SPIRIT GALEN PÅ STORA DELFINER I FLODMYNNING I ATLANTEN:

..Så nu har ni hört hur det låter ombord på Siska…
GLAD MIDSOMMAR!
RÍO GUADIANA!
Vi har kommit kommit fram till Río Guadiana som är gränsfloden mellan Spanien och Portugal. Det luktar pinjeträd från den portugisiska sidan, men vi drar ut på nöjet och har hållt oss på spanska sidan i Ayamonte. Fint här. Och vi behövde köpa en portugisisk gästflagga, eftersom den flaggan vi hade är mycket större än vår svenska hemmaflaggan..
Med tidvattnet går vi vidare upp i floden om en timme, för att under helgen utforska så omtalade och bland seglare populära Guadiana så långt in i landet vi kan komma.
Nästa helg ska vi på portugisiskt megabröllop med stora släkten.

Och sedan bör vi hitta en lösning på hur vi ska komma hem,
vilket vi ännu inte alls har klart för oss hur det ska gå till.

VÄRLDSOMSEGLARBRÖLLOP
För ett år sedan firade vi midsommar i Dyvig i Danmark. Motorn slutade fungera, och vi hade just blivit påkörda av en tysk fiskebåt som bröt av vårt bogspröt och segelfäste. Känns fantastiskt att vi trots den början på resan har lyckats komma hit. Det bästa i Dyvig var människorna vi umgicks med där. Värdsomseglare Peter Mathiesen som tillverkar Aries Vindroder i Danmark, och hjälpte oss installera vårt Aries vindroder,
-Och blivande världsomseglaren Christian Schmoll från Tyskland som vi blev så goda vänner med.

Christian gifte sig nyligen med Leena, samma dag som de lämnade sin hemmahamn för en världsomsegling. Peter Mathiessen överlämnade brudgummen och bruden till varandra, och gästerna på avskedsfesten fick en överraskning, eftersom bröllopet var en hemlighet. De har avancerat snabbt på sin resa, trots problem med transportstrejken (som är slut nu) och fiskare som vägrade släppa in dem i de franska hamnarna pga sin strejk(!), så att de fick vända över till England, och därifrån utgå för sin resa över Biscaya. De hade en mycket tuff överfärd, men är nu i norra Spanien, och vi hoppas på något sätt hinna träffa dem innan de ska över Atlanten till slutet av sommaren.
Här är deras film med, delfinerna i Biskaya och deras hemsida - Molinaris.

Och nu när vi har internet ombord i Alcoutim, som vi firat och firar midsommar i, kan jag lägga in detta för här är perfekt på alla sätt och vis; vackert, varmt, vänligt, återfunna seglarvänner från Almerimar, billiga café och gratis internet, och mycket mer som får komma i nästa inlägg om att
VI HAR KOMMIT HEM TILL PORTUGAL!

Att vara tillsammans med sin familj hela tiden är inte bara roligt. Att träffa goda vänner ibland är roligare. Och roligast är Spirit. Det ska detta inlägget handla om.

SPIRITS SJÖ-BEN
Jag ler fortfarande när jag tänker på Spirits min ute i jobbigt väder för några veckor sedan. Det gungade rejält, och jag försökte upprätthålla lugnet genom att agera lugnt. Gick ner för att göra mackor, och Spirit som är noga med att hålla koll på flocken följde med. Nuno höll oss rätt i vind, och Tassa och Tiago satt i sittbrunnen som är så liten att inte alla får plats samtidigt, men är bästa platsen för att inte bli sjösjuk. Så stod jag därnere med spänt lugn och koncentrerade mig på att mackorna inte skulle flyga i iväg med färskosten doppad neråt i golvets hundhår. Då fick jag syn på Spirit.
Han var oxå koncentrerad på osten.
Och detta visar hur han, som vi, vant oss vid att ha sjö-ben:
Jag tittar rakt in i ögonen på en nästan dräglande liten svart krullig Mudi, som menande leder min blick mot maten vid mina händer. Och så börjar jag skratta medan han allvarligt står svängande fram och tillbaka stint fokuserande på osten.
Som om de vore alldeles naturligt och självklart balanserar han sin vikt från sida till sida med tankarna på helt annat håll. När Siska lägger sig på babordssidan fördelar Spirit sin kroppsvikt mot styrbord, och i nästa stund gungar vi över till styrbordssidan och Spirit mot babord. Med ett gapskratt landar jag i komiken i situationen vi befinner oss i, när jag egentligen är så skraj att jag inte vågar skaka. Och Spirit bara fortsätter vagga fram och tillbaka med blicken menande flackande mellan mig och osten. Även hans ögon vaggade med i takt med vågorna. Hans stod inte bredbent som jag för att hitta stabilitet, utan var lite uppochnervänd-kon-formad från mitt fågelperspektiv, med sina små tassar invid varandra vaggande under den svarta hårbollen hans kropp är, men väl fästad vid golvytan. Minut efter minut medan jag gjorde mumsiga mackor på valnötsbröd med smör, färskost, hårdost och gurka plus kryddor, så stod han där och gungade i motsatt riktning mot båten. En oredigerad vardagsbild från seglingsdag ombord på SY/ Siska med Spirit som observerar och följer varje steg som tas däruppe:

BARN DJUR OCH TILLSAMMANS

Nu så har vi varit fyra sköna dagar hos våra vänner Dolle, Gabriella och Lina i deras familjelägenhet i Puerto Banúz och firat högtidsdagar tillsammans med dem och deras vänner; sköna familjen Hunnefalk. Stor lycka, även hos Spirit som mest njöt av kallt stilla stengolv under sängen efter att han busat med barnen:

Tassa och Tiago älskade pool-tillvaron dag som natt,
och hittade en trädgård full av blommor,

frukter, djur och dofter. Golfbane-natur, prunkande välskötta trädgårdar, nattliga vattenspridare som blötte oss sena kvällar på väg hem, och vattenhål är dokumenterat välbesökta oaser för diverse djur. Paddorna var gigantiska, ödlorna snabba och sniglarna långsamma.

Tiago, påhejjad av Edvin och William, räddade syrsor som klarar sig på vattenytan men inte i den evighet som en skarp pool-kant innebär. Gröna pojken.

GOTT ATT ÄTA

Nisperos är en frukt vi inte hittar hemma, men älskar att pricka in i majmånad när träden står dignande av denna delikatess. Träden var överfulla eftersom ingen där visste att de var ätliga,

och jag plockade massor varje morgon så att det nästan räckte till att hålla sig mätt fram till kvällarnas restaurangnöjen. Då åt vi så mycket och så gott att det blir ett minne för livet. Så mätta på godsaker har vi inte varit sedan vi var bjudna hos Jorm och Ann-Sofie i deras vackra dal utanför Barcelona.


Det bästa var att träffa våra gamla vänner, och nya vänner. Så långt hemifrån och ändå precis som hemma, alldeles märkligt hemkärt. En favorit i repris om och om igen; som Fawlty Towers fast softare.

FILM OCH TV-SERIER
När vi lämnade redan TV-fria tillvaron hemma i Sverige ville jag inte ha något filmtittande eller data- och gameboy-spelande med på resan.
Men. Tittar varje dag på Fawlty Towers och Seinfeld på video-I-poden, (vilken Dolle dessutom hade laddat med ca tretusen superba låtar till oss), eller på laptoparna som vi kan se filmer och serier på vi fått av Cicci och Jocke. Av Ulf har vi oxå fått filmer, och längs färden lånar vi av varandra, oss seglare emellan, för att dela bra filmer med varandra. I Frankrike hade jag ett videokort och lånade filmer om Världskrigen och annat som hade med landet att göra. I Palamos skaffade vi t.o.m. bibliotekskort, och lånade gamla klassiker.
Jag har kanske berättat det förut; men det har visat sig att dessa media-medel är ett utmärkt sätt att inte känna sig som packade sillar ovanpå varandra i en trång liten båt. I filmens värld besöker vi under vår kvällsmat jordens alla hörn tätt sammanpackade utan att känna begränsning, för att glatt återse varandra när det är dags för kvällspromenad med Spirit och kvällsmys i sängen.
När man hör Nunos rungande gapskratt ekande mellan båtmasterna då vet man.

RADIO
Jag skrattade när jag en seglingsdag med radion på, stod ensam vid rodret och lyssnade på Spaniens populäraste radiokanal; ”Los cuarenta mejores”. Varje dag spelas Robyns ”Please don´t stop the music” minst två gånger, och den här dagen var inget undantag. ”Men vad pratar de om!!?!” tänker jag när jag satt igång radion och börjat följa dialogen. Jo, det ska jag berätta för er. ”Testet av den trolovade” heter programinslaget, och går ut på att gillra en fälla för den trolovades trohet, till alla radiolyssnares stora nöje. Denna dag knäpper jag på radion just som fällan gillrats och bytet gått rakt på den, men ännu inte anat att den kommer att smälla igen hårt, snart, och utan smärtlindrande.
Radioreportern pratade i telefon med honom, och jag missade hur hon fått till början, men hon var i full gång med att locka honom till ett möte med henne. Ett erotiskt möte utan tvekan av den ömsom förföriska lockande tonen, ömsom kvinnligt rädda och försiktiga takten inför mötet, med små skratt mellan meningarna och de suktande betoningarna på orden. Snart hade hon honom så med på noterna att han utan att tveka var redo.
Men det tar inte slut här. Nejdå. Efter att vi får lyssna på Robyn eller lite flamenco, så får vi höra reaktionen på telefonen med flickvännen som hört allt och nu är utom sig. Hon snyftar och svär och kan inte tro det är sant och förbannar sin pojkväns uselhet. Då kopplar man på nästa telefonsamtal, med hennes bästa väninna. Denna kan inte tro att det är sant vad hon får höra av sin vän och säger att det måste vara ett missförstånd. Hon försöker lugna ner sin totalt uppvarvade och frustande väninna. Skruvarna dras nu välplanerat åt, och medan de två väninnorna lyssnar utan att kunna höras, så ringer den låtsas-kåta reportern upp den trolovade igen. Han svarar och hans bästa vän är där med honom, (vännen är oxå mycket god vän och arbetskollega till flickvännen). Reportern börjar dra lockande i kroken med sig själv som lustfyllt bete. Hon låtsas så villig att han gärna får ta med sig sin vän. Ojojojoj, javisst, männen bländas och tror sig se sin lyckas stjärna lysa, när de upphetsat tror att det är de som lockar henne. Hon får prata med vännen. Hon kollrar, han intygar deras förträfflighet. Hon undrar ”men ni tänker väl inte göra mig illa”, de svarar ”nej, nejdå, vi ska vara snälla, du vet, bara slicka och suga på varandra”. ”Oooh, men då kanske jag kan ta med mig en väninna?” fnitterstönar reportern. ”Ja det ska väl gå bra” säger den trolovade som är tillbaka i luren. ”Hon är här, vill du prata med henne” gullar reportern så att den trolovade pojkvännen står redo i luren, och redo att bege sig till det bestämda datumet det bestämda klockslaget, redo för inte bara en trekant utan t.o.m. en fyrkant. ”Hallå” säger han mjukt men hett. PANG!!! Fällan slår igen som en blixt från ljuvligt klar himmel och hans trolovade flickvän ylar till honom på andra sidan telefonluren! Han får sitt livs kalldusch och hinner inte fatta vad det var som hände utan börjar stapplande på de överslätande orden att försöka intyga henne att det inte alls är så som hon tror. Flickvännen lyssnar INTE på det örat, kan knappt andas mellan tjuten om ”hur kunde du!???!!!” och får snart sin väninna inkopplad på tråden samtidigt. Väninnan är duktigt kokt på sin väns pojkvän, och lovar att det är bäst att han håller sig förbannat långt bort för får hon syn på honom på gatan så ska hon slå ner honom!

Jag kunde knappt tro mina öron jag heller, och stod vid rodret översvämmad av utropstecken. Spanien säger jag bara.

SMÅSKRATT SOM FÖRGYLLER

VHF-radion är såklart igång på kanal sexton när vi är ute, och då lyssnar vi på konversation omkring oss ute på havet. Mycket ryska accenter, spanska fiskare och korrekta engelsmän. En dag försökte ett stort fartyg förgäves anropa fiskebåten som var på väg in i deras kurs. Inget svar. Det är ingen småsak att ändra kurs på monster-lastarna, så de försökte verkligen länge att få kontakt, för att få bekräftelse på att fiskebåten uppmärksammat dem och skulle väja. Nix. Fiskarna här har en tendens att anse sig äga havet och köra dit de vill. En sista uppgiven svordom vilket inte är brukligt, var vad vi hörde innan tystnaden lade sig igen. ”Son of a bitch!” uttalat med ett väs. Skratt ombord på Siska.

De allra allra härligaste skratten i tillvaron är ändå de som smeker en förälders öra under natten när barnen skrattar i sömnen. Historian bakom förtäljs inte, men det skratt som gurglar fram från djupet av barnamagen och klingar ut i nattens stillhet, det är vår största skatt.

Och de sällsamt euforiska skrattsnyftningar vi alla delade när delfinerna kom första gången, de lägger vi oxå i vår skattkista.

SKADEGLÄDJENS LYCKA
Förlåt vår illojalitet, men jag och Tassa skrockar gott när vi följer Nunos och Tiagos fruktlösa kamp för att lyckas fånga någon fisk. Tiago stödjer jag, men Nuno får vara ett roligt skämt tills han lyckas med sitt företag. Som han
kämpar! Så många fiskebutiker, och så många fiskeråd! Han och Jan tävlar om vem som ska få napp först. Och likväl får de gå till affärens fiskdisk om de vill få något på tallriken. Dagen vi såg delfinerna var en stor matfest för alla fiskare; både människor och delfiner. En fiskeodling med Doradas hade gått sönder. Det var därför delfinerna var så många och så glada. Det var därför fiskehamnen i Carboneras där vi låg gratis bland fiskebåtarna, var så full av folk som fyllde lådor med Doradas. De bara håvade in fisk efter fisk på sina krokar. Tassa, jag och Spirit lämnade de hugade männen och pojkarna i hamnen åt fisket, och gick en lång strandpromenad.
När vi kom tillbaka hade de lokala fiskarna fyllt sina bilar och cyklar med lådvis med fisk, och kvar fanns bara våra misslyckade fiskare i solnedgången utan napp.

EN FRÄKNIG MAN BRÄND AV SOLEN OCH MYCKET LEDSEN FÖR ATT HAN INTE FÅR NÅGON FISK
…det var vad sexåriga Edvin ritade på sin teckning förra veckan (innan vi någonsin träffats) efter att han på sistone ställt mycket frågor kring fräknar . Han hade ingen vuxet känd aning om att han några dagar senare skulle träffa Nuno – som stämde klockrent in på beskrivningen! Fascinerande tyckte jag, och trodde först det var en skämtfälla som drogs framför min näsa. Men alldeles sant. Edvin gjorde mig nyfiken och imponerad.

Och en mycket rolig pappa hade han, med många skämt i rockärmen, och sedan plötsligt allvar.

TUFF PRÄST
Med somliga är det inte lätt att veta vad som är skämt och vad som är allvar. Utanför katedralen i Almería väntade vi på att dörrarna skulle öppnas innan högmässan. Då kom en liten farbror som höjde sin käpp och stötte den bank-bank-bank i den magnifika och väldiga porten, så att vi undrade om han var lite efter och hade bråttom att möta Gud. Bank-bank-bank i nittiograders vinkel med käppens ände rakt mot helighetens dörr. Vi tittade förundrat på utan att stirra. Nyss hade pojkarna på gatan spelat fotboll mot dörren så vi misstänkte att eftersynen av Guds hus kanske inte var den bästa. Nu började den lilla farbrorn ropa oxå. Och BANK-BANK-BANK så öppnades dörren! Då tyckte jag det var bäst att hänga på och försöka bli klok på om man kunde få komma in i kyrkan eller inte, så jag frågade farbrorn på väg in mellan de gläntande massiva dörrarna om ”se puede entrar?” Då vände han sig mot mig och grep tag i en stor blond hårlock som hängde ner under min mössa. Sedan drog han mitt ansikte mot sitt, med mitt hår kvar i hans hand, och sa tyst men intensivt mittemellan mina ögon och mitt vänsteröra ”du kan komma in”!! Inte utan att jag blev lite paff! Han bytte grepp och tog fatt i min ena hand med ett fast grepp som inte gick att slinka ur, och så förde han med mig in i kyrkan efter sig. Jag ropade efter de andra att oxå komma, och så fick vi besöka katedralen som byggts både som kyrka och som fort, medan farbrorn gick in i ett rökelsedoftande rum och bytte om till präst.

Jag vet inte hur roligt ni tyckte det här var, men jag hade kul.
Och nu ska jag avsluta Jenny-humorn med att berätta att några av våra världsomseglande vänner från Almerimar just gett ut en bok, så färsk att den fortfarande inte lämnat tryckmaskinerna. Den heter ”On the nose” och detta beskriver den konstanta riktningen på vinden i Medelhavet. Den är fylld med små roliga teckningar och berättelser från allt typiskt komiskt Bob och Liz varit med om under resandet i Medelhavet. Har man seglat i Medelhavet så känner man genast igen sig, och förstår att det är alltså sånt här som händer alla, inte bara oss..! Vi ska köpa mer än ett exemplar.

Nu har jag skrivit ner allt detta långa som krävt sitt minnesutrymme i mitt huvud, och det ska bli skönt att lägga in det på bloggen, samtidigt som inlägget nedan; Tillbaka som jag skrev först, för att liksom duscha av mig trassel i hjärnan, och i slutändan stå kvar med de glada minnena och en glad min. Tack till er som tar emot. Tack till er som ger.

Big celebrations yesterday!!!
Happiness, Joy and Greatness!!!

Spirit did shit on deck yesterday during the sailing!!!

The party went on til late in the night, and we invited our neighbours on Peter Pan for wine and beer, and ate some great food after a full day at sea. The morning was dark and rainy, but turned out to be a sunny evening in Gandía, with a yellow fullmoon over a endless, wide beach with the softest sand.

Spirit was somewhat surprised with our reactions of joy and loud happy cheerings,
but kept cool and enjoyed the party with his sunglasses on.

Today we continue out to the point of the cape, Cap de la Nao, that seperates Costa Dorada from Costa Blanca. Hoping to catch up with WestMonsun. Sun is shining again.
 

Oki , nu har Jenny oxå hittat till internet-caféet, och här kommer förra veckans korta små rader . Tack alla vänner som läser och kommenterar, vi tycker fortfarande att det är lika spännande varje gång vi får internet att se vem som hälsat på . Ser att vi snart haft 10 000 besök . Inlägget som följer kommer att vara vårt första försök att lägga in videosnuttar via www.youtube.com.

Kollade just mailboxen, och hade fått en förfrågan om att skriva kontinuerligt om vårt familjeliv under resan i HD, Helsingborgs Dagblad, , så det blir kanske så.

Sedan raderna nedan skrevs har vi roat oss med att roa hela staden med att åka i kanalerna i vår minimala jolle med utombordare, vilket tydligen såg Mycket roligt ut eftersom alla skrattade, pekade, vinkade, ropade skämt och t.o.m. fotograferade oss, där vi for fram tungt lastade uppstickandes ur vattenlinjen.

En morgon vaknade vi av diesellukt och upptäckte musseldykare utanför Siska som fyllde sin båt med tunnor med musslor de plockade upp under oss. De gillade kanske Fransyskan, (hon är kvar men inte klar – inte heller hennes öde är klart..)

och lämnade kvar en stor klump musslor vilka Michael kokade lunch av till oss alla. Tassa tänkte inte ens tanken att smaka, och Tiago som älskar musslor avstod eftersom han nu visste vad de här musslorna livnärt sig på – båttoaletterna rakt ovanför .Vi andra åt .

SÈTE

Är här i Sète som för hette Cette, men bara har funnits i trehundra år – och ändå är en lång historia. Kallat både Frankrikes Gibraltar och Venedig på en och samma gång. Jag tycker här är för mycket bilar och för gråsmutsiga hus.

Sète invigdes 1666 när en säker hamn byggts, som sedan blev ena änden av Canal du Midi som förbinder Medelhavet med Atlanten. Canal du Midi, påbörjad i Bourdeux vid Biscaya av Pierre-Paul Riquet samma år, kommer vi inte att färdas på denna gången, utan det blir havet nu. Jag hade gärna utforskat en bit av den kanalen, och dess spännande historia i kombination med vackra vyer, så att vi hade kommit ut i Port La Nouvelle, men nu lockar havet mot Spaniens kust, och det är lika okey. Men en dag återvänder jag hit till landskapet Languedoc som var centrum för de stora religionskrigen och inkvisitionens början. Särskilt intresserad är jag av Katarerna..

Sète är i särklass en vattenrikets fruktträdgård med t.ex. en fångst av 12 000 ton ostron årligen. Det är här innanför den smala landremsan där vattendjupet ligger på 3-4 meter i stora sjöar som djur- och växtlivet frodas i överdåd. Vi ligger med Siska på insidan av staden och är ständigt insvepta i stora stim av fiskar i olika färger. Turkosa, röda, gula, randiga, prickiga. Musslor, sjöborrar, sjöstjärnor. Kattfisk finns här många, stora och jättestora. På kvällarna sjuder vattenytan av dem när de skvalpar och skvätter med sina mörka kroppar och vita munnar så att utrymmena mellan båtarna formligen rör sig. Så mycket att vi vid första anblicken trodde att det var luft som bubblade upp ur stora rör eller något annat mystiskt..!

En annan markant faktor här är det mäktiga monopol fiskarnas yrkeskår besitter. De är klara och tydliga med att de inte har något till övers för nöjesbåtar som vi, och kör förbi utan hastighetsbegränsningar så att det rycker och spänner i linor och skrov. Vill man tanka båten så går det inte här om man inte har ett franskt betalkort, och på hamnkontoret så uppmanas vi uppgivet att tanka i nästa stad, Agde, några timmar bort, eftersom de som styr här inte vill ha oss här. Även nattklubbarna sägs vara i deras regim i denna stad. Här är speciellt på många vis. Under eftermiddagar och kvällar passerar konstant små färgglada båtar med ett helt lag roddare taktfast och fartfyllt. T.o.m. småbarn är ute och tränar. Stads-sporten, les joutes, är att på medeltida vis som i en riddartornering mötas båt mot båt i full fart med lans och sköld och stöta ned sin motståndare i vattnet. Det är ett tusentals år gammalt tornerspel som ingenannanstans bevarats och upphöjts som här. Båtarna är speciellt utformade med en lång trappliknande upphöjning i aktern att stå på. Själva festen och tävlingen äger rum i slutet av augusti, och regerande mästaren är en ex-rugby-spelare på 1,88m och 130 kg.

De roddbåtar som vi ser så många träna i varje dag är kopior av ett nyligen gjort vrakfynd av en gammal typisk rodd- och fiskebåt från trakten. Fr.o.m. 1995 har Sète och byarna häromkring ett antal kopior, och det ordnas kapptävlingar flera gånger om året.

Sète är oxå känt för sina kyrkogårdar, och det faktum att de döda och begravda har bästa och vackraste utsiktsplatserna i staden. Poeten Paul Valéry´s dikt om kyrkogården vid havet på en balkongformad klippa bland duvor, har gjort kyrkogården på berget Saint-Clair till Frankrikes näst mest berömda kyrkogård efter Père Lachaise i Paris med alla berömdheter.

VÅRT MASTUPPTAG!

Efter allt turistande vi gjort i två månader på kanalerna ägnar vi oss nu framförallt åt att förbereda Siska, och gör inte mycket utflykter här. För att passera Sète mellan sjö och hav, måste man invänta att broarna öppnas morgon vid tio eller kväll vid sju, om man inte har en riktigt låg båt. Vi gjorde detta i söndags för att komma ut till marinan vid havet och sätta upp masten, innan vi återvände in till ”vår” plats vid sidan om Michael på Cuelo, för vidare förberedelser och reparationer. Ljust när vi började och mörkt när vi kom fram; för när solen går ner går det undan här, och vi ovana seglare fick en liten aning om hur världen ter sig under nattsegling. En stilla frid som verkligen tjusade med sitt lugn, och samtidigt förvillande många lysande lampor att urskilja för rätt väg vid navigation.

Vi kom fram till en stinkande plats vid kranen där ytan var blänkande svart av olja och diesel. Sorgligt och förskräckligt och DISGUSTING! Vi behövde stanna där och sova, och det var INTE ROLIGT, inte alls. Ångorna från dieseln invaderade oss obönhörligt, och jag kan ärligt säga att jag aldrig förr vistats så länge i så ohälsosam ”luft” trots att jag löst upp mycket hjärnvävnad med mycket målarfärg. Det värsta var att säga ”God natt” till barnen, och jag var bara några millimeter från att få spel och göra något drastiskt drag för att komma bort därifrån. Som vanligt var det mest jag som brydde mig så väldigt..

Det var i alla fall häftigt att återigen efter en sådan lång tid ligga bland båtar med master och vajrar som slog i vinden och skapade det där unika ljudet som finns i en hamn vid havet.

Nästa morgon sattes masten på plats under endel komplikationer som löste sig, samtidigt som saneringsmän kom och försökte få bort oljan från vattnet. De sa att ”olyckan” hänt på lördagen, att de inte visste vem det var, och att det inte var första gången..

MEDELHAVET!

På andra sidan kaj Port Saint Louis fanns varken olja eller diesel utan underbara blåa Medelhavet med långa lugna vågor. Barnen badade hela dagen lång, och när masten var på plats och en utsökt måltid var förberedd, så doppade sig hela familjen Antunes-Wenhammar tillsammans för första gången i detta efterlängtade vatten. Även Spirit såg sig tvungen att simma ut när hela hans familj var i vattnet och han stod kvar ensam på stranden hysteriskt skällande.

Nå, helt ensam blev han nu inte eftersom en uppmärksamhetstörstande gammal farbror kom tätt följande oss i sina string-badbyxor. Suck, inte nu igen! Nästa snuskgubbe kommer jag att be fara och flyga! Den här farbrorn, som förut låg uppe vid strandentrén med undanvikt tyg så att hela paketet fick sol, gick direkt efter mig (och Nuno – knappast…) till av alla lediga platser vår plats. Precis vid sidan om våra kläder ställde han sig mot en sten – och kissade!! Uuuuuäh! Vi stod ute i vattnet och kunde inte tro våra ögon! Sedan ställde han sig mot oss med sin tjocka mage och bockade sig ansträngt ner så att han kunde lägga handen i det låga vattnet efter en våg – och föra upp den till sin tygbit och gnugga noggrant..! Denna procedur upprepades om och om igen, och Tassa och Tiago, och vi oxå, tyckte han var så pinsam att vi inte hittade ord för det utan bara skakade på huvudet, fnittrade och ulkade omvartannat. ”Amen, skojar han?!!” utropade Tiago med skratt och rodnande kinder när gubben bara fortsatte gnida.

Ja, så var vår lilla familjs första Medelhavsdopp. Ett minne för livet.

NÄSTA KAPITEL

Tanken var att segla till Agde på torsdag, men nu säger väderleksrapporten att Mistralen kommer att blåsa väldigt kraftigt då, så vi väntar någon dag till. I skrivandes stund får jag veta att vi troligen måste vänta här ytterligare några dagar på en ny bränslepump till motorn som Nuno beställt idag från Marseille. Som det är nu får motorn hosta.

Och jag tar tillfället i akt att sammanfatta vår resa i de övergripande kapitel vi passerat.

Bortsett från sjutton års drömmande och en massa förberedelser, så var KAPITEL ETT Danmark och Dyvig, vars lugna regniga sommarveckor blandade med sol, lämnat oss med framförallt minnen av vänliga hjälpsamma människor vi hoppas förblir våra vänner för livet.

KAPITEL TVÅ, började med en livmodershals i form av Kiel-kanalen, ut till Nordsjön, som fyllde mig med skräck och kamp om liv eller död. Även om det inte var så för resten av familjen, så var det ingen på lilla Siska som undkom varandra. Sjösjuka, tidvattenströmmar, motorkrångel, segelkrångel och stormande vågor bland saker som ramlade runt i det knarrande skrovet, är starka minnen. Intensiteten var skrämmande och ändå tilltalande.. Stränderna på de Frisiska öarna älskar vi för alltid, och minnet ger ett vackert skimmer till vad vi upplevde. Det var i Cuxhaven vi första och senaste gången träffade en annan svensk barnfamilj - ombord på båten Sayonara (Heej Alicija och hela familjen, och tack för det du skriver! Uppskattar det och dig mycket.), och det var oxå här vi blev grannar för lång tid framöver med Nadja och Michel som vi slog följe med in i nästa kapitel. Nu ser vi framemot att besöka alla våra vänner hemma i Stockholm när vi återvänder.

KAPITEL TRE, har varit det längsta och är nu snart över. Att färdas genom Europa på kanaler.. Det var inte planerat, vi trodde vi hade för svag motor, men med stöd från nyfunna vänner gav vi oss in bland nästan trehundra slussar med masten liggande över lilla Siska. Det har varit en fantastisk resa, och egentligen är jag inte mogen att sammanfatta den ännu. I stort och i smått har vi upplevt Paris och alla av historia sprängfyllda orter i Frankrike från vattensidan, i troget och tryggt sällskap med Optimist vid vår sida bland allt vackrare landskapsvyer. Saknar det redan.

KAPITEL FYRA, är nu nästa, och vad som väntar oss längs Medelhavets kuster kan vi inte ens ana.

JENNY

Någonstans i en zon av litenhet och obetydlighet, så nöjd att jag är nöjd, och så missnöjd att det inte spelar någon roll. ”Nothing left to lose ” och redo att göra ett nytt möte med havet efter två månaders relativ trygghet på kanalerna.

Har gått igenom en distinkt tillits- och tros-test, och kan nu ett steg sanningsenligare ge mitt liv till livet och låta ske vad som må ske.

Ordet ”ansvar” – snart så uttjatat att våra barns generation kommer att sky det så som min generation skyr ”plikt” och ”skyldighet”.

Tänker inte fokusera lika mycket på mitt ansvar..

Jag lyssnar som sagt på Radio Sweden och nyheterna hemifrån på morgnarna.

Blir in i märgen upprörd och ledsen när munkarna möts med våld i Burma, irriterad när jag inte äger en röd tröja ombord på båten, och arg när media släpper dem i tystnad.

Blir jätteglad och hoppfylld när Al Gore och IPCC vinner Nobels fredspris. Rätt riktning.

Skakar på huvudet åt en snubbe i en panel som kategoriskt säger att Miljöpartiet är bakåtsträvare.

Nickar instämmande när en flykting i Sverige får frågan om han tror han kommer att flytta tillbaka till sitt ursprungsland och svarar ungefär ”att har man smakat på vattnet i Sverige så vill man knappast flytta”.

Det klorerade vattnet här är ytterligt motbjudande i min mun. Tvärvägrar att dricka det, och dvalar hellre i törst-framkallade hallucinationer än låter det komma in i min kropp. Erkänner utan hymmel att ”ja” jag är extremt känslig och oresonabel på den punkten.

Vårt vattenfilter la ner för någon eller några veckor sedan, och det har blivit endel köpa vatten och kånka hem i plastflaskor utan pant, vilket är ungefär lika motbjudande. Droppen var häromdagen när jag spottade och fräste ut första klunken av tolvliters packen jag kånkat långt. Luktade och smakade klor! Klor; 5 mg/liter läser jag då försent på innehållsförteckningen.

Nu har Nuno bytt filtret (som skulle hålla längre) och samtidigt både med och mot min vilja rengjort vattentankarna MED KLOR.

Svårt för mig att hålla mig till principer under rådande omständigheter! Frustrerande!

Så tacksam att vattnet i kranen där hemma, som ändå inte är i närhet av toppklass, tack och lov inte smakar som att dricka ur en simbassäng!

TIAGO

”Nej mamma, hahahihihe, tttihe, asså jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte, jag kan inte, amen sluta, amen mamma, amen mamma, sluta, sluuuuuuuta, jag vill inte skriva nååååt, nä, amen sluta, jag vill inte”, …säger Tiago när hans mamma försöker få honom att skriva till bloggen. Några rader blir det till slut:

”Här är så mycket fiskar, och så mycket ödlor! Här är jättefint och jättemånga fåglar. Jag har bara fiskat hela dagarna sedan vi kom hit. Och jag har badat i Medelhavet – det var skönt! Vattnet var genomskinligt som kranvatten fast blåare.”

Jag kan berätta att Tiago-turgubbe hittade en diamant för ett tag sedan. Han fick titta på gamla saker i en ask hos en båtgranne. Denne granne hade för tjugofem (!) år sedan blivit av med en av fem (blods-)diamanter från Sydafrika, och förgäves letat som en galning utan att någonsin hitta den igen. En av de andra likadana diamanterna hade sålts för hundrafemtiotusen kronor styck för tjugofem år sedan. Tiago pillade fram någonting som låg bakom innertyget i asken, och frågade ”Vad är det här för någonting vitt?”……..!!!! Diamanten..!

Här är den:

Så nu är diamanten tillbaka i sina inte helt rättmätiga ägares händer, och vi ska kolla ”Blood diamonds” med Leonardo di Caprio som vi fick i present av Felix. Tack Felix!

…Och tack än en gång till Cicci, Jocke samt Uffe som förgyllt våra kvällar med media.

MAT

När vi pratar med vänner hemma, förstår vi att det undras endel om hur vi har det med kosthållningen; bl.a. med tanke på att Go Green alldeles fantastiskt sponsrar oss med sjuhundra kilo färdiglagade bönor av alla de slag. (Nej här fises inte mer än vanligt.)

Så nu ska jag berätta hur vi har det. Sedan vi kom till Frankrike har Nuno varje morgon tillsammans med Spirit i minsta lilla by alltid hittat nybakade baguetter och croissanter som han köpt med hem till oss, efter att han druckit sitt kaffe och konverserat på caféet.

På eftermiddagar och kvällar har vi var eller varannan dag köpt färsk mat, gigantiska salladshuvuden och gott om tomat, gurka, ost och lite kött/fisk. Under färd har vi hjälpts åt att göra fyllda baguetter till varandra med olika läckra innehåll efter var och ens smak.

Yoghurt säljs tyvärr inte i litersförpackningar utan bara i irriterande skräp-producerande småportions-pack. Min favorit är naturell med katrinplommonmos i botten. Barnen mumsar sina favoritblandningar.

På kvällarna har vi gjort en rejäl måltid med vad gott vi hittat, och på dagarna har jag suttit framme på fördäck och diskat i solen.

Bönorna vi fått från Go Green är perfekta att hälla upp i en skål några timmar innan mat, och temperera med olivolja, äppelcidervinäger, lök, vitlök, salt, peppar och andra kryddor innan man blandar med kapris, oliver, sparris eller något annat gott. Goda senaps-sorter finns här såklart att experimentera med.

Ekologiskt ris, couscous och solroskärnor har vi fått i massor av Go Green, och vi varierar det med potatis, pasta i olika former och ägg. Godis har vi oxå fått av Go Green; när det är fullt upp och snabb energi behövs är deras sesamkakor perfekta!

Vi brukade inte äta efterrätt förr, men här gör vi nästan alltid det; choklad, potatischips eller popcorn.

Vi har lagt mycket mer tid på mat här än någonsin förr, vilket blivit en höjdpunkt efter en lång dag bland slussar utan ände.

När vi var på havet var det nödvändigt att få maten gjord så snabbt som möjligt p.g.a. sjösjuke-faktorn vid matlagning, och till alla som ska segla vill jag verkligen rekommendera Go Greens färdiglagade bönor, inte bara för att de är goda, utan för att de är så perfekt förpackade, lättstuvade, tetrapaks-kuber. På havet åt vi inte lika mycket som på land.

Vin har majoriteten av familjen varit ointresserade av, men för den som uppskattar det så är franska kanalerna paradiset.

Ju längre söderut vår färd nått, ju dyrare har maten blivit. Vid Nordsjökusten kostade min favvo-yoghurt fjorton kronor, och här vid Medelhavskusten kostar den tjugosex kronor. En liten burk oliver kostar tjugotvå kronor. Enklaste osten, Emmentaler, säljs i 300 grams paket och kostar ca trettio kronor, medan de dyrare kan kosta hur mycket som helst och finns i hur många sorter som helst. Fransk färskost är ibland billig men påminner mer om kornig yoghurt. Fetaost är för dyrt. Frukt och grönsaker är inte billigare än hemma. Listan kan göras lång, men kontentan är att vi är förvånade att mat som är närmre sin produktionsort här, ändå är dyrare här. Jag menar – oliver! – hur kan de vara så dyra här jämfört med hemma?! Ska bli intressant att se hur det blir i Spanien. Äter gott gör vi i alla fall, men det blir inga pengar över till restauranger, då hade vi inte kunnat göra resan alls. Försöker hålla oss balanserande på linjen mellan att överhuvudtaget kunna göra vår resa och ändå fylla den med så mycket innehåll som möjligt av sådant som kostar.

Jag = 35 år och 2 månader gammal idag.

Behöver sortera senaste tidens intryck…

HUNDAR (viktigt i mitt liv)

Först – såg en total tiopoängare i blandras-resultat i Belgien. Helt uppslukad i hänförelse och utan skam i kroppen när jag stoppade ägaren och frågade vad det var!? Den såg ut som den mest perfekta drömkramgosedjurnallebjörn in i minsta detalj. Svar: En Akita Inu och Sankt Bernhard korsning! En stooor Akita, poängterade husse. Den var så där fyrkantig i kroppen och kramdjurs-knubbig i ansiktet som en Akita, och nästan helt i den krämfärgade varianten. Samtidigt hade krämfärgen fått en ton av det varma röda från Sankt Bernhard och lätt, lätt toning av vitt på tassarna plus lite, lite ljusare och mörkare i ansiktet. Pälsen var alldeles jämnfluffig och mjuklurvig över hela kroppen…! Helt underbar! Och stor. Tio år gammal fin herre som nonchade Spirit-mops helt.

Sedan – Från den så naturliga hund-acceptansen i Danmark, märks det nu stor skillnad. Tyskland var också hundtätt och verkade älska sina hundmedborgare. I Danmark fanns det på vissa platser gratis hundbajspåsar strategiskt utplacerade. I Tyskland verkade folk inte lika noga med att plocka upp – som att det var självklart att inte göra det. I Amsterdam i Nederländerna var tonen mer skarp, och otaliga var skyltvarianterna med förbud att bajsa om man var hund. Det låg gott om hundbajs på gräset längs trottoarerna. Vissa skyltar signalerade t.o.m. att det var förbjudet för hundar att bajsa på trottoarerna, men att gräset vid sidan om var helt ok, så till den grad att jag misstänkte att gräset fanns med i stadsplaneringen just för detta ändamål.

Det gick upp ett kultur-ljus för oss när Nuno fick en flashback från sin barndom om att inte gå på gräset. Normalt för mig handlar ”trampa-inte-på-gräset-skyltar” i Sverige om att skydda gräsmattan från nötning. Nuno mindes att i hans värld lärde man sig som barn att hålla sig borta från gräset – för att det fanns bajs där. Vilket förklarar en av anledningarna till att jag blev ufo-förklarad i Portugal. Jag uppsöker gärna gräsplättar och sätter eller lägger mig på som den självklaraste sak i världen.

I Belgien blev läget ännu skarpare och av skyltarna att döma vore det bättre om min hund överhuvudtaget inte existerade. Förbjudet inte bara att bajsa – och kissa – utan även att ens passera. Aldrig har jag varit så demonstrativt stolt med mina bajspåsar som här. Hittade ingenstans att slänga dem och sopgubbarna ville inte ha dem i sina tunnor utan skickade mig vidare. I några blomkrukor vid en port stod det skyltar med miniföreläsningar om hur ouppfostrat det är att låta sina hundar kissa på krukor. Kontentan av alla dessa förbud verkade ganska tydligt vara att folk gjorde precis tvärtom och lät sina hundar ”pissa på” det hela. Och då var det ändå, med bilder så tydliga att barn skulle förstå det, på skräpkorgarna teckningar med hur man fick betala böter om man skräpade ner.

I Frankrike har jag ännu så länge inte sett till särskilt många hundar. Några små bjäbbiga saker i någon bil och några outsiders i på parkbänkar med sina hundar. De som valt punkvägen här verkar ha med ett helt gäng hundar i livsstilspaketet.

Det om hundar.

Ja, och om någon undrar; så är det mycket vanligt med hundar på andra båtar vi möter.

Nu mer specifikt om vår kära Spirit:

SPIRIT (Black Spirit och tusen kära namn till)

Spirit är vår oändliga kärleksmaskin.

Lena rekommenderade mig att på seglingsresa ha med en röd keps; som den som vill markera behov av att vara ifred kan sätta på sig. Och Lotta gav oss ett fint hjärta i rosenkvarts i ett halsband att hänga om halsen, när någon vill visa att han/hon behöver extra mycket kärlek den dagen.

Eftersom vi har Spirit har vi inte behövt någotdera. Men ibland sätter vi på Spirit halsbandet så att det kan laddas upp med kärlek, för han är vår batteriladdare och kärleksladdare. Vet inte hur vi skulle klarat oss utan honom. Han är alltid full av kärlek. Vill vi gosa så finns han där, och vi leka så finns han där. Alltid lika delande och närvarande. Han delar ut morgonpussar, middagspussar, kvällspussar och godnattkramar. När vi seglar är hur vi mår och var vi är det viktigaste för honom. När vi kommer iland – är flickor det viktigaste för honom – och han vill alltid dela sin glädje över markens fröjder med oss. På stränderna får han till våra förtjusta skratt och rop fullständigt frispel och far runt i högsta fart med vattnet stänkande om honom och med svansen som roder i svängarna. I Blankenberge upptäckte han i vår enda riktigt,riktigt varma sommarkväll hur hjärtat spritter extra vid att rusa rakt in i en måsflock på stranden när solen gått ned och allt skimrar i magiska färger.

SOL

Det var vår varmaste dag. Vi trodde den var början på många fler, men nu är det kallt igen. Därför ska jag extra mycket älska den dagen tills det kommer fler. Vi lämnade Scheveningen, Nederländerna, tidigt på morgonen innan solen gick upp. När vi rastade Spirit innan var oron större än privat-censuren tillåter mig beskriva.

Vi kom ut på ett blankt hav i en magisk stålblågrå färg.

Och sedan bara fortsatte dagen att vara perfektion. Vågorna var lagom, vinden var lagom och solen var gassande. I den här familjen är det jag som älskar värmen mest. När de andra tror att de ska dö av värmeslag i bilen och flyr för sina liv till is och skugga sitter jag kvar och njuter. Min bil är min bastu, och de två viktigaste knapparna i en bil är för mig värmeknappen samt musikknappen. Jag kan som ingen annan njuta av att sova i en sovsäck i stekande sol. Ja, alltså – solvärme makes my day. Och den här dag var precis så som jag sett framför mig en dag på havet! Ä-n-t-l-i-g-e-n var det så varmt att jag kunde ligga på fördäck och njuta.

Jag började numera ovan vid värme att försiktigt plocka av mig klädesplagg. Och till min ivriga lycka blev det bara varmare och varmare och allt plattare hav. Jag kikade mig noga om kring horisonterna. Förhorisonten, styrbordshorisonten, babordshorisonten och akterhorisonten – kusten var klar! Av med kläderna! Ja! Rusig lycka! Det är så här jag hade tänkt mig segling! Naken i solen! Ja, okey, jag hade föreställt mig stormar också, men de fantasierna var inte lika magiska i verkligheten.. Somnade i solen på fördäck.

Älskar solen mer än den någonsin vet. Allt blir vackert och lätt när den finns med sitt ljus och sin värme. Vill inte leva utan den. Längtar efter den varje dag. Njuter av den varje stund.

När jag vaknade låg det ett band av skum och vågor inte alls långt borta. Konstig syn. Vi seglade parallellt med grundare vatten och nya strömmar. Hade jag varit lite snabbare att då få fram kisstuvorna jag plockat till Spirit hade jag kanske haft större chans att få honom att kissa uppe på däck. Men vi måste ändra kurs och kom in i guppigare vatten med mycket stänk och gungningar och Spirit knep ihop och vägrade tänka på att kissa, så jag satt snart där framme själv, och tittade på de nu blötslokande små plantorna i stänket.

Som tur var gick resan snabbare än långsamt och vi kom fram i trettioengradiga varma vindar klockan åtta på kvällen till Belgien. Vi hade skippat 24 timmars resa direkt till Frankrike – skönt nog. Men det var ändå 15 timmar som Spirit höll sig, och det känns definitivt inte bra, så till nästa gång får vi hitta radikalare lösningar med någon som kissar på däck före Spirit. Nu behöver vi inte tänka på det förrän i Medelhavet. Längs de franska kanalerna får vi gå i högst 3,5 knop och det är så gott om slussar att barnen och Spirit kan följa oss till fots längs kanterna när de vill.

RÄDSLOR (Bara kom!)

Hmmmm… Det har varit mycket rädslor för mig som försöker leva efter att inte basera några val i mitt liv på rädslor. Väldigt jobbigt. Väldigt mycket jobbigt.

Jag tänker landa nu med fötterna nära jorden igen i den franska myllan, som är mer stenig än mullig. Får se vad det blir av mig. Tror det har hänt något med mig. Tror att när jag mötte rädslan så mötte jag också modet. Trodde jag vandrat orädd på land förut, men nu känns det helt annorlunda, och jag förstår att det är så här det känns när man blivit av med en massa rädslor man inte visste man hade. Efter första landstigningen redo att kyssa jorden efter att ha varit på havet, så hade jag gladeligen blivit våldtagen bara jag var på land – so what!? Bara jag var på land!

Nu när jag är här vid Nordsjön och vid stränder som så många tusentals människor dött på under ett så fasansfyllt krig, nu tänker jag på att det finns många rädslor kvar att möta. De soldater som kom hit för att genom Nordsjöns vågor kliva in i sin kanske första dag i krig, de måste precis som jag på morgonen varit helt på det klara med att det här kunde vara sista dagen i deras liv. Och det som låg framför dem var så mycket blodigare än det som just nu ligger bakom mig. Så jag tycker inte jag kan ömka mig mer, utan håller tyst nu om hur tufft det varit på Siska på Nordsjön.

”Mastery of fear” är en utmanande resa att påbörja och jag är full av känslor och tankar kring min resa. Jag var nog främsta anledningen till att Nuno valde bort Biscaya för nu, och ändå var jag den sista att släppa det målet. Jag är missnöjd med att inte ha klarat det. Det hade varit häftigt att klara det. Då skulle jag varit riktigt stolt med mig själv. Det känns för dj-ligt att avmasta Siska. Vemodigt och hjärtrispande.

TYCKT OM ATT RESA

…har jag alltid gjort. Speciellt nuvarandet i att stå i en vägkorsning och i stunden låta det bli höger eller vänster. Lockelsen i att fortsätta runt en krök till, och en till. Njutningen i att sova under ett nytt träd varje natt med okända faror och tillit till det goda. När jag möter en människa vet jag inte om det är för en kort stund eller för resten av livet, och överallt är det fullt av sådana människor och möjligheter. Jag är på resa och inga måsten finns.

Erkänner att jag är fascinerad över hur den här resan som var sagd att inte ha några planer, fick så många planer, och nu bytt ut dem helt. Vi vet inte ens längre om vi kommer att komma till Portugal. Vi vet inte alls om vi kommer att komma någonstans. Och ju långsammare det går ju nöjdare är jag. Nuno är inte riktigt där där jag är, men lite närmre har han kommit på sistone. Han oroar sig mindre nu. Ändå är de så att när han oroat sig minst är när vinden blåst med högst styrka i Siskas segel. Då är han hemma och lycklig och fri. Jag hade velat dela den lyckan och frihetskänslan med honom. Och har inte lyckats. Men lite närmre har jag kommit på sistone.

Jenny

FYRA METER NER

Allt som syns av Siska när det är lågvatten i Norderney – Masten (den med maststeg)+ grannarnas master:

Spirit var inte lätt att hjälpa upp och ner. Det var med fara för livet vi bar honom med ena armen och försökte flytta den andra handen från steg till steg på stegen upp. Sedan han sprattlade i Fredericia och jag ramlade har han varit stilla som en mus och stel som en pinne, med alla klorna utspärrade som en skrämd katt. (En mudi är många djurarter i samma paket ):

Ok. Ligger på havets botten och skriver bland musslor, krabbor och tång medan jag kittlar Tiago som vägrar göra sitt skolarbete. Det är fyra meter upp till kajkanten, och vi har sovit knappt i natt eftersom tidvattnet hela tiden rör oss upp eller ner längs de skrovliga kanterna. Till vår glädje har vi återigen blivit grannar med Michel och Nadja på Optimist. De var redan här när vi kom hit ett dygn efter dem, och skulle då fortsätta vidare. Efter en timmes försök där ute vände de, kom tillbaks, och förtöjde längs med oss eftersom hamnen redan började bli överfull av segelbåtar som sökte skydd från kulingvindarna. Det gick inte att komma ut. Sedan kom det fler. Och fler. Nu ligger vi närmst en kant som egentligen är för större skepp; betong full av vassa små vackra snäckor. Och utanpå oss ligger fler båtar förtöjda mot oss. Bild med Nuno på Siska och Michel på Optimist, 3meter ner:

Orolig natt eftersom vindarna fick fatt i de större båtarna som drog i oss, och senare när vinden vände; pressade oss mot kanten. Blev inte mycket sömn den natten. Var sjätte timme är vi längst uppe vid kajkanten, eller längst nere på botten stadigt stilla i bottendyn. Fyra gånger per dygn. Däremellan ett glidande och vaktande längs kanterna, flyttande av fendrarna och åtstramning eller lösgörning av linor.

Ganska spöklikt att stå på botten mitt i natten med blöt droppande tång och ostron som stöter ut långa vattenstrilar, som en fuktig levande vägg medan vinden tjuter i alla vajrar i hamnens båtar. Det ljudet gillar jag. Tjutandet av vinden i kombination med hamnens trygghet. J

SAMMANFATTNING

Resan hit till Norderney var ….hmm, försöker hitta ord… inte att leka med..!

Har redan skrivit om allt en gång och förlorat tutti i den där hungriga euro-ätande osympatiska datorn på hamnkontoret..! Skriver på Word nu på min lappie och sparar till nästa tillfälle till internet uppkoppling. Vi har verkligen noll koll på annat i världen än vindarna och vädret omkring oss. Vädret. Vädret är helt ur sitt vanliga spår. Andra seglare här som gör turer i trakterna sedan åratal har aldrig varit med om något liknande i väderväg så här års.

Igår hade vi kuling på vägen hit från Wangeroore.

MOTORPROBLEM

Vi kom till Wangeroore som har nationalparksstatus med mycket skönhet, via en sjösjuk resa från Cuxhaven. Jag tvekar att tala illa om vår motor, därför att varje gång den inte bara är den långsammaste motorn på de sju haven, utan dessutom Lägger Av (!!!), varje gång inser vi hur grymt beroende vi är av att den ska fungera, och att vi Älskar när den gör det – fungerar! När vi kommit ut ur Cuxhaven en tidig morgon – den 19:e juli- så hade alla andra morgonpigga redan passerat oss, när de lite tröttare nosade oss i aktern, och de allra-allra piggaste på väg mot norr delade passagen i kanten av farleden med oss. I farleden gled giganterna, titanerna, med ena sidan i morgonsol och andra i skugga. Då började motorn Tjuta. Som värsta inbrottslarmet! Så där så att det skär som skalpeller genom allt mellan öronen, och man inte vet vad man ska göra av sig själv. Och vad vi skulle göra var ett dilemma. Helt klart ett dilemma, av akut behov att lösas. Vi gled okontrollerat in i farleden eftersom vi hade varken strömmarna eller vindarna på vår sida. Men efter storbråket vi kommit vidare ur, var vi mer överens om min tillit till Nunos förmåga, och med is i magen meckade han efter mycket tjutande oss ur det hela. Troligen något som sugits in i avkylnings-systemet så att motorn blev alldeles överhettad.

Nu har motorn svikit för många gånger för att vi någonsin känner oss helt trygga med den. Jag får flash-backs från när jag hade en skruttomobil med sjutton olika specialare bara för att överhuvudtaget ta sig in i den och starta den. Samma klump i magen. Samma sax i magen. Och samma påse i magen. Vikten, eggen och tomheten. Sten-sax-eller-påse-leken på allvar, hela tiden. Känslan av osäkerhet – ska jag klara det idag eller inte? Kommer medgång att vändas till motgång nästa minut? Det är befängt att oroa sig för det som inte hänt, men desto svårare att låta bli när det hänt alltför många gånger.

MÄKTIGHET, SJÖSJUKA, SKRÄCK

Det blev väl mycket nerver för mig, och när jag gjort allt som jag måste göra dedikerade jag mig åt min sjösjuka. Barnen var oxå sjösjuka. De upptäckte liksom Spirit att stället det gungar minst på är golvet, och där låg de i flera timmar. Det var en lång resa till Wangeroore, och tufft men slutligen befriande att komma in i hamnen.

Nästa morgon, den 20:e juli, lämnade vi tidigt den skyddade hamnen för att möta Nordsjön. Det var ett möte som tog mig en vecka att hitta ord till (skriver i efterhand nu).

Nu vet jag vilken känsla jag upplevde den dagen – Skräck.

Jag var taggad, riktigt taggad, på mötet som började när tidvattenströmmarna krockade med starka kulingvindar och stora vågor med dyningar som rullade in långt utifrån någon storm. Det var då vi kommit ut ur ström-passagen för att vända söderut och sätta segel. Nuno förankrade sig i säkerhetslinan och lämnade mig ensam vid rodret för att få upp seglet. Och när Siska skar, rammade eller red vågor på 2-3 meter satt jag där fastklamrad som en vanvetting och parerade. Jag skrek inombords och viskade krampartat i sittbrunnen. Formade ord ut i luften, men sa nog mest bara –hjälp, hjälp, hjälp. Eller ”help”… jag tror jag sa det på engelska… Det gick inte att höra varandra och jag var helt utlämnad att fixa det själv. Det gjorde jag, och det var Mäktigt. Rorkulten i min högerhand vibrerade av kraft, och med min vänsterhand höll jag mig fast för att inte tappa bort Siska. Den mäktiga känslan det är, kan jag personligen bäst jämföra med att sitta på en hästrygg i full galopp och känna kraften under sig, samtidigt som man genom vind-tåriga ögon ser musklerna jobba. Nedåt syns en fors av ben, jord och gräs som rusar samman i ett myller av hastighet. Och i händerna håller man kontrollen av den framåtgående kraften som lever ett eget liv av lust att öka, öka. Liv som pulserar i total närvaro. Skillnaden var att på en hästrygg har jag känt mig trygg och med kontroll, med en segelbåt i mina händer kände jag ingen trygghet what so ever.

Det värkte i min högerarm, och jag tänkte en malplacerad tanke på att det var ju bra träning för axelmuskeln. Plötsligt såg jag inte Nuno, och hade inte sett honom på ett tag. Jag kastade en snabb sökande blick bakåt genom skummet, vågorna och kaoset utan att andas. Jag kunde inte se honom. Jag var rädd att jag förlorat honom och den rädslan högg mig i magen. Jag klarade vågorna för jag hade inget val. Kanske t.o.m. skulle jag ha klarat att rädda min man ur de då ändlösa vågorna?

Ett möss-klätt huvud dök upp bakom masten, och jag fortsatte kampen genom ovädret tills kapten kom tillbaka och tog över.

Vi hade lämnat Cuxhaven plötsligare än vi tänkt och matförrådet var knapert förberett, vilket inte blev bättre av att Wangeroore var ödsligt och butiksbefriat i hamnen och vi anlände sent. Wangeroore-morgonen, den morgonen, åt vi ingen frukost. Och när det var dax för lunch var vi så illamående att ingen hade förmåga varken att tillaga eller äta någonting. Jag tror detta varit enda dagen vi haft medvind, och då hade vi det med besked, så vi anlände Norderney tidigt på eftermiddagen. Då var jag inte längre taggad. Efter kraftansträngningen på morgonen satt jag med Nuno och kände hur min hjärna var tom på blod, och vad som var kvar var Svart. En dag till där Nuno var mestadels ensam vid rodret. Jag låg därinne och orkade ibland vända blicken ut för att se honom sjungande och dansande i stormen med musik från iPoden i örat. Sedan, i sista minuten för att inte störa mig, blev jag utkallade för att hjälpa till in i den strömmande passagen. Då nyktrar man till snabbt. Ironiskt att se de breda stränderna fulla av lugna turister när man själv vidsidanom är i fara om man kommer för nära stranden. ”Vad gör jag här?”- tanken kom inte för första gången den dagen..

Jag är totalt fascinerad av hur olika världar kan tangera varandra, röra vid varandra, och vara helt väsens-skilda.

Det händer överallt hela tiden. På McDonalds händer det. T.ex. Vid ena bordet sitter lyckliga familjen med glada friska barn som uppför sig enligt konstens alla regler medan de talar vänligt till varandra om trevliga saker. De har haft en strålande dag och ser framemot en soft kväll i goda vänners lag. Det finns inga problem, bara utmaningar. Vid det andra bordet sitter trasiga familjen med sura gnälliga barn som skriker och gör allt tvärsemot medan de anklagar varandra och gör högljudda scener. De vet inte när de hade en bra dag senast, och vet att till kvällen blir det inte bara värre utan troligen brakar loss totalt. Det finns bara en önskan; att det tar slut nu till vilket pris som helst. Och de sitter där bord vid bord, så nära att de skulle kunna röra vid varandra, men de lever i världar så långt ifrån varandra att det skulle krävas år för dem att byta plats, om någonsin.

För mig var det en mås. En ung mås, för den var gråspräcklig. Den guppade fridfullt på vågorna utanför Norderneys strand. På babord-sida såg jag den, bara någon meter bort, i sin lugna trygga värld. Samtidigt var jag uppfylld av skräck när jag återigen satt ensam vid rodret utan kontroll. Varje gång jag blir tillsagd att gå upp i vind, för att Nuno ska ta ner seglen, varje gång blir det kaos och panik i min värld, för det blir fel, fel, fel, och jag kan inte, kan inte, kan inte. Jag såg måsen vid sidan om i sin ro, jag såg Nuno framme vid masten kämpande med seglet och skrikande åt mig, jag anade barnen nere under däck i mörkret samtidigt som jag var totalt medveten om dem och om att båten plötsligt lutade så mycket att vi nästan stod på sidan. Jag hade gått upp i vind och sedan, alldeles lite för mycket gått ett steg för långt och tappat kontrollen över båten när Siska svängde över så att det inte längre gick att styra. Som jag vet Nu, är rodret meningslöst utan att vi gör fart. Farten via vinden hade jag tappat bort i manövern, och farten från motorn var som att viska i motvind med de tidvattenströmmar på 5 knop vi befann oss i. Vad Nuno skrek till mig att göra var grekiska och min enda tanke var fastlåst i skräcken att Siska höll på att välta där vi drev okontrollerat med vågorna inslående från sidan. Att släppa det grepp jag hade om kanten mot himlen fanns inte, även om Nuno ville at jag skulle genomföra något därnere vid mina fötter i riktning botten. Det fanns inte i min värld någon förmåga att hantera situationen. Måsen lyfte med en förnärmad min och flög femvågdalar längre bort.

Jag skriver ju detta, så ni vet att vi inte sjönk. Fråga Nuno hur det gick till. Barnen var inte särskilt imponerade, varken av mig eller min skräck. Men jag vet att jag inte är helt kocko för under den färden hörde jag anropen efter räddning av andra båtar via VHF-radion som är på under varje resas gång. Det var en dramatisk dag på Nordsjön för fler än mig.

PRIORITET TRYGGHET, OCH GLÄDJE

Fiskebåt på lugn grunt vatten:

Här någonstans nådde Nordsjön Nunos gräns för vad han är beredd att göra med sin familj. Resandet över vatten var inget nöje för någon av oss så här. Han som förut aldrig oroat sig för att ge sig ut på havet, höll på att sjunka av vikten av ansvar och oro för oss. Vill inte försöka sätta ord på Nunos tankar och känslor. Kort och gott: Från och med Norderney ändrades reseplanerna till ett lugnare tempo på tryggare vatten.

Vi var en dag på stranden. Vi bunkrade upp med varierad mat och färskvaror för några dagar framåt, och vi gjorde oss redo för att gå på insidan istället för utsidan mot Amsterdam. Jag tappade vår enda lilla spegel i golvet, och trots att jag inte tror på vilket skrock som helst, så var det med lättnad jag såg att den höll i glaset. Ramen gick av, men Tassa kunde laga den. Precis när vi skulle ge oss ut på vårt nya idylliska seglingsliv så började det åska och himlen svartnade. Alla väderleksrapportörer sa emot varandra, och vi kunde inte fatta hur motgångarna kan vara oss så oupphörliga. Vi tvekade. Ännu en gång. Helt oberäkneligt det här med när man tror att man ska segla ut, i förhållande till när man verkligen gör det. Vi gjorde det.

Jag tänkte på brevet på bloggen från Malin jag läste precis innan vi åkte. Saknade, så klart. Tänkte på allt som händer där hemma som jag inte vet om här. Och tänkte på orden om att ”vi säkert hade det underbart”. -Nä, det har inte varit mer plus än minus. Men vi ger inte upp.

GRUNDARE VATTEN

Märkligt att segla på insidan av Frisiska öarna. Du ser ett vidsträckt hav omkring dig i alla riktningar, men endast markerade slingriga rutter har djup nog att passeras, resten är dolda sandbankar med enorma mått. Eftersom passagerna flyttar sig är de inte märkta med tunga bojar utan mer lätthanterliga kvistar. Ser lustigt ut.

Så vi slingrade oss fram till Greetsiel, och lyckades samtidigt slingra oss undan de dova ovädersmolnen med stor tursamhet. Jag är bra på att läsa kartan och var under den här färden tryggare än Nuno i min tillit till att det skulle gå bra.

Greetsiel var och är pittoreskt på hög turistnivå. Goda bröd och bakelser hade de oxå J. Ralle ringde! Kul överraskning J. Vi seglade vidare nästa dag. Samma sorts segling som dagen innan. En säl tittade upp och följde oss med blicken några minuter. Vid ett tillfälle hjälptes vi alla åt att sakta treva oss fram med hjälp av eko-lodet, och när det bara blev grundare och grundare svängde vi tills vi hittade vägen ut där djupet ökade igen. Än hade vi inte gått på grund!

NEDERLÄNDERNA

Kom fram till Delfzijl, Nederländerna, sent på kvällen. Hade svårt att begripa oss på hur det fungerar med slussar, kanaler och broar där. Slutade med att vi lagligt eller olagligt förtöjde vid baksidan av ett sjavigt industriområde, och kröp ur våra plaskvåta kläder under tak och forsande regn.

Nästa dag var idag, även om det känns som en vecka sedan. Natten hade varit för oss märkligt lugn utan tidvatten, vågor och alla hamnljud. Vaknade med lukten av gödsel i näsborrarna, nästan lika hemkärt som lukten av nybakta bullar J. Vi stack iväg så fort vi bara kunde på morgonen för att inte riskera en utskällning. Hade Eemskanal för oss själva länge och väl. Tredje dagen som jag höll i rodret nästan lika självklart som Nuno. Har fortfarande lite svårt med koordinationen av höger och vänster och rodret tvärtom – särskilt idag när jag styrde med vänster hand istället för höger. Petitesser som endast de som är lika maskineri-efterblivna som jag förstår vidden av.

I Groningen stoppade vi för att proviantera och fylla på vattenförrådet. Det blev barnens första egentliga möte med Nederländerna, och naturligtvis tornade en välförsedd sex-shop upp sig runt första hörnet.. De fick med öppna munnar en snabblektion i skillnader på Sverige och Holland.

ONORMALT VÄDER

När Siska lämnade vilan i hamnen i centrum började det regna. För att ta sig igenom Groningen ska ca femton broar öppnas och stängas, och det hanterade vi när plötsligt regnet förvandlades till piskor med stor vindhastighet och förrädiska kastvindar. Den första kastvinden vände Siska helt om, så att vi fick kämpa för att snurra henne på rätt kurs igen bland alla husbåtar längs kanterna. Och en annan kastvind lurade upp oss på vårt första grund. För att komma loss fick jag och barnen ställa oss allra längst fram i fören medan Nuno trixade med motorn i backläge. Uppe på däck var jag och Nuno alldeles förfrusna där vi för femtielfte gången sedan Sverige gick i motvind med en nästan chanslös motor. Vi kunde inte tro det var sant vad vi upplevde! Det var inte ens en höststorm mitt i högsommaren – det var en vinterstorm!! Fiskare som suttit fridfullt längs kanalkanterna med sina tält eller stora paraply kämpade för att rädda vad de kunde, korna vände bakarna åt vinden med pinad min och trädkronorna kastades fram och tillbaka. Vi tog det säkraste kortet och gick in i en hamn till slut. Kände tacksamhet att vi inte var ute på Nordsjön, och hörde på radion att livräddningsbåtarna haft fullt upp därute.

Vet inte om vädret är lika crazy där hemma?

Jag har ångrat mig. Jag vill hyra en flodbåt i Indien istället. Eller snöar det där?

Jenny

Måndag

HEEJ

Solen skiner och vi lever gott i Cuxhaven, Tyskland, vid Elbes utlopp i Nordsjön. Vi är flera stycken svenska seglare här i hamnen som väntar på att vindarna ska blåsa rätt i kombination med tidvattnet. Vi hade tänkt segla hit i söndags, men när en värmebölja la sig som ett svettigt täcke över den knökfulla hamnen i Brunsbuttël på lördageftermiddagen, då kände vi oss alla fem snabbt sugna på vindar och nya vatten och drog hastigt ut till slussen, ut ur Kielkanalen.

Har inte haft Internet sedan i Danmark. Blir mycket att komprimera här nu.

DYVIG

Den 9:de juli lämnade vi Dyvig efter nästan 2,5 veckor där med reparationer, regn och goda minnen av nya vänner.

På fredagen den 6:e juli (behöver strukturera upp datum och händelser i mitt huvud och i skrift), då följde jag och Nuno med Peter till ett föredrag han höll om sin fem år långa segling runt jorden. Peter lånade sin pappas segelbåt över sommaren och skulle lämna tillbaka den efter 2-3 månader, men kom hem 5 år senare.. J Det var klassisk diabildsvisning och en väldigt uppskattad äventyrsresa, berättad med värme, humor, och i dess mest positiva betydelse; barnslig inlevelse i en aldrig tidigare skådad värld, oavsett hur många andra som förut sett den. Peter håller egentligen inga föredrag längre, men när det här sköna gänget önskade en repris så gjorde han ett undantag, och vi fick äran att följa med som gäster. Där var de så gulliga att de sjöng en visa på svenska, för vår skull, och jag var så känslosam att jag blev alldeles rörd av att sitta där och delta i ”Höstvisa” av Tove Jansson, Mumintrollens skapare. Allt det här hände för länge länge sedan, men jag kan inte lämna Dyvig utan att igen berätta hur härliga och vänliga och hjälpsamma människor vi mötts av där. Sista dagarna målade jag en tavla till Peters barn; Erik och Daniel. Så här blev den:

Och här är en bild på Peter och Nuno vid Siska:

SØNDERBORG

När vi gled ut ur en av Danmarks finaste naturhamnar gjorde vi det med ett Aries vindroder på plats i aktern, och under blå himmel. Tiago och Spirit håller utkik i fören efter nya äventyr:

Nuno var jublande glad när vindrodret fungerade och skötte styrningen av kursen mot Sønderborg. Det var en kort och skön resa med omväxlande friska vindar, regndroppar och sedan vindstilla i solen. Såg ett vikingaskepp oxå

Vill tacka Karin som gav oss perfekta fleeceplädar till resan . Tack! Välanvända! Här runt Tassa framme i fören:

I Sønderborg skulle vi under en uppfällbar bro; kom i god tid, lät bli att hetsa på gasen längst fram, beaktade föreskriften om långt avstånd till övriga båtar, och blev omkörda av alla så att bron stängdes mitt framför näsan på oss. Dagen var så perfekt att det gjorde inget, och efter nästa öppning gled vi in vid huvudgatan längs vattnet och förtöjde.

Nästa stopp var vid makalösa mega-glassar som vi firade vår toppendag med. Sønderborg har vi vandrat runt i kring centrum, och den som frågar mig får gärna veta att jag tycker där är Jättefint! Smakfullt och omsorgsfullt genomtänkt även i minsta gränd.

I de klara vattnet simmade även här ett svan-par, och jag, Tassa och Tiago är numera helt fast i förtjusning över dessa djur. Spirit delar inte vår förtjusning. Och Nuno kan inte begripa varför det är Svanarna på mer än hälften av alla våra foton..! Jag ska bespara er hela samlingen, men här är iaf två till:

På kvällen när jag och Tassa var ute och gick med Spirit, hittade vi oväntat en rökande snubbe vid en bänk. Och så här såg det ut när hon kom på sin pappa med att röka, vilket han lovat sluta med:

THE TASSA-CAUGHT-NUNO-SMOKING-SERIE

DAGEN TILL KIEL

…var hemsk. Tyckte jag. Det började fint, och vi tycktes ha turen med oss eftersom åska, blixt och horisontella mörka moln-massor hela tiden var vid horisonten, men inte vid oss.

Till slut så hamnade även vi i dem. Naturligtvis. Nu har det redan gått exakt en vecka sedan dess, och det av naturen inbyggda överlevnads-systemet i kroppen har raderat längden av timmarna i rädsla och illamående för mig. Allt jag minns är tre saker. Och jag är inte ens säker på att jag minns dem i rätt ordning. Tre gånger trodde jag det var slutet. Nuno har ingen aning om vad jag pratar om. Men jag var rädd rädd rädd.

1. Nuno går fram i fören och grejar med seglen som måste ändras när ovädret slog till. Någonting går fel, Nuno svär. Jag ser en helikopter vid horisonten och tänker att fler är illa ute. Barnen och hunden är under däck, och jag förbereder mig för det värsta. Faller Nuno i så har jag inte en susning om hur jag ska rädda livet på oss. Biter ihop och tar mig fram till Nuno i fören för att hjälpa till med seglen. Regnar och stänker och skakar och dunkar. Jag får inte panik, jag försöker hålla Nuno lugn genom att vara lugn. Till slut antar jag att det löste sig, för nästa jag minns är att jag kryper ner med blöta kläder under täcket. Illamående och rädd för att jag inte visste hur jag kunde rädda mina barn, försvinner jag in i glömskans sömn för att slippa tänka, slippa inte veta.

2. Vaknar då och då av det obehagliga dånandet av ljudet från bommen som slår över till andra sidan och allt smällandet från segel, vajrar och skrovets dunkande i vågorna. Det droppar in vatten från fönsterna. Allt som inte är välstuvat far från ena sidan till andra. Tassa kör samma lösning som jag och sover i kojen bredvid. Tiagos lugn störs bara av att vågorna inte är tillräckligt höga för hans smak, och Spirit är tystare än någonsin. Varje gång bestämmer jag mig för att jag inte står ut med att vara vaken, och väljer sömnen igen. Ända tills det där sköna suset av sömn som gör att allt annat tonas bort i fjärran, slutar infinna sig. Suset lyckas inte dämpa knakandet i skrovet, vibrationerna ner genom masten som går genom däck och ner i golvet vid sidan om huvudkudden, eller ljudet av seglens smällande i vinden. Förbannade mig själv att jag satt mig själv i den här situationen med mina barn. Inte våra barn längre. -Mina barn. Tvivlade starkt på om min man var någon att räkna med. Och om jag var en idiot som litade på honom. Kunde inte längre gömma mig under täcket, och tvingade mig upp.

3. Nästa minne jag har är att vi närmar oss land i ett allt trängre sund med grund. Och då är det plötsligt inte alls långt till ett grund precis babord (måste fortfarande tänka efter, men babord är vänster) om farleden (full med stora fartyg). Det funkar inte att styra upp oss med seglen, minns inte varför, så motorn ska snabbt igång. -…Och startar inte! Jenny = Panik. Tredje gången den dagen jag trodde det var slutet. Minns inte mer.

Men på något sätt fixade Nuno det, och efter elva stundtals plågsamma timmar (för mig) kunde vi angöra bryggan i Holtenau vid Kiels utkanter, just där slussen till kanalen börjar. Vi kom så sent att trots mycket rundvandrande lyckades vi inte hitta något ställe med färdig mat att inhandla. Jag stupade i sängen och har inte en aning om vad de andra åt, men åt gjorde de, medan jag sov. Jag tillagad något till oss där ute på havet, men priset för det har varje gång varit att jag blir illamående av att stå så länge under däck med fokus på matlagning medan allt gungar. Ett ömsesidigt tröttnade på varandras kapacitet har här, bl.a., sitt ursprung. Jag anstränger mig, och Nuno tycker inte jag gör något, och inget blir roligt. Men mer om det senare. Ville bara ge en hint om vad som komma skall.

KIEL

I Tyskland är och förblir vi förvånade av det konsekventa utelämnandet av information på något annat språk än tyska. Hursomhelst. Vi tar oss via färja och buss in till Kiel-centrum, där vi (igen) betalar tusenlappar för utrustning till Siska plus fler sjökort. Tiago shoppar loss i en leksaksaffär eftersom han lämnat alla playmobil-saker hemma och känner sig otröstligt orättvist behandlad. Romerska legionärer i mini-format invaderar Siska och historieboken kommer fram för att ge autentiska namn till alla forna hjältar; Julius, Brutus, Spartacus, Pompejus, Crassus, Augustus osv. Efter en kväll, en heldag, och en morgon utanför Kiel, så är vi så redo som möjligt att äntra slussen.

KIELKANALEN, DAG 1

Monstruösa fartyg ska in i kanalen med jämna mellanrum, och då får alla vi småbåtar samtidigt chans att tränga ihop oss som små guppande flisor runt omkring i slussen. Första morgonslussen var vi inte kvickt nog framme, utan blev tillsagda via Nunos första samtal i vår VHF-radio att vänta till nästa gång. Nästa gång kom Kess. Och Kess var så stor att ingen annan fick plats.

Inte förrän tre timmar senare när vi låg ordentligt många segelbåtar väntande, cirklande utanför slussen kom nästa chans att trängas med en jätte. Visa av jakten att komma först genom bron i Sønderborg visste vi att de andra med sina genomgående starkare motorer skulle göra sitt för att ta bästa platserna. Nuno höll sig långt framme och hade sin plats i sikte. Vi var alla på helspänn redo att genomföra alla nya okända manövrar en sluss kan innebära. Bli inte förvånade att de andra rusade genom vattnet förbi oss ockuperande alla platser. Allra sista platsen var borta och ett tag fruktade jag att Siska skulle bli utkommenderat för att slussarna skulle kunna stängas. Vi försökte lägga till vid sidan som de andra, och jag hoppade av för att fästa förtöjningslinan. Nej, nej, icke, det fick vi inte, vi skulle komma för nära portarna. De som tagit platserna framför oss var nu hjälpsamma och uppmanade oss att lägga Siska på tvärs istället, fäst vid dem istället för vid kanten. Som packade sillar i en enda röra lagom omskakade av de gigantiska motorerna från lastfartyget högt däruppe. Jag dealade med förtöjningarna i fören och höll koll på att inte stöta emot någon. Barnen hjälpte till allt vad de kunde med Spirit och med fendrar. Nuno glömde att vara lugn. Alla väntade på oss. Vi var sist. Alla tittade på oss. Och så PANG!

OLYCKA

Totalt hjärtstopp i ett stillastående tidshopp. Sekunderna man hinner frukta det värsta och smaka på skräckscener av blod, sirener, lasarettkorridorer, tår-dränkta dygn utan ände av tomhet. Sekunderna man vet; nu kanske aldrig någonsin igen livet blir vad det varit. Sekunderna vi slutade att andas och luften förvandlades till ett nära men fjärran skrik genom stillastående eter. Sekunderna vi var beredda på att se Nuno falla i vattnet med en kluven skalle. Bara trettio minuter tidigare hade pappa Nuno varnat Tassa för att komma för nära vindgeneratorn. Den sitter rätt högt upp och långt ut på hörnan av aktern, så den är inte direkt lättåtkomlig. Men den snurrar med fem blad så snabbt att man inte ser dem. Och när Tassa stod upp i aktern varnade han henne från att få skallen delad. Trettio minuter senare stoppar Nuno full av adrenalin in huvudet i vindgeneratorn när han försöker hitta ett sätt att fästa aktern säkert i slussen. Vi ser det och skriker. Jag släpper allt annat till alla de andra, som också ser. T.o.m. högt däruppe på lastfartyget ser de. Och i slusstornet ser de. Alla ser, och alla slutar andas de sekunderna. Nuno tar sig för ansiktet och två av generatorns blad faller ned i vattnet. Han är som sagt full av adrenalin och tänker bara på två saker; måste fixa slussningen, och faaa-an vindgeneratorn är väck. Han är synligt skadad på kinden och i örat, men säger att han är okey, och går upp till sluss kontoret för att betala de 12 euro det kostar. Vi fortsätter skakade att fokusera på sluss-röran, och Tassas ben är så spaghetti att hon knappt kan stå på benen. Det blir rörigt därinne när förtöjningen på en av båtarna släpper i kanten så att den och båtarna innanför som var fästade på den första sugs in mot lastfartygets turbulenta akter under allmän tumult. Och jag och barnen har fortfarande inte börjat andas, och kan bara tänka på hur allvarligt skadad Nuno egentligen är. Att han kunde vara i chock och envishet och därmed vägra erkänna att han kunde behöva vård. Vi var oroliga för hur hårt det hade tagit. Som tur är hade han sin mössa på, eftersom håret är på utväxt och ser bäst ut under en mössa under en avsevärd period. Och som tur är lyckades han ducka i sista stund när bladen kom. Och som tur är tog blev det ingen klyvning av skallen, inget avskuret öra, och inget sönderslaget öga. Det var nära. Sår på en mycket svullen och öm kind samt ett blödande jack i örat, och huvudvärk.

KANALRESAN

Kanalfärden kändes trygg så fort jag fått koll på hanteringen av rorkulten i möte eller passage med de absurt stora lastfartygen. De kommer som utomjordiska dinosaurer glidande mellan fälten och vatten-nivån sjunker en meter längs deras mitt hela vägen ut i kanalkanterna så att vassen visar rötterna och ankorna flyr sina hem. När detta händer gäller det att hålla sig precis i balans mellan att inte komma för nära fartyget och inte komma för nära kanten där botten-nivån kommer plötsligt nära. Samtidigt som svallvågorna från fören redan svänger Siska fram och tillbaka innan vi ens passerat mitten av fartyget. Eller tvärtom, skulle jag skrivit, för det enda Vi passerat är ankor, stora fina flockar med svanar, och fotgängare längs kanalstigarna –i övrigt har precis alla passerat Oss, inklusive cyklister… Barnen hade tivoli-känsla varje gång vi kastades runt av vågorna och det var party varje gång. Maffigt att se när giganterna möttes i kanalen. Och så har jag lärt mig uppskatta flaggor, för det är kul att se var folk kommer ifrån. Kanal-livet var soft, helt klart. En jättetrevlig dansk seglare i Dyvig försökte övertala Nuno att det var livet för oss –kanalerna ner hela vägen tilll Medelhavet. Men med en svag motor som redan klabbat känns det inte guld. Och att gå för motor hela tiden är inte riktigt vad vi tänkt oss. I alla fall; vi hann inte hela kanalen med våra tre knop och ihärdig motvind, så natten tillbringade vi i Borgstedt precis innan Rendsburg. Litet, nytt, fräscht och underbara duschar som inte behövde några polleter för att bjuda på varmvatten en låång stund. Kunde också tvätta tre tvättmaskiner och torktumla genom att gå upp under natten och byta. Rena lakan! Naaajs!

KIELKANALEN, DAG 2

Lugna livet på kanalen fortsatte till Brunsbüttel där vi möttes av en överfull hamn precis vid slussinloppet ut till Elbe. Utanför väntade tidvattnet, och alla låg och inväntade rätt tillfälle. Här köpte vi ett Vodafonekort som vi ska kunna använda för att köpa oss 15 minuter eller 2 timmar på Internet. Det är det jag ska prova att använda för att skicka allt detta jag skriver här i Cuxhaven. Brunsbüttel sov vi i förtöjda vid en annan båt –alla låg på rad fastsatta i varandra. Oroliga men taggade var vi för att ta slussen ut mot Nordsjön. Mycket kalkylerande och diskuterande med andra seglare kring tidvatten och vindar.

ELBE

Elbe ja… Först slussen. Vi kände oss redan som sluss-proffs och var alla topp-redo efter förra gångens prövningar. Det gick galant. Högt upp höjdes vi, för att trollas ut ur en tryckande värmebölja av stillastående ångande luft, rakt ut i forsande vågor och friska vindar. Det var ett snabbt fattat beslut och vi var fulla av äventyrslusta. Jag och barnen tog med beslutsamhet och blicken vid horisonten varsin sjösjuke-tablett, Postafen, och greppade tag i dagen framför oss. Racet ut ur slussen var motsatt det in. Nu spreds sig en stor klunga segelbåtar snabbt ut bland vågorna, alla med samma riktning, men med något olika kurs. Vi kom ut till en farled med Ännu större fartyg. Det största jag såg hade tjugo lastbils-stora containrar liggande på längden från akter till för , med flera i bredd vid sidan om och höjd ovan på. Full av duktighet tog jag mig an matlagningen, eftersom vi fattat beslutet så snabbt att dra ut att vi inte hunnit äta lunch ännu. Jag var så duktig att jag borstade potatisar och donade. Sedan mådde jag så lagom bra, och blev inte precis bättre av att stå och pumpa toaletten efter allas diverse besök. Tidvattnet strömmade rätt, men vinden vände nästan direkt så att vi hade motvind hela vägen. Nuno kryssade med Siska och över grund kom vi upp i 8,5 knop så att det forsade om oss. Säkert jättebra, men jag mådde illa och sökte upp sömnen i underbara horisontal-läget efter för mycket pulande under däck. Det lutade mer än någonsin och saker som brukade hålla sig på sin plats for fram och tillbaka mellan kryss-slagen. Försökte säkra allt och haspa fast kökslådorna som for ut. Spirit provade att ligga stående, dvs ligga på golvet med raka ben, ”låsta knän”, mot andra sidan så att han precis fyllde upp gångbredden och inte halkade runt. Så länge vi var samlade föreföll han lugn, om än mer maniskt slickig än vanligt..!

Tror att Nuno njöt av seglingen medan jag sov. Kändes ändå ofarligare än förra gången –lite vant . Barnen varvade mellan sömn och segling. Tiago älskade vågorna.

När vi närmade oss Cuxhaven visste jag inte att det skulle bli en tid av den värsta rädsla jag upplevt i mitt liv.

När Tassa blev brännskadad som liten var det skräckfyllt, och det var hjälplöst, och det var en fruktansvärd syn –det var hemskt. Hemskt. Men annorlunda. Inte livsfarligt.

När jag vaknade upp ur narkosen efter ett blodigt missfall, var jag kanske fortfarande drogad och allt förvandlades till en skräckfilm av ondska, skräck och panik –det var hemskt. Men annorlunda.

Sedan finns det stunder av mer utdragen rädsla, månader av krypande rädsla, men det är inte jämförbart.. Och stunder av livsfara har jag nuddat vid, men antingen var de bara en snabb påminnelse om att livet kan vända plötsligt, eller så var det som i min cykelolycka så nära att jag i den direkta närheten redan hade passerat rädslan för vad som komma skall. Det hade redan hänt, resten var återhämtningsfas.

Men när vi skulle in i Cuxhaven, då fanns det gott om tid att bygga upp rädsla. Det tog inte slut utan bara fortsatte. Vi dog inte, jag bara fruktade vi skulle göra det. Inte så att jag hann se hur vi skulle dö i detalj, men en klar medvetenhet om; att om Nuno skulle falla överbord, skulle vi vara helt utlämnade till naturens krafter -ett häpnadsväckande tidvatten som strömmade med 5 knops kraft så att vår motor inte hade en trygg chans. Motvinden mot strömmen gjorde vågorna hetsiga och hackiga –det kallas ”krabb sjö”. Som jag skrivit förut går det långa stunder av monotont seglande, och sedan, Smack, så smäller det till och allt går för fort och ska fixas i en väldig fart, allt på samma gång. Och minsta lilla som blir fel då blir fel rejäl,t och får märkbara konsekvenser. En knut på ett rep som är no-big-deal i vanliga fall blir en ovälkommen katastrof. Det är bråttom! Seglen smattrar och smäller, båten vänder åt fel håll, båtarna runt omkring närmar sig okontrollerat, allt rasar runt, och Nuno skriker och svär, samtidigt som dånandet och vinden gör att jag inte hör vad han säger. ”Fort!” skulle jag komma och hjälpa till! Oförberedd, ovetande om vad som händer -utan koll..! Vet bara att det är bråttom, och att det är viktigt. Livsviktigt verkar det som, i en snabb bedömning av läget, för vad jag ser är kaos. Jag har ingen kontroll, och Nuno svär och säger alldeles för många gånger ”vi kommer inte att klara det! vi kommer inte att klara det!”. Säkert tio gånger säger han det. Jag ska hålla i rorkulten, men båten lyder inte. Motorn var inte på, eller inte stark, minns inte, för allt gick så fort. Nuno tar ner seglet för att gå in mot hamnen för motor. Han tänker inte på att under tiden vi ”står stilla” och han får ner seglet, under tiden strömmar tidvattnet vidare under oss och för oss en lång bit förbi hamninloppet. Så vi befinner oss med obehaglig hastighet motströms från hamnen, och ganska långt ut i farleden. Strömmen är starkare än motorn. Jag förstår med full klarhet varför jag hört om, och läst om, att den stora utmaningen är att komma In i hamnen. Tryggt lugnt vatten kan ligga där och vänta inom synhåll, och det kan vara helt kört att komma dit! Grymt frustrerande. I vintras dog flera stycken portugisiska fiskare utanför Nazaré´s vackra strand. Deras familj och vänner stod på stranden och såg dem dö en utdragen död inte många metrar ifrån dem, medan strömmarna och vågorna gjorde det omöjligt för dem att nå varandra. Här på Elbe kändes trafiken runtomkring med ostoppbara monster livsfarligt utan kontroll. Just att inte ha kontroll, men att ha försatt mina barn i det och vara ansvarig för dem, var fruktansvärt!

När Nuno såg att vi strömmade iväg från hamnen ville han få upp seglet igen, för att med hjälp av det som nu var medvind, hjälpa motorn mot strömmen.

”Vi kommer inte att klara det!” igen..!

Makabra scener i mitt huvud väcks av de orden och jag är så rädd att jag skakar och gråter. Segel-vajern har fastnat på något sätt och endast med hjälp av fler händer kan det tas loss, och barnen får inte komma upp i de korta höga vågorna, så seglet får fortsätta hänga där det hänger. ”Vi kommer inte att klara det!”

I duschen i Holtenau berättade en kvinna för mig att hon inte brukar få panik, men att i tidvattenströmmarna har hon fått det -Panik. Men hon sa också att man kan anropa hjälp, för de finns beredda i närheten. ”Om vi inte kommer att klara det –så be om hjälp” skriker jag till Nuno. ”Nä, vi ska inte ropa på någon hjälp” morrar Nuno. Jag har inte själv lärt mig hur man anropar på radion, och återigen skriker det i mig av vetskap om att jag är hjälplös här ute. Jag kan se land, men aldrig har land verkat så långt bort.

Det blir en kamp för Siska mot strömmen, med hjälp av vinden i en liten bit segel längst fram. Centimeter för centimeter tuggar vi oss tillbaka för att återerövra det förlorade avståndet till hamninloppet. Jag är så rädd att jag står kvar. Redo att möta kampen med det värsta.

Med en hårsmån som såg ut att kunna brista ända in i de sista sekunderna, lyckas motorn och Nuno få oss precis, precis på rätt sida om hamninloppet innan strömmen hann svepa förbi oss. Siska låg helt tvärs mot strömmen och försökte komma framåt samtidigt som strömmen förde henne 90 grader åt andra hållet. Med lördags-flanerande turister några meter ifrån oss var kontrasten stor mellan ro och oro när vi for in i hamnen. Jag blir helt matt när jag tänker på det nu, för vi var så adrenalin-pumpade då att lugn var okännbart. Här inne gick allting fortfarande för fort, och anläggningen vid bryggan var den sämsta hitintills. Siska fick ett halvmeter-långt skrapmärke i fören, för fendrarna hann jag inte få upp i Nunos hamn-stress.

Efter den pärsen kunde jag knappt röra mig och var som förlamad i själ och kropp. Jag ville bara lägga mig ner och gråta och fatta vad som hade hänt och njuta av att jag levde. Jag ville kura ihop mig i en liten hög för att samla kraft nog att ta mig upp ur hamnen, till gräsmattan. Jag såg framför mig forna tiders sjöfarare som korsat världshaven i veckor av skräck för världens ände och föll på knä på stranden för att kyssa marken och ropa högt av tacksamhet för att få återuppleva fast mark. Trygghet! Jag förstod inte hur jag någonsin hade varit, eller skulle kunna vara, rädd för någonting på land! Rädd?! Rädd för vad?! Vad skulle möjligtvis kunna vara skräckinjagande på land jämfört med att vara hjälplös på havet. Men.

STORBRÅK

Eftersom Nuno inte hade en aning om, eller hade något intresse av att veta, att jag på fullaste allvar varit Livrädd för några minuter sedan, så hade han efter Sin upplevelse noll tolerans för att jag lackade ur. Jag tvingade mig upp, men situationen var likt en laddad pistol, och jag höll på att brista. Nuno hade en hel del på lager på bristningsgränsen han oxå. Jag tror inte jag åt den kvällen. Ville bara vara för mig själv efter bråket och känna jorden under mina fötter i Cuxhaven. Nuno turistade runt med barnen. Nästa dag fortsatte vi med turistandet med barnen, och besökte ett Fiskerimuseum. Men till slut brast det ordentligt. Jag var säker på att jag inte kunde fortsätta resan under gällande omständigheter efter att droppen runnit över bägaren. Jag kände mig inte trygg ombord med barnen. Om jag fortsätter är jag en idiot?

Jag satt hela eftermiddagen och såg de andra båtarna gå in i hamnen med varierande framgång under samma tidvattenstimmar som jag själv upplevt 24 timmar tidigare. Såg att vi var långt ifrån de enda som kommit för långt och kämpat mot strömmen för att komma tillbaka.

Vi bråkade ännu mer när jag återvände till Siska och läget var rätt låst. Det verkade som om den sjuttonåriga drömmen var en bortkastad bit av mitt liv. Halva mitt liv. Vi var främmande för varandra. Nuno förstod mig inte, och jag vägrade att inte bli förstådd.

Jag vill ha en rolig resa med mycket kärlek. Och så hade det glasklart inte blivit. Vill Nuno berätta sin version får han göra det. Ni förstår själva att den inte är samma som min.

Misslyckande. Svart på vitt misslyckande. Precis så hopplöst som ett riktigt storbråk är.

Detaljer? Massor. Meningsfullt att rada upp dem? Kanske. ..Orkar inte.

Nuno gav med sig. Lät mig gråta ut mina rädslor utan att håna mig, och lovade att vi skulle förbättra alla säkerhetsrutiner, samt uppdatera oss alla på båten om vad som händer och varför. Jag lämnar inte hamnen utan genomgång av allt.

KÄRLEKSFULL ÅTERFÖRENING

Solsken och underbara dagar med massor av kärlek efter den skitiga utrensningen. Vi är alla är mer omsorgsfulla med varandra, förstående, kärleksfulla och lyckliga. Nystart.

Vi umgås med de andra svenskarna i hamnen, Michel och Nadja på Optimist, och återgår till konverserandet kring tidvattenströmmar och vindar. Vindarna blåser på fel håll och vi alla som ska söderut fruktar hamnrötan. Tassa och Tiago hade bästa tiden med nyfunna vänner från Sverige som är syster och bror med exakt samma tidsmellanrum. Hanna och Jonathan på nyinköpta Sayonara. Bryggseglandet är skönt en stund, men nu börjar det rycka i nerverna och vi alla vill komma vidare. Johan och Herbert på Teresia väntar också på vindar som blåser mot Amsterdam.

Vi kom i lördags kväll, nu är det onsdag kväll, och planen att segla på torsdag ser ut att bli framskjuten till fredag, då det förvisso är kulingvarning, men i rätt riktning.

Vet inte vad som väntar härnäst.

Komisk diskussion pågår där vi försöker komma fram till vilken veckodag det är -utan resultat. Mitten på veckan någonstans är det iaf. Och solen skiner, vilket den brukar göra på förmiddagarna, innan regnet kommer. Så det är förmiddag.

Hade det inte varit så många som läste bloggen, 3511 besök i skrivandes stund, så hade det nu kunnat vara läge att beskriva endel tankar som uppstår om varandra i äktenskapet så här långt. Samtidigt tror jag att de lika gärna uppstått på land, och att var och en själv är bekant med ämnet… När jag varit iväg lite längre, och distanserat mig ännu mer från verkligheten där hemma, så kanske jag glömmer vad som inte bör berättas för kända och okända, och bara lättar på trycket. Idag tänker jag bara dra mig till att berätta, att det börjar behövas. Men att vi är vana vi det. Vana vid att tänka att den andre nog lär sig med tiden. Tålamod.

Spirit gör sitt för att driva oss till vansinne de här dagarna. Det finns en löptik i hamnen, och han är -fullständigt odräglig! Springer fram och tillbaka, fram och tillbaka, och piper Hela tiden.

Men inget nytt under solen, allt är som hemma i huset -fast bättre .

Häromdagen; upptäckte att toaletten på andra sidan bukten var för enbart 1 person, fräsh, med dusch och varmvattenberedare -Gratis! Guld!! ..Första gången på tre veckor som jag satt ned en stund och njöt av att få sk-ta ifred. Där finns bara båtar ibland.

Idag gick jag dit för det var tomt på båtar, och jag var inställd på duschen där som var nästan som i en vanlig villa sist jag såg den. Nu har vi ju fastnat här i Dyvig i väntan på nya delar till motorn, och bogsprötet har Nuno fixat med under tiden. Eftersom det regnar hela tiden går det inte att göra så mycket av utvändiga förbättringar på Siska. Men bogsprötet är snart på plats, 2 decimeter kortare, och rejält förstärkt med plåtar i rostfritt stål. Tvätta kläder behövde vi göra efter tre veckor ute, men här finns ingen tvättmaskin man kan betala för att använda, som det brukar finnas i större hamnar. Tusen tack till Peter och hans familj som lät oss tvätta där och hade våra kläder hängande över hela verandan på tork.

Så idag gick jag alltså för att duscha utan att stoppa ner danska femkronor i en plåtlåda för varje tre-minuters-varmvatten-stril. Vi samlar på de där pengarna med hål i mitten så gott vi kan här där det bara finns en kiosk. Okey, jag märker att jag låter gnällig, det är sant, börjar tröttna på att sitta här i regnet, utan tillgång till färska råvaror till maten, utan att kunna tvätta sängkläderna (tänker inte överdriva tvättandet hos Peter), utan blablabla…. suck…en vecka till här…suck. Om det iallafall kunde sluta regna, så kunde jag slipa alla trädetaljer på Siska och olja dem snyggt några lager.

Försöker komma till saken ännu en gång till: Duschen! När jag kom fram stod dörren på vid gavel, och när jag tittade in stod även toadörren på vid gavel. Och överallt var det alldeles Svart, som i filmen Fåglarna av Hitchcock, fast inte svart av fåglar utan av flugor..! Helt tjockt satt de överallt på karmar, väggar, golv och tak….uuuäärk! Jag kunde ha vänt just då direkt, det gjorde jag nästan. Jag menar man vet ju vad flugor gillar, och det här var inga småkvantiteter. Men jag hade gått hela vägen. Och sett framemot duschen som var så inbjudande sist jag såg den. Jag måste kolla närmre hur illa det var. Samtidigt visste jag att tog jag ett steg in, så skulle flugorna svärma upp överallt omkring mig…..uuuuäääääääärk. Golvet där inne såg smutsigt ut, men vid närmre titt så verkade det vara jord, inte bajs. Toalett borsten låg slängd i ett hörn separat från hållaren, men inga synliga tecken på äckel på den. Okey, det kanske inte var så farligt. Jag tog ett snabbt kliv upp och in, snörpte ihop munnen och näsan, och viftade frenetiskt bort flugorna från luftrummet närmast mig. Blicken var inställd på att upptäcka läget i toastolen med uppfällt lock. Puuuuuuuuuuuh! Kunde andas ut, inget av det jag var förberedd på fanns att skåda, inget bajs-klet, eller diarré täckte innanmätet av stolen. Det var gult, bara gult, ordentligt gult, men inte ens några ränder. Tryckte med så liten bit av mitt ena finger som möjligt på spola-knappen. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle stanna. Jag tycker väldigt illa om filmen Fåglarna. Så illa att jag har mycket mer problem med fåglar än med flugor. Jämfört med flugor plus bajs vet jag inte vilket som är mest avskräckande, men nu verkade där ju inte vara något bajs. Jag gick ut, och övervägde att lägga ner projektet och gå tillbaka till duscharna med plåtlådorna (som gör förbannat ont att slå huvudet i när man bockat sig och glömt att de sitter där). Bestämde mig: Jag provar att få ut flugorna, och om det går så kanske läget ser bättre ut. Gick in och tog fatt i dusch-draperiet som jag viftade vilt med, om och om igen, överallt. Först flög de bara runt, eller flög in igen, men till sist vann Jag! Jag viftade som f-n, och när det bara var kanske tio flugor kvar, så stängde jag dörren snabbt, och tänkte att det tar ett tag innan de fattar att de kan krypa in undertill genom dörrspringan. Hittade sedan diverse lösningar för att röra vid så lite som möjligt med mina saker, tänkte positivt, och fick mig en skön dusch, samtidigt som jag tänkte på miljön och inte överdrev min varmvatten-konsumtion.

Spirit är oxå nyduschad idag. Men han fick nöja sig med kallvattenslangen på bryggan. Han var nöjd först när det var klart, och han fick gnida sig mot stenar och allt som kunde erbjuda någonsorts kli-motstånd. Den charmören (?) hade hittat något som luktade som fiskståndet i Asterix by, och rullat sig i det. För det fick han dubbelt igen, med tandstensskrapning, kloklippning och schamponering. Ingen tvekan om varför tandsten heter tandSten! Den satt som sten men när jag skrapat och skrapat lyckades jag hitta de övre kanterna under tandköttet och fick loss ”stora” bitar i taget. Efter att inte ha fått fatt i något är en millimeter snart Stort, och en jublande seger. Till och med kloklippning var rena avslappningen efter det, tyckte Spirit.

Tiago har varit ute i Optimist-jolle idag för första gången i sitt liv. Det var Erik som bjöd ut honom på en tur. De gled runt fint i bukten själva.

Igårkväll, efter en lång promenad tillsammans (inte hela tiden lika idylliskt som det låter), så låg jag och barnen i sovrummet (vi har namngett de olika centimetrarna med rumsbeteckningar). Jag högläste för dem Rabindranath Tagore, Nobelpristagare i litteratur 1913, som jag varmt rekommenderar. Plötsligt bröts lugnet av ett tjutande vrålskratt, som bara accelererade ju mer det fortsatte. Nuno läste förra blogginlägget, och fattade äntligen varför det kommit så lite vatten i slangen, och att det inte hade med vattentrycket att göra..

Här är svanen som jag berättat om förut, apropå Fåglarna:

 Spirit desperate with panic when the storm shoke the bridge and he couldn´t get on board because the water sunk. And next pic; our new friends from Molinari, Christian and Marlis, looking very small hiiiigh up on the bridge, and happy cause their boat was finally safe at the end of Wednesday. (See also the broken front of Siska)  Images showing how the water went 2 meters down; something that has never ever happened here in Dyvig in summertime before. It has only happened some rare times in wintertime -until now.  When the wind stopped blowing Tassa and Tiago had passed a hole day inside Siska cause it was not possible to get out safe. Boooored!!!