Tack, tack, tack för alla gratulationer som jag inte fått…
PÅ MIN FÖDELSEDAG!!!
…för att igår när jag och Tassa åkte till Marocko så fick mobiltelefonen frispel och skickade mitt meddelande till Nuno tretton gånger till honom, …och sedan till ytterligare telefon-nummer (…det var pinsammare förra gången det hände och jag hade skrivit lite mer privata hälsningar..). Stängde av den, och sedan dess har det inte gått att aktivera SIM-kortet igen för +46-705-249085 eftersom det krävs en PUK-kod som kanske ligger någonstans i en låda där hemma i Sweden.
Så nu finns vi på spanska mobilnumret: +34-691 861 675 tills vidare,
och nu har Nuno precis lyckats få igång antennen på min laptop så att jag fått alla mail – TAAACK!!!!!! Tack för alla hälsningar!
Det är tajt med internet-tid just nu, och imorgon fortsätter vi NORRUT (!) på Atlanten i riktning Cádiz och längre fram Portugals Algarvekust, så förlåt jag blir sen med mina svar! Förlåt!

Allt är fantastiskt bra här, och kunde inte vara bättre – …föutom kanske en dusch då..!
Marocko, Afrika, var maxat, och vattenlinjen på Siska har sänkts ytterligare något.
Hamnpolisen här i Tarifa har mycket roligt åt oss och vår chiqitito båt.
I morse blev jag födelsedagsväckt av att de ropade på oss (för att vi måste flytta båten) och då sjöng de födelsedagssången Feliz Cumpleaños för mig .
Mer rapport från Marocko kommer nästa inlägg.
Nu kommer en massa vi samlat på oss sedan sist, och Tiago och Tassa har skrivit lite oxå. Det är Tassa som tar många av fotona här på bloggen och från Ronda som hon älskade kommer ännu fler nedan!

Gibraltar – by Tiago
22/5 åkte vi till Gibraltar med en hyrbil för att titta på Gibraltars klippa.
(Fler Gibraltar-bilder i högerlisten. Observera husen inne i klipporna på bilden här under.)

Där fanns jätte många apor. Vi var och kollade på en jättestor grotta som hette Saint Michaels Cave och där var jättefint När vi kom ut från grottan så kom vi till lite turistaffärer där det fanns väldigt många apor. När jag och Tassa köpte en Bounty så hoppade en apa ner från taket på restaurangen och tog min Bounty, vi stog bara och glodde med öppna munnar medan apan käkade upp min Bounty.

Sedan för att ge tillbaka så gick jag till bilen och hämtade en tom godispåse, jag stod och låtsades att jag åt ur den och direkt kom tre apor och drog i mig. De blev väldigt förbryllade när dem förstod att den var tom. Hihi!
/Tiago
(Spirits min när han såg aporna utanför bilen):

Ronda – by Tassa


23/5 åkte vi (”vi” är i det här fallet alla utom mamma som var i Sverige då) ut med den hyrda bilen till ett vackert ställe en bit från havet, Ronda. Det var väldigt fin utsikt på vägen dit.
Vi stannade några gånger och tittade och tog foto.

Det var jätte fint i Ronda, riktigt otrolig utsikt.

Det gick en klyfta rakt genom staden med en å längst ner på bottnen.



På ett ställe fanns ett gammalt fort eller någon sorts byggnad som var inbyggd i bergväggen längst ner på bottnen av klyftan. Jag och pappa gick hela vägen ner i de långa vindlande tunnel-trapporna som ledde ner till bottnen inuti berget. Jag hittade mitt drömhus i Ronda. Det var egentligen någon sorts museum, även om jag inte tittade på utställningen, utan bara huset.

Det var underbart i Ronda och det var helt klart ett av de finaste ställen jag varit på!

Tassa<3

Gibraltar – Tarifa
Här i Tarifa – Europeiska fastlandets sydligaste punkt – kan man sitta och titta. Barerna, pubarna, caféna – och alla andra namn dessa går under – ligger tätt i gränderna i gamla stan, blandat i en intressant kombination av det äldsta och det nyaste. De som vågar sig ut i kjol visar – gamla som unga – upp trosorna i vindkasten i de småsmå gränderna iTarifas gamla stadskärnan.
Blåsigaste stället i Spanien, och därav, sägs det, högsta självmordsfrekvensen i landet. Samtidigt dras folk från hela världen hit för de perfekta förhållandena för kite- och windsurfing. Och med dem följer softa chill-out ställen och coola figurer i avslappnade märkeskläder. Yin-yang symboler blandas med tribe-tatueringar, massage med kreativa skrivarkurser, ekologiska pizzor i vedeldad ugn med eklusiv inredning bland vackra valv, och dessutom fågel- och fjärilskådning med delfin- och valutflykter eftersom naturen bjuder på mycket här, både i vattnet, längs med vattnet, och uppe i bergen.
Vi är inställda på att återvända hit fler gånger.

Vi lyckades komma hit på andra försöket genom Gibraltar sund. Det ska inte vara för lätt! Och nu vet vi att det krävs mer än bra tidvattens- ström- och vindkartor för att klara det. Om man inte har en fet motor. Och det har vi som bekant i.n.t.e.
..välslitna svenska flaggan i Gibraltars uppgående sol
Idag – Imorgon – eller inte alls
Vi kom genom tack vare mina ihärdiga drömmar natten innan (nickar övertygat), med många människor i drömmen som rekommenderade mig att vi skulle göra så.
Istället för att gå tidigt på morgonen som dagens karta över tidvattnet och strömmarna rekommenderade, tjatade jag på Nuno om ifall det inte gick att gå ut lite senare framåt lunch(?). Precis som mina drömmar sa..
När jag frågade seglarna i hamnen (som är en privat klubb med bara spanjorer, där vi hade tur att få plats för en natt) sa vissa att vid lunch skulle det vara bra att gå ut mot Atlanten genom sundet. Men de var inte alla överens om det. Endel sa att vi inte skulle klara det, att vi skulle få motvind. För när man ser molnen samlas uppe bakom berget mot väster, då vet man att det blåser Poniente, dvs från väst från Tarifa. Men vinden skulle vända. Och sedan skulle den bli starkare. Och sedan ännu starkare.
Hos räddningsmanskapet Salvamento Marítimo var de lika oense. Den ene sa vi inte skulle klara oss mot strömmarna utan medvind med vår knappa motorkraft på fredagen, men att på lördagen skulle vi få bra medvind, så att det var bättre att vänta en dag. Den andre sa att det var visst det bra idag om vi gick vid lunch, men att nästa dag, lördag, skulle det nog bli för starka vindar.
Och sedan gick vi in till Algeciras centrum till ett Locutorio; ett rum fullt med datorer och telefonhytter som man kan köpa sig tid vid. Väderleksrapporterna på alla fem olika ställen vi konsulterar på internet var lika tvetydiga..
Nuno ville nog helst vänta till lördagen, och jag ville följa drömdirektiven och komma iväg NU fredag.
Det var så påtagligt insisterande drömmar. Annorlunda från de jag brukar ha. Mycket insisterande som sagt. Så jag insisterade. Lirkade och påtalade fördelar.
Så bestämde vi oss att göra ett försök. Hellre det än att sitta i hamnen hela dagen – eller ännu värre bli tvungna att återvända till Gibraltar för att ägaren till ”vår” plats skulle komma hem!
Men barnen var inte lika pigga på att riskerar tuffa tag i sundet utan ville hellre ta det lugnt. Då är det motigt att påtvinga att vi går ut. Men jag gav mig inte.

Och det var bra. Jag tror vi lyckades pricka in en ganska sällsynt lucka i sundet, och fick en förvånansvärt fridfull dag, nästan som en lugn innansjö, mellan Europas och Afrikas kontinenter, sökandes de rätta strömmarna ungefär längs tjugo meters linjen (havsdjupslinjen längs spanska kusten) som vi hört man skulle göra. Det såg helt annorlunda ut där ute jämfört med dagen innan när vi försökte, och fick vända.
Och jämfört med nästa dag – lördagen – när vindarna blev alldeles för starka! Tänk om vi hade väntat – då hade vi varit fast i Algeciras eller Gibraltar fortfarande i jag vet inte hur många dagar!
Här är i Tarifa är ett schysst ställe att vara fast på ett tag!
Lite omständigt i fiske- och kommershamnen, men bra energier.

Tog ett tag att hitta en lösning för att komma av och på när tidvattnet tog ner Siska långt nedan för kajkanten, och Spirit var mycket upprörd, förtvivlad,
när hans hem låg långt där nere bland de obehagliga fiskarna och guppade utom räckhåll för honom.
Här egentligen inga platser för segelbåtar, men som en spanjor marinero sa;
”med lite vaselin och välvilja går det”.
Fler bilder (många!!!) från Gibraltar förra veckan:

It’s been another long day, with things that are normally simple and fast made,

that when living this vagabond life, like camping, takes forever with complications and with calmness.
And is very pleasant when it’s warm and sunny. It isn’t warm and sunny.

It’s cold, wet, windy, grey and tough.

Some people tell us ”wooooow, you live in a sailboat – wooooow, I wish I could do that” – Ha! They wouldn’t stand one week of our life! And when Tiago’s shoes are wet and we put them by the warm to dry, most people would need a gas mask – but we survive! Sometimes barely, and sometimes with lots of laughter.

With the morninglight tomorrow we’ll probably leave Valencia, if the winds seems reliable.

(They are building a lot in this harbour, and often the showers are without water or electricity, and also homeless people come here and damage the facilities. Yesterday we had a group of teenagers here that let the boats loose on the bridge beside.. Some action . We have enjoyed it here, it’s a good place, but it’s time to move on.)

I’ve just taken a shower in the dark (now there is water, but no electricity), and I’ve come back to Siska where it’s all dark and peaceful, cause everybody’s sleeping, except Tiago.

He holds up for me ..something – one of the earphones of the Ipod, and makes signs for me to come and sit beside him in the dark. Cuteness. He also has fallen in love with the song in the video from yesterday (here under). I sit beside him in the sofa, soon to be his bed . Outside it’s calm, and you can only hear the sounds of the ropes and fenders when the waves rocks us. We listen to Verily by Merz. Beautiful. We say nothing, just listen, in the dark. And we hold our hands over each other 1+1+1+1, over Tiago’s heart. And it’s big. A little moment to remember and carry in our hearts forever.

So many big things in the small things, and so many small things in the big things. But no middleway in sight.

And now everybody’s sleeping except me. I’ll crawl into a warm place beside my husband, after giving a goodnight kiss to Tiago, Tassa – and Spirit, resting beside her like a fluffy black ball.

Hej allihopa detta är Tiago som skriver. Förrigår så var vi på ett ställe som heter Sitges. Det var Jätte kul. Jag behöver nog inte förklara hur där ser ut för det har nog mamma redan gjort. Jag saknar er. Hejdå!!! Ses i sommar!!!!!!!!!!!!

*

Hejsan alla! Nu är det TASSA som skriver.

Om någon undrar, så är anledningen till detta plötsliga skrivande någon som har namnen ”mamma” eller ”Jenny”.

Vi har nu som de flesta vet lämnat Barcelona. Jag måste säga att när vi kom tillbaka från Portugal så kändes båten VÄLDIGT liten! Nu har vi förmodligen passerat halvtid på vår resa, och jag har fått en och annan släng av hemlängtan… Men jag VILL fortsätta, jag SKA fortsätta resan! Det är konstigt, ibland känns det som om jag bara vill fortsätta resan för evigt och ibland känns det som om jag bara vill ta flyget hem.. Oftast känns det som om jag vill fortsätta resan några månader till och sedan komma hem, och det är också den tankegången jag föredrar. Ja, nu när jag har babblat lite om mig själv, så ska jag lämna över mammas dator till mamma så att hon kan uppdatera vår karta i högerlisten.

KOM IHÅG! : Om några timmar; fredagen den 25 Januari så fyller pappa 37 år!! GRATTIS PAPPA, 37 år!!

Så nu, efter att ha uppfyllt mammas krav på minst tre meningar på bloggen, såska jag åtegå till mitt läsande av Rosens Namn…

Puss & Kram till er alla! ///Tassa<3<3

Resten av oss ombord på Siska:

Jättekort: Vi firar Tiagos tioårsdag idag, och är hembjudna till en vän, min lärare Jorm, uppe i bergen i ett otroligt hus som Den Rasande Roland och diverse storheter huserat i sedan 400-talet.

Siska väntar i Masnou, och imorgon fortsätter vi till Barcelona. Lämnar troligen henne där i centrums hamn när vi fortsätter till Portugal med hyrbil för att fira jul och nyår med familj och vänner. Våra nya vänner på Peter Pan väntar i Barcelona och håller koll på Siska under tiden.

Nu bjuder Jorms mamma på gott, och jag säger hej så länge!

Idag är det fjorton dagar sedan vi kom hit till Spanien och Portbou, och det var en av de härligaste dagarna på resan .

Nu ska det bli underbart att fortsätta söderut!

Jag är inte rädd för havet längre. Tror jag.

Och Tiago har klippt sig kortkort igår!

Oki , nu har Jenny oxå hittat till internet-caféet, och här kommer förra veckans korta små rader . Tack alla vänner som läser och kommenterar, vi tycker fortfarande att det är lika spännande varje gång vi får internet att se vem som hälsat på . Ser att vi snart haft 10 000 besök . Inlägget som följer kommer att vara vårt första försök att lägga in videosnuttar via www.youtube.com.

Kollade just mailboxen, och hade fått en förfrågan om att skriva kontinuerligt om vårt familjeliv under resan i HD, Helsingborgs Dagblad, , så det blir kanske så.

Sedan raderna nedan skrevs har vi roat oss med att roa hela staden med att åka i kanalerna i vår minimala jolle med utombordare, vilket tydligen såg Mycket roligt ut eftersom alla skrattade, pekade, vinkade, ropade skämt och t.o.m. fotograferade oss, där vi for fram tungt lastade uppstickandes ur vattenlinjen.

En morgon vaknade vi av diesellukt och upptäckte musseldykare utanför Siska som fyllde sin båt med tunnor med musslor de plockade upp under oss. De gillade kanske Fransyskan, (hon är kvar men inte klar – inte heller hennes öde är klart..)

och lämnade kvar en stor klump musslor vilka Michael kokade lunch av till oss alla. Tassa tänkte inte ens tanken att smaka, och Tiago som älskar musslor avstod eftersom han nu visste vad de här musslorna livnärt sig på – båttoaletterna rakt ovanför .Vi andra åt .

SÈTE

Är här i Sète som för hette Cette, men bara har funnits i trehundra år – och ändå är en lång historia. Kallat både Frankrikes Gibraltar och Venedig på en och samma gång. Jag tycker här är för mycket bilar och för gråsmutsiga hus.

Sète invigdes 1666 när en säker hamn byggts, som sedan blev ena änden av Canal du Midi som förbinder Medelhavet med Atlanten. Canal du Midi, påbörjad i Bourdeux vid Biscaya av Pierre-Paul Riquet samma år, kommer vi inte att färdas på denna gången, utan det blir havet nu. Jag hade gärna utforskat en bit av den kanalen, och dess spännande historia i kombination med vackra vyer, så att vi hade kommit ut i Port La Nouvelle, men nu lockar havet mot Spaniens kust, och det är lika okey. Men en dag återvänder jag hit till landskapet Languedoc som var centrum för de stora religionskrigen och inkvisitionens början. Särskilt intresserad är jag av Katarerna..

Sète är i särklass en vattenrikets fruktträdgård med t.ex. en fångst av 12 000 ton ostron årligen. Det är här innanför den smala landremsan där vattendjupet ligger på 3-4 meter i stora sjöar som djur- och växtlivet frodas i överdåd. Vi ligger med Siska på insidan av staden och är ständigt insvepta i stora stim av fiskar i olika färger. Turkosa, röda, gula, randiga, prickiga. Musslor, sjöborrar, sjöstjärnor. Kattfisk finns här många, stora och jättestora. På kvällarna sjuder vattenytan av dem när de skvalpar och skvätter med sina mörka kroppar och vita munnar så att utrymmena mellan båtarna formligen rör sig. Så mycket att vi vid första anblicken trodde att det var luft som bubblade upp ur stora rör eller något annat mystiskt..!

En annan markant faktor här är det mäktiga monopol fiskarnas yrkeskår besitter. De är klara och tydliga med att de inte har något till övers för nöjesbåtar som vi, och kör förbi utan hastighetsbegränsningar så att det rycker och spänner i linor och skrov. Vill man tanka båten så går det inte här om man inte har ett franskt betalkort, och på hamnkontoret så uppmanas vi uppgivet att tanka i nästa stad, Agde, några timmar bort, eftersom de som styr här inte vill ha oss här. Även nattklubbarna sägs vara i deras regim i denna stad. Här är speciellt på många vis. Under eftermiddagar och kvällar passerar konstant små färgglada båtar med ett helt lag roddare taktfast och fartfyllt. T.o.m. småbarn är ute och tränar. Stads-sporten, les joutes, är att på medeltida vis som i en riddartornering mötas båt mot båt i full fart med lans och sköld och stöta ned sin motståndare i vattnet. Det är ett tusentals år gammalt tornerspel som ingenannanstans bevarats och upphöjts som här. Båtarna är speciellt utformade med en lång trappliknande upphöjning i aktern att stå på. Själva festen och tävlingen äger rum i slutet av augusti, och regerande mästaren är en ex-rugby-spelare på 1,88m och 130 kg.

De roddbåtar som vi ser så många träna i varje dag är kopior av ett nyligen gjort vrakfynd av en gammal typisk rodd- och fiskebåt från trakten. Fr.o.m. 1995 har Sète och byarna häromkring ett antal kopior, och det ordnas kapptävlingar flera gånger om året.

Sète är oxå känt för sina kyrkogårdar, och det faktum att de döda och begravda har bästa och vackraste utsiktsplatserna i staden. Poeten Paul Valéry´s dikt om kyrkogården vid havet på en balkongformad klippa bland duvor, har gjort kyrkogården på berget Saint-Clair till Frankrikes näst mest berömda kyrkogård efter Père Lachaise i Paris med alla berömdheter.

VÅRT MASTUPPTAG!

Efter allt turistande vi gjort i två månader på kanalerna ägnar vi oss nu framförallt åt att förbereda Siska, och gör inte mycket utflykter här. För att passera Sète mellan sjö och hav, måste man invänta att broarna öppnas morgon vid tio eller kväll vid sju, om man inte har en riktigt låg båt. Vi gjorde detta i söndags för att komma ut till marinan vid havet och sätta upp masten, innan vi återvände in till ”vår” plats vid sidan om Michael på Cuelo, för vidare förberedelser och reparationer. Ljust när vi började och mörkt när vi kom fram; för när solen går ner går det undan här, och vi ovana seglare fick en liten aning om hur världen ter sig under nattsegling. En stilla frid som verkligen tjusade med sitt lugn, och samtidigt förvillande många lysande lampor att urskilja för rätt väg vid navigation.

Vi kom fram till en stinkande plats vid kranen där ytan var blänkande svart av olja och diesel. Sorgligt och förskräckligt och DISGUSTING! Vi behövde stanna där och sova, och det var INTE ROLIGT, inte alls. Ångorna från dieseln invaderade oss obönhörligt, och jag kan ärligt säga att jag aldrig förr vistats så länge i så ohälsosam ”luft” trots att jag löst upp mycket hjärnvävnad med mycket målarfärg. Det värsta var att säga ”God natt” till barnen, och jag var bara några millimeter från att få spel och göra något drastiskt drag för att komma bort därifrån. Som vanligt var det mest jag som brydde mig så väldigt..

Det var i alla fall häftigt att återigen efter en sådan lång tid ligga bland båtar med master och vajrar som slog i vinden och skapade det där unika ljudet som finns i en hamn vid havet.

Nästa morgon sattes masten på plats under endel komplikationer som löste sig, samtidigt som saneringsmän kom och försökte få bort oljan från vattnet. De sa att ”olyckan” hänt på lördagen, att de inte visste vem det var, och att det inte var första gången..

MEDELHAVET!

På andra sidan kaj Port Saint Louis fanns varken olja eller diesel utan underbara blåa Medelhavet med långa lugna vågor. Barnen badade hela dagen lång, och när masten var på plats och en utsökt måltid var förberedd, så doppade sig hela familjen Antunes-Wenhammar tillsammans för första gången i detta efterlängtade vatten. Även Spirit såg sig tvungen att simma ut när hela hans familj var i vattnet och han stod kvar ensam på stranden hysteriskt skällande.

Nå, helt ensam blev han nu inte eftersom en uppmärksamhetstörstande gammal farbror kom tätt följande oss i sina string-badbyxor. Suck, inte nu igen! Nästa snuskgubbe kommer jag att be fara och flyga! Den här farbrorn, som förut låg uppe vid strandentrén med undanvikt tyg så att hela paketet fick sol, gick direkt efter mig (och Nuno – knappast…) till av alla lediga platser vår plats. Precis vid sidan om våra kläder ställde han sig mot en sten – och kissade!! Uuuuuäh! Vi stod ute i vattnet och kunde inte tro våra ögon! Sedan ställde han sig mot oss med sin tjocka mage och bockade sig ansträngt ner så att han kunde lägga handen i det låga vattnet efter en våg – och föra upp den till sin tygbit och gnugga noggrant..! Denna procedur upprepades om och om igen, och Tassa och Tiago, och vi oxå, tyckte han var så pinsam att vi inte hittade ord för det utan bara skakade på huvudet, fnittrade och ulkade omvartannat. ”Amen, skojar han?!!” utropade Tiago med skratt och rodnande kinder när gubben bara fortsatte gnida.

Ja, så var vår lilla familjs första Medelhavsdopp. Ett minne för livet.

NÄSTA KAPITEL

Tanken var att segla till Agde på torsdag, men nu säger väderleksrapporten att Mistralen kommer att blåsa väldigt kraftigt då, så vi väntar någon dag till. I skrivandes stund får jag veta att vi troligen måste vänta här ytterligare några dagar på en ny bränslepump till motorn som Nuno beställt idag från Marseille. Som det är nu får motorn hosta.

Och jag tar tillfället i akt att sammanfatta vår resa i de övergripande kapitel vi passerat.

Bortsett från sjutton års drömmande och en massa förberedelser, så var KAPITEL ETT Danmark och Dyvig, vars lugna regniga sommarveckor blandade med sol, lämnat oss med framförallt minnen av vänliga hjälpsamma människor vi hoppas förblir våra vänner för livet.

KAPITEL TVÅ, började med en livmodershals i form av Kiel-kanalen, ut till Nordsjön, som fyllde mig med skräck och kamp om liv eller död. Även om det inte var så för resten av familjen, så var det ingen på lilla Siska som undkom varandra. Sjösjuka, tidvattenströmmar, motorkrångel, segelkrångel och stormande vågor bland saker som ramlade runt i det knarrande skrovet, är starka minnen. Intensiteten var skrämmande och ändå tilltalande.. Stränderna på de Frisiska öarna älskar vi för alltid, och minnet ger ett vackert skimmer till vad vi upplevde. Det var i Cuxhaven vi första och senaste gången träffade en annan svensk barnfamilj - ombord på båten Sayonara (Heej Alicija och hela familjen, och tack för det du skriver! Uppskattar det och dig mycket.), och det var oxå här vi blev grannar för lång tid framöver med Nadja och Michel som vi slog följe med in i nästa kapitel. Nu ser vi framemot att besöka alla våra vänner hemma i Stockholm när vi återvänder.

KAPITEL TRE, har varit det längsta och är nu snart över. Att färdas genom Europa på kanaler.. Det var inte planerat, vi trodde vi hade för svag motor, men med stöd från nyfunna vänner gav vi oss in bland nästan trehundra slussar med masten liggande över lilla Siska. Det har varit en fantastisk resa, och egentligen är jag inte mogen att sammanfatta den ännu. I stort och i smått har vi upplevt Paris och alla av historia sprängfyllda orter i Frankrike från vattensidan, i troget och tryggt sällskap med Optimist vid vår sida bland allt vackrare landskapsvyer. Saknar det redan.

KAPITEL FYRA, är nu nästa, och vad som väntar oss längs Medelhavets kuster kan vi inte ens ana.

JENNY

Någonstans i en zon av litenhet och obetydlighet, så nöjd att jag är nöjd, och så missnöjd att det inte spelar någon roll. ”Nothing left to lose ” och redo att göra ett nytt möte med havet efter två månaders relativ trygghet på kanalerna.

Har gått igenom en distinkt tillits- och tros-test, och kan nu ett steg sanningsenligare ge mitt liv till livet och låta ske vad som må ske.

Ordet ”ansvar” – snart så uttjatat att våra barns generation kommer att sky det så som min generation skyr ”plikt” och ”skyldighet”.

Tänker inte fokusera lika mycket på mitt ansvar..

Jag lyssnar som sagt på Radio Sweden och nyheterna hemifrån på morgnarna.

Blir in i märgen upprörd och ledsen när munkarna möts med våld i Burma, irriterad när jag inte äger en röd tröja ombord på båten, och arg när media släpper dem i tystnad.

Blir jätteglad och hoppfylld när Al Gore och IPCC vinner Nobels fredspris. Rätt riktning.

Skakar på huvudet åt en snubbe i en panel som kategoriskt säger att Miljöpartiet är bakåtsträvare.

Nickar instämmande när en flykting i Sverige får frågan om han tror han kommer att flytta tillbaka till sitt ursprungsland och svarar ungefär ”att har man smakat på vattnet i Sverige så vill man knappast flytta”.

Det klorerade vattnet här är ytterligt motbjudande i min mun. Tvärvägrar att dricka det, och dvalar hellre i törst-framkallade hallucinationer än låter det komma in i min kropp. Erkänner utan hymmel att ”ja” jag är extremt känslig och oresonabel på den punkten.

Vårt vattenfilter la ner för någon eller några veckor sedan, och det har blivit endel köpa vatten och kånka hem i plastflaskor utan pant, vilket är ungefär lika motbjudande. Droppen var häromdagen när jag spottade och fräste ut första klunken av tolvliters packen jag kånkat långt. Luktade och smakade klor! Klor; 5 mg/liter läser jag då försent på innehållsförteckningen.

Nu har Nuno bytt filtret (som skulle hålla längre) och samtidigt både med och mot min vilja rengjort vattentankarna MED KLOR.

Svårt för mig att hålla mig till principer under rådande omständigheter! Frustrerande!

Så tacksam att vattnet i kranen där hemma, som ändå inte är i närhet av toppklass, tack och lov inte smakar som att dricka ur en simbassäng!

TIAGO

”Nej mamma, hahahihihe, tttihe, asså jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte, jag kan inte, amen sluta, amen mamma, amen mamma, sluta, sluuuuuuuta, jag vill inte skriva nååååt, nä, amen sluta, jag vill inte”, …säger Tiago när hans mamma försöker få honom att skriva till bloggen. Några rader blir det till slut:

”Här är så mycket fiskar, och så mycket ödlor! Här är jättefint och jättemånga fåglar. Jag har bara fiskat hela dagarna sedan vi kom hit. Och jag har badat i Medelhavet – det var skönt! Vattnet var genomskinligt som kranvatten fast blåare.”

Jag kan berätta att Tiago-turgubbe hittade en diamant för ett tag sedan. Han fick titta på gamla saker i en ask hos en båtgranne. Denne granne hade för tjugofem (!) år sedan blivit av med en av fem (blods-)diamanter från Sydafrika, och förgäves letat som en galning utan att någonsin hitta den igen. En av de andra likadana diamanterna hade sålts för hundrafemtiotusen kronor styck för tjugofem år sedan. Tiago pillade fram någonting som låg bakom innertyget i asken, och frågade ”Vad är det här för någonting vitt?”……..!!!! Diamanten..!

Här är den:

Så nu är diamanten tillbaka i sina inte helt rättmätiga ägares händer, och vi ska kolla ”Blood diamonds” med Leonardo di Caprio som vi fick i present av Felix. Tack Felix!

…Och tack än en gång till Cicci, Jocke samt Uffe som förgyllt våra kvällar med media.

MAT

När vi pratar med vänner hemma, förstår vi att det undras endel om hur vi har det med kosthållningen; bl.a. med tanke på att Go Green alldeles fantastiskt sponsrar oss med sjuhundra kilo färdiglagade bönor av alla de slag. (Nej här fises inte mer än vanligt.)

Så nu ska jag berätta hur vi har det. Sedan vi kom till Frankrike har Nuno varje morgon tillsammans med Spirit i minsta lilla by alltid hittat nybakade baguetter och croissanter som han köpt med hem till oss, efter att han druckit sitt kaffe och konverserat på caféet.

På eftermiddagar och kvällar har vi var eller varannan dag köpt färsk mat, gigantiska salladshuvuden och gott om tomat, gurka, ost och lite kött/fisk. Under färd har vi hjälpts åt att göra fyllda baguetter till varandra med olika läckra innehåll efter var och ens smak.

Yoghurt säljs tyvärr inte i litersförpackningar utan bara i irriterande skräp-producerande småportions-pack. Min favorit är naturell med katrinplommonmos i botten. Barnen mumsar sina favoritblandningar.

På kvällarna har vi gjort en rejäl måltid med vad gott vi hittat, och på dagarna har jag suttit framme på fördäck och diskat i solen.

Bönorna vi fått från Go Green är perfekta att hälla upp i en skål några timmar innan mat, och temperera med olivolja, äppelcidervinäger, lök, vitlök, salt, peppar och andra kryddor innan man blandar med kapris, oliver, sparris eller något annat gott. Goda senaps-sorter finns här såklart att experimentera med.

Ekologiskt ris, couscous och solroskärnor har vi fått i massor av Go Green, och vi varierar det med potatis, pasta i olika former och ägg. Godis har vi oxå fått av Go Green; när det är fullt upp och snabb energi behövs är deras sesamkakor perfekta!

Vi brukade inte äta efterrätt förr, men här gör vi nästan alltid det; choklad, potatischips eller popcorn.

Vi har lagt mycket mer tid på mat här än någonsin förr, vilket blivit en höjdpunkt efter en lång dag bland slussar utan ände.

När vi var på havet var det nödvändigt att få maten gjord så snabbt som möjligt p.g.a. sjösjuke-faktorn vid matlagning, och till alla som ska segla vill jag verkligen rekommendera Go Greens färdiglagade bönor, inte bara för att de är goda, utan för att de är så perfekt förpackade, lättstuvade, tetrapaks-kuber. På havet åt vi inte lika mycket som på land.

Vin har majoriteten av familjen varit ointresserade av, men för den som uppskattar det så är franska kanalerna paradiset.

Ju längre söderut vår färd nått, ju dyrare har maten blivit. Vid Nordsjökusten kostade min favvo-yoghurt fjorton kronor, och här vid Medelhavskusten kostar den tjugosex kronor. En liten burk oliver kostar tjugotvå kronor. Enklaste osten, Emmentaler, säljs i 300 grams paket och kostar ca trettio kronor, medan de dyrare kan kosta hur mycket som helst och finns i hur många sorter som helst. Fransk färskost är ibland billig men påminner mer om kornig yoghurt. Fetaost är för dyrt. Frukt och grönsaker är inte billigare än hemma. Listan kan göras lång, men kontentan är att vi är förvånade att mat som är närmre sin produktionsort här, ändå är dyrare här. Jag menar – oliver! – hur kan de vara så dyra här jämfört med hemma?! Ska bli intressant att se hur det blir i Spanien. Äter gott gör vi i alla fall, men det blir inga pengar över till restauranger, då hade vi inte kunnat göra resan alls. Försöker hålla oss balanserande på linjen mellan att överhuvudtaget kunna göra vår resa och ändå fylla den med så mycket innehåll som möjligt av sådant som kostar.

Heeeeeeeeeeeeeeeeej Adrian!!!!!!!!!!!

Tassa slår mig faktiskt en hel del, så den frågan hade du rätt p.

Spirit trivs väldigt bra, och flippar då och då!

Jag har inte ramlat i plurret.

Jag har inte fiskat fisk, men massor av krabbor med mitt krabbspö.

Jag har sett tumlare och sälar .

ByeBye

(Kommer du och hälsar på när vi kommer längre söderut?!)

(Tiago är inte så förtjust i att blogga, men vill gärna få er nya adress så att han kan skicka ett vykort . Skicka den till hans mammas mailadress . Tiago är knappt på internet men hans hotmailadress är tiagoavmidgard@hotmail.com )

TILL ANA FRÅN JENNY

Tänker på dig varje dag och saknar att prata med dig. Längtar efter att kunna prata länge med dig igen. Con amor, Jenny

FYRA METER NER

Allt som syns av Siska när det är lågvatten i Norderney – Masten (den med maststeg)+ grannarnas master:

Spirit var inte lätt att hjälpa upp och ner. Det var med fara för livet vi bar honom med ena armen och försökte flytta den andra handen från steg till steg på stegen upp. Sedan han sprattlade i Fredericia och jag ramlade har han varit stilla som en mus och stel som en pinne, med alla klorna utspärrade som en skrämd katt. (En mudi är många djurarter i samma paket ):

Ok. Ligger på havets botten och skriver bland musslor, krabbor och tång medan jag kittlar Tiago som vägrar göra sitt skolarbete. Det är fyra meter upp till kajkanten, och vi har sovit knappt i natt eftersom tidvattnet hela tiden rör oss upp eller ner längs de skrovliga kanterna. Till vår glädje har vi återigen blivit grannar med Michel och Nadja på Optimist. De var redan här när vi kom hit ett dygn efter dem, och skulle då fortsätta vidare. Efter en timmes försök där ute vände de, kom tillbaks, och förtöjde längs med oss eftersom hamnen redan började bli överfull av segelbåtar som sökte skydd från kulingvindarna. Det gick inte att komma ut. Sedan kom det fler. Och fler. Nu ligger vi närmst en kant som egentligen är för större skepp; betong full av vassa små vackra snäckor. Och utanpå oss ligger fler båtar förtöjda mot oss. Bild med Nuno på Siska och Michel på Optimist, 3meter ner:

Orolig natt eftersom vindarna fick fatt i de större båtarna som drog i oss, och senare när vinden vände; pressade oss mot kanten. Blev inte mycket sömn den natten. Var sjätte timme är vi längst uppe vid kajkanten, eller längst nere på botten stadigt stilla i bottendyn. Fyra gånger per dygn. Däremellan ett glidande och vaktande längs kanterna, flyttande av fendrarna och åtstramning eller lösgörning av linor.

Ganska spöklikt att stå på botten mitt i natten med blöt droppande tång och ostron som stöter ut långa vattenstrilar, som en fuktig levande vägg medan vinden tjuter i alla vajrar i hamnens båtar. Det ljudet gillar jag. Tjutandet av vinden i kombination med hamnens trygghet. J

SAMMANFATTNING

Resan hit till Norderney var ….hmm, försöker hitta ord… inte att leka med..!

Har redan skrivit om allt en gång och förlorat tutti i den där hungriga euro-ätande osympatiska datorn på hamnkontoret..! Skriver på Word nu på min lappie och sparar till nästa tillfälle till internet uppkoppling. Vi har verkligen noll koll på annat i världen än vindarna och vädret omkring oss. Vädret. Vädret är helt ur sitt vanliga spår. Andra seglare här som gör turer i trakterna sedan åratal har aldrig varit med om något liknande i väderväg så här års.

Igår hade vi kuling på vägen hit från Wangeroore.

MOTORPROBLEM

Vi kom till Wangeroore som har nationalparksstatus med mycket skönhet, via en sjösjuk resa från Cuxhaven. Jag tvekar att tala illa om vår motor, därför att varje gång den inte bara är den långsammaste motorn på de sju haven, utan dessutom Lägger Av (!!!), varje gång inser vi hur grymt beroende vi är av att den ska fungera, och att vi Älskar när den gör det – fungerar! När vi kommit ut ur Cuxhaven en tidig morgon – den 19:e juli- så hade alla andra morgonpigga redan passerat oss, när de lite tröttare nosade oss i aktern, och de allra-allra piggaste på väg mot norr delade passagen i kanten av farleden med oss. I farleden gled giganterna, titanerna, med ena sidan i morgonsol och andra i skugga. Då började motorn Tjuta. Som värsta inbrottslarmet! Så där så att det skär som skalpeller genom allt mellan öronen, och man inte vet vad man ska göra av sig själv. Och vad vi skulle göra var ett dilemma. Helt klart ett dilemma, av akut behov att lösas. Vi gled okontrollerat in i farleden eftersom vi hade varken strömmarna eller vindarna på vår sida. Men efter storbråket vi kommit vidare ur, var vi mer överens om min tillit till Nunos förmåga, och med is i magen meckade han efter mycket tjutande oss ur det hela. Troligen något som sugits in i avkylnings-systemet så att motorn blev alldeles överhettad.

Nu har motorn svikit för många gånger för att vi någonsin känner oss helt trygga med den. Jag får flash-backs från när jag hade en skruttomobil med sjutton olika specialare bara för att överhuvudtaget ta sig in i den och starta den. Samma klump i magen. Samma sax i magen. Och samma påse i magen. Vikten, eggen och tomheten. Sten-sax-eller-påse-leken på allvar, hela tiden. Känslan av osäkerhet – ska jag klara det idag eller inte? Kommer medgång att vändas till motgång nästa minut? Det är befängt att oroa sig för det som inte hänt, men desto svårare att låta bli när det hänt alltför många gånger.

MÄKTIGHET, SJÖSJUKA, SKRÄCK

Det blev väl mycket nerver för mig, och när jag gjort allt som jag måste göra dedikerade jag mig åt min sjösjuka. Barnen var oxå sjösjuka. De upptäckte liksom Spirit att stället det gungar minst på är golvet, och där låg de i flera timmar. Det var en lång resa till Wangeroore, och tufft men slutligen befriande att komma in i hamnen.

Nästa morgon, den 20:e juli, lämnade vi tidigt den skyddade hamnen för att möta Nordsjön. Det var ett möte som tog mig en vecka att hitta ord till (skriver i efterhand nu).

Nu vet jag vilken känsla jag upplevde den dagen – Skräck.

Jag var taggad, riktigt taggad, på mötet som började när tidvattenströmmarna krockade med starka kulingvindar och stora vågor med dyningar som rullade in långt utifrån någon storm. Det var då vi kommit ut ur ström-passagen för att vända söderut och sätta segel. Nuno förankrade sig i säkerhetslinan och lämnade mig ensam vid rodret för att få upp seglet. Och när Siska skar, rammade eller red vågor på 2-3 meter satt jag där fastklamrad som en vanvetting och parerade. Jag skrek inombords och viskade krampartat i sittbrunnen. Formade ord ut i luften, men sa nog mest bara –hjälp, hjälp, hjälp. Eller ”help”… jag tror jag sa det på engelska… Det gick inte att höra varandra och jag var helt utlämnad att fixa det själv. Det gjorde jag, och det var Mäktigt. Rorkulten i min högerhand vibrerade av kraft, och med min vänsterhand höll jag mig fast för att inte tappa bort Siska. Den mäktiga känslan det är, kan jag personligen bäst jämföra med att sitta på en hästrygg i full galopp och känna kraften under sig, samtidigt som man genom vind-tåriga ögon ser musklerna jobba. Nedåt syns en fors av ben, jord och gräs som rusar samman i ett myller av hastighet. Och i händerna håller man kontrollen av den framåtgående kraften som lever ett eget liv av lust att öka, öka. Liv som pulserar i total närvaro. Skillnaden var att på en hästrygg har jag känt mig trygg och med kontroll, med en segelbåt i mina händer kände jag ingen trygghet what so ever.

Det värkte i min högerarm, och jag tänkte en malplacerad tanke på att det var ju bra träning för axelmuskeln. Plötsligt såg jag inte Nuno, och hade inte sett honom på ett tag. Jag kastade en snabb sökande blick bakåt genom skummet, vågorna och kaoset utan att andas. Jag kunde inte se honom. Jag var rädd att jag förlorat honom och den rädslan högg mig i magen. Jag klarade vågorna för jag hade inget val. Kanske t.o.m. skulle jag ha klarat att rädda min man ur de då ändlösa vågorna?

Ett möss-klätt huvud dök upp bakom masten, och jag fortsatte kampen genom ovädret tills kapten kom tillbaka och tog över.

Vi hade lämnat Cuxhaven plötsligare än vi tänkt och matförrådet var knapert förberett, vilket inte blev bättre av att Wangeroore var ödsligt och butiksbefriat i hamnen och vi anlände sent. Wangeroore-morgonen, den morgonen, åt vi ingen frukost. Och när det var dax för lunch var vi så illamående att ingen hade förmåga varken att tillaga eller äta någonting. Jag tror detta varit enda dagen vi haft medvind, och då hade vi det med besked, så vi anlände Norderney tidigt på eftermiddagen. Då var jag inte längre taggad. Efter kraftansträngningen på morgonen satt jag med Nuno och kände hur min hjärna var tom på blod, och vad som var kvar var Svart. En dag till där Nuno var mestadels ensam vid rodret. Jag låg därinne och orkade ibland vända blicken ut för att se honom sjungande och dansande i stormen med musik från iPoden i örat. Sedan, i sista minuten för att inte störa mig, blev jag utkallade för att hjälpa till in i den strömmande passagen. Då nyktrar man till snabbt. Ironiskt att se de breda stränderna fulla av lugna turister när man själv vidsidanom är i fara om man kommer för nära stranden. ”Vad gör jag här?”- tanken kom inte för första gången den dagen..

Jag är totalt fascinerad av hur olika världar kan tangera varandra, röra vid varandra, och vara helt väsens-skilda.

Det händer överallt hela tiden. På McDonalds händer det. T.ex. Vid ena bordet sitter lyckliga familjen med glada friska barn som uppför sig enligt konstens alla regler medan de talar vänligt till varandra om trevliga saker. De har haft en strålande dag och ser framemot en soft kväll i goda vänners lag. Det finns inga problem, bara utmaningar. Vid det andra bordet sitter trasiga familjen med sura gnälliga barn som skriker och gör allt tvärsemot medan de anklagar varandra och gör högljudda scener. De vet inte när de hade en bra dag senast, och vet att till kvällen blir det inte bara värre utan troligen brakar loss totalt. Det finns bara en önskan; att det tar slut nu till vilket pris som helst. Och de sitter där bord vid bord, så nära att de skulle kunna röra vid varandra, men de lever i världar så långt ifrån varandra att det skulle krävas år för dem att byta plats, om någonsin.

För mig var det en mås. En ung mås, för den var gråspräcklig. Den guppade fridfullt på vågorna utanför Norderneys strand. På babord-sida såg jag den, bara någon meter bort, i sin lugna trygga värld. Samtidigt var jag uppfylld av skräck när jag återigen satt ensam vid rodret utan kontroll. Varje gång jag blir tillsagd att gå upp i vind, för att Nuno ska ta ner seglen, varje gång blir det kaos och panik i min värld, för det blir fel, fel, fel, och jag kan inte, kan inte, kan inte. Jag såg måsen vid sidan om i sin ro, jag såg Nuno framme vid masten kämpande med seglet och skrikande åt mig, jag anade barnen nere under däck i mörkret samtidigt som jag var totalt medveten om dem och om att båten plötsligt lutade så mycket att vi nästan stod på sidan. Jag hade gått upp i vind och sedan, alldeles lite för mycket gått ett steg för långt och tappat kontrollen över båten när Siska svängde över så att det inte längre gick att styra. Som jag vet Nu, är rodret meningslöst utan att vi gör fart. Farten via vinden hade jag tappat bort i manövern, och farten från motorn var som att viska i motvind med de tidvattenströmmar på 5 knop vi befann oss i. Vad Nuno skrek till mig att göra var grekiska och min enda tanke var fastlåst i skräcken att Siska höll på att välta där vi drev okontrollerat med vågorna inslående från sidan. Att släppa det grepp jag hade om kanten mot himlen fanns inte, även om Nuno ville at jag skulle genomföra något därnere vid mina fötter i riktning botten. Det fanns inte i min värld någon förmåga att hantera situationen. Måsen lyfte med en förnärmad min och flög femvågdalar längre bort.

Jag skriver ju detta, så ni vet att vi inte sjönk. Fråga Nuno hur det gick till. Barnen var inte särskilt imponerade, varken av mig eller min skräck. Men jag vet att jag inte är helt kocko för under den färden hörde jag anropen efter räddning av andra båtar via VHF-radion som är på under varje resas gång. Det var en dramatisk dag på Nordsjön för fler än mig.

PRIORITET TRYGGHET, OCH GLÄDJE

Fiskebåt på lugn grunt vatten:

Här någonstans nådde Nordsjön Nunos gräns för vad han är beredd att göra med sin familj. Resandet över vatten var inget nöje för någon av oss så här. Han som förut aldrig oroat sig för att ge sig ut på havet, höll på att sjunka av vikten av ansvar och oro för oss. Vill inte försöka sätta ord på Nunos tankar och känslor. Kort och gott: Från och med Norderney ändrades reseplanerna till ett lugnare tempo på tryggare vatten.

Vi var en dag på stranden. Vi bunkrade upp med varierad mat och färskvaror för några dagar framåt, och vi gjorde oss redo för att gå på insidan istället för utsidan mot Amsterdam. Jag tappade vår enda lilla spegel i golvet, och trots att jag inte tror på vilket skrock som helst, så var det med lättnad jag såg att den höll i glaset. Ramen gick av, men Tassa kunde laga den. Precis när vi skulle ge oss ut på vårt nya idylliska seglingsliv så började det åska och himlen svartnade. Alla väderleksrapportörer sa emot varandra, och vi kunde inte fatta hur motgångarna kan vara oss så oupphörliga. Vi tvekade. Ännu en gång. Helt oberäkneligt det här med när man tror att man ska segla ut, i förhållande till när man verkligen gör det. Vi gjorde det.

Jag tänkte på brevet på bloggen från Malin jag läste precis innan vi åkte. Saknade, så klart. Tänkte på allt som händer där hemma som jag inte vet om här. Och tänkte på orden om att ”vi säkert hade det underbart”. -Nä, det har inte varit mer plus än minus. Men vi ger inte upp.

GRUNDARE VATTEN

Märkligt att segla på insidan av Frisiska öarna. Du ser ett vidsträckt hav omkring dig i alla riktningar, men endast markerade slingriga rutter har djup nog att passeras, resten är dolda sandbankar med enorma mått. Eftersom passagerna flyttar sig är de inte märkta med tunga bojar utan mer lätthanterliga kvistar. Ser lustigt ut.

Så vi slingrade oss fram till Greetsiel, och lyckades samtidigt slingra oss undan de dova ovädersmolnen med stor tursamhet. Jag är bra på att läsa kartan och var under den här färden tryggare än Nuno i min tillit till att det skulle gå bra.

Greetsiel var och är pittoreskt på hög turistnivå. Goda bröd och bakelser hade de oxå J. Ralle ringde! Kul överraskning J. Vi seglade vidare nästa dag. Samma sorts segling som dagen innan. En säl tittade upp och följde oss med blicken några minuter. Vid ett tillfälle hjälptes vi alla åt att sakta treva oss fram med hjälp av eko-lodet, och när det bara blev grundare och grundare svängde vi tills vi hittade vägen ut där djupet ökade igen. Än hade vi inte gått på grund!

NEDERLÄNDERNA

Kom fram till Delfzijl, Nederländerna, sent på kvällen. Hade svårt att begripa oss på hur det fungerar med slussar, kanaler och broar där. Slutade med att vi lagligt eller olagligt förtöjde vid baksidan av ett sjavigt industriområde, och kröp ur våra plaskvåta kläder under tak och forsande regn.

Nästa dag var idag, även om det känns som en vecka sedan. Natten hade varit för oss märkligt lugn utan tidvatten, vågor och alla hamnljud. Vaknade med lukten av gödsel i näsborrarna, nästan lika hemkärt som lukten av nybakta bullar J. Vi stack iväg så fort vi bara kunde på morgonen för att inte riskera en utskällning. Hade Eemskanal för oss själva länge och väl. Tredje dagen som jag höll i rodret nästan lika självklart som Nuno. Har fortfarande lite svårt med koordinationen av höger och vänster och rodret tvärtom – särskilt idag när jag styrde med vänster hand istället för höger. Petitesser som endast de som är lika maskineri-efterblivna som jag förstår vidden av.

I Groningen stoppade vi för att proviantera och fylla på vattenförrådet. Det blev barnens första egentliga möte med Nederländerna, och naturligtvis tornade en välförsedd sex-shop upp sig runt första hörnet.. De fick med öppna munnar en snabblektion i skillnader på Sverige och Holland.

ONORMALT VÄDER

När Siska lämnade vilan i hamnen i centrum började det regna. För att ta sig igenom Groningen ska ca femton broar öppnas och stängas, och det hanterade vi när plötsligt regnet förvandlades till piskor med stor vindhastighet och förrädiska kastvindar. Den första kastvinden vände Siska helt om, så att vi fick kämpa för att snurra henne på rätt kurs igen bland alla husbåtar längs kanterna. Och en annan kastvind lurade upp oss på vårt första grund. För att komma loss fick jag och barnen ställa oss allra längst fram i fören medan Nuno trixade med motorn i backläge. Uppe på däck var jag och Nuno alldeles förfrusna där vi för femtielfte gången sedan Sverige gick i motvind med en nästan chanslös motor. Vi kunde inte tro det var sant vad vi upplevde! Det var inte ens en höststorm mitt i högsommaren – det var en vinterstorm!! Fiskare som suttit fridfullt längs kanalkanterna med sina tält eller stora paraply kämpade för att rädda vad de kunde, korna vände bakarna åt vinden med pinad min och trädkronorna kastades fram och tillbaka. Vi tog det säkraste kortet och gick in i en hamn till slut. Kände tacksamhet att vi inte var ute på Nordsjön, och hörde på radion att livräddningsbåtarna haft fullt upp därute.

Vet inte om vädret är lika crazy där hemma?

Jag har ångrat mig. Jag vill hyra en flodbåt i Indien istället. Eller snöar det där?

Jenny

Måndag

HEEJ

Solen skiner och vi lever gott i Cuxhaven, Tyskland, vid Elbes utlopp i Nordsjön. Vi är flera stycken svenska seglare här i hamnen som väntar på att vindarna ska blåsa rätt i kombination med tidvattnet. Vi hade tänkt segla hit i söndags, men när en värmebölja la sig som ett svettigt täcke över den knökfulla hamnen i Brunsbuttël på lördageftermiddagen, då kände vi oss alla fem snabbt sugna på vindar och nya vatten och drog hastigt ut till slussen, ut ur Kielkanalen.

Har inte haft Internet sedan i Danmark. Blir mycket att komprimera här nu.

DYVIG

Den 9:de juli lämnade vi Dyvig efter nästan 2,5 veckor där med reparationer, regn och goda minnen av nya vänner.

På fredagen den 6:e juli (behöver strukturera upp datum och händelser i mitt huvud och i skrift), då följde jag och Nuno med Peter till ett föredrag han höll om sin fem år långa segling runt jorden. Peter lånade sin pappas segelbåt över sommaren och skulle lämna tillbaka den efter 2-3 månader, men kom hem 5 år senare.. J Det var klassisk diabildsvisning och en väldigt uppskattad äventyrsresa, berättad med värme, humor, och i dess mest positiva betydelse; barnslig inlevelse i en aldrig tidigare skådad värld, oavsett hur många andra som förut sett den. Peter håller egentligen inga föredrag längre, men när det här sköna gänget önskade en repris så gjorde han ett undantag, och vi fick äran att följa med som gäster. Där var de så gulliga att de sjöng en visa på svenska, för vår skull, och jag var så känslosam att jag blev alldeles rörd av att sitta där och delta i ”Höstvisa” av Tove Jansson, Mumintrollens skapare. Allt det här hände för länge länge sedan, men jag kan inte lämna Dyvig utan att igen berätta hur härliga och vänliga och hjälpsamma människor vi mötts av där. Sista dagarna målade jag en tavla till Peters barn; Erik och Daniel. Så här blev den:

Och här är en bild på Peter och Nuno vid Siska:

SØNDERBORG

När vi gled ut ur en av Danmarks finaste naturhamnar gjorde vi det med ett Aries vindroder på plats i aktern, och under blå himmel. Tiago och Spirit håller utkik i fören efter nya äventyr:

Nuno var jublande glad när vindrodret fungerade och skötte styrningen av kursen mot Sønderborg. Det var en kort och skön resa med omväxlande friska vindar, regndroppar och sedan vindstilla i solen. Såg ett vikingaskepp oxå

Vill tacka Karin som gav oss perfekta fleeceplädar till resan . Tack! Välanvända! Här runt Tassa framme i fören:

I Sønderborg skulle vi under en uppfällbar bro; kom i god tid, lät bli att hetsa på gasen längst fram, beaktade föreskriften om långt avstånd till övriga båtar, och blev omkörda av alla så att bron stängdes mitt framför näsan på oss. Dagen var så perfekt att det gjorde inget, och efter nästa öppning gled vi in vid huvudgatan längs vattnet och förtöjde.

Nästa stopp var vid makalösa mega-glassar som vi firade vår toppendag med. Sønderborg har vi vandrat runt i kring centrum, och den som frågar mig får gärna veta att jag tycker där är Jättefint! Smakfullt och omsorgsfullt genomtänkt även i minsta gränd.

I de klara vattnet simmade även här ett svan-par, och jag, Tassa och Tiago är numera helt fast i förtjusning över dessa djur. Spirit delar inte vår förtjusning. Och Nuno kan inte begripa varför det är Svanarna på mer än hälften av alla våra foton..! Jag ska bespara er hela samlingen, men här är iaf två till:

På kvällen när jag och Tassa var ute och gick med Spirit, hittade vi oväntat en rökande snubbe vid en bänk. Och så här såg det ut när hon kom på sin pappa med att röka, vilket han lovat sluta med:

THE TASSA-CAUGHT-NUNO-SMOKING-SERIE

DAGEN TILL KIEL

…var hemsk. Tyckte jag. Det började fint, och vi tycktes ha turen med oss eftersom åska, blixt och horisontella mörka moln-massor hela tiden var vid horisonten, men inte vid oss.

Till slut så hamnade även vi i dem. Naturligtvis. Nu har det redan gått exakt en vecka sedan dess, och det av naturen inbyggda överlevnads-systemet i kroppen har raderat längden av timmarna i rädsla och illamående för mig. Allt jag minns är tre saker. Och jag är inte ens säker på att jag minns dem i rätt ordning. Tre gånger trodde jag det var slutet. Nuno har ingen aning om vad jag pratar om. Men jag var rädd rädd rädd.

1. Nuno går fram i fören och grejar med seglen som måste ändras när ovädret slog till. Någonting går fel, Nuno svär. Jag ser en helikopter vid horisonten och tänker att fler är illa ute. Barnen och hunden är under däck, och jag förbereder mig för det värsta. Faller Nuno i så har jag inte en susning om hur jag ska rädda livet på oss. Biter ihop och tar mig fram till Nuno i fören för att hjälpa till med seglen. Regnar och stänker och skakar och dunkar. Jag får inte panik, jag försöker hålla Nuno lugn genom att vara lugn. Till slut antar jag att det löste sig, för nästa jag minns är att jag kryper ner med blöta kläder under täcket. Illamående och rädd för att jag inte visste hur jag kunde rädda mina barn, försvinner jag in i glömskans sömn för att slippa tänka, slippa inte veta.

2. Vaknar då och då av det obehagliga dånandet av ljudet från bommen som slår över till andra sidan och allt smällandet från segel, vajrar och skrovets dunkande i vågorna. Det droppar in vatten från fönsterna. Allt som inte är välstuvat far från ena sidan till andra. Tassa kör samma lösning som jag och sover i kojen bredvid. Tiagos lugn störs bara av att vågorna inte är tillräckligt höga för hans smak, och Spirit är tystare än någonsin. Varje gång bestämmer jag mig för att jag inte står ut med att vara vaken, och väljer sömnen igen. Ända tills det där sköna suset av sömn som gör att allt annat tonas bort i fjärran, slutar infinna sig. Suset lyckas inte dämpa knakandet i skrovet, vibrationerna ner genom masten som går genom däck och ner i golvet vid sidan om huvudkudden, eller ljudet av seglens smällande i vinden. Förbannade mig själv att jag satt mig själv i den här situationen med mina barn. Inte våra barn längre. -Mina barn. Tvivlade starkt på om min man var någon att räkna med. Och om jag var en idiot som litade på honom. Kunde inte längre gömma mig under täcket, och tvingade mig upp.

3. Nästa minne jag har är att vi närmar oss land i ett allt trängre sund med grund. Och då är det plötsligt inte alls långt till ett grund precis babord (måste fortfarande tänka efter, men babord är vänster) om farleden (full med stora fartyg). Det funkar inte att styra upp oss med seglen, minns inte varför, så motorn ska snabbt igång. -…Och startar inte! Jenny = Panik. Tredje gången den dagen jag trodde det var slutet. Minns inte mer.

Men på något sätt fixade Nuno det, och efter elva stundtals plågsamma timmar (för mig) kunde vi angöra bryggan i Holtenau vid Kiels utkanter, just där slussen till kanalen börjar. Vi kom så sent att trots mycket rundvandrande lyckades vi inte hitta något ställe med färdig mat att inhandla. Jag stupade i sängen och har inte en aning om vad de andra åt, men åt gjorde de, medan jag sov. Jag tillagad något till oss där ute på havet, men priset för det har varje gång varit att jag blir illamående av att stå så länge under däck med fokus på matlagning medan allt gungar. Ett ömsesidigt tröttnade på varandras kapacitet har här, bl.a., sitt ursprung. Jag anstränger mig, och Nuno tycker inte jag gör något, och inget blir roligt. Men mer om det senare. Ville bara ge en hint om vad som komma skall.

KIEL

I Tyskland är och förblir vi förvånade av det konsekventa utelämnandet av information på något annat språk än tyska. Hursomhelst. Vi tar oss via färja och buss in till Kiel-centrum, där vi (igen) betalar tusenlappar för utrustning till Siska plus fler sjökort. Tiago shoppar loss i en leksaksaffär eftersom han lämnat alla playmobil-saker hemma och känner sig otröstligt orättvist behandlad. Romerska legionärer i mini-format invaderar Siska och historieboken kommer fram för att ge autentiska namn till alla forna hjältar; Julius, Brutus, Spartacus, Pompejus, Crassus, Augustus osv. Efter en kväll, en heldag, och en morgon utanför Kiel, så är vi så redo som möjligt att äntra slussen.

KIELKANALEN, DAG 1

Monstruösa fartyg ska in i kanalen med jämna mellanrum, och då får alla vi småbåtar samtidigt chans att tränga ihop oss som små guppande flisor runt omkring i slussen. Första morgonslussen var vi inte kvickt nog framme, utan blev tillsagda via Nunos första samtal i vår VHF-radio att vänta till nästa gång. Nästa gång kom Kess. Och Kess var så stor att ingen annan fick plats.

Inte förrän tre timmar senare när vi låg ordentligt många segelbåtar väntande, cirklande utanför slussen kom nästa chans att trängas med en jätte. Visa av jakten att komma först genom bron i Sønderborg visste vi att de andra med sina genomgående starkare motorer skulle göra sitt för att ta bästa platserna. Nuno höll sig långt framme och hade sin plats i sikte. Vi var alla på helspänn redo att genomföra alla nya okända manövrar en sluss kan innebära. Bli inte förvånade att de andra rusade genom vattnet förbi oss ockuperande alla platser. Allra sista platsen var borta och ett tag fruktade jag att Siska skulle bli utkommenderat för att slussarna skulle kunna stängas. Vi försökte lägga till vid sidan som de andra, och jag hoppade av för att fästa förtöjningslinan. Nej, nej, icke, det fick vi inte, vi skulle komma för nära portarna. De som tagit platserna framför oss var nu hjälpsamma och uppmanade oss att lägga Siska på tvärs istället, fäst vid dem istället för vid kanten. Som packade sillar i en enda röra lagom omskakade av de gigantiska motorerna från lastfartyget högt däruppe. Jag dealade med förtöjningarna i fören och höll koll på att inte stöta emot någon. Barnen hjälpte till allt vad de kunde med Spirit och med fendrar. Nuno glömde att vara lugn. Alla väntade på oss. Vi var sist. Alla tittade på oss. Och så PANG!

OLYCKA

Totalt hjärtstopp i ett stillastående tidshopp. Sekunderna man hinner frukta det värsta och smaka på skräckscener av blod, sirener, lasarettkorridorer, tår-dränkta dygn utan ände av tomhet. Sekunderna man vet; nu kanske aldrig någonsin igen livet blir vad det varit. Sekunderna vi slutade att andas och luften förvandlades till ett nära men fjärran skrik genom stillastående eter. Sekunderna vi var beredda på att se Nuno falla i vattnet med en kluven skalle. Bara trettio minuter tidigare hade pappa Nuno varnat Tassa för att komma för nära vindgeneratorn. Den sitter rätt högt upp och långt ut på hörnan av aktern, så den är inte direkt lättåtkomlig. Men den snurrar med fem blad så snabbt att man inte ser dem. Och när Tassa stod upp i aktern varnade han henne från att få skallen delad. Trettio minuter senare stoppar Nuno full av adrenalin in huvudet i vindgeneratorn när han försöker hitta ett sätt att fästa aktern säkert i slussen. Vi ser det och skriker. Jag släpper allt annat till alla de andra, som också ser. T.o.m. högt däruppe på lastfartyget ser de. Och i slusstornet ser de. Alla ser, och alla slutar andas de sekunderna. Nuno tar sig för ansiktet och två av generatorns blad faller ned i vattnet. Han är som sagt full av adrenalin och tänker bara på två saker; måste fixa slussningen, och faaa-an vindgeneratorn är väck. Han är synligt skadad på kinden och i örat, men säger att han är okey, och går upp till sluss kontoret för att betala de 12 euro det kostar. Vi fortsätter skakade att fokusera på sluss-röran, och Tassas ben är så spaghetti att hon knappt kan stå på benen. Det blir rörigt därinne när förtöjningen på en av båtarna släpper i kanten så att den och båtarna innanför som var fästade på den första sugs in mot lastfartygets turbulenta akter under allmän tumult. Och jag och barnen har fortfarande inte börjat andas, och kan bara tänka på hur allvarligt skadad Nuno egentligen är. Att han kunde vara i chock och envishet och därmed vägra erkänna att han kunde behöva vård. Vi var oroliga för hur hårt det hade tagit. Som tur är hade han sin mössa på, eftersom håret är på utväxt och ser bäst ut under en mössa under en avsevärd period. Och som tur är lyckades han ducka i sista stund när bladen kom. Och som tur är tog blev det ingen klyvning av skallen, inget avskuret öra, och inget sönderslaget öga. Det var nära. Sår på en mycket svullen och öm kind samt ett blödande jack i örat, och huvudvärk.

KANALRESAN

Kanalfärden kändes trygg så fort jag fått koll på hanteringen av rorkulten i möte eller passage med de absurt stora lastfartygen. De kommer som utomjordiska dinosaurer glidande mellan fälten och vatten-nivån sjunker en meter längs deras mitt hela vägen ut i kanalkanterna så att vassen visar rötterna och ankorna flyr sina hem. När detta händer gäller det att hålla sig precis i balans mellan att inte komma för nära fartyget och inte komma för nära kanten där botten-nivån kommer plötsligt nära. Samtidigt som svallvågorna från fören redan svänger Siska fram och tillbaka innan vi ens passerat mitten av fartyget. Eller tvärtom, skulle jag skrivit, för det enda Vi passerat är ankor, stora fina flockar med svanar, och fotgängare längs kanalstigarna –i övrigt har precis alla passerat Oss, inklusive cyklister… Barnen hade tivoli-känsla varje gång vi kastades runt av vågorna och det var party varje gång. Maffigt att se när giganterna möttes i kanalen. Och så har jag lärt mig uppskatta flaggor, för det är kul att se var folk kommer ifrån. Kanal-livet var soft, helt klart. En jättetrevlig dansk seglare i Dyvig försökte övertala Nuno att det var livet för oss –kanalerna ner hela vägen tilll Medelhavet. Men med en svag motor som redan klabbat känns det inte guld. Och att gå för motor hela tiden är inte riktigt vad vi tänkt oss. I alla fall; vi hann inte hela kanalen med våra tre knop och ihärdig motvind, så natten tillbringade vi i Borgstedt precis innan Rendsburg. Litet, nytt, fräscht och underbara duschar som inte behövde några polleter för att bjuda på varmvatten en låång stund. Kunde också tvätta tre tvättmaskiner och torktumla genom att gå upp under natten och byta. Rena lakan! Naaajs!

KIELKANALEN, DAG 2

Lugna livet på kanalen fortsatte till Brunsbüttel där vi möttes av en överfull hamn precis vid slussinloppet ut till Elbe. Utanför väntade tidvattnet, och alla låg och inväntade rätt tillfälle. Här köpte vi ett Vodafonekort som vi ska kunna använda för att köpa oss 15 minuter eller 2 timmar på Internet. Det är det jag ska prova att använda för att skicka allt detta jag skriver här i Cuxhaven. Brunsbüttel sov vi i förtöjda vid en annan båt –alla låg på rad fastsatta i varandra. Oroliga men taggade var vi för att ta slussen ut mot Nordsjön. Mycket kalkylerande och diskuterande med andra seglare kring tidvatten och vindar.

ELBE

Elbe ja… Först slussen. Vi kände oss redan som sluss-proffs och var alla topp-redo efter förra gångens prövningar. Det gick galant. Högt upp höjdes vi, för att trollas ut ur en tryckande värmebölja av stillastående ångande luft, rakt ut i forsande vågor och friska vindar. Det var ett snabbt fattat beslut och vi var fulla av äventyrslusta. Jag och barnen tog med beslutsamhet och blicken vid horisonten varsin sjösjuke-tablett, Postafen, och greppade tag i dagen framför oss. Racet ut ur slussen var motsatt det in. Nu spreds sig en stor klunga segelbåtar snabbt ut bland vågorna, alla med samma riktning, men med något olika kurs. Vi kom ut till en farled med Ännu större fartyg. Det största jag såg hade tjugo lastbils-stora containrar liggande på längden från akter till för , med flera i bredd vid sidan om och höjd ovan på. Full av duktighet tog jag mig an matlagningen, eftersom vi fattat beslutet så snabbt att dra ut att vi inte hunnit äta lunch ännu. Jag var så duktig att jag borstade potatisar och donade. Sedan mådde jag så lagom bra, och blev inte precis bättre av att stå och pumpa toaletten efter allas diverse besök. Tidvattnet strömmade rätt, men vinden vände nästan direkt så att vi hade motvind hela vägen. Nuno kryssade med Siska och över grund kom vi upp i 8,5 knop så att det forsade om oss. Säkert jättebra, men jag mådde illa och sökte upp sömnen i underbara horisontal-läget efter för mycket pulande under däck. Det lutade mer än någonsin och saker som brukade hålla sig på sin plats for fram och tillbaka mellan kryss-slagen. Försökte säkra allt och haspa fast kökslådorna som for ut. Spirit provade att ligga stående, dvs ligga på golvet med raka ben, ”låsta knän”, mot andra sidan så att han precis fyllde upp gångbredden och inte halkade runt. Så länge vi var samlade föreföll han lugn, om än mer maniskt slickig än vanligt..!

Tror att Nuno njöt av seglingen medan jag sov. Kändes ändå ofarligare än förra gången –lite vant . Barnen varvade mellan sömn och segling. Tiago älskade vågorna.

När vi närmade oss Cuxhaven visste jag inte att det skulle bli en tid av den värsta rädsla jag upplevt i mitt liv.

När Tassa blev brännskadad som liten var det skräckfyllt, och det var hjälplöst, och det var en fruktansvärd syn –det var hemskt. Hemskt. Men annorlunda. Inte livsfarligt.

När jag vaknade upp ur narkosen efter ett blodigt missfall, var jag kanske fortfarande drogad och allt förvandlades till en skräckfilm av ondska, skräck och panik –det var hemskt. Men annorlunda.

Sedan finns det stunder av mer utdragen rädsla, månader av krypande rädsla, men det är inte jämförbart.. Och stunder av livsfara har jag nuddat vid, men antingen var de bara en snabb påminnelse om att livet kan vända plötsligt, eller så var det som i min cykelolycka så nära att jag i den direkta närheten redan hade passerat rädslan för vad som komma skall. Det hade redan hänt, resten var återhämtningsfas.

Men när vi skulle in i Cuxhaven, då fanns det gott om tid att bygga upp rädsla. Det tog inte slut utan bara fortsatte. Vi dog inte, jag bara fruktade vi skulle göra det. Inte så att jag hann se hur vi skulle dö i detalj, men en klar medvetenhet om; att om Nuno skulle falla överbord, skulle vi vara helt utlämnade till naturens krafter -ett häpnadsväckande tidvatten som strömmade med 5 knops kraft så att vår motor inte hade en trygg chans. Motvinden mot strömmen gjorde vågorna hetsiga och hackiga –det kallas ”krabb sjö”. Som jag skrivit förut går det långa stunder av monotont seglande, och sedan, Smack, så smäller det till och allt går för fort och ska fixas i en väldig fart, allt på samma gång. Och minsta lilla som blir fel då blir fel rejäl,t och får märkbara konsekvenser. En knut på ett rep som är no-big-deal i vanliga fall blir en ovälkommen katastrof. Det är bråttom! Seglen smattrar och smäller, båten vänder åt fel håll, båtarna runt omkring närmar sig okontrollerat, allt rasar runt, och Nuno skriker och svär, samtidigt som dånandet och vinden gör att jag inte hör vad han säger. ”Fort!” skulle jag komma och hjälpa till! Oförberedd, ovetande om vad som händer -utan koll..! Vet bara att det är bråttom, och att det är viktigt. Livsviktigt verkar det som, i en snabb bedömning av läget, för vad jag ser är kaos. Jag har ingen kontroll, och Nuno svär och säger alldeles för många gånger ”vi kommer inte att klara det! vi kommer inte att klara det!”. Säkert tio gånger säger han det. Jag ska hålla i rorkulten, men båten lyder inte. Motorn var inte på, eller inte stark, minns inte, för allt gick så fort. Nuno tar ner seglet för att gå in mot hamnen för motor. Han tänker inte på att under tiden vi ”står stilla” och han får ner seglet, under tiden strömmar tidvattnet vidare under oss och för oss en lång bit förbi hamninloppet. Så vi befinner oss med obehaglig hastighet motströms från hamnen, och ganska långt ut i farleden. Strömmen är starkare än motorn. Jag förstår med full klarhet varför jag hört om, och läst om, att den stora utmaningen är att komma In i hamnen. Tryggt lugnt vatten kan ligga där och vänta inom synhåll, och det kan vara helt kört att komma dit! Grymt frustrerande. I vintras dog flera stycken portugisiska fiskare utanför Nazaré´s vackra strand. Deras familj och vänner stod på stranden och såg dem dö en utdragen död inte många metrar ifrån dem, medan strömmarna och vågorna gjorde det omöjligt för dem att nå varandra. Här på Elbe kändes trafiken runtomkring med ostoppbara monster livsfarligt utan kontroll. Just att inte ha kontroll, men att ha försatt mina barn i det och vara ansvarig för dem, var fruktansvärt!

När Nuno såg att vi strömmade iväg från hamnen ville han få upp seglet igen, för att med hjälp av det som nu var medvind, hjälpa motorn mot strömmen.

”Vi kommer inte att klara det!” igen..!

Makabra scener i mitt huvud väcks av de orden och jag är så rädd att jag skakar och gråter. Segel-vajern har fastnat på något sätt och endast med hjälp av fler händer kan det tas loss, och barnen får inte komma upp i de korta höga vågorna, så seglet får fortsätta hänga där det hänger. ”Vi kommer inte att klara det!”

I duschen i Holtenau berättade en kvinna för mig att hon inte brukar få panik, men att i tidvattenströmmarna har hon fått det -Panik. Men hon sa också att man kan anropa hjälp, för de finns beredda i närheten. ”Om vi inte kommer att klara det –så be om hjälp” skriker jag till Nuno. ”Nä, vi ska inte ropa på någon hjälp” morrar Nuno. Jag har inte själv lärt mig hur man anropar på radion, och återigen skriker det i mig av vetskap om att jag är hjälplös här ute. Jag kan se land, men aldrig har land verkat så långt bort.

Det blir en kamp för Siska mot strömmen, med hjälp av vinden i en liten bit segel längst fram. Centimeter för centimeter tuggar vi oss tillbaka för att återerövra det förlorade avståndet till hamninloppet. Jag är så rädd att jag står kvar. Redo att möta kampen med det värsta.

Med en hårsmån som såg ut att kunna brista ända in i de sista sekunderna, lyckas motorn och Nuno få oss precis, precis på rätt sida om hamninloppet innan strömmen hann svepa förbi oss. Siska låg helt tvärs mot strömmen och försökte komma framåt samtidigt som strömmen förde henne 90 grader åt andra hållet. Med lördags-flanerande turister några meter ifrån oss var kontrasten stor mellan ro och oro när vi for in i hamnen. Jag blir helt matt när jag tänker på det nu, för vi var så adrenalin-pumpade då att lugn var okännbart. Här inne gick allting fortfarande för fort, och anläggningen vid bryggan var den sämsta hitintills. Siska fick ett halvmeter-långt skrapmärke i fören, för fendrarna hann jag inte få upp i Nunos hamn-stress.

Efter den pärsen kunde jag knappt röra mig och var som förlamad i själ och kropp. Jag ville bara lägga mig ner och gråta och fatta vad som hade hänt och njuta av att jag levde. Jag ville kura ihop mig i en liten hög för att samla kraft nog att ta mig upp ur hamnen, till gräsmattan. Jag såg framför mig forna tiders sjöfarare som korsat världshaven i veckor av skräck för världens ände och föll på knä på stranden för att kyssa marken och ropa högt av tacksamhet för att få återuppleva fast mark. Trygghet! Jag förstod inte hur jag någonsin hade varit, eller skulle kunna vara, rädd för någonting på land! Rädd?! Rädd för vad?! Vad skulle möjligtvis kunna vara skräckinjagande på land jämfört med att vara hjälplös på havet. Men.

STORBRÅK

Eftersom Nuno inte hade en aning om, eller hade något intresse av att veta, att jag på fullaste allvar varit Livrädd för några minuter sedan, så hade han efter Sin upplevelse noll tolerans för att jag lackade ur. Jag tvingade mig upp, men situationen var likt en laddad pistol, och jag höll på att brista. Nuno hade en hel del på lager på bristningsgränsen han oxå. Jag tror inte jag åt den kvällen. Ville bara vara för mig själv efter bråket och känna jorden under mina fötter i Cuxhaven. Nuno turistade runt med barnen. Nästa dag fortsatte vi med turistandet med barnen, och besökte ett Fiskerimuseum. Men till slut brast det ordentligt. Jag var säker på att jag inte kunde fortsätta resan under gällande omständigheter efter att droppen runnit över bägaren. Jag kände mig inte trygg ombord med barnen. Om jag fortsätter är jag en idiot?

Jag satt hela eftermiddagen och såg de andra båtarna gå in i hamnen med varierande framgång under samma tidvattenstimmar som jag själv upplevt 24 timmar tidigare. Såg att vi var långt ifrån de enda som kommit för långt och kämpat mot strömmen för att komma tillbaka.

Vi bråkade ännu mer när jag återvände till Siska och läget var rätt låst. Det verkade som om den sjuttonåriga drömmen var en bortkastad bit av mitt liv. Halva mitt liv. Vi var främmande för varandra. Nuno förstod mig inte, och jag vägrade att inte bli förstådd.

Jag vill ha en rolig resa med mycket kärlek. Och så hade det glasklart inte blivit. Vill Nuno berätta sin version får han göra det. Ni förstår själva att den inte är samma som min.

Misslyckande. Svart på vitt misslyckande. Precis så hopplöst som ett riktigt storbråk är.

Detaljer? Massor. Meningsfullt att rada upp dem? Kanske. ..Orkar inte.

Nuno gav med sig. Lät mig gråta ut mina rädslor utan att håna mig, och lovade att vi skulle förbättra alla säkerhetsrutiner, samt uppdatera oss alla på båten om vad som händer och varför. Jag lämnar inte hamnen utan genomgång av allt.

KÄRLEKSFULL ÅTERFÖRENING

Solsken och underbara dagar med massor av kärlek efter den skitiga utrensningen. Vi är alla är mer omsorgsfulla med varandra, förstående, kärleksfulla och lyckliga. Nystart.

Vi umgås med de andra svenskarna i hamnen, Michel och Nadja på Optimist, och återgår till konverserandet kring tidvattenströmmar och vindar. Vindarna blåser på fel håll och vi alla som ska söderut fruktar hamnrötan. Tassa och Tiago hade bästa tiden med nyfunna vänner från Sverige som är syster och bror med exakt samma tidsmellanrum. Hanna och Jonathan på nyinköpta Sayonara. Bryggseglandet är skönt en stund, men nu börjar det rycka i nerverna och vi alla vill komma vidare. Johan och Herbert på Teresia väntar också på vindar som blåser mot Amsterdam.

Vi kom i lördags kväll, nu är det onsdag kväll, och planen att segla på torsdag ser ut att bli framskjuten till fredag, då det förvisso är kulingvarning, men i rätt riktning.

Vet inte vad som väntar härnäst.