Hjälp var ska jag börja!? Vaknar på morgonen i Alteas hamn och förstår att Nu är det äntligen sommartider när jag skådar båtgrannen halvnaken på andra sidan, och känner den ljumma brisen full av mjuka dofter. Använder klänningen igen för första gången i år.
Vi valde tillsammans med WestMonsun och Peter Pan bort Ibiza, för att inte ligga för ankar där och sukta efter att badvattnet vore varmare. Istället har vi fortsatt söderut längs spanska kusten, ibland för ankar och ibland i hamn. Har lärt oss att hitta delar av hamnar där man kan ha tur och slipper betala. Detta brukar vara vid samma plats som “Förbjudet att fiska”-skyltarna står - tillsammans med alla spanjorerna som fiskar.. vid hamninloppet.
Vet som sagt knappt var jag ska börja, och överväger dessutom allvarligt att sluta. Men en omgång till av utlovade bilder från denna stundom vackra del av Costa Blanca levererar jag.
Fantastiskt att passera utanför Cap de Ifach på vägen hit till Altea. Det var en mäktig syn! Och vattnet var så lungt och spegelblankt att jag var frestad att komma så nära att jag kunde klappa bergväggen. På bild nummer två av Cap de Ifach, i nedre högra hörnet syns höghusen i Calpe. Coolt perspektiv eller hur!?

En bit efter oss rundade WestMonsun kapet, och därefter Peter Pan, som synes på bilderna nedan, och kan ses stora om du klickar på dem.

Men nu kan jag inte bärga mig att berätta vad som hände igårkväll, fast ordningen här blir helt bakvänd! Vi hade flyttat in i Club Nauticos hamn för att få lite lyx, och ute vid piren låg/ligger de andra kvar eftersom de har mer utrymme för bekvämligheter som egen ström, stora vattentankar, lätt-använda vaskkranar, tvättmaskin osv. Så kontaktade Sten oss via radion och berättade att via kikare så hade en svensk man spanat in deras svenska flagga och kommit ner till hamnen för att hälsa. Prat om livet. De visade sig att han var från skånska kusten och snart blev det ka-tjiiing och stor jackpot när alla mynten föll på plats samtidigt som ljuset gick upp, för Vi som seglar med dem kom på tal, och då var världen så liten att denne man är en utav mina favorit kunder som jag har målat hos flera gånger!!! Helt fantastiskt att hitta varandra här under dessa omständigheter! Nu stannar vi så klart lite extra här där han alltså deltids bor, och ikväll är vi bjudna på bästa restaurangen allihopa! Visst är livet maxat!?!
Bilden ovan är en del av en väggmålning i hans garage, och nedan finns en Eland-antilop från samma vägg, samt skafferi- och elskåpsdörrar jag målat hos hans dotter.

MÅLA, MÅLA, MÅLA, MINDRE SKRIVA, OCH SNART MILJÖ PÅ G, SAMT NÅGONGÅNG HEMFÄRD
Seglingslivet har blivit vardag för oss nu, och jag har begripit att seglingsupplevelserna jag upplevt är vardagsmat för många och inget att ojja om - dessutom här på en kust där miljoner turister varit innan oss.. Måla med ord känns inte kul längre nu, för jag vill måla på riktigt snarast.
Många har hört av sig efter TV-programmet och att måla med penslar igen suger i hela mig. Tavelbeställningar, utställnings-förfrågningar och eventuellt mer TV-filmande, blir mycket mailande. (Jag behöver förresten manliga modeller att måla på - så intresserade är hjärtligt välkomna att kontakta mig.)
Och bloggandet vid datorn med sommar runtomkring lockar inte. Kan kanske inte låta bli att fortsätta med dagboks-loggen ändå, men så känns det nu iallafall,.
I slutet av maj ska jag hem till Miljöpartiets Rikskongress i Östersund, och hur jag löser den resan fram och tillbaka får vi se då, när vi vet var vi är med Siska. Vi vill segla in i Helsingborg tillsammans i sommar. Och vi vill inte skynda hemmåt förrän vi fått riktigt härliga sommardagar med mycket bad i kristallklart turkost vatten. Sommarn tror vi att vi kanske hittat nu. Kristallklart turkost vatten har vi ankrat i senast i vackra Moraira. Hemlängtan känner vi av. Men vi vill fortsätta segla, fast det känns som att det inte kommer att hända så mycket mer nu. Lugnet har lägrat sig, och det återstår att se om det är här för att stanna, eller om nya oanade äventyr väntar längre fram. :-)
Vi fick lite action häromdagen. Inget mot vad vi upplevt innan, men ändå lite ombyte från vår nuvarande turist-lunk . När vi lämnat Cap de Ifach kom Guardia Civil, polisen, i full fart och stoppade WestMonsun. Tassa och Tiago var ombord hos dem den dagen. Vilket förövrigt var ett uppfriskande lugn för mig och Nuno som glömt hur det är att vara bara vi. Spirit finner det mycket oroande att det saknas medlemmar i flocken ombord, och letar både inne och ute länge och väl. Bild där han vädrar efter vår besättning på WestMonsun:

Och polisen på havet fotograferade jag oxå samtidigt som de var hur macho som helst, med sin myndighet och sina omvälvande motorer och sin coola presicion när de kom upp vid vår sida för att be om våra papper:

Nu ska jag snart på middag och jubla över att världen är så storslaget liten. Men först snabbt fler bilder och förkortade berättelser om senaste tiden:

WestMonsun med Sten, Annika och Jakob är fantastiska på att hälsa oss välkomna när vi kommer ifatt dem. En gång spelade Jakob “Vem kan segla förutan vind” på trumpet när vi anlände, en annan gång hissade de alla festflaggorna, och sedan fick vi mumsig jordgubbstårta!

 
Festflaggsbilden är med dem och oss i Jávea / Xàbia med suggestiva och ack så lockande Montgó i bakgrunden. El Montgó ligger som en illusion bakom byn och påminner om gamla tiders filmer med en landskaps-kuliss bakom. Här låg vi gratis i flera dagar, åt jättegoda piroger, köpte begagnade engelska romaner och gjorde långvandringar i naturen; som var som en trädgård full av växter vilka jag inte visste trivdes tillsammans. Lavendel, rosmarin, cypresser, tallar, palmer, fetblad och massor jag inte kan namnet på. Uppe på Cap de San Antoni hade vi en av våra bästa naturupplevelse-dagar, och när vi kom längst upp vid fyren, kunde vi se Peter Pan som kom en dag efter oss, på väg att runda kapet. Ringde dem på mobilen så att de visste att vi såg dem, och sedan tjoade vi till varandra och vinkade till dem där de seglade som en liten prick:

I hamnen i Jávea / Xàbia där vi låg vid piren och förbjudet-att-fiska-skylten så fiskades det för fullt dygnet runt. Nuno fiskade upp en liten fender på drift som verkade söka ny ägare, och det passade vår lilla jolle med en liten fender. En nyfiken bläckfisk fiskade han oxå upp, med hoven - två gånger! Den klättrade otroligt smidigt ut ur nätet och spannen med sina långa tentakler och gled ner i vattnet igen medhjälp av sina sugproppar. Ingen kunde tänka sig tanken att äta upp den sötnosen:

Några bilder på barnen, Nuno, mig och Spirit:

(Nuno har lärt dem att den här gula blomman har ett syrligt skaft, och nu tuggar de som sommarkossor på bete ihärdigt ibland och förstrött ibland. Men sötast är vi överens om att Spirit är.)

I en salig blandning av tankar och känslor och upplevelser,
“hej så länge” med älskade Mimosa-blommor samt Tiagos märkliga mästar käpp-skaft!

Din respons: