Blev så ledsen när jag läste allt detta, tårarna bara rinner. Vad skönt att du klarade dig, att ni klarade det. Jag tror att jag alltid är orolig att nåt sånt ska hända när vi seglar, inte medvetet men det finns med alltid.
När man pratar teambuildning så kan det vara bättre sätt än att sätta sig i en båt, när det krisar så finns inget annat än att kämpa ihop. Sedan så vet man ju aldrig hur människor reagerar i kris men ändå. Vilka barn ni har!!

Själva kämpar vi med kylan (jag tror jag är mentalt allergisk mot kylan) och med läxor. Hannah är praktiskt taget nerdränk av alla prov och läxor, verkar så om lärarna på hennes skola inte kommunicerar med varandra – allt på en gång. Jonathan kämpar med sina, vi håller på och kollar om han har släng av dysleksi (skrivdysleksi). Och den svenska skolan som bara ser till sina mål, var är individen och var finns tolerans för olikheter. Är det viktigast att bänken är städat och att läxor görs i rätt bok eller att det finns glädje och lusten till lärandet??!! Jag blir så rädd ibland att min pojke börjar tro att bara för att han inte kan stava som förväntas ska börja tro att han inte klarar av annat. Våra fantastiska barn som är struliga och inte så strukturerade alltid men alltid glada, positiva, nyfikna och skärpta när det gäller.

Massor med hälsningar och kramar från Lindells på Sayonara.

vid dator
Alicja

Kram på er.

Krya på dig Jenny och vi höres när du blivit bättre.
Kramar till er alla.

Pontus