Hemmastadda i Palamós. Ännu en blöt natt med nittio procents fuktighet i luften här i hamnen i Palamós. Kvällsutsikt från Siska.

Tror det är de stora fartygen på genomfart som släpper ut diesel över hela vattenytan då och då. Sète och Palamós är de kommersiella hamnar vi varit i i Medelhavet, och på båda ställena tyvärr sett kraftiga föroreningar med olja/diesel.

Men vi har inte sett till otrevliga hamnsnubben från första kvällen mer, utan bara träffat schysst personal här. Toppenvänliga. Hamnkaptenen Maria José – jag vet inte om hon är hamnkapten, men det är helt klart ingen som sätter sig över henne – har varit så himla snäll att hon tagit hem endel av vår tvätt och tvättat till oss.

Tvätt och folk. Vi har inte sett en tvättmaskin i en hamn sedan… hmm, Avignon tror jag.

Blir ganska omständigt. I Portbou fick vi gå till tåget, ta tåget med all smutstvätt, och sedan gå genom halva Llanca för att få tvättat på ett tvätteri. Här i Palamós verkar bara finnas en kemtvätt. Men så har folk anmärkningsvärt dålig koll på annat än sitt eget liv - eller så rör det sig om ett komplexare kulturellt sätt att vara vi inte begriper. T.ex. frågade vi i början här efter en större affär, och fick den ena huvudskakningen efter den andra till svar, ”nänä, tyvärr, finns inte här”, och då är vi ändå bra på spanska båda två. Precis utanför gamla stan finns stora affärer på rad efter varandra, upptäcker vi sedan själva..! Och då ska vi inte tala om hur det varit att försöka hitta internet i stan. (Numera har jag t.o.m. bibliotekskort här, och rekommenderare det till andra resenärer som stannar en tid på samma plats!)

FÖRLÅT! – jag skulle vilja svara alla som skriver, men omständigheterna tillåter inte riktigt det.

TACK! - tycker mycket om att höra av er!

Fiske. Freddie, du sparkade absolut inte in några öppna dörrar när du gav fisketips, tvärtom. Alla sådana kunskaper tages tacksamt emot. Jag blev vegetarian som tolvåring, men äter nu vad jag känner för, och mina känslor är kraftigt blandade i denna fråga. Nuno är en portugis från Ribatejo, tjurfäktningarnas och vinodlingarnas landskap, som drömde om havet som liten, men har noll erfarenhet av fiske. Vi har därmed sagt inte nått punkten där vi livnär oss av vad havet ger, utan ser framemot att fortsätta resan och lära oss mer.

När det satt en fisk fast i en krok med avsliten lina vid sidan om Siska, och vi efter några dagar förstod att den satt fast och inte var här för att den tyckte så mycket om oss, så befriade Nuno den så gott det gick, även om kroken inte gick att få ut. Det här med att döda fiskar är inte lika lätt som att äta dem när de är uppskurna på tallriken, redan döda och kryddade.

Vi har fiskehamnen precis akterom och på kvällen när de lastat av säljs superfärsk fisk och havsfrukt i marknaden här intill. Nuno grämer sig att han inte är expert på att tillaga läckerheterna, och hans julklapp är redan bestämd; en bok med allt om fiskar, fiske och fiskmatlagning samt övrig seafood. Krukor för bäckfiskfångst:

Vid sidan om fiskmarknaden i Palamós ligger fiskerimuseumet. Det var extra intressant att jämföra den gamla tidens sätt att fiska här med vad vi lärde oss på fiskerimuseumet i Cuxhaven, Medelhavet jämfört med Nordsjön. Fiskenät:

En kväll jämförde vi med pizzorna hemma, och blev mer imponerade av pizzapåsen än av pizzan. Öppna hörnor till pizzakartonger, smart tänkt:

Motorn, ankringen och skönheten. Har bestämt oss för att fortsätta resan kosta vad det kosta vill, eftersom tiden vi har tillsammans känns så värdefull. Pengar och saker får komma och gå, medan vår lycka vill bestå. Har smällt en månads resekassa på bara några dagar, och fattat endel radikala ekonomiska beslut. Orkar och kan inte beskriva alla turer kring motorn, men nu har vi fått den skadade delen reparerad och installerad för femtusen kronor. Tycker att den borde funka bra nu, men är alls icke övertygade och säkra.

Tog en test-tur igår med jollen på släp. Norrut till stränder jag besökt till fots och ville visa resten av familjen. Här är så vackert att om jag hade en miljard och erbjöd ägarna till ett av de fina strandhusen i naturreservatet det, för att få köpa deras hus, förstår jag inte varför de skulle sälja det, för vad skulle de kunna köpa för pengarna som är bättre än detta?! Siska för ankar:

Det har varit mycket byggstrider mellan markägare och naturskyddsintressen här, och än så länge är det en välbevarad naturpärla nära Barcelona, med få hus, mestadels ägda och ärvda från generation till generation av ”los ricos” i Barcelona och Girona.

Sjöborrsskalen låg tätt tömda vid de gamla fiskehusen, där eleganta fester numera avnjuts bland eleganta människor. Jag plockade upp några söta snäckor, och blev rädd när det kröp ut små ben som kilade iväg med snäckan över min hand.

För över 2500 år sedan bosatte sig de iberiska invånarna här längst ut på ett utstickande berg med en smal passage dit och bedövande utsikt runt om. Tydligen har ännu ingen lyckats tyda deras skriftspråk, och nu är det bara ruiner kvar här.

Testade motorn, och testade ankaret, som vi knappt haft möjlighet att använda, men planerar utnyttja allt mer framöver. Nuno plus Spirit vid jollen, och längre bort lilla Siska:

Inte ensamma. På väg hem till Palamós igår kväll, spanade vi in seglare från Tyskland i en långfärdsutrustad båt, på väg åt samma håll som oss. Nuno blev genast alldeles förtjust över möjligheten att de skulle till vår hamn, och såg i kikaren hur de gjorde sten-påse-sax i valet mellan de två hamnarna i Palamós. Han sa deras val skulle visa om de var som oss, och det var de tydligen. Vi hann knappt förtöja förrän Nuno låg med jollen utanför deras båt Peter Pan och pratade utan stopp, så att han nu ser sexigt smidig ut i läpparna av alla stora skratt och långa utlägg. Första långseglarna vi möter sedan kanalerna. De har byggt sin båt själva under fem år, och kommit ner genom kanalerna från Hannover för att göra båtens första segling någonsin i Mistralens höstvindar på Medelhavet. Innan de vågade sig ut ur Port-Saint-Louis låg de där vid våra gamla kanalvänner ombord på Monsun, som nu flugit hem till Sverige liksom saknade Michel och Nadja. Heej Monsun-vänner!, tack för era mail, hoppas ni kommer tillbaka till Medelhavet snart igen! Och Heej våra Optimister, det var härligt att höras via Skype och det kändes som att sitta ombord på kvällen och prata igen! Ett seglar-hej till; till Alicja och Sayonara-besättningen, många hälsningar från oss! Och så ett rese-hej till vännerna i Thailand – Kramar! Jättestora jättemånga hälsningar oxå till alla er hemma i stugvärmen som följer oss och uppmuntrar oss.

Lite personlig inre resa nu. Att mycket handlat om pengar och förhållandet till medgångar och motgångar på sistone, har ni som följt bloggen säkert förstått..! Ändå är det inte det jag ska berätta om, utan om min trevlighet, eller inte.

Det går inte att missa min mans totala förmåga att öppna upp personliga samtal vart än han vänder sig. Och jag vill inte vara sämre, så jag har försökt jag oxå. Inte helt lyckat. Känner mig mest bortkommen och genomskådad. Men så gick det av någon anledning upp ett ljus för mig häromdagen. Mitt misslyckande i att lyckas har jag varit medveten om länge, men jag har därav bara ansträngt mig stötvis ännu mer, och det kan nog liknas vid en nedåtgående spiral, skratt. Nu kanske det har blivit en vana att försöka, men det var definitivt en vändpunkt häromdagen. Vi var i nautic-shopen med spenderbyxorna på. De där spenderbyxorna var inte riktigt täta, och när vi skulle betala så gick inte kortet igenom. Så jag och barnen fick stanna som garanti, medan Nuno gav sig ut för att få fram pengarna från rätt konto på rätt kort. Innan han gick hade han haft butikspersonalens fulla uppmärksamhet, och de hade pratat på så där gemytligt och skrattande, om oss och resan och båten.

Någon som vet hur det känns när det blir ett tomrum i luften som fylls av obekväm tystnad för att centrum lämnat rummet..? Just det. Tog genast utmaningen att bibehålla småpratets kvalitét ossemellan. Ni fattar redan att det gick sådär. Besväret jag kände i mig, spred sig till dem, från dem tillbaka till mig, från mig tillbaka till dem, och förstärktes för varje mening. De gjorde ansats att fortsätta med sina papper, och efter något litet försök till, så släppte jag dem fria från mina ansträngningar. Jag hade kört slut-tentan i botten, och uppenbarheten i det var förlösande skön. Äntligen kunde jag sluta med de här dumheterna! Att försöka vara någon annan, är precis som det står redan i flertalet barnböcker, inte att rekommendera. Men här vill jag göra en passus, för det är en utomordentlig skolning, förutsatt att man till slut finner sig själv och integrerar lärdomarna från andra, i sitt eget jag, som ni klokare än jag ju redan vet. Följande dag försökte jag inte se snäll ut, utan tog på mig min auktoritära look, vilket svaldes med hull och hår vart jag än gick. Genast var det så att de jag mötte istället stod för ansträngningarna och trevligheten. Det var som ett kvittrande hemligt segerrus när jag gjorde upptäckten!

Känns okey att Nuno får vara den trevlige, och jag inte, i lugn och ro med mitt. På endel har jag en skrämmande effekt. Så om jag uppför mig som om jag vore lite farlig, så stämmer folks sammansatta intryck av mig bättre ihop, och det ger en trygghet – tryggheten när idén om utseendet stämmer med idén om uppförandet samt vår intuition. För de obehagligaste typerna, är för de flesta av oss de som inte stämmer ihop. ”Det är något som inte stämmer!” = Varning. Eller hur!?

En resa från barnvärldens värld helt sedd ur mitt perspektiv, till ungdomens då det var så lätt att bli sedd och hörd bland män, till vuxen-förvirring och omvärdering av det mesta, till stunder av klarhet i långa rader vardagsrutiner som jag tänkte inte skulle vara mitt liv, men nu har sin charm i sin massdrabbande ofrånkomlighet.

I duschen. Det är de där små klarheterna som förgyller vardagssituationerna. När jag stod här i hamnens ovarma dusch, så kände jag för en stund en förmäten men klar, extra stark förståelse för missbrukare. Duschen var mestadels ovarm. Och luften runtomkring den var kall för en naken. Utan jämna intervaller kom det ibland en dos ljuvlig värme. Den efterlängtade värmen! När värmen kom ville jag bara ha mer, stå kvar, och vänta på nästa värmeinjektion. Bara en till! Jag lovar, jag ska sluta bara jag får en enda till, den sista, sedan går jag ut i kylan och tar fatt i mitt liv. Och så led jag en stund till för den sköna värmens skull, för att när den kom tänka; bara en gång till, en sista stunds värme, innan jag går ut i kylan och jobbar på att bygga upp en egen inre värme. Ju mer jag duschade ju mer steg det upp en stank från avloppet där under byggnaden. Jag visste att det inte var bra, att jag slösade på vatten, att det inte var bra för samhället, men det krävdes en kraftansträngning och ett stort mått mod att kliva ut ur duschen naken i den kalla luften.

Inga bilder ;-).

Politik. Jag kan inte vara tyst. Påtal om missbruk så brister jag av upprördhet när läkare ordinerar mediciner på löpande band till äldres krämpor och sjukdomar, utan att ha kunskap om grundorsaken till besvären, och utan insikt i biverkningskonsekvenserna. Vaknade en morgon med Radio Sweden och hörde att det nu börjar uppmärksammas mer, men att samtidigt kunskapen om äldre människors kroppar nästan raderats ur utbildningen inom vården.

* Andra morgnar hör jag om unga killar som skjuter ihjäl så många som möjligt omkring sig innan de tar sitt eget liv, och räknar med uppmärksamhet genom död. Tänker att om vi inte vände ryggen till de utdömt misslyckade skulle de inte känna sig misslyckliga. Tänker att om skolundervisningen berättade mindre om historisk död, och mer om lyckliga människor som i sitt liv varit utdömt misslyckade och misslyckliga men kämpat vidare och vänt motgångarna till fördelar, så hade vi kanske inte sett vårt eget lidande med så missunsamma ögon.

* Och sedan fortsätter jag att förvånas över de fundamentala skillnader i vad kommuner här i Spanien,Portugal erbjuder sina ungdomar jämfört med hemma. Anslagstavlorna i Palamós är fulla av aktivitetserbjudanden för ungdomar genom Ungdomsinstitutet.

Redan för femton år sedan i Portugal imponerades jag av en av staden Santaréms största byggnader - Ungdomens hus; fullspäckat med allt från show-scen, föreställningar, utbildningar, bibliotek, info, rådgivare, arbetsförmedling, terapi, ny teknik, multimedia, rum att hyra för kurser, och t.o.m. vandrarhem. Genom dem fick jag och Nuno en tvåveckors oförglömlig resa, helt gratis, hela vägen från floden Tejos början i Spanien, i gummiflotte enda tills utloppet i Lissabon vid Atlanten. Detta tillsammans med fyrtio stycken ungdomar från tjugo till femtio års ålder från Spanien. EU-pengar. I min kommun har vi inte ens en ungdomsnämnd eller en fritidsgård.

Men vi är duktiga på att jobba på ideellt. Det ena behöver inte utesluta det andra?

Många morgnar sätter jag inte igång Radio Sweden utan ligger tyst och njuter av tystnaden. Det är ett rofyllt lugn i de stilla gungningarna och små knarren, som är så skönt.

Aah!! Och nu har jag skrivit och ordnat med foton hela förmiddagen - medan Nuno varit runt och pratat intensivt med folk i hamnen. Dax att duscha. Och tvätta en massa för hand. Värma vatten till att diska. Vandra till internet och affären. Och städa. Läxläsning. En grå skön mellan lagom dag utan större händelser.

Nuno ska kolla upp motorn mer idag, och sedan tror vi att vi fortsätter söderut imorgon eller i övermorgon när tvätten torkat. Kanske tillsammans med Peter Pan, som Nuno sitter och dricker öl tillsammans med nu i hamnbaren över Medelhavskartorna.

Din respons: