OKEY MEN DET HÄR SUGER MEST
Ibland skiner solen i det här landet Sverige och så säger folk till mig
”jamen igår var det ju fint väder” och ”joo..” säger jag för jag vill inte vara värsta neggot,
men egentligen tycker jag det är hemskt och deprimerande att inte kunna bara dra på mig en kort klänning och vara klädd och klar,
utan att frysa eller bära in ved.
Och precis sån’t här är det ju som ingen pallar lyssna på
och jag inte orkar prata om, men så känns det ändå.
FÖRSTA KVÄLLEN UTE PÅ STAN
Igår var det ändå upplyftande att få gå på smygpremiär av Angelina Jolie’s nya film Wanted som Animero bjöd på. I och för sig misstänkte jag starkt att det mest skulle bli minglare i jeans där, men jag har inte fått använda högklackat och glittrigt på över ett år, så jag greppade tillfället och klev i mina guldskor osv, trots (ovanligt lama) protester från Nuno som ändå hade viss förståelse för mitt behov att använda en utstyrsel som är direkt farlig på en båtbrygga. Nedanför anrika bion Röda Kvarns utrullade röda matta, fick jag ändå diskret ricka mig ur ett galler i trappan när klacken fastnade. Den var en viss skön återvändar-hem-känsla i det faktiskt.
Och på Bara Vara hade ägarna/vännerna/männen livit alldeles skäggiga under året som gått!
Vi börjar bli allt fler gråhåriga i gänget oxå.
Ja det var skönt å komma ut och träffa gamla vänner efter vår folkskygghet.
Malin som driver Konferens & Event i Hertzska Villan avslöjade oss direkt gällande folkskyggheten, som tydligen syntes väl..
Det är faktiskt många kvinnor som hon, som jag träffar, som har varit med på Atlantöverseglingar, vilket känns betryggande att tala om när man inte talat om annat än hav och båtar de senaste månaderna.

Jag trodde aldrig det skulle bli en sådan här kulturkrock att komma tillbaka!

Kultur ja.. Imorgon är det vernissage. Jag skriver mer om det senare, kanske, för nu ska jag …
- TA-DAAAAA!!! – …tillaga några bönor..!

Vi har precis muntrat upp oss med att kika på våra videoinspelningar, samt bilder vi fick med posten igår från The Pans som vi saknar. Här är sista bilderna från dem med oss i Faro:

Fan det är så sorgligt att inte vara där längre att jag knappt står ut!!!!!
…Nu kom Tassa hem från sina kompisar med röd nos och konstaterade att det är KALLT,
och att hon vill tillbaka till MEDELHAAAAAAVET – …ELLER STILLA HAVEEEEEEEET!!!!!
JAAAAAAAAA!!!! Tassa vill oxå!!!!

Komma iväg igen – det är det som gäller!!!!

Det är inte över! Särskilt igår söndag i Kågeröd, tillbaka från Portugal, var det så klart att resan inte tagit slut, puh, och att utmaningarna fortsätter i samma stil. Det kändes riktigt hemkärt att tillsammans med Siska få nya så kallade problem att lösa. Och som vanligt går det bäst tack vare vänliga människor.
Men först tankar från första dagarna tebaks:
Tänker på det där TV-programmet med mig där de sa att jag trycker mig mot väggarna – vilket jag aldrig gjort – och får nästan lust att göra det, bara för att omfamna mitt hus, mitt hem, och känna på allt. Njuter av att leta efter älskade ytor under damm och spindelväv när jag återupptäcker ALLA SAKER (!!!!!!!!!så mycket saker!!!!!!!!!) som väntar i högar och flyttlådor.
”Min Mamma har kommit hem igen!!!!” jamar Tassas Kiwi-kisen högt, och leker vilt:


Trädgården vågar jag inte ens gå ut i första dagarna, för jag VET att gör jag det så kommer jag inte därifrån förrän det är för mörkt för att se. Men när jag röjt därinne så att åtminstone Ett rum är härligt att vara i, så går jag ut.
Många timmar senare går jag in igen med värkande kropp och fingrarna fulla av småsmå rosentaggar som gör händerna hyperkänsliga och stickigt brännande. Underbart att vara hemma; och ingen lust att lämna tomten, varken för det ena eller andra. Jo, det skulle var för att segla Siska då . Ut på nya äventyr. Redo, och redan planerande!

SEGLA MER
Det är väldans speciellt att läsa böcker och tidningar om segling för mig nu när jag begriper vad det handlar om. Helt annorlunda än innan. Verkligen. Läser både Mot Nordpolen med Ariel IV, och Casellas Atlantsegling. Och; Vi seglar till Galapagos. Lånade nyligen oxå Les Powells bok Open Hands, signerad av honom, med den galna början där han utan att ha någonsin ha seglat ger sig ut på världsomsegling och kommer till helt andra platser än han tror att han är på, pågrund av viss fel navigering.. Rickard och Ingrid,

ombord på Golif III, har mött denne nu nästan nittioårige seglare under sina äventyr, och dem låg vi grannar med på Bruce’s Marina i Faro ( fascinerande seglar-historier vi fick höra av dem!). Där i Faro ligger alla på vaggor på land, medan de pular med sina båtar och förbereder för havet. Ett av de ytterst få ställen i den södra delen av Iberiska halvön som tillåter boende och byggande på båten på land. Vi var blandat nöjda/missnöjda, och fick en prisrabatt på vaggan de svetsade till Siska, för hon fick onödiga brännmärken, eftersom de svetsade rakt mot skrovet (!?!). Toaletten och duscharna var värsta på hela resan, men de förfallna husen tilltalade som vanligt mig och förundrade i svunnen storhet.

Rickard och Ingrid som seglat i trettio år berättar att charmen var större förr här, med grus och gräs istället för betong och plånböcker. Glatt och enkelt då, men alltmer stelt och stiligt nu – ”Överallt” säger de! – Och vi får ännu mer bråttom att förbereda för världsomsegling innan alla kuster blivit tillrättalagda marinor med folk i strykta märkes-kläder, jet-skis och feta guldkedjor.

SEGLA ÄNNU MER
Det seglingsmål som flest under vår resa talat om, så även Nuno, är Patagonien! Överallt pratas Argentina, Patagonien, Sydamerikas sydligaste spets och dess inomskärssegling. Men NU har jag förstått att det allra allra hetaste är följderna av växthuseffekten – Arktis smälter – och det kommer att fungera att segla Nordostpassagen Atlanten –Stilla Havet…! (Fortfarande sur på Islands myndigheter som sköt isbjörnen som simmat så långt just för att överleva…)
Men jag väntar på stabilare tider i Afrika, som jag förväntar mig vara en kustvärld full av färger och skönhet, historia och historier, tragedi och fantasi.
Ändå – när vi kom hem var Sverige vackrast!! Och Tiago hoppade ut ur tåget tjoandes ”Svensk mark under fötterna – Äntligen – Haaa-Haaaa!!” rakt framför en undrande tjej.
(Håller inte fullt med om reklamen som mötte oss i Lund, för jag gillar variation bäst, men det var kul att det var första skylten vi såg:)

När vi mellanlandade i Berlin blev jag orolig, för det var bara beklagansvärt fult-fult-fult och till och med människorna på den där flygplatsen kändes ovackra, så jag var rädd vi var på väg åt fel håll när vi åkte till Sverige, men. ..Men när vi omgärdades av svenskar på tåget från Kastrup över Öresundsbron så var allt och alla vackert-vackert-vackert!! Vi hade lite svårt att vänja oss vid att när vi pratade på fritt så förstod alla vad vi sa! ”Och där borta bor Signe!” (Heej Signe och Tack för välkomst-hälsningarna!) ropade vi när vi susade in mot Malmö och Sverige Sverige SVERIGE!!!!
Redan uppe i luften blev mina barn rusiga när de förstod att det var Turning Torso och Öresund de såg där nere:

TÅGBYTE LUND-TECKOMATORP
Min mobiltelefon hade inte längre ett fungerande kort (snart tillbaka på 0739-476902 igen!), och Nuno hade råkat få med sig mitt bankkort, så det blev lite tillspetsat när vi behövde ringa hem om hämtning från tåget, men inte hade några svenska kronor, bara euro och en telefonautomat för kronor..
Tiago hittade en guldig tia, och snart steg vi av i kvällsmörkret i Teckomatorp där det luktade fränt, och pappa/morfar väntade med ett leende. Kallt var det också, tyckte jag som vant mig vid fyrtiograders-värmen.
KÅGERÖD
Hemma – konstigt och underbart!
Tassa försvann till sina kompisar bums, och Tiago likaså.


Jag förstod att många i Kågeröd följt oss på bloggen! Tack-för-tiden-hälsningar till er!!

På lördagen kom Nuno och Spirit i lastbil med Siska körda av schyssta Arek, till Kågeröds torg.
Och samtidigt kom Therese och lilla Love förbi och var söta.
Många kära möten.

Sedan blev det mat i det gröna och promenad i det sköna.
Prata, prata, prata.
Tömma Siska och inte fatta hur så många saker, och vi, fick plats på den lilla ytan.
Men fatta varför ursprungliga vattenlinjen sjunkit 20 centimeter ned..!

Gråta en skvätt ombord i ännu ett avsked av Vårt År, och svälja en skvätt likör från vår gäst-firar-flaska Brandymel.
Samtidigt en vibration av vad-har-vi-gett-oss-in-i-nu, och en önskan om att åka ut på havet direkt igen, om du frågar Nuno.
VÅR VANLIGA TUR
På söndags-förmiddagen skulle lastbilsfärden med Siska fortsätta till Råå för avlastning hos Syd Marin, och en veckas ompyssling av vårt flytande hem på land.
Gissa vad!?!
Lastbilsbatterierna var slut ( vilket för övrigt även vår söta bils batterier var… – men Tony har hjälpt oss med batteriladdning nu – Tack!)…….!!! Gick inte att starta.
Blev knappt förvånad ens..! Så här har det varit hela resan hela året. Och om det låter som om jag klagar, så lyssnar du fel, för vi har vant oss och ser det som naturligt numera. Lite hemtrevligt och spännande att möta nya människor. Kul att leva vidare hemma så som vi vant oss vid att leva på resan!
Så här är det hela tiden; saker strular; man letar hjälp; hittar hjälpsamma människor; allt fixar sig. Fantastiskt.
Vi fick gå runt i Kågeröd, skickade än hit, än dit, av folks vänliga tips. Många telefonnummer till män med lastbilar. ”Nä, inte hemma”, ”Nä borta”, ”Nä avställd lastbil”, ”Nä men där kanske”, ”Nä inte tillräckligt starkt batteri”, ”Nä men försök hos honom”, ”Nä men jag ringer tillbaka om jag kommer på någon”, ”Nä men Ronny vet kanske”, ”Nä men leta vidare”,,
..och så till slut – ”Nä det kan jag inte (viftande med en förmiddags-bira i handen)! ..men ääh det kan jag väl”!!

Tusen tacksamhet! Lösningsfokusering istället för problemfokusering älskar vi att mötas av. Till mega-trucken som stod på Kågeröds torg med vår båt sållade sig så ännu en bamse, och snart hade starkabels-mötet fått igång vår transport till den väntande kranen i Råå med Niklas som kom och hjälpte fast det var både hans semester och söndag. Fantastiskt!

FANTASTISKT
Fantastiskt – är det svar som jag ger till alla som undrar hur året har varit. Det har varit Fantastiskt!!!

Lite mer som vill vara med från sista dagarna:
MOLINARI
Ett år efter vårt möte med lilla gula Molinari i Dyvigs hamn i Danmark, knyter vi cirkeln och möter våra första vänner från resan igen. Eller tja nästan, för Christian har hittat den rätta kvinnan i sitt seglarliv under året som gått; Leena, men det känns genast som om vi är gamla vänner ändå, och vi tillbringar vår sista Atlant-afton för ankar, ombord på Molinari, utanför Cascais, Lissabon. Det blev tårar igen när vi tog bilen tillbaka till landet.
Bara dagarna innan hade Christian och Leena i kraftiga vågor men inga vindar utanför Nazaré fått ett nät i propellern när de var på väg in mot hamnen för motor. Samma plats som fem fiskare dog på för två år sedan när de råkade ut för detsamma. Vågorna för båten mot kusten, och.. Våra Molinaris-vänner anropade kusträddningen på kanal 16. Inget svar. De sköt nödraketer för att fånga en passerande fiskebåts uppmärksamhet. Ingen reaktion. Räddningen för dem blev satellit-telefonen de hade. Via nödnumret sattes de sedan i kontakt med portugisiska kusträddningen, som kom och förde bort dem från klipporna i sista stund in i trygg hamn. Vi tycker portugisiska kusträddningen är pinsamt sämre utrustad än den spanska – men Molinaris var bara så glada och tacksamma att de klarade sig. Och med tanke på alla berättelser om seglare som Rickard och Ingrid avslutade med ”..men han är död nu” eller ”..de förliste där och där” så var det inte lätt att säga hejdå till våra vänner som ska fortsätta runt jorden:

De har tagit fina bilder på oss, som finns; här

In English; more pics from the Molinaris with us; here.

Det mest fantastiska vi tar med oss från resan tror jag är sammansvetsningen av vår familj.
Inte förrän beslutet var fattat att vi nått slutet och skulle vända hem, inte förrän då började barnen längta hem på riktigt, och bara när det varit riktigt jäkligt har tanken på att lämna skiten uttalats av någon av oss, och det har inte varit barnen som uttalat de orden, utan jag eller Nuno.
Det var fint för oss att avsluta sökandet efter värme med att äntligen hitta den, istället för att ha stressat hem i våras över Biscaya, och aldrig någonsin fått någon sommar.
Det var gott att se barnen med sin portugisiska släkt oxå.

Tassas stora projekt det här året….har när jag tänker efter….varit flera stycken…..läsaläsaläsa, samla snäckor och stenar och göra smycken, fotografera blommor mm – och! Och med stor intensivitet har hon kartlagt släkten, på alla håll och kanter!!
Nu kom hon hem och såg gammelmormor Ullas fotoalbum med nya ögon, så snart blir det ännu fler bilder i det stora släktträd Tassa jobbat fram på My Heritage (en släktforsknings-sida med funktionellt släktträds-uppbyggande på internet).

Tiago är en Krabat som man hittar där det finns vatten, jord, stenar, pinnar, djur och insekter, och sedan håller han sig sysselsatt timme efter timme dagarna i ända. Här i farmors pool som fylls på med nytt vatten efter tvätt. Eftersom vattnet är klorfritt blir det snabbt grönt och byts ut mot nytt efter tvätt, och klorfritt är det eftersom det töms ut i fåror till gårdens odlingar. Gissa om Tiago älskar att leda vattnet i fårorna!?




Sista kvällen hos farmor kom Tiago inrusande och berättade upphetsat om en kolibri i trädgården! ”Allvar?!” sa vi. Jaa!!! Den var så liten och så vibrerande snabb att det inte gick att se att det var en fågel om man inte koncentrerade blicken totalt. Och snart var den inte En, utan flera stycken! Små som halva min tumme! Fin avskedsgåva för oss.
Här är de:

…och här:

Ut-zoomad (hittar du den??!!) (i nederkanten, till vänster om mitten):

Och nu är vi alltså hemma bland åkrar och träd i Kågeröd, och snart är vår uthyrda del av huset vår igen. Utsikt från mitt barndomshem Mellantorp, och STÖRSTA TACKET AV ALLA TILL MINA FÖRÄLDRAR/NUNOS SVÄRFÖRÄLDRAR/TASSAS & TIAGOS MORFÖRÄLDRAR SOM FUNNITS TILL VÅR HJÄLP I ALLA LÄGEN!!
!

Nuno (0705-249085) bor i Råå på Siska denna veckan och försöker hitta en temporär lösning kring böldpesten /osmosis-bubblorna så att vi kan få Siska i vattnet igen och segla hemma omkring i höst.
Precis som sista veckan innan vi åkte; Nuno fixar ordning i båten och jag i huset. Och sedan en liten blandning av båda för att vi saknar varandra så himla mycket om vi inte ses varenda dag!

Det ska komma några få inlägg till,
innan jag säger hejdå till bloggen och minnena för att fokuserar på jobb, nuet och framtiden.
Nu ska jag diska, och det är ooooh så mycket lättare i huset än i båten!

Slut på ord.
Vet inte vad jag ska säga för jag hittar ingen lust att prata, eller skriva.
Ville ändå bara berätta att Nuno och Spirit idag lämnat Faro tillsammans med Siska ombord på en mega-truck, tack vare Faruk. Tack Faruk . Mer än Fantastiskt! Och bönorna som fortfarande återstår av de halv-ton (som inte fick plats i Siska, och..) vi fick skickade ner till södern av Faruk, de är på väg upp igen, för att underlätta vår hushållning nu när vi ska få ordning på vardagen hemma på land..! Fantastiskt bidrag från Go Green, som vi har delat med oss av till många andra långseglare. Många goda måltider. Och vi har inte alls fisit så mycket som ni tror!

Slut på ord.
Kan man vara utbränd av semestern och behöva jobba för att hämta sig..?!

Jag och Tassa och Tiago åker hem imorgon onsdag via …suck… flyg (fick ge mig ekonomiskt, och är sur på tågpriserna). Barnen lär återse sina sängar efter över ett år ca kl midnatt. De kan inte förstå det. Overkligt som en fantasi. Uppspelta och glada längtande efter sina vänner!

Spirit vet jag saknar sin nya bästa vän i Portugal; Puki. Puki hittades överkörd, halvflådd och övergiven av min djurälskande svärmor, och är nu en välmående kärleksfull liten krabat, som Spirit först spände sig mot allt vad han kunde. Pukis ändlösa charm och envishet vann, och Spirit blev en ny man när han accepterade djup manlig vänskap, haha. Och nu blir jag väckt på morgnarna av Pukis pustande med nosen under dörrspringan, i hopp om att Spirit kanske finns där inne hos mig..!

Nuno, Spirit och Siska bör anlända Råå om ca fyra dagar.
Det har varit en historia för sig att få en vagga konstruerad för lastbilsfärden.
Jag säger bara; Bruce’s Marina i Faro.
Och i skrivandes stund tror jag att Siska & Co de befinner sig någonstans på spanska höglandet.

Slut på ord.
(Men jag hittade rätt många ändå när jag började skriva …)

Inte en av våra bästa dagar idag när vi summerar utgifter, istället för upplevelser, minnen och vänner. Särskilt inte som vi samtidigt säger farväl till våra vänner och vår resa.
Hejdå-kramade The Pans en gång till idag med tårar längs kinderna,

hejdå-omfamnade återupptäckta släktingarna från Kalifornien som kommit hit för släktbröllopet och blivit oss nära,


och har fler släktingar att säga hejdå till som väntar;

samt delar just nu  hejdå-visitkort, telefonnummer och foton med seglarvänner som fortsätter sin färd
- medan vi känner en växande ångest i kroppen.

SIFFROR
Hemtransporten av oss alla härifrån till Skåne, inkl. Siska, ser i dagsläget ut att kosta 50 000 kronor. Resan hit under ett år har kostat ca 200 000 kronor varav det mesta är lån att återbetala. Siska plus extra-utrustning har kostat 150 000 kronor. Och när vi kommer hem väntar en strulig värmepanna och antagligen därför ett nyköp på 70 000 kronor. Därefter skatteinbetalningar på 40 000 kronor. ..Hoppas att avställda bilen fungerar, och behöver köpa en bil till eftersom vi sålde Nunos bil/ar+mc innan vi åkte. Och så är det stora hål i garagetaket och väggarna murknar bit för bit. ..Det är väl de summorna som är mest påtagbara, förutom allt annat som kostar. ..Som böldpesten / osmois … 30 000 kronor?

Vi trivs i vår soliga bubbla, och har inte precis bråttom hem till allt jobb, men nästa vecka ser det ut som om vi börjar röra oss norrut, och sedan är det jobbajobbajobba jävlar i det som gäller!! Fast vi har bestämt att vi ska ut med Siska i farvattnen därhemma för att hålla modet uppe, så några lediga dagar tänker vi ta oss tillsammans i vår lilla båt!

Under tiden planeras för fullt för nästa båt, så får barnen behålla Siska och huset när de växt till sig lite och vi har fått ihop ekonomin till längre långsegling om kanske åtta år.

En av båtmodellerna som är på favvo-listan just nu; en Ovni:

Eller en Meta? Vi får se vad det blir ..!

Jag ska skriva några blogg-inlägg till för att sammanfatta kustseglings-tipsen till andra seglare på väg hit, och jag har lite annat jag lovat mig själv att pränta ner, innan jag byter till pensel istället för pekfingervals. För min del är det måla som gäller nu mycket snart. Tavlor och väggar och annat. Plus färg-terapin och zen-coachingen. Och politiken. Och kanske lite annat !
Barnen har skolan och kompisarna som väntar,
och Nuno, Nuno har som vanligt gott om goda idéer, och coachingen, framförallt recovery-coachingen för missbrukare.

Under hösten tänker vi erbjuda bildvisning och föredrag om vår resa tillsammans fyra personer och en hund på några få kvadratmetrar – och en mannekängdocka..:-), jag måste bara köpa en ny projektorlampa för 4000 spänn först..

Tja-a, det här konstigt, att det tar slut nu.. Vad ska jag säga..?
Min inspiration att skriva är inte så slut som den kanske verkar,
det är bara så mycket.. Men vi talar om att skriva en bok på portugisiska, eftersom det är ont om portugisiska seglare – vi har inte mött EN ENDA PORTUGIS på hela resan, och detta från en nation som dominerade haven en gång.
När man kör härifrån Algarve, genom Alentejo, för att komma till familjen i Ribatejo, så passerar man en liten by som heter Cuba. Och där i Cuba, långt bort från havet, så står Columbus med blicken mot väster. Och på andra sidan havet ligger en ö som fick namnet Cuba. Forskarna som stödjer teorin att Columbus var portugis i spansk tjänst, säger att Cristóvão Colon föddes som Salvador Fernandes Zarco, son till furst Infante Don Fernando och Dona Isabel Goncalves Zarco, i byn Cuba i Alentejo, Portugal
.

Det jag kan säga säkert är att här är nu så varmt att gatuhundarnas tungor hänger och dinglar alldeles uttänjda och soltorkade, som deg som stelnat och sedan sträckts ut så att det skymtar en fuktigare konsistens under den torkade skorpans sprickor.

Japp, Siska är uppe på landbacken, snyft,
och efter tvätt konstaterade Nuno böldpest längs vattenlinjen och på rodret,
så det var inga bra nyheter för oss..
Har ingen ström ombord, skriver vid en wi-fi hotspot, och batteriet tar slut nu nu nu,

så jag återkommer så snart jag kan!

…har nu hela familjen fått , och går och sjunger här i Cartagena, hela tiden, om och om igen, utan att lyckas hejda det.

(The Bulgarian contestant’s name is Valentina Hasan, 29 years old. She’s from the village of Zvezdelina, in the Kardzhali Province. Valentina’s married and ”Hasan” is her husband’s surname. She currently lives in Spain. AND WE LOVE HER!! She has now became famous for her listening and singing by heart, and some millions have watched her on Youtube.)

Vi stannar här med förhoppningen att det vinande blåsandet, motvind dessutom, lugnar sig till helgen. Här är ett ökänt evigt blåsande i Palos-området, och medelhöjden på vågorna här utanför är vid storm sex sju meter, så vi känner oss respektfulla.

Har gjort uppiggande, och dyr, shopping av säkerhetsutrustning till Siska, samt ännu ett nytt toa-pump-försök-köp som vi hoppas funkar bättre än de förra.

Ken Lee!!

Vunnit en fin utmärkelse, utvalda bland många miljoner andra, har just vår blogg-karta gjort i dagarna!
Honorable Mentions, Blog Map, Platial Map Awards 2007

I högerlisten finns ”Our journey with Siska” som visar vår färd från Kågeröd, Helsingborgs Norra hamnen, Danmark och Dyvig, Tyskland och Kielkanalen och Frisiska öarna, Nederländerna, Amsterdam och kanalerna, Belgien, Frankrike med Paris, Avignon, Lyon och kanalerna genom inlandet, höglandet, vinlandet och våtlandet, och sedan Medelhavet ner längs Spanska östkusten mot Gibraltar, Marocko och Portugal.
Varje ställe vi stannat på över natten med S/Y Siska är utmärkt på Google Earth’s satellit fotograferade karta i detalj på exakt plats, och du kan zooma in eller ut i världen från tydlig närbild till stor helhet.

Jätteglad att just vår karta bland så många uppmärksammats, och peppad att göra den ännu finare!
Som jag berättat tänker jag fylla i med mer uppgifter om hamnarna vi besökt, och lägga till foto, mm.
Det fina med Platial & Frappr’s nätkartor online är, förutom 26 miljarder unika besökare per månad och 150 miljarder platser, att om man vill ha en öppen karta så kan vem som vill lägga till uppgifter, och nu kommer tjänsten att vara tillgänglig via mobiltelefon. Lite som att hitta sig fram via GPS, men mer personligt.

Jag blir sugen på att göra en öppen karta som alla seglare och båtvänner och vattenfärdandes kan använda tillsammans och uppdatera med hamnuppgifter – så håll utkik efter den! Och meddela mig om du är intresserad att bidra till The Harbour Map. Jättebra kan det bli!

GLAD PÅSK!!!

Hej på er sitter här i Siska i Santa Pola söder om Alicante. Hela familjen är och jagar ett museum om salt-tillverkning. Jag hämtade en ny extern hårdisk, och testar så att allt funkar som det ska.
Det är nämligen så att Jennys dator är överfull av bilder och det fanns knappast något ledigt minne. Nu är det fixat.

Idag var det riktigt varmt. Eftersom vi hade planer på att stanna länge för ankare i Mar Menor har jag hållit på att försöka fixa en extra vattentank i fören. Den läckte som bara den… så jag struntade i det till slut, och dessutom ska vi inte stanna så länge för ankare ändå. Våra vänner på WestMonsun har varit där i en vecka redan. Eftersom de seglar iväg under tak i en större båt när vi fortfarande tycker att det är alldeles för tufft ute på havet, ligger vi alltid efter. Tyvärr måste de åka vidare när vi kommer ifatt. Saknar dem redan.

Vi övernattade iförrgår vid en ö som heter Tabarca. Det fanns en liten hamn skyddad ifrån alla vindar förutom västliga vindar, gissa va vi fick för prognos för vind under natten! Just det, västliga! Jag gjorde värsta storm-förtöjningar, linor, gummi-dämpare, skydd där tamparna kommer i kontakt med sten; jag var förberedd för värsta orkanen, men nej inget speciellt farligt hände, tack och lov. Nu är det så här att på grund av vår svaga motor, kan vi inte precis åka emot vind när den är stark eller när vågarna är stora. Vi har lärt oss att använda all segelföring som är möjlig på Siska.
Otroligt nog har vi för det mesta motvind, just det som Siska inte är så jättebra på.

Spanien är spanien, börjar tröttna lite på det, vill ha värme så man kan njuta av bad och sol, sen vill jag faktiskt hem, Eftersom resan inte kan fortsätta till andra sidan Atlanten och till lite mer spännande vatten ser jag inte fram emot resan hem med mer Spanien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tyskland osv, kind of ”dejavú”. Ser fram emot att komma till Portugal och göra en av mina drömmar till verklighet, segla med egen båt under bron i Lissabon. Sen ser jag framemot att  segla i hemma vatten igen.

Ja detta är ett fantastisk resa och jag är glad att det finns några månader kvar. Jag älskar livstilen och friheten, tycker att det är jobbigt med alla pengarna hamnarna och folket vill ha hela tiden.

Vi har mött fantastiska människor och gjort många nya vänner.
Medelhavet på vintern är speciellt. Invånarna är inte lika turist trötta och det flesta av seglarna man träffar har mycket gemensamt med en. Vädret är inte jätte trevligt alltid, men soligt är det för det mesta. Vindarna är ett kapitel för sig….

Ja mina vänner… hoppas på fint och varmt väder här framöver.

The Kaptain

Ps Jag kan engelska men tycker att Captain med K e mycket koolare!

Fortfarande fast i Palamós utan motor, utan batteriladdare, och utan vår kära VHF-radio som ligger på tio meters djup någonstans. Tydligen har folk tappat ankare här utan att kunna återfinna dem, eftersom det är väldigt strömt på botten. Nuno har inte kunnat släppa tanken på senaste modellen av Unidens VHF’en som han köpte ny innan vi åkte. Den var liten, tuff, vattenresistent – ….men flyter inte…..

Här är han med hjälp av Tiago som ytvakt i jollen, på väg ut i sitt sök. Som inte gav något fynd, trots flera timmars letande, och hopp om att finna den vid liv, eller åtminstone halvdöd och återupplivningsbar.

Efter stranden; mycket att skölja av, och disk att diska på fördäck:

Vet inte. Kan inte sova, inte somna om. För mycket dieselångor, för mycket tankar. Är egentligen morgon ändå, men vi har lagt oss till med vanan att njuta av vintersovmorgnar. Och nu kommer vi ingenstans längre ändå.

Förälskade i livet och i varandra lämnade vi l’Estartit efter att Nuno förhoppningsvis raderat ut problemen med motorns överhettning, och efter att vi ridit ut stormarna trygga i hamn. Vintern här i Katalonien för med sig inga mellanlägen, och när stormvarningarna upphör så försvinner vinden helt. Så det såg ut att bli en dag till för motor, med seglen uppe mest för att stabilisera i de fortfarande väldigt stora dyningarna efter stormen. Vi gillar de där stora, stora vågorna, trots att de känns grymt i magen. De är mäktiga.

Vi såg framemot att lämna l’Estartit, fast vi vant oss vid tanken att bo där. Nuno kände redan halva stället, och hade börjat tala om hur det vore att stanna. L’Estartit är ett dykparadis – Nuno är f.d. militärdykare och dykinstruktör. Per år kommer det 700 000 dykturister hit till Islas Medes. Överallt finns det dykcenter. Turisterna som kommer hit gör det för naturen skull. Människorna som bor här har funnit sin plats på jorden, och det är en skön känsla av hemtrevlighet i den blandning av nöjda människor från jordens hörn som finns i l’Estartit.

När kräket var utpillat ur elementet med hjälp av tops, och allt var tvättat och torkat– här segel på tork -

så gick vi runt bland berg och stränder i flera dagar. Spirit upptäckte med ett snopet yl att man inte ska lukta på kaktusar.

Uppe ifrån 85meters höjd såg vi klipporna vi fruktat, och jag fick hjärtstillestånd när Spirit sprang fram till kanten för att titta på vad det var vi tittade på. Sedan var jag hyperskraj att barnen skulle blåsa över kanterna, som kunde rasa, och klamrade mig fast vid stenarna längre in, medan de andra tittade medlidsamt och överseende på mig när jag hysteriskt kallade på dem. Under en sten hittade jag en skorpion. Cool.

Barnen gick inte att få loss från stranden, där de byggde sandslott tills det blev mörkt. De spanska barnen går i vinterkläder och tycker våra barn är exotiskt kocko när de badar och springer barfota överallt.

   Tiago är inte med på de här bilderna med lååånga kvällsskuggor, för han var upptagen med att rädda livet på hudratrettisju fiskar som han bar över till havet, från en stadigt torkande insjö som bildats på stranden efter stormen. Till slut var det bara lite vatten och sand kvar, samt döda fiskar.

Nuno var på lekhumör, och doppade nästan både sig själv och Tassa.

Sedan tillbaka till varma trånga lilla Siska för att äta gott och se om någon av våra filmer en gång till. (Bra julklappstips!: Filmer,TV-serier och böcker!)Nuno har lagat det vattenburna fotogen-elementet, och det tar inte lång stund att komma upp i över trettio grader ombord. Vi har det bra.

I affären där vi handlar mat jobbar en brasilianska som bara varit här i Spanien i sex månader. Hon har lämnat sina två barn kvar i Brasilien hos sin mamma, och kommit hit för jobbet och pengarna. Hennes väninna tog med sig sitt barn till Spanien, men hon hade en man som slog barnet och ingen möjlighet till barnomsorg under dagarna, så hon har nu skickat hem sitt barn till sin mamma i Brasilien. Och mannen i affären lämnade sina tre barn kvar i Peru, kom till Barcelona för att jobba, men vantrivdes i storstaden där, flyttade till l’Estartit, och trivs, här. Deras val låter som askan och elden för en välförsedd svensk som jag. Ändå är de glada att de funnit sin plats i l’Estartit. Jobbsökare från svårare länder, fridssökare från Barcelonas hets, sommarhusförtjusta engelsmän och holländare, samt tusentals dykturister, de kommer hit, till l’Estartit. Och här är vackert.
Berättelser om människor kommer Nuno hem med varje dag, eftersom han lär känna alla han träffar. Leende. Mitt beundrande, stolta leende till honom. Mitt nästa inlägg, detta, skulle ha blivit en kärleksförklaring till min fantastiska man och hur mycket jag älskar honom.

Men nu är jag lite ambivalent i mitt förhållande med lyckan, och ska istället berätta hur det gick när vi fortsatte till Palamós igår torsdag.

Det var en underbar dag och vi var lyckliga. Vi tänkte motorn äntligen skulle må bra. Vi tänkte vi redan kände de stora vågorna och sa bara ”hej på er kära gamla vågor!”. Vi tänkte wow vad här är makalöst vacker kust!

Jag vägrade oroa mig för det skulle hända något otursamt, och bad om delfiner istället. Och så kom det en delfin! Jag tjoade förtjust och Nuno blev rädd att det hade hänt något när han hörde mitt ropande. Tiago som myste med mig halvliggandes i fören hela resan, var lika helförtjust som jag över delfinen som välvde sig upp och ned i vattnet en bit bort. Och när vi var precis utanför Palamós såg vi något stort stänka i vattnet igen, men var inte säkra på vad det var. Tiago menade att det var en svärdsfisk eller en haj.
MOTORN KAPUTT
Då slutade motorn förbränna av någon anledning, och röken vällde ut svart och stinkande. Ingen aning om vad det var som var på gång. Just då var det en fråga om att klara det bara några minuter till så att vi kom bort från vågorna och stenarna in i den lugna bukten med sandstrand bakom piren. Precis när jag hade tagit ner storseglet, dog motorn. Så nu låg vi utan styrmöjligheter på drift mitt i hamninloppet med en intensiv fiskebåtsarmada på väg in för kvällen. Fiskmåsmolnet låg som ett skränigt täcke omkring oss. Upp med segel igen för att försöka fånga lite vind och komma ur trafikstråket! Med förseglet gled vi sakta mot stranden, och med precision kommenderade Nuno ner seglet för att stoppa farten och släppa ankar.
Det kändes inte rättvist! Äntligen skulle vi ha fått ha det lugnt. Vi hade tänkt ligga för ankar den här kvällen i Palamós, men inte så här, inte utan motor. Motorn som vi inte vet om den kommer att fungera igen. Det var bara för j-ligt.
Nuno försökte nå hamnen via radion, men de var hopplöst icke på plats vid sin radio, eller vid sin telefon. Så vi spände loss jollen och vinkade hejdå till Nuno när han puttrade in mot hamnen själv. Började göra kvällsmat.
Nu ska ni höra vad som hände sedan, för det var det mest irriterande!
När Nuno kom tillbaka och skulle bogsera oss med jollen till hamnen, så hjälptes vi åt att få upp ankaret, och då, DÅ fastnade den handburna VHF-radion i mantåget, så att när Nuno reste sig upp föll den i vattnet mot tio meters djup. Det var för mycket!!! Vi skrek Neeeeeeej, men båda hade flytvästar som är som airbags på sig, och ingen hann rädda den.

Tre-fyra tusen kronors alldeles ny och alldeles nödvändig handburen VHF-radio BORTA. Bara för mycket…

Men solen gick hastigt ned och vi behövde komma in i hamn och bort från fiskeflottan. Lyckades bogsera Siska med hjälp av jollen fastspänd längs sidan, sicksackande mellan fiskefartygen. Tassa och Tiago var fantastiska, helt med på noterna, och en oumbärlig del i att vi fixade det! Utan dem hade det inte gått så bra som det gick ändå. Spirit fick nog tio nya vita hårstrå och sov sedan helt utslagen efter nervanspänningen den här dagen.
Hamnsnubben var ytterst ohjälpsam och otrevlig. Hamnen stinker av diesel och olja. Överallt flyter det döda fiskar, plastpåsar och annat skräp. De tar 140 kronor natten, och vi vet inte om vi kan komma härifrån.
Ja, och så la batteriladdaren av redan i Frankrike, så tills vi kommer till Barcelona för att få en ny, går batteriet bara att ladda med motorn och solpanelen (vindgeneratorn small sönder i Nunos huvud redan i Kiel-slussen). Och nu har vi ingen motor, som bekant.
Kvällen blev mysig och tacksam. Vi tände ett tjockt juleljus och fotogenlampan, och kurade ihop oss tillsammans, glada att vi klarat oss in i hamn, hade värme och tak över huvudet, och levde.
Nu har jag skrivit klart, solen lyser strålande på himlen, och det hade varit en perfekt dag att fortsätta. Istället blir det motorfelssök för Nuno och strandvandring för oss andra.
Vi kan inte riktigt bestämma oss för om vi har otur eller tur. Oavsett vilket, vi fortsätter – vad annars.

LÖRDAGS UPPDATERINGAR:
Idag på morgonen lyckades vi få hit en välbetald mekaniker som gladde Nuno med att berätta att cylindern var oskadd, och att det troligtvis skulle vara lätt att åtgärda problemet, och inte blodigt dyrt.
Men. Efter en timme kom ett samtal från mekanikern. Han berättade att han hade hittat ett allvarligt fel i toppstycket, som han hade tagit med sig för reparation av valven(?). Skadan på toppstycket gör att motorn inte har kompression, och nu får vi vänta till på måndag, då mekanikern ska höra hos ett annat företag om det går att reparera. Ett nytt toppstycke som beställes från Japan och tar två veckor att få hit kostar 5000 kronor plus arbetet.

Nuno har ångest, och vet inte vad vi ska göra. Jag har oxå ekonomisk ångest. Vi vill inte stanna här i denna hamnen, men vi är fast. Michael (vår käre båtgranne förut) som är kvar i Frankrike, har en kontakt som kan sälja oss en begagnad likadan Yanmar-motor för 7500 kronor. Blir det så stannar jag och barnen här, medan Nuno tar sig till Michael i Marseilllan och köper motorn. Sedan kör de hit tillsammans i Michaels båt, och Michael hjälper oss med installationen. Så är läget just nu. Alla donationer kan göras på bankgironummer …. . …Hmmmmm, skämt och sido, donationer, sponsring och julklappar tar vi gärna emot. Spargrisen håller vi redan upp och ned, så varför inte prova nya idéer?! Vi tränar oss i att skaffa ett nytt förhållande till pengar. Vi har haft i vissa frågor diametralt olika inställning till pengar. Jag försöker nu lita mer på inkommande pengaflöde i större portioner samt lära mig att be om hjälp, och Nuno försöker att inte se den förlorade VHF-radion som en förlorad familjemedlem. Därför köpte vi en ny på kredit igår. Vi försöker att se det som något positivt.

BANKGIRONUMMER: Nu ska jag försöka hitta vårt bankgironummer, så inrättar vi en namnlista i högerlisten med många bäckar små, åar, floder och hav av människor som vill sponsra oss! Här är det: bg 5453-9309

MÅNDAGSUPPDATERINGAR:

Har efter mycket eftersökningar äntligen hittat ett ställe på andra sidan staden med trådlöst internet! Har oxå vandrat längs de vackraste kuster jag kan minnas att jag sett, och är helt förälskad i Costa Brava! Nästa gång kommer jag hit med en havskajak! Har slutat tycka så synd om oss själva och fattat att vi kan vara glada att vi lever, och att vi gör det här, så här, underbart tillsammans. Vi väntar fortfarande på klart besked från mekanikern, och är fast här utan motor och utan batteriladdare. Om vi njuter av vad vi har utan att oroa oss, är här jättevackert!