våra gamla vänner, och nya vänner. Så långt hemifrån och ändå precis som hemma, alldeles märkligt hemkärt. En favorit i repris om och om igen; som Fawlty Towers fast softare.

FILM OCH TV-SERIER
När vi lämnade redan TV-fria tillvaron hemma i Sverige ville jag inte ha något filmtittande eller data- och gameboy-spelande med på resan.
Men. Tittar varje dag på Fawlty Towers och Seinfeld på video-I-poden, (vilken Dolle dessutom hade laddat med ca tretusen superba låtar till oss), eller på laptoparna som vi kan se filmer och serier på vi fått av Cicci och Jocke. Av Ulf har vi oxå fått filmer, och längs färden lånar vi av varandra, oss seglare emellan, för att dela bra filmer med varandra. I Frankrike hade jag ett videokort och lånade filmer om Världskrigen och annat som hade med landet att göra. I Palamos skaffade vi t.o.m. bibliotekskort, och lånade gamla klassiker.
Jag har kanske berättat det förut; men det har visat sig att dessa media-medel är ett utmärkt sätt att inte känna sig som packade sillar ovanpå varandra i en trång liten båt. I filmens värld besöker vi under vår kvällsmat jordens alla hörn tätt sammanpackade utan att känna begränsning, för att glatt återse varandra när det är dags för kvällspromenad med Spirit och kvällsmys i sängen.
När man hör Nunos rungande gapskratt ekande mellan båtmasterna då vet man.

RADIO
Jag skrattade när jag en seglingsdag med radion på, stod ensam vid rodret och lyssnade på Spaniens populäraste radiokanal; ”Los cuarenta mejores”. Varje dag spelas Robyns ”Please don´t stop the music” minst två gånger, och den här dagen var inget undantag. ”Men vad pratar de om!!?!” tänker jag när jag satt igång radion och börjat följa dialogen. Jo, det ska jag berätta för er. ”Testet av den trolovade” heter programinslaget, och går ut på att gillra en fälla för den trolovades trohet, till alla radiolyssnares stora nöje. Denna dag knäpper jag på radion just som fällan gillrats och bytet gått rakt på den, men ännu inte anat att den kommer att smälla igen hårt, snart, och utan smärtlindrande.
Radioreportern pratade i telefon med honom, och jag missade hur hon fått till början, men hon var i full gång med att locka honom till ett möte med henne. Ett erotiskt möte utan tvekan av den ömsom förföriska lockande tonen, ömsom kvinnligt rädda och försiktiga takten inför mötet, med små skratt mellan meningarna och de suktande betoningarna på orden. Snart hade hon honom så med på noterna att han utan att tveka var redo.
Men det tar inte slut här. Nejdå. Efter att vi får lyssna på Robyn eller lite flamenco, så får vi höra reaktionen på telefonen med flickvännen som hört allt och nu är utom sig. Hon snyftar och svär och kan inte tro det är sant och förbannar sin pojkväns uselhet. Då kopplar man på nästa telefonsamtal, med hennes bästa väninna. Denna kan inte tro att det är sant vad hon får höra av sin vän och säger att det måste vara ett missförstånd. Hon försöker lugna ner sin totalt uppvarvade och frustande väninna. Skruvarna dras nu välplanerat åt, och medan de två väninnorna lyssnar utan att kunna höras, så ringer den låtsas-kåta reportern upp den trolovade igen. Han svarar och hans bästa vän är där med honom, (vännen är oxå mycket god vän och arbetskollega till flickvännen). Reportern börjar dra lockande i kroken med sig själv som lustfyllt bete. Hon låtsas så villig att han gärna får ta med sig sin vän. Ojojojoj, javisst, männen bländas och tror sig se sin lyckas stjärna lysa, när de upphetsat tror att det är de som lockar henne. Hon får prata med vännen. Hon kollrar, han intygar deras förträfflighet. Hon undrar ”men ni tänker väl inte göra mig illa”, de svarar ”nej, nejdå, vi ska vara snälla, du vet, bara slicka och suga på varandra”. ”Oooh, men då kanske jag kan ta med mig en väninna?” fnitterstönar reportern. ”Ja det ska väl gå bra” säger den trolovade som är tillbaka i luren. ”Hon är här, vill du prata med henne” gullar reportern så att den trolovade pojkvännen står redo i luren, och redo att bege sig till det bestämda datumet det bestämda klockslaget, redo för inte bara en trekant utan t.o.m. en fyrkant. ”Hallå” säger han mjukt men hett. PANG!!! Fällan slår igen som en blixt från ljuvligt klar himmel och hans trolovade flickvän ylar till honom på andra sidan telefonluren! Han får sitt livs kalldusch och hinner inte fatta vad det var som hände utan börjar stapplande på de överslätande orden att försöka intyga henne att det inte alls är så som hon tror. Flickvännen lyssnar INTE på det örat, kan knappt andas mellan tjuten om ”hur kunde du!???!!!” och får snart sin väninna inkopplad på tråden samtidigt. Väninnan är duktigt kokt på sin väns pojkvän, och lovar att det är bäst att han håller sig förbannat långt bort för får hon syn på honom på gatan så ska hon slå ner honom!

Jag kunde knappt tro mina öron jag heller, och stod vid rodret översvämmad av utropstecken. Spanien säger jag bara.

SMÅSKRATT SOM FÖRGYLLER

VHF-radion är såklart igång på kanal sexton när vi är ute, och då lyssnar vi på konversation omkring oss ute på havet. Mycket ryska accenter, spanska fiskare och korrekta engelsmän. En dag försökte ett stort fartyg förgäves anropa fiskebåten som var på väg in i deras kurs. Inget svar. Det är ingen småsak att ändra kurs på monster-lastarna, så de försökte verkligen länge att få kontakt, för att få bekräftelse på att fiskebåten uppmärksammat dem och skulle väja. Nix. Fiskarna här har en tendens att anse sig äga havet och köra dit de vill. En sista uppgiven svordom vilket inte är brukligt, var vad vi hörde innan tystnaden lade sig igen. ”Son of a bitch!” uttalat med ett väs. Skratt ombord på Siska.

De allra allra härligaste skratten i tillvaron är ändå de som smeker en förälders öra under natten när barnen skrattar i sömnen. Historian bakom förtäljs inte, men det skratt som gurglar fram från djupet av barnamagen och klingar ut i nattens stillhet, det är vår största skatt.

Och de sällsamt euforiska skrattsnyftningar vi alla delade när delfinerna kom första gången, de lägger vi oxå i vår skattkista.

SKADEGLÄDJENS LYCKA
Förlåt vår illojalitet, men jag och Tassa skrockar gott när vi följer Nunos och Tiagos fruktlösa kamp för att lyckas fånga någon fisk. Tiago stödjer jag, men Nuno får vara ett roligt skämt tills han lyckas med sitt företag. Som han
kämpar! Så många fiskebutiker, och så många fiskeråd! Han och Jan tävlar om vem som ska få napp först. Och likväl får de gå till affärens fiskdisk om de vill få något på tallriken. Dagen vi såg delfinerna var en stor matfest för alla fiskare; både människor och delfiner. En fiskeodling med Doradas hade gått sönder. Det var därför delfinerna var så många och så glada. Det var därför fiskehamnen i Carboneras där vi låg gratis bland fiskebåtarna, var så full av folk som fyllde lådor med Doradas. De bara håvade in fisk efter fisk på sina krokar. Tassa, jag och Spirit lämnade de hugade männen och pojkarna i hamnen åt fisket, och gick en lång strandpromenad.
När vi kom tillbaka hade de lokala fiskarna fyllt sina bilar och cyklar med lådvis med fisk, och kvar fanns bara våra misslyckade fiskare i solnedgången utan napp.

EN FRÄKNIG MAN BRÄND AV SOLEN OCH MYCKET LEDSEN FÖR ATT HAN INTE FÅR NÅGON FISK
…det var vad sexåriga Edvin ritade på sin teckning förra veckan (innan vi någonsin träffats) efter att han på sistone ställt mycket frågor kring fräknar . Han hade ingen vuxet känd aning om att han några dagar senare skulle träffa Nuno – som stämde klockrent in på beskrivningen! Fascinerande tyckte jag, och trodde först det var en skämtfälla som drogs framför min näsa. Men alldeles sant. Edvin gjorde mig nyfiken och imponerad.

Och en mycket rolig pappa hade han, med många skämt i rockärmen, och sedan plötsligt allvar.

TUFF PRÄST
Med somliga är det inte lätt att veta vad som är skämt och vad som är allvar. Utanför katedralen i Almería väntade vi på att dörrarna skulle öppnas innan högmässan. Då kom en liten farbror som höjde sin käpp och stötte den bank-bank-bank i den magnifika och väldiga porten, så att vi undrade om han var lite efter och hade bråttom att möta Gud. Bank-bank-bank i nittiograders vinkel med käppens ände rakt mot helighetens dörr. Vi tittade förundrat på utan att stirra. Nyss hade pojkarna på gatan spelat fotboll mot dörren så vi misstänkte att eftersynen av Guds hus kanske inte var den bästa. Nu började den lilla farbrorn ropa oxå. Och BANK-BANK-BANK så öppnades dörren! Då tyckte jag det var bäst att hänga på och försöka bli klok på om man kunde få komma in i kyrkan eller inte, så jag frågade farbrorn på väg in mellan de gläntande massiva dörrarna om ”se puede entrar?” Då vände han sig mot mig och grep tag i en stor blond hårlock som hängde ner under min mössa. Sedan drog han mitt ansikte mot sitt, med mitt hår kvar i hans hand, och sa tyst men intensivt mittemellan mina ögon och mitt vänsteröra ”du kan komma in”!! Inte utan att jag blev lite paff! Han bytte grepp och tog fatt i min ena hand med ett fast grepp som inte gick att slinka ur, och så förde han med mig in i kyrkan efter sig. Jag ropade efter de andra att oxå komma, och så fick vi besöka katedralen som byggts både som kyrka och som fort, medan farbrorn gick in i ett rökelsedoftande rum och bytte om till präst.

Jag vet inte hur roligt ni tyckte det här var, men jag hade kul.
Och nu ska jag avsluta Jenny-humorn med att berätta att några av våra världsomseglande vänner från Almerimar just gett ut en bok, så färsk att den fortfarande inte lämnat tryckmaskinerna. Den heter ”On the nose” och detta beskriver den konstanta riktningen på vinden i Medelhavet. Den är fylld med små roliga teckningar och berättelser från allt typiskt komiskt Bob och Liz varit med om under resandet i Medelhavet. Har man seglat i Medelhavet så känner man genast igen sig, och förstår att det är alltså sånt här som händer alla, inte bara oss..! Vi ska köpa mer än ett exemplar.

Nu har jag skrivit ner allt detta långa som krävt sitt minnesutrymme i mitt huvud, och det ska bli skönt att lägga in det på bloggen, samtidigt som inlägget nedan; Tillbaka som jag skrev först, för att liksom duscha av mig trassel i hjärnan, och i slutändan stå kvar med de glada minnena och en glad min. Tack till er som tar emot. Tack till er som ger.

Everytime we are about to leave harbour, I seam to get this incredible urge to write a lot on the blog. In case I can´t do it again, for a long time I mean.

In the sidebar you can find A LOT of links to sailors. In many of them it´s a certain movement at this time of the year. One of my favorites is the one of Roz Savage who crossed the Atlantic rowing in 2006 and now is on her way to go for the Pacific summer 2008.
I found this crazy you tube clip on her page:

Here follows some links to sailors, friends we have met here, which are not yet in the sidebar:

www.alnair.org with Muriel, Stéphane and Falco on Alna’Ir, in French
www.bluewatersailors.com with Bente, Arnd and Siri on Narwal, in German
www.castingoff.mysite.com with Phillippa, Paul and Oscar on Pondlife, in English
www.freewebs.com/onthenose with Liz and Bob on Yanina, in English
and of course:
www.sailingpeterpan.blogspot.com with Susan and Jan on Peter Pan, in German

…We got some Goodbyes to do, and hopefully a lot of See you soons too..!
I’ll get some more sites then..

Until then do check out, and fill in some harbours, at www.theharbourmap.blogspot.com!

And,
Best wishes from Tassa and Tiago!
They send two new favorite video links, for a more lovely world:

The cat, the rat and the dog
The kitten and the crow

Fresh photos from the beach today:

Hello everybody.

We are in Almeria. A very nice town here in the south of Spain. Nice and cheap harbour with free internet.
We have been here now 5 days, as the winds have been incredibly strong and from where we want to go. Hopefully on Monday we will move on, but according to the weather sites we consult we won’t go very much further the following days… too much wind again.
During this trip we have been having a lot of bad weather but also beautiful moments.

Here is one of that beautiful moments.

Love to u all,

The Kaptain

Hej kära ni!
Vi har hittat små hamnar där vi knappt får plats på sista tiden. Och internet finns inte då, så mail och bilder osv får vänta. Om allt går bra imorgon kommer vi till Almería, och där kan vi nog räkna med uppkoppling. Med lite pul lyckas jag hitta prickarna till åä och ö. Får erkänna att Tassa, dotra min, hjälpte mig med det.

Tre starkaste minnena sedan jag senast skrev:

1. Mazarrón – tyckte vi om jättemycket!!! Lite märklig sand, som damm blandat med lite sten, men stränder perfekta för ögats njutning och barnasinnets fantasi. Klippor, berg och stränder i vackra intervaller blandat med palmer. Och fortfarande väldigt folktomt och skönt. Hade perfekta dagar där allihopa var och en på sitt sätt. Kommer bilder sedan.

2. Lämnade Mazarrón rakt ut i vindar som vi inte var beredda på, och jag ville bara hem, eller iaf in till solbränd JORD, och aldrig mer ut på havet! Hemskt!

3. Idag!!! DELFINER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Massor med delfiner som racade med oss, hoppade omkring oss, stänkte ned oss, gled framåt på fenan, samt skrämde slag på Spirit som trodde det var en invasion! Tiago sa det var den underbaraste stunden i hans liv, Tassa bara upprepade om och om igen ”Jag älskar delfiner, jag älskar delfiner”, och jag och Nuno var så rörda att vi grät.

Nu tar min internet tid slut!
Hoppas vara tillbaka imorgon kväll med detaljer!

Kramar!
Bilder kommer!

I min jakt på mer info om Plaza del Toro Ortega Cano (bilder i förra inlägget), tjurfäktningsarenan i Cartagena som nyligen visat sig ligga ovanpå en över tvåtusen år gammal amfiteater för gladiatorspel, så slant jag in på olika sajter på nätet,
varav en handlade om ”Trädens Apostel” Ricardo Codorníu y Stárico (Cartagena, 1846 – Murcia, 1923).
Det jag hittar om honom är på spanska.
En landskapsarkitekt med kärlek och kunskap, som bland annat såg till att återplantera stora kalområden med träd.
Och så var han med och införde Esperanto i Spanien.
På en konferens redan 1909 ska han angående sin åsikt om att tjurfäktningar borde upphöra ha sagt att det är ett

”högst vidrigt skådespel för varje nobel själ, och att det bär med sig inte få element av det okultiverade, och en moralisk perversion (…)”

fritt översatt från intressant spansk grön blogg.
På frågan vad han ansåg att man skulle ersätta tjurfäktningen med,
svarade han att man skulle

”ta bort den blodiga festen och ersätta den med en fest för träd, vilket skulle signalera en triumf för civilisationen”.

Han var tidigt ute.

I dagarna firas nu Trädets Dag i Spanien.

Och tjurfäktningar är allt mindre populära bland spanjorerna.
För er som kan spanska finns en fyllig debatt i ovannämnda blogg.
Från den debatten och från dess förespråkare för tjurarnas bevarande, har jag hämtat två snuttar med iberiska tjurar på bete.
Den andra är från Portugal, av kläderna och avslutningsscenerna med forcado att döma.

För er som gillar mycket muskelmassa i rörelse, bland träd:
(har inte lagt in blodiga filmer)

Alltså, innan Torrevieja, som nu har passerat gränsen som innebär att invånarna består av fler utlänningar än spanjorer, så gav jag mig tid att skriva av mig, vilket jag inte helt hann. Det är som att öppna en kran, och det bara kommer mer och mer, och hjärnan blir inställd på ett speciellt sätt att tänka dagarna som går runt skrivandet. Jag har endel flummigt nedskrivet på papper från Internationella kvinnodagen oxå, då vi inte hade någon ström och datorn inte var användbar, vilket gick ut på att jag tänker det vore najs att vara en man som kunde ägna sig hundraprocent åt sitt kall så som män kunde (kan?) när någon annan sköter allt omkring och ingen tänker på om det påverkar miljön. Men min självrannsakan ifrågasätter starkt mig och mitt skrivande, och jag blir så trött på mig själv. Nedan följer så mycket jag hann skriva den där dagen, och jag har inte publicerat det för, suck, jag tröttnar på min hjärna, men. Nu gör jag det ändå. Här i Cartagena idag på Långfredagen har en bit vinterstorm till blåst förbi, men jag är helt mossig och mosig i huvudet, och känner det som om jag tappat verklighetskonceptet. Hörde lite svensk radio för internet är bra, och – det känns så konstigt!!! Helt utspejsat… Hade redan vant mig vid tanken på att höra skandinaviska resten av resan här, och ändå är det så skönt när det i Cartagena är mer spanjorer än turister. Ååh, det är så mycket mer jag lagrat i min minnesbank för saker att skriva om… människor jag aldrig glömmer och lustigheter som händer. Har inte hunnit berätta om BABOSAS som är de coolaste varelserna vi skådat. De är så maxade!! Är det Aliens undrade vi först? Eller fladdermöss under vatten? Eller sniglar? Eller maneter? Eller VAD? De fanns i en hamndel i Vila Joyosa, och Pepe och Pepe som jobbar där sa att de är Babosas. …C-o-o-l-a!!!

Sedan dess, har det varit val i Spanien och ingen jag träffat bryr sig, för de tycker det är som att välja mellan kattbajs och hundbajs. Och jag kan säga att sättet att göra valpropaganda tjutande och tutande med bilar i kortege, hade fått mig att göra anti-val.

Och sedan dess, har vi alltså ankrat i Mar Menor utanför ön Perdiguera, vilken ni kan kolla in på blogg-kartan i högerlisten. Men där har ön fullt med pontoner och bebyggelse. Idag ett år senare är allt rivet och övergivet, vilket lämnat ön med en mycket märklig utstrålning som jag ogillade och resten gillade. Har inte hunnit kolla bilderna ännu, men de kommer, kanske. Ön var full med tunnlar sedan Spanska Inbördeskriget då de hade en ammunitionsfabrik här!

Men nu, utlovad skåpmat jag ruvat på ett tag:

2008 03 13

Sarong!! Fattar ni?! Sarong!! Det är så skönt!!

KANALMINNEN
Befinner oss i hamnen i floden Seguras utlopp, Marina de las dunas. (Ställe som har haft ett kalifat en gång, och om och om igen begravts i sand. Alltså fullt med arkeologiska fyndplatser.) Återupplever kanalkänslor och minns allt det bästa med tiden i somras i franska kanalerna tillsammans med Nadja och Michel på Optimist.
På kanalerna var det sommarkänsla, men dock oaptitligt att tänka sig ett dopp i vattnet. Då som nu hägrade det gyllene havsbadandet. Dagarna puttrade angenämnt långsamt på, och bestod av varierande längd på pauserna mellan slussarna. Tvätta för hand på fördäck, plocka ihop ingredienser till smarriga nybakade baguetter, styra med hjälp av Nunos uppfinningsrika lin-förlängning från rodret till fören, titta på utsikten; och klara slussarna så effektivt och harmoniskt som möjligt.
Då skrev jag mycket mer. Det var så mycket nya intryck. Nu har vi fortsatt till andra upplevelser. Det som händer, händer antingen som en upprepning av vad seglare och turister gjort så många gånger innan oss, eller som en upprepning av vad familjer och individer gått igenom i årtusende innan oss. Inget nytt under solen. Förfining av upprepning och dagliga rutiner.
…Nä, så var det kanske förut också…sanningen är bara att lugnet runt om för att kunna skriva så här, inte funnits på samma sätt? I kanalerna var det ok för mig att dåsa mellan slussarna. Men är jag trött ute på havet efter en sen natts eller tidig morgons skrivande, så blir havet allt för jobbigt, och därmed farligt. Behöver vara hundra procent på havet. Har förstått det och anpassat mig därefter. Ingen ofullständig sömn innan havet för mig. Sömn, mat, dryck och förberedelser och organisering blir Alltet.
Och därför har vi inte gjort längre resor än dagsresor, för vi har inte hittat kapaciteten att få ihop dessa ingredienser alla fem ombord på åtta gånger två meter. Det har alltid varit något. Hunden, Spirit, behöver rastas. Matförråden saknar något. Vattentankarna behöver fyllas. Duschar känns efterlängtade. Smutstvätten upptar för mycket plats. Det gungar för mycket för att göra mer än bara mat, dvs mat som smakar riktigt gott. Kylväskan och datorn till navigeringen tar mer ström än vi laddar, och datorjobb plus kamerabatteri och annat smått och gott kräver mer el. Vädret känns inte tryggt. Alltid någon som den dagen helst vill i land snart. Dessutom så har vi gett upp hoppet om att kunna filtrera vattnet vi fyller tankarna med i hamnarna, till en drickbar kvalitét – inte ens Spirit vill dricka det klorerade vattnet, så vi köper de hemska vattenflaskorna och plågas av förpacknings- och transportslöseriet det är. Vattenkvalitén vi har i Sverige är en av våra dyrbaraste och viktigaste skatter. Sanna mina ord.

FULA LINJER
Några andra ord som blivit mina följeslagare sedan vi följt spanska östkusten allt längre söderut är ”Tänk så vackert det varit här – förut, innan de byggde alla de här fula husen!” Som ett mantra jag inte lyckas byta ut följer det mig dagligen. De där fula husen med sina höga kantiga former utan vacker form eller färg, som totalt skiljer Spaniens dåtid från Spaniens nutid. Som totalt skiljer natur från människor, och människor från natur. Ett så vackert landskap där berg möter hav med en bit sand och land som konturlinje mellan de båda. Så fula linjer det blivit nu när människor skapat i kortkortsiktigt. De förpestar mig. Och de är inte så där livfullt fulla av död som slum är, utan bara kalt gapande av tomhet utan charm. Monster utan själ. Ingen hemma. Så nära stranden som bara går, men bara några få veckor om året.
Vi märker vi äntrar sommar-riktningen, allt pekar åt det hållet. Turisterna blir bara fler och fler för varje dag, för varje kilometer närmre värmen. Kläderna blir allt färre och allt färggladare. Nordvästra-medelhavets invånare är ett folk i toner av brunt och olivgrönt, särskilt under vintern, men vi som är turister eller invandrare från norr vi avslöjar genast vår närvaro på långt håll med blått, rött, randigt, blommigt och vitt omvartannat. Den randiga generationen är vanligast förekommande förtillfället. De mellangamla generationer som förenas över världsgränserna genom sin musiksmak och sina svartare valda kläder suddar i nationalitetsklädseln. Svart och grått och musik. Men de är inte så många. Nu mest mer och mer vitt.

FLAMENCO OCH TESTOSTERON
I Vila Joiosa hittade jag som en inbiten spårhund raka vägen till flamenco och testosteron. Ett café där unga män med långt hår uppknutet i nacken sjöng och klappade i takt till gitarrspel, medan de äldre männen såg ut som om de varit med förr, och kvinnan bakom baren såg ut som om ingen satte sig på henne ostraffat. När jag tog med mig Nuno, Susan och Jan dit på kvällen hördes inte längre något långt ut på gatan. Men det var samma män vid baren, och jag frågade vart festen tagit vägen. Männen blev glatt ljudliga, och kvinnan bakom bardisken dämpande. ”Vill du ha mer fest?” sa de, ”Nej” sa kvinnan, och så tog de ändå fram gitarren igen och började sjunga flamenco med hjärta och smärta så som jag älskar. Då kallade jag in de andra. Utan en rörelse så pissade min man som en stel hanhund runt sitt revir, och kvinnan bakom baren såg kanske lugnare ut, tillskillnad från oss andra lite vilsekomna. Blev lite konstig känsla av ”nu sitter vi turister och tittar på när ur-invånarna gör sin show”. Obekvämt. Så de slutade innan den tagna tonen klingat hela vägen, och kvar satt vi i ett café på väg att stänga med varsin öl i handen. Ett stort fint inramat foto på kvinnan låg på vårt bord innan vi satte oss, och när jag frågade hennes man förstod jag att både hon och han ägnat sig mycket åt flamencons ädla konst. Jag älskar flamenco-grejjen så som bara en naiv utomstående kan, om du frågar min man. Lika förstående som jag är för dess skönhet och temperament, lika oförstående är min portugisiska man för min blåögdhet. Men jag har melerade ögon, och Portugal har fadon, så vi kunde mötas i samtal kring detta, tack vare våra tyska vänners lugnande effekt. Vi bjöds generöst på dryck och mat av mannen som ägde stället och hade jobbat sedan klockan halvsju på morgonen. Han förklarade att grannarna ovanför inte uppskattade flamencons höga toner så som jag, utan ringde polisen om ljuden störde kvällsfriden.
Barnbarnet kom och hälsade på med sin mamma och gitarrspelaren var tydligen pappan. Familjemedlemmar samlades innanför baren i kvällsavslut, och de starka gränserna mellan vem som hörde hemma på caféet och vem som inte gjorde det, blev tydligare när alkoholnivån i blodet steg hos en tjock zigenare vid bardisken, så Nuno som fattade läget bäst –ansåg han i alla fall- lotsade pressat ut oss så fort han kunde.
Vi fortsatte kvällen på ett mer turistanpassat ställe vid stranden, helt utan testosteron, och blev klådda av Susan och Jan i både dart och hockey. Nästa dag var jag bakis på tre glas öl, och mindes igen att på havet behöver jag vara skärpt och absolut inte må illa, så vi stannade i hamn en dag till i Vila Joiosa, vilket tilltalade hela familjen.

MORISKA FÄRGER
Vila Joiosa har kvar en bit genuin morisk/spansk stadsdel vid stranden, i starka och många färger. Smutsigt och många spanjorer som en go’ svensk sa oss. Lite förvånat, men förtjust, vandrade vi trånga gator med högljudda människor innanför öppna dörrar vid lunchtid, och kikade så omärkligt som möjligt i ögonvrån på blandade åldrar vid matborden. Tiago var så klart inte lika omärklig, utan var på väg att stoppa in hela näsan innanför plastdraperierna. Plattskärms TV på väggen men fattigdom i utstrålningen. Fick inte riktigt ihop det, men gissade att lägenheterna går vidare från generation till generation med låg hyra, istället för att säljas för dyra pengar till andra livsstilar.

Andra goa svenskar vi känner skulle kalla invånarna här för hillbillies. Spanska hillbillies. Zigenare säger min man. Och jag tar en massa foto. Det som betyder något för mig om jag ska stoppa in folk i fack, är hur de behandlar djur och natur och sig själva. Kan jag efter min måttstock hitta skönhet är jag öppen. Det var frustande nära att jag stoppade undan kameran och blandade mig i förloppet mellan den lilla hunden vid väggen och barnen som attackerade. Men så kallade en mamma och en matte från varsin dörr, hundarna kaxade till sig när barnen sprang hem, och jag såg något vackert i det, lät det vara, och tog ett foto.

KULTURKROCK/CHOCK
Nu kom Nuno just tillbaka från provianteringsrunda i Guardamar del Segura, helt förskräckt över att ha sett strand och strandserveringar fulla av stora feta rosa turister omkrullade av svarta män som säljer solglasögon, och öststatare som spelar dragspel.
Chockade över vår chock?!
Jag har hela livet skytt turistfällor, och aldrig satt min fot i en, trots många och långa resor. Nuno och barnen har inte heller varit på några klassiska resmål, upp och ner mellan hemmet i Portugal och hemmet i Sverige som de senaste två decennierna bestått av. …Så JA, den här soliga-spanska-kusten-grejjen är en kulturkrock för oss, och den kommer nog att fortsätta vara vårt samtalsämne ett tag framöver.

CAMPOAMOR
Om Campoamor, söder om Alicante, läser jag i den tidning på skandinaviska som för första gången längs resan väntar oss i en turistbyrå. I Campoamor anlägger man en arton-håls-golfbana för nio millioner euro, dvs ca nittio miljoner kronor. Nästa år, 2009, ska villor och lägenheter runt om vara klart för inflyttning. Stolt berättas hur man bygger i klang med naturen och miljön runt omkring. Golfbanan slingrar sig fram i en dal som varit en citrusfrukt-odling, och för varje pinjeträd i bergen runt om som sågas ned vid byggandet planteras ett nytt gammalt och ett nytt ungt. Vid stranden byggs en autentisk medelhavsby upp. En äkta medelhavsby från scratch – alldeles autentisk… Jag förstår att här ska det byggas med smak och närhet till naturen, precis som jag ju efterfrågar. Helikopterplattan ska ligga en bit avsides, och Formel 1-föraren Mika Häkkinen från Finland, har fått avslag på att ha en egen helikopterplatta på tomten för att det inte passar in i med hänsyn till området. Allt enligt Magasinet Scandinavia på Costa Blanca. I denna tidning läser jag att år 2007 besöktes Spanien av 59 miljoner turister.
I spanska Metro står det turist-siffrorna sviktar, och att det tros bero på att turister från norra Europa på grund av klimatförändringarna inte ser samma behov av att åka söderut när värmen ökar hemma.
Jag frågar mig själv varför Jag hellre skulle åkt till spanska kusten förr än nu, och ser de höga kantiga betonglådorna längs stranden som främsta skäl. Men det var ingen i byggbranshen som frågade mig när jag föddes, och nu är det försent, både med lådorna och klimatförändringen. Ja, förutom för Campoamor då som hittat en bit orörd natur att bygga på i samklang med naturen, och autentiskt.
Kan nog bli snyggt. Men jag är full av motstridiga tankar.

SKÖNT ATT SLIPPA KAMERAÖVERVAKNING I HAMNEN
Ofta när man saknar något, förstår man inte vad det är som inte stämmer, förrän det man saknade är tillbaka. Och det har hänt mig flera gånger under resan, på varierande teman.
När vi kom till Marina de las Dunas i Guardamar del Segura var det så skönt! Och jag förstod att jag/vi saknat lite skit i hörnen. Inte så att här är skitigt, men det känns att det är tillåtet. Det får finnas lite ogräs i rabatterna, man får slipa lite på båten, damma och lassa av sina projekt på bryggan. Det står några oputsade bilar på parkeringen och skräpar, och det verkar helt okey. Det är ingen som är för fin för att ens rynka på näsan här. Vi har varit i så många hamnar med flashighet att de blivit norm. På vår lilla yta med våra personligheter är det inget koncept som riktigt funkar nu, men när normen omärkligt tränger sig in i själen, börjar man/vi känna att det är fel på oss. I Alicante ville de inte ens ha oss i hamnen. De sa bara kallt bakom solglasögonen att det inte fanns plats. Ironiskt nog var vår båt för liten. Större båtar som betalar mer fanns det plats för. Ingen av de två hamnarna i Alicante centrum hade platser för en åttametersbåt. Vi kändes oss skitiga i deras ögon när vi undrade om plats för en natt, där vi låg förtöjda vid de polerade skinande jättestora segel- och motor-yachterna med städpersonal. Som skit i hörnet. Och så hade vi en hund dessutom.
Vi blev ivägskickade.
Fuck them, sa vi utan vår värdighet i behåll.

I början när vi kände oss fel i fina hamnar tänkte vi att vi nog skulle köpa lite nya kläder istället för ärvda gamla godingar, och jobba på att se allmänt blankare ut, osv.
Nu har vågskålen slagit över och uppror känns mer rätt. Tillrättalagt, prydligt, sterilt, perfekt, välstruket, korrekt, storslaget, lyxigt, flashigt, blänkande, designat, med klass, med stil, – allt det där som ska symbolisera välstånd och bättre levande, står mig just nu upp i halsen.
Jag spolar inte båten med en massa sötvatten för jag vill inte slösa. Jag överdriver inte med polering med blankgörande produkter, för jag vet att det inte är bra för inne- eller utemiljön. Jag klarar mig med en liten båt, och jag tycker om att ha djur ombord. Mina barn får lov att bli sandiga och jordiga och gå barfota i naturen.
När spanskt överklasstänkande riktas mot mig och min familj blir det tydligare för mig hur det ser ut i Sverige, och hur jag inte vill att det ska vara. Det är inte snyggheten eller osnyggheten som är problemet. Det är det talande föraktet däremellan, och den orensade luften som uppstår därav.

Jag tycker om asfalt. Nuno tycker också om asfalt. Vi tycker om olika asfalt. Jag tycker om smutsig asfalt, jag tycker om smutsiga människor och jag tycker om jord mellan tårna. Jag hade bara glömt det. Men nu märker jag att jag saknat det.

HYGGLIGA PEPE
Lyckliga och tacksamma blev vi när vi fick ligga i en liten hamn precis söder om Alicante lagom till solnedgången – en ”varadero” som har kran för att ta upp/ner båtar. Inte så stiligt som i centrum av Alicante, utan mer av arbetarkänsla och asfalt. Vi fnissade när hamnkillen hette Pepe, för alla hamnkillar tycks heta Pepe eller Paco. Hade vi inte kunnat spanska kunde vi trott att ”pepe” var det spanska ordet för hamnkille. Pepe var jätteschysst och lät oss ligga helt gratis , för hamnkontoret var stängt för helgen, så det var han som bestämde när chefen var hemma. Hamnkillarna här var jättetrevliga, och hundvänliga.
Vi har verkligen träffat många hyggliga människor. Och verkligen många Pepe.

ISLA DE TABARCA

Nästa dag seglade vi till ön Tabarca. Där blev vi hjärtligt mottagna och fick ligga mellan färjan som kördes av en spanjor med en båt precis likadan som Siska, en 28:a fots svensktillverkad Laurin Koster, och en spansk härlig familj med tre döttrar ombord på sin segelbåt. Han med samma båt som Siska hojtade och tjoade till sina kollegor att vår båt var som hans båt, och sedan var han på besök ombord. Familjen, blev vi glada att se, för det var faktiskt första spanska familjen vi mött på segelbåt. (Skattereglerna för båt-innehav för spanjorer är kostsamma och det påverkar utbudet av ägare markant) Gissar att det inte varit spansk familje-seglings-säsong ännu. Fick vin med specialgjord seglaretikett av dem i present. De hade hus på ön. Och de berättade att bästa tiden för besök är nu, för sedan kommer det för mycket turister.
Tabarca har 3000 besökare per dag under sommaren! Så det finns många fördelar med att segla på Medelhavet vintertid. Vi hade ön nästan för oss själva, och var förutom naturreservats-vakterna de enda övernattande i hamnen. Vi älskade ö-känslan. Det är något speciellt med öar. Himlen känns mycket högre. På smalaste stället är den 1800 meter långa ön bara 400 meter, och vi hade på ena sidan kraftig sjö med brusande vågor, medan andra sidan som vi låg vid hade alldeles lugnt vackert vatten. Den strandsträckan som var uppbyggd av meter tjocka lager sjögräs var som den bästa soffa, och jag sjönk ner i den soltorra prassliga värmen med största välbehag så att bara huvudet stack upp:

Den lilla byn med kanske tio-tjugo pers var magiskt öde, och sand var det enda gatumaterialet att finna. Tjusande ödslighet. Helt annorlunda än den i turistkomplexen på vintern. Här sitter många hundra års historia i väggarna.
År 1741 erövrade Tunisiens kung ön och fängslade invånarna, som blev slavar under Algiers sultan, ända tills 1764 då spanska kung Carlos III köpte dem fria. Den spanska monarkin beslutade därefter bygga ett fort på ön för att skydda fastlandet mot att pirater använde den som bas.

Vår kvällsrunda med Spirit på Tabarca förevigad med hjälp av självutlösaren:

Ber att få återkomma med ett rejälare inlägg, och svar till alla – snart!

Försöker nu efter många dagar utan eget internet, och långa tider utan tvättmaskin, eller elektricitet och laddningsmöjligheter till diverse apparater, att komma ikapp med allt; mail, tvätt, städning, lagning, inköp, och förberedelser för kommande dagar. Det känns att det är jul i luften även här i Barcelonas kalla kvällar med överfulla affärer. Hursomhelst, är vi glada att vi lyckats ta oss hit!

Tills ett av mina långa inlägg; lite sjöstjärnor och andra vackra varelser så länge, som Tassa har fotograferat: